Fungerande tro

Predikan av Arne Imsen

Vårvintern 1974 höll Arne Imsen en serie bibelstudier på Johannelund, församlingshemmet i Bromma som var storfamiljens första hem. Där bodde en växande skara nyfrälsta och gammelfromma, unga och äldre, från många olika miljöer. Behovet av grundläggande frälsningsundervisning var stort, och utifrån Romarbrevet undervisades om synd och nåd, om den gamla och nya människan, helgelse, egenrättfärdighet och rättfärdigheten från Gud.
Den undervisningen gav en god grund för lyssnarna. Den ledde till en fungerande tro. 

Romarbrevets nyckelvers säger så här:
-Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: ”Den rättfärdige skall leva av tro” (Rom 1:17).
I denna nyckelvers framgår med all tydlighet vad det handlar om: Den rättfärdige skall leva av tro. Tron kan inte existera under vilka förhållanden som helst. Den kan exempelvis inte stå tillsammans med att ha anseende till personen. Tron är helt suverän och gör också trons barn suveräna på det sättet att den upphör att gradera människor efter yttre materiella, eller andra mänskliga företräden. Det är uteslutet att tron skulle värdera en människa efter hennes bildningsnivå, hennes klädkultur eller hennes ekonomiska status. Tron representerar värden som inte kan taxeras i klingande valuta. Bibeln talar om en dyrbar tro, den tro som en gång för alla blev överlämnad åt de heliga. Den talar också om vår allra heligaste tro. Alltsammans uttryck som gör klart för oss vilka oerhörda värden det handlar om.
Vad skulle till för att det släkte som hade förlorat kontakten med Gud skulle återfå denna förlorade kontakt? I Romarbrevets första kapitel beskrivs grekens eller hedningens andliga situation, och i andra kapitlet judens. Man kan naturligtvis vidga begreppen, så att greken står för mera än en kategori människor. Det handlar om alla utomjudiska folk, ifrån den förste Adam till vår tid. Likaledes, när man talar om juden ser vi att bibeln förandligar begreppet jude. Det blir något mera än ett uttryck för en ras eller folkgrupp. I andra kapitlet läser vi:
-Ty den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är det omskärelse, som sker utvärtes på köttet. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker i Anden, och icke i kraft av bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan från Gud (Rom 2:28-29).
Om man nu vidgar det här begreppet, är det helt klart att man skulle kunna tala om fromma människor. Inte i ordets bästa och riktigaste betydelse, men from så där i största allmänhet.
Det konstateras i första kapitlet att det finns en utvecklingslinje vars progressivitet är tecknad från vers 21–32. Vi ser att det som kan vara relativt oskyldigt, förändras till att bli något synnerligen allvarligt. Det mynnar så småningom ut till en ohygglig flod av ondska, vidrighet, förbannelse, fördömelse, synder och mänsklig förnedring.
Det finns några uttryck i första kapitlet där det talas om rättfärdighet och orättfärdighet.
-Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycka sanningen (Rom 1:18).
Vi ska gå litet längre in på detaljerna som är beskrivna här i första kapitlet. För det första orättfärdighet – ogudaktighet och sedan det vi möter i slutet av kapitlet. Vi läser längre fram:
-Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade (Rom 1:21).

Observera en sak i detta sammanhang: Orättfärdighet och ogudaktighet börjar oskyldigt. Det handlar i början om underlåtenhetssynder, det vill säga, man avstår från att göra något man bör göra, med det resultatet att man fångas av något man icke bör göra. På grund av att man underlåter göra något man bör göra, fångas man av något mycket farligt. Det finns ett stadium vi skulle kunna kalla det passiva stadiet, då människan är mer eller mindre neutral. Hon underlåter att göra något hon bör göra. Vad är det människan bör göra, som vi här läser om?
-Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade (Rom 1:21).
Det första stadiet, det passiva stadiet är underlåtenhetssynder. Man underlåter nämligen att prisa och tacka Gud. När man underlåter att prisa och tacka Gud – då sker förfallet. Allt moraliskt förfall har ett religiöst ursprung. Därför ska vi lägga märke till att när bibeln talar om orättfärdighet så har det begreppet med tro och vår uppfattning om Gud att göra, och ogudaktighet har med moral att göra. Vår uppfattning om Gud kommer i ganska många ting att bestämma våra gärningar. En oriktig uppfattning om Gud manifesterar sig i ogudaktiga gärningar. Motsatsen till ogudaktighet är gudsfruktan. Motsatsen till orättfärdighet är rättfärdighet.

Jag ska nu ta upp det bibliska syndabegreppet på ett sätt som ni nog inte varit med om förr. Vi ska försöka få bort det luddiga och suddiga omkring dessa frågor, för att se vad bibeln säger. Det är inte lätt att göra det, men nödvändigt. Ingen av oss klarar det, om vi inte kommer in under blodskällans renande inflytande.
De underlät att prisa och tacka Gud. För att kunna prisa och tacka Gud, måste man ha kunskap om honom. Vi lägger märke till vad som står i ett par verser längre fram:
-Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting (Rom 1:28).
Vi borde läsa den versen tio gånger. Det är så oerhört väsentligt. I problematiken omkring de mänskliga samlevnadsformerna kommer vi in på förhållandet mellan man och kvinna, kvinna-kvinna, man-man. Den moderna livsstilen som nu förs fram vill man kristna. Vi läser versen en gång till:
-Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.
Den kunskap dessa människor hade om Gud var ingen frälsande kunskap. Dessa människor kände inte Gud – Försonaren, Gud – Frälsaren. Den kunskap de hade var om Gud – Skaparen. Ty även om man aldrig har läst bibeln, så finns ett vittnesbörd som når varje människa som är normalt utrustad:
-Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt (Rom 1:19-20).
De här verserna ger klara besked på en punkt. Det handlar i detta textsammanhang om att människorna hade kunskap om Gud, Skaparen. Men hur utnyttjade de den kunskapen? Skriften säger att de aktade det icke något värt att ta vara på den kunskapen. Det resulterade i orättfärdighet och ogudaktighet. Ogudaktigheten och orättfärdigheten har många utvecklingsstadier mot förnekelse. Först det passiva stadiet, med underlåtenhetssynder, som så småningom följs av besättelse som i sin tur för med sig en aktiv förnekelse. I det första stadiet är förnekelsen passiv. Man underlåter att tacka Gud och man tar inte vara på kunskapen om Gud. I nästa stadium kommer besättelsen. Det innebär att människan börjar tillbe andra gudar. Vi läser:
-När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten, som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar och fyrfotadjur och krälande djur (Rom 1:22-23).
Observera: den första fasen är det passiva stadiet, där ogudaktigheten manifesterar sig i underlåtenhetssynder. Då sker en märklig, mental förändring hos människan. Hennes förstånd förmörkas, man kan säga att hon blir en idiot. Det kusliga i detta sammanhang är att hon i sin idioti berömmer sig av att vara vis. Hon inbillar sig att hon är klok, upplyst, fri, tolerant och progressiv. Men i realiteten är hon en idiot och är öppen för alla möjliga krafter, inflytanden, inspirationer, och har ingenting att sätta emot dem, därför att förståndet är förmörkat.
Det relativt oskyldiga stadiet övergår ganska snart i ett nytt stadium, och den passiva förnekelsen blir den aktiva förnekelsen. Då människan inte tar vara på sin kunskap om Gud, sker en märklig mental förändring hos henne. Och den mentala förändringen är ett tydligt tecken på att något har skett i hennes frälsningsfråga. Det kommer att bli ödesdigert för den människan.
Detta att låta bli att ta vara på sin kunskap medför att man underlåter att tacka och prisa Gud. Har vi något exempel på sådant i Jesu undervisning? Människan som hör men icke gör. Det Gud gav henne i första stadiet, som igenom att förkroppsligas skulle förmeras, blir henne till en förbannelse, och det som skulle bringa henne ljus och upplysning, kommer istället att ge mörker.

Gud vill höja vår andliga standard. Han vill något långt mer än vad vi fattar eller anar, och må Gud hjälpa oss, så vi inte låter oss förföras eller vilseledas här, utan ser Skriftens anvisningar, så vi kommer i ett rätt förhållande till Guds eget ord. Kommer in under lydnadens herravälde, så Gud kan använda oss.
Jag talade för några år sedan om andevågen som ska gå över världen i den yttersta tiden. Jag talade om tungomålstalande och uttydning, dessa yttre, fysiska manifestationer, som avfälliga och okunniga människor ska ta hand om och ställa upp som legitimation för allsköns underliga läror och livsmönster. Och nu ser vi att den är här. Det verkar som om det ursprungliga, rena och obesmittade evangeliet är passé. Nu söker man avancerade mystiska, konstiga, ockulta ting. Vad beror det på? Jo, man har inte tagit vara på kunskapen om Gud och därför hamnar man i ett tillstånd av ett andligt vacuum som satan utnyttjar. Den främsta tillgången för satans andemakter är den massiva okunnigheten som är rådande bland trons folk.
Vi har inte tid att gå in på alla detaljer, men jag måste peka på Tessalonikerbrevet, där aposteln talar om exakt samma tendenser:
-Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen. Sedan skall ”den Laglöse” träda fram, och honom skall då Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse - honom som efter satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten (2 Tess 2:7-12).
Här möter vi utvecklingslinjen jag talat om. Det passiva stadiet har övergått till det aktiva. Ett aktivt stadium av gudsförnekelse, kamouflerat i en ymnig avgudadyrkan. Där har den fått sin beskärda lön i ett fruktansvärt andedop ifrån avgrunden.
Jesus sa en gång: Detta är ett ont och trolöst släkte som åstundar under och tecken. Men inget annat tecken ska ges dem än profeten Jonas tecken. Allt detta mångsyssleri med under och tecken, andliga fenomen, ockulta ting, helbrägdagörelser, allt detta är verkligen inte bara gott. Tvärtom. Det har något ont och farligt med sig. För vi glider bort ifrån centrum, som är Jesus Kristus. Jesus Kristus handlar om syndaförlåtelse, död, uppståndelse, efterföljelse, liv och gärning, vittnesbörd och gudsfruktan. Ingenting kan skalas bort av detta.

I Romarbrevet sägs att den människa som tagit emot någon gudskunskap är upplyst. Det är först då hon underlåter att förvalta den kunskapen i tillbedjan, hon förfaller och sjunker ned på ett primitivt plan. Hon rasar från gudslikhet ned på det animaliska driftsplanet och blir allt mer djurisk. Men det stannar inte vid att hon blir djurisk, hon blir demonisk. Hon hänger sig åt sitt driftsliv och lever ut och menar sig vara progressiv, tolerant och så vidare. Så småningom blir hon demonisk. Denna demoni är i detta stadium fruktansvärd, därför att den är komplicerad genom sina otroliga kombinationer. Vi läser i Uppenbarelseboken om kvinnors hår och lejons tänder (Upp 9:8). En oerhörd kombination av sentimentalitet och våld. Människan blir sentimental. Kvinnans hår – lustbetonad. Men så blir hon sadistisk och våldsam. Brutal. Själva slutprodukten av detta utvecklingsstadium har vi i människan som har många ansikten och många kronor. Det vill säga, hon blir kluven, icke bara i två personligheter, men i många. Hon kan vara religiös när det krävs av henne, och hon kan vara materialistisk då det krävs av henne, och kultiverad då det krävs av henne. Men allt handlar om det yttre ansiktet, men i hennes inre bor det en vilddjursnatur. Alltsammans detta gör hon av en enda orsak: att hon ska få framgång, makt, lust och komfort, med alla dessa mer eller mindre djuriska drifter tillgodosedda. O, vilket allvar.
Gud är inte nöjd med att putsa på vårt skal, han vill frälsa oss rakt igenom. Han vill frälsa oss fullständigt och befria oss. Han vill inte att vi ska ha religiös polityr och fernissa på den gamla naturen, han vill föda oss på nytt. Det nya livet ska inte operera i de gamla livsmönstren och livsbetingelserna. Han vill föra oss till en ny livsstil.
Oerhörda ting snärjer människorna i vår tid och de får liten kunskap om vad som är rätt. Man vågar inte tala rent ut. Därför lovar man istället sällsamma, andliga upplevelser. Det är inte det människorna i första hand behöver vara med om, utan radikal sinnesändring, det är detta som måste till. Och utan detta blir det ingen frälsning.
Detta gäller generellt, även den ogudaktiga människan. Det är alltså inte ett budskap till troende bara, det gäller alla. Den som icke tar vara på sin kunskap om Gud kommer så småningom att förfalla, sjunka ner på djurets nivå och så småningom bli allt mera demonlik i sina intensiva utlevelser och sitt intensiva sökande efter utomvärldsliga och övernaturliga ting. Då mänskliga resurser är nedbrända och förbrukade, kan vi inte längre finna någon tillfredsställelse i dessa utlevelser. Då måste vi söka dem på andra områden.

För några år sedan sa jag: Då porrvågen gått över landet, då kommer den ockulta vågen. Med porrvågen menar jag inte bara det som bjuds ut i sex-butikerna, utan den religiösa porr som serveras från predikstolarna i dessa dagar, som inte är något annat än avancerad själslig kontakt och gemenskap. Och den är farlig, för just på det området opererar den onda andevärlden. Den onda andevärlden trivs mycket bättre i en själisk gudstjänst än i porrbutikerna. De vill ha förfining och kultur. Åh, vad de jublar när de lyckats få någon andlig ledare att auktorisera och förfina synden; göra den nästan attraktiv och tilltalande.
Det gäller exempelvis alkoholismen och homosexualiteten. Man vill försöka att kristna ett sådant liv, eller auktorisera det genom ett fullständigt snedvridet, perverst, kärleksbegrepp. Men synd blir aldrig något annat än synd, än om vi ändrar begreppen. Gud kommer aldrig att tolerera någon synd. Himlen ska inte fyllas av förslavade människor som fortfarande under det att de tjänade Gud levde kvar i sitt syndaliv. Frigjorda människor, som vann seger redan på jorden ska befolka himlen. Vi lever i en tid då det som kanske borde bekämpas odlas, och det som borde odlas, bekämpas. Det som är naturligt förklaras onormalt och det som är onormalt, legaliseras. Det sker med hjälp av präster, teologer, sociologer, psykologer, socionomer och psykiatriker. De hjälps åt att flytta gränserna, men de skapar en förödande miljö för de stackars människor som sedan blir offer för makternas ohyggliga spel.

Ju större kunskapsmått vi fått, dess större ansvar kommer att avkrävas oss. Må Gud hjälpa oss så att vi inte blir de inomvärldsliga krafternas offer. Så vi förblindas och förmörkas i vårt förstånd och byter bort den oförgänglige Gudens härlighet och får en hel skara avgudar istället, som är redo att stimulera oss, hjälpa oss att göra livet sammetsmjukt och behagligt, men samtidigt uppmuntrar oss att beträda och gå vidare på avfallets väg.
Det vi för några år sedan såg som en omöjlig utveckling, står nu som ett faktum. Det säger oss att utvecklingen går snabbt. Vi har nått den sista fasen. Scenförändringarna och frontförändringarna går snabbt. Förändringar sker på timmar, på bara några dygn är det en helt ny situation. Människor i olika roller sopas undan, och det kommer fram nya människor som representerar nya idéer, nya krafter, nya makter. De träder fram och tar massmedia i sin tjänst. De gjuter av denna demoniska ande över hela vår civilisation. De kristna saknar kunskap och blir offer för det, därför att de hör namnet Jesus nämnas och begreppet kärlek uttalas tio gånger och på ett så kultiverat, fint och utsökt vackert sätt, så att människor faller för framtoningen och den image man gett budskapet. Det handlar ju om Jesus och kristna värden! Det handlar ju om kärlek! Men Jesus trivs inte i det sällskapet, han har lämnat det för länge sedan. De försöker bibehålla skenet att de tjänar honom, men de är avfällingar, och har gått långt på avfällighetens väg. Om de över huvud taget någon gång ägt någon gemenskap med Jesus Kristus.
Det är kusligt att se att människor idag inte ser var rågångarna går emellan spiritualism och levande kristendom. Mellan moralism och levande tro, andens frukt och gärningslära. Det är kusligt konstatera att en andlig ledare inte vet var rågångarna går mellan intellektualism och sann kunskap i Ordet. Ohyggligt. Därför har vi ett oerhört ansvar. Vi har läst något i Romarbrevet. Och budskapet kommer igen: -Därför prisgav Gud dem. Prisgav – prisgav – prisgav! Det vill säga, Gud låter utvecklingen gå vidare till det slutliga stadiet. Det är Guds dom. Guds vrede. Guds långmodighet och skonsamhet vill driva till bättring, men många förstår det inte. De framhärdar i sitt sinnelag. Vad innebär det att vara prisgiven? Det står klart och tydligt i Jesu bergspredikan:
-Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort (Matt 7:25-27).

Icke ta vara på sin kunskap om Gud – underlåtenhetssynder. Och vad är det vi läser om de tio jungfrurna? De tog inte olja med sig i sina kärl. Underlåtenhetssynder på olika stadier, olika nivåer, i olika sammanhang. Det var underlåtenhetssynder bland de som byggde, bland jungfrurna. Det var underlåtenhetssynder i den stora hopen av människor. Men det var olika ansvar. De hade fått olika mått av kunskap. Därför att de inte tog vara på det mått av kunskap de fått, kunde det inte förmeras, utan allt blev istället deformerat. Det som var ljus blev mörker.
-Om du icke omvänder dig, så ska jag komma över dig och ta ljusstaken från sin plats.
Om du icke omvänder dig... Underlåtenhetssynd. Ljusstaken blev flyttad. Vad är kvar när ljusstaken är flyttad? Mörker. Moraliskt mörker, andligt mörker, religiöst mörker. Ekonomiskt mörker. Mörker, mörker, mörker.
Slagregn föll och vattenströmmarna kom. Vi har sjungit det där i söndagsskolan, och har våra små söndagsskolesymboler kvar, men Jesus kommer med ett fruktansvärt budskap. Han talar om sanden, slagregnet och stormarna. Vad är sanden? Lyssna noga. Har du läst om vilddjuren som beskrivs i Uppenbarelseboken? Det var ett vilddjur som steg upp ur havet. Men så var det ett annat vilddjur som hade en plats på sanden vid havet. Det handlar om folkhavet – den lättrörliga, lättuppjagade, lätt styrda massan som böljar fram allt eftersom vinden blåser i olika riktningar. Folkmassan som föder fram ett vilddjur. Men det är inte bara den stora massan som ska föda fram vilddjur. Det står om vilddjuret som hade sin plats på sanden. Det talar om civilisationen, kulturen och systemen, det välordnade och väl tillrättalagda. Sanden är det fasta området, i jämförelse med vattnet.
Vi kan läsa om människorna som gärna vill vara med och bygga. De vill bygga med kristna värderingar, med kristet material. Men de bygger på sanden. Man får upplevelsegemenskap på olika områden. Genom fysiska, själsliga eller kulturella kontakter. Man vill ha med evangeliet i alltsammans detta. Det handlar om dem som hör ordet men inte gör efter det. De har hört budskapet: Gå ut till honom utanför lägret! De har hört det en gång och låtit bli att göra det. De har hört det två gånger och låtit bli att göra det. De är ärliga på det sättet att de vill vara med och bygga upp något. Men de glömmer att de bygger på sanden. De har hört budskapet, men inte handlat. I Skriften heter det: Den rättfärdige vände sig bort ifrån orättfärdighet. Inte sant? Man har hört budskapet, och också gett det rätt. Man har bejakat det i sin känsla, men det har inte fått sin manifestation i viljan, därför har det inte blivit gärning. Så bygger man på sanden, och rätt vad det är så kommer stormarna. Det är andevågor som kommer. Det kommer störtregn. Olika typer av andemakter och uppenbarelser. Och huset störtar, därför att det har ingen grund.
Men det finns en grund. Inte min erfarenhet, min känsla, traditionen eller kyrkan. Det är inte heller församlingen som är grunden. Det är Guds Ord som är grunden, hälleberget, det enda säkra, och det ska vi bygga på. Inte på vad denna världens auktoriteter har sagt. Gud har suspenderat auktoriteterna. De har rönt samma öde som kung Saul, som förlorade smörjelsen. I det ögonblicket smörjelsen gått förlorad är de avsatta i Herrens ögon. Men de bygger vidare, som om ingenting har hänt, och de blir prisgivna. Gud låter dem bygga. Gud låter dem hålla på. Det är detta som är det kusliga. När vi har yttre framgång inbillar vi oss att det är bekräftelse på att allt är klart. Vi bygger och bygger. Vi läser och bygger. Men det är fel på grunden, för det skedde ingen efterföljelse. Man hörde, men gjorde inte. Man har kunskapen, men har förlorat sanningen. Därmed har ljus blivit mörker.
Vem kunde tro annat än alla tio jungfrurna skulle komma fram? De var jungfrur, de tog lamporna med sig och gick tillsammans med alla andra. Vem kunde tro annat än att alla skulle komma fram? Hur många har tänkt sig hem till himlen, till Jesus? Vi vill väl hem allesammans? Då är villkoret att vi både vill lyssna och göra.

Denna förändring märks på det mentala planet, människans sinnelag. Men det märks också så småningom i hennes livsmönster, hennes livsstil. Vi kan peka på många ting. Jag ska nämna ett, som jag finner angeläget. I sin upprinnelse är allt så oskyldigt. Vi läser i Romarbrevet 1 igen:
-De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn. (Vi kan exempelvis säga: de hade bytt bort Guds sanning mot filosofi.)
...Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen (Rom 1:25).
I det första, passiva stadiet, så förvänder man tingen. Vi ska tillbedja och tjäna Jesus, och honom allena. Men i första stadiet märker man knappast sitt avfall. Det är Efesusstadiets stora problem. Det har inte skett något synligt, fallet har skett i det fördolda. Det måste förnimmas i anden. Det är den lilla avvikelsen: man har börjat dyrka det skapade framför Skaparen. Ingen av oss skulle vilja gå ut och tillbedja materiella ting. Vi vill inte hänge oss åt sådan dyrkan. Vi vill inte offra våra liv för några idoler, vare sig idrott, kultur eller politik. Men kanske vi börjar dyrka verksamheten. Vi blir så småningom verksamhetsfrälsta. Då har det skett ett fall i det osynliga. Vi är verksamhetsfrälsta, och börjar dyrka det skapade framför Skaparen. Så följer det slag i slag, tills det når detta fruktansvärda stadium: Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Då kan ingenting göras mera. Då är situationen slutlig och avgjord.
Den första femårsperioden märks det inte så mycket. Det blir tydligare nästa femårsperiod. Så småningom är det inte bara fråga om en annan rörelseriktning, det är fråga om en helt motsatt rörelseriktning. Man drar iväg, inte mot Jerusalem, men mot Babylon, och menar att Jesus är med i resesällskapet, så det ska nog gå bra. Man söker bland släkt och vänner, bland trossyskon och fränder. Man har vittnesbördet om att någon har mött honom, man längtar efter Människosonens dagar och hoppas att de ska komma någon gång. Men de kommer icke. I det läget är det bara en sak att göra: gå tillbaka till utgångspunkten där man förlorade honom. Han är där han var i förstone. I sin Faders hus. Han uppenbarar sig fortfarande för dem som söker honom i uppriktighet.
Den här utvecklingen har olika etapper. När tillbedjan är förfalskad och förljugenheten total, så ser vi nästa utvecklingsstadium:
-Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön. Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting. Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet... (Rom 1:26-28).
Lägg märke till att orättfärdigheten har många utspel och uppenbarelseformer!
-...ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra. Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla likaså (Rom 1:28-32).
Alla dessa människor, andligen neutraliserade, passiviserade, demoraliserade; andligen, religiöst, moraliskt, de ska utgöra det väldiga, oerhörda fältet för den våldsamma andeutgjutelse som ska gå över hela jorden då ormen sprutar ur sitt gap vatten efter kvinnan. Solkvinnan. Men öknen blev kvinnans tillflyktsort. Halleluja, tack att det finns en tillflyktsort där vi kan vara undangömda, avskilda, isolerade, så vi icke behöver sugas upp eller slukas av någon andeutgjutelse från mörkret! Andeutgjutelsen från ormens gap var avsedd för kvinnan, men jorden slukade den. Där har vi bilden för civilisationen. Det är så torrt i världen, i civilisationen, i systemen. Det är sådan andetorka, man längtar efter något annat. Det är så fruktansvärt torrt i gudstjänstliv, i kulturliv och politiskt liv. Det är så torrt över alla områden, fastän det är så välordnat, i systemsatt. Nu kommer andevågen, och jorden suger upp alla de som sa nej till Jesus, till korset, till blodet, till rening och befrielse. De som hörde, men inte omvände sig. De ska bejaka denna andeutgjutelse, falla i trans, i extas och hänryckning för de tecken och under de får se. De ska ge Antikrist sin tillbedjan. Men i den skaran ska väl inte du och jag vara med? Då ska vi vara hemma hos Jesus! Slutbärgade, evigt frälsta, utom all fara och bortom alla angrepp och strider. Hos Jesus i härlighet! Det höll i stormen, det höll i slagregnet, därför att vår tro var inte baserad på upplevelser, den var baserad på Ordet, på Skriften. Och det höll.
Då förruttnelsen är total återstår endast att Guds barmhärtighet manifesteras i dom. Ty också Guds dom är ett uttryck för hans barmhärtighet. När Gud griper in i sin vrede, så gör han det för att frälsa det som frälsas kan, så att inte allt förloras och förtappas.
Orättfärdighet – ogudaktighet – underlåtenhet – anarkism – total upplösning – Guds vrede – förtappelse. Men det är väl inte vår utvecklingslinje?
I en sådan tid kom änglarna till en familj och sa: Fly för ditt livs skull! Fly undan till bergen! Det är inte lätt att fly när man känner att benen är som bly och hjärtat som plast. Man är förlorad i sammanhanget och bunden av tusen lojaliteter. Man tänker på sina barn, man tänker på sina föräldrar, man tänker på syskon och vänner. Men budskapet från höjden är omutligt. Ska du räddas, så måste du fly – fly! Fly min älskade vän, och när du är på väg ut, så se dig inte tillbaka, utan fly undan till bergen. Det finns ett skyddsrum för trons folk. Det finns en förvaringsplats som Gud har utsett, dit dom och vedergällning aldrig kan nå. Den platsen kallar dig till sig nu. Fly för ditt livs skull. Men kom ihåg, Lots hustru gick med sitt yttre, men hade hjärtat kvar därinne i Sodom. Därför vände hon sig om. Vi vänder oss inte om, för vi har vårt hjärta däruppe i himlen. Och vi längtar efter att Jesus ska komma igen.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar