Barnen i Mont-Leon

Missionsrapport av Zebastian Vidén

I östra Haiti, någon mil från gränsstaden Belladere, ligger en bergsby som heter Baptiste. Vi kom första gången dit i slutet av 2009, en kort tid innan jordbävningen som drabbade landet så hårt.
Baptiste är ett slags centrum i området som i sin tur omges av många småbyar, till exempel byn Mont-Leon, som vi kom i kontakt med för fem år sedan.
För att göra en lång historia kort så betalar församlingen löner för samtliga lärare i en skola där. Det är drygt 600 barn som går i skolan - och tack vare offer och andra gåvor från vänner på olika platser så blir skolgången fri för eleverna. Det i sin tur innebär att familjerna i stället kan fokusera på att få fram pengar till mat för dagen och liknande. Nöden i Haiti är stor, och den lilla hjälp vi kan ge genom detta gör en enorm skillnad för dessa familjer.
Den 10 juni i år reste vi åter till Haiti och Baptiste. Det var jag och Sean Ureña som reste. Vårt primära mål för denna resa var att föra med oss en del av de pengar som ska betalas till lärarna i skolan. Självklart så passade vi även på att hälsa på andra vänner och bekanta vi lärt känna i området, men även sådana som vi lärt känna i Dominikanska republiken och som sedan flyttat tillbaka till Haiti.

Vägen till Baptiste är oftast ganska händelselös – lyckligtvis; speciellt på den dominikanska sidan, där det är fina landsvägar i stort sett hela vägen. Nu har dessutom en ny motorväg invigts som gör det lättare för oss att komma ut ur stan. Så det tar oss nu drygt tre timmar att resa hela vägen fram till gränsen.
Väl framme vid gränsen är processen densamma som alltid. Tull, polis, passkontroll, och sedan vidare. Och just, samma procedur på den haitiska sidan.
Döm om min förvåning. Tidigare då jag varit med på resor till Haiti, så har den fina landsvägen tvärt upphört direkt efter gränsen. Istället så har det varit riktigt dåliga vägar utan någon asfalt, och gärna med stora gropar lite här och där. Men nu. Oj! Asfalteringen var i full gång, och resan till Belladere från gränsen gick hur smidigt som helst. Enligt vad vi hörde senare så är vägen asfalterad, eller på väg att bli, hela vägen ner till huvudstaden Port-au-Prince.
Från Belladere bar det sedan av mot sydväst upp i bergen, och här var vägarna tvärtom värre än tidigare. Den dryga milen som vi normalt brukar avverka på cirka en timme, tog nu istället drygt två timmar. Tålamodsprövande, men som väl är så kan man hålla sig distraherad av den fina utsikten. Naturen är otrolig!
Någon kilometer utanför Baptiste bor Marcelo och Fifa och deras barn. De bodde tidigare i Palavé  där vi lärde känna dem. Nu bor de alltså sedan några år tillbaka i Haiti, och de har med församlingens hjälp hunnit med att bygga sig ett hus med tillhörande ”colmado” (en slags mini-butik). När vi kommer på besök har vi alltid en plats att bo på. Tacksamt.
Väl framme beslöt vi oss för att vara effektiva. Ganska omedelbart gav vi oss iväg till fots för att besöka diverse familjer som vi känner. Först hälsade vi på Kenia och hennes familj. Kenia är en tioårig flicka som mycket ung drabbades av polio. Resultatet av det blev att hon nu är mer eller mindre förlamad. Hon kan inte gå själv. Vi har tidigare kunnat hjälpa henne med en gåstol för att underlätta. Hon blev i alla fall väldigt glad åt besöket. Vi kunde även lämna en liten gåva till familjen.
Sedan skulle vi fortsätta med ett till besök, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Istället blev det ösregn blandat med hagel. Inte ofta man råkar ut för hagel i Karibien, men det händer. Som väl var så befann vi oss nära en annan person som vi känner ganska väl, så inom några minuter satt vi hemma hos rektor Luka Pierre och väntade. Stundom var det ganska svårt att göra sig hörd på grund av vädret och plåttaket. Men vi kom i alla fall fram till av vi tidigt nästa morgon skulle gå till Mont-Leon för att hälsa på i skolan.

Efter regn blir det sol. Och lera. Så för att spara på våra skor så gick vi hem därifrån barfota. Det var många glada blickar som mötte oss på vägen. Det är inte varje dag man ser en vit och en dominikan komma gående barfota i leran...
Nästa dag var det så dags. Uppe med tuppen och redo för långpromenad. Nu är det visserligen inte så väldigt långt i kilometer räknat. Men backe upp och backe ner får det hela att verka mycket längre än det är.
Skolan har flyttat. Sedan jag besökte Mont-Leon sist så har den flyttats till en annan betydligt större tomt. Tidigare låg den på en mindre tomt som lånades ut av en baptistkyrka i området. Men under några veckor i januari i år så flyttades den alltså. Det är samma gamla byggnader som används, bortsett från plåttaket som är nytt. Stolpar i marken och på tvären och sedan tak ovanpå. Väldigt enkel konstruktion. Flytten innebar värdefulla arbetstillfällen för många haitier och bekostades helt av frivilliga offer och gåvor till missionen från vänner på olika platser. Vi kunde även bekosta en ny avloppsbrunn och en mindre byggnad för toaletter. Material har även hämtats för framtida byggnationsplaner. Det är svårt att förstå hur eleverna kan få studiero med tanke på att det inte finns några väggar som skärmar av de olika klasserna. På tomten står det idag två likadana byggnader, med ca 5-6 klasser i varje.
På en annan tomt, som inte ägs av skolan, utan av kaffecooperativet i området, står en annan byggnad som skolan har fått låna. Där inryms ytterligare två klasser, samt skolans expedition. Lånet av det huset går ut i september, då kaffecooperativet kommer att behöva använda huset själva. Det är något som oroar Luka, eftersom skolans expedition med alla dess papper och böcker inte så enkelt förvaras i ett rum utan väggar. Han uttryckte en önskan om att på något vis kunna bygga ett hus på skolans egen tomt för ändamålet.
Efter att ha träffat eleverna och lärarna i skolan, samt även överlämnat pengarna för lönerna så bar det iväg hem igen. Det blev en kort resa denna gång.
Men vi hann med ytterligare några besök innan vi for hemåt mot Dominikanska republiken. Dels hälsade vi på Claudine, som är i en liknande situation som Kenia - även han drabbades av polio som liten. Han är förlamad i benen och därför stillasittande i stort sett hela dagarna. Men han möter oss alltid med ett leende när vi kommer på besök.
Jag avslutar hälsningen nu, men arbetet för Guds rike fortsätter. Både här i Dominikanska republiken, i Haiti, och även hemma i Sverige.
Behoven kanske ser olika ut - men svaret är och förblir detsamma. Jesus!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar