Herrens påsk manar till uppbrott

Undervisning av Berno Vidén

Församlingen är ständigt i rörelse; hon är på väg mot ett mål. Hon är satt här i tiden, men har ett uppdrag knutet in i evigheten, för vi hör nämligen Jesus till.

Som inledning läser vi ur andra Moseboken om när påskhögtiden instiftades. Mose får en befallning av Gud. Det är ingenting som sker av en slump. Det är väl förberett hos Gud. Inte bara förberett utifrån vad som hänt i Egypten när det gäller Israels, Guds folks historia, utan det finns en mycket större, evig plan med det hela. Bibeln lär exempelvis att Lammet blev slaktat före världens begynnelse. Den berättelse vi möter här är när Mose får befallning av Gud hur han ska gå till väga med folket. De ska förbereda sig för ett uttåg. Befrielsedagen är inne. Man vet att man ska förbereda sig; stå redo, ha vandringsstaven, skor, allt ska vara packat och klart. -Den här natten ska ni dra ut ifrån slaveriet. -Ni ska invänta den order som kommer. Det är mycket som ska ske den här natten. Men det som sker är ingen isolerad företeelse där och då, det här är något som skildrar Guds eviga plan för människan; något som stod färdigt redan i evigheten.
Innan himmel och jord skapades stod försoningen färdig. Paulus skriver att vi är utvalda i Honom före världens begynnelse. Han har tagit ut oss, han har sett var och en av oss. Det här övergår allt mänskligt förstånd. Ingen kan vetenskapligt förklara det som står utanför tid och rum, det som är bortom de materiella tingen. Men bibeln uppmanar oss att söka det osynliga. Söka de andliga realiteterna. Vi fokuserar på honom som är orsaken till att det finns en skapelse - Jesus. Allt är skapat av honom, genom honom, till honom. Jesus står i centrum. Har vi vårt bibelstudium fokuserat på honom, blir många hemligheter uppenbarade.
I andra Moseboken kapitel 12 befinner sig Israels barn inför uppbrottet, redo:
-Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS Påsk (2 Mos 12:11).

Ni ska äta det med hast; eller, som det står i en annan översättning: snabbt. Hela lammet skulle ätas. När jag läser denna vers, ser jag framför mig församlingen i tiden. Vi vilar i Gud. Frälsningsverket är fullbordat, han har gjort allting färdigt för oss. Men mitt i denna vila finns också en order från höjden, något som ska ske med beslutsamhet. Något som ska ske skyndsamt. Församlingen är ständigt i rörelse; hon är på väg mot ett mål. Hon är satt här i tiden, men har ett uppdrag knutet in i evigheten, för vi hör nämligen Jesus till. Det gör att vi får våra ögon öppnade för realiteter; hemligheter. Detta ger oss nycklar in i människors hjärtan. De flesta människor vandrar som fångar här i tiden. Man sitter fast i slaveri på olika sätt. Men så är församlingen; du och jag, här för att kunna öppna för människor, visa att här finns en annan väg. Vi förtröstar på Herren i allt, för allt är redan färdigt. Han har fullbordat frälsningen.
Det finns en berättelse i första Samuelsboken som handlar om herdepojken David. Han är också en förebild på vår konung Jesus. Jesus själv kallar sig för Davids son. När vi möter David i första Samuelsboken kapitel 17, ser vi en lillebror bland många bröder. Han är satt att vakta fåren. Hans tre äldsta bröder har tjänst hos kung Saul. Man står i ständig beredskap. Det är en allvarlig konflikt med en fiende. David kommer till stridsfältet vid ett tillfälle för att ge sina bröder mat och upptäcker att hela lägret är i oro. Soldaterna, till och med kungen, fruktar för den fiende som står mitt emot dem. Bland de fientliga soldaterna är det särskilt en som framträder. Han stiger fram och utmanar och smädar Guds folk. Han säger: Har ni ingen kämpe som kan slåss mot mig? Och han förutsäger Israels undergång: Sänd fram någon som vinner i tvekampen – han får bli herre över de andra.

David kommer där som en ung pojke, en fåraherde, och hör ryktena. Han börjar ställa frågor. Vad händer? Hur kan det tillåtas att han får smäda Gud på detta sätt? Ingen gör något. Hur är det möjligt? Hans bröder säger åt honom: Vad har du kommit hit för? Är det för att se på striden och gotta dig i det spännande som sker? De ville trycka ner honom, helst få honom därifrån. Men David hade ett större allvar. David bar på något som inte är av denna världen. Han hade en inre styrka genom sin gudstro. Han litade på Gud. Oavsett vad som skulle hända, visste han att hos Herren var segern. Har Gud lovat något, då kommer det att ske. Även om det ser ut som det största nederlag så är vad Gud har sagt det som gäller. Detta bar David med sig i sitt liv, de löften han tagit del av. Han kom in i denna stridshärd på liknande sätt som Jesus kom in i världen. Om honom sa man: Vi vill inte ha profeter här som stör ordningen! Vi vill inte ha dig här Jesus! Gå! Vi vill inte ha någon som autoproklamerar sig som Messias.
Vår kamp är inte mot kött och blod, den är inte mot politiken. Vårt uppdrag är inte att reformera den här världen. Vi har ett helt annat uppdrag, och en helt annan kraftkälla än den här världen kan ge. Vi har ett uppdrag som är knutet inte till riksdagen, inte till EU-parlamentet, inte ens till Israel. Nej, vi har ett uppdrag som är knutet till himmelen!
David blev så småningom kallad upp till Saul, konungen. Ryktet hade gått om denne David, alla frågor han ställde. Och så säger David: Jag vill gå och kämpa mot Goliat. Ja men, vad kan du göra? Men han tilläts gå. Han erbjöds Sauls egen rustning.  Han skulle klä på sig och bli stark genom denna jordiska vapenrustning. Han skulle likasom ikläda sig de makter som krävs för att kunna hävda sig och ta sig fram här i tiden. Han skulle kanske kunna bli minister, eller ett bra språkrör som kunde visa på en annorlunda väg. Ta fram de rätta värderingarna. Skapa en bra skola kanske. En fri skola, eller något annat.
David förstod direkt att det här var fel. Han slet av sig den rustning man försökte klä på honom och lära honom använda. Han sa nej! Och så drog han iväg till bäcken och hämtade fem släta stenar. Han visste vem han tillhörde. Han visste vad hans uppdrag var, och visste vem som var hans härförare. Så gick han ut mot Goliat. Hela folket befann sig i fruktan. Man var rädd för vad som skulle hända. Hur kommer Goliat nu att agera? Kommer vi nu att bli filistéernas slavar igen? Eller vad kommer att hända? Man var så instängd, såg ingen lösning på problemet trots kungens löfte om att ge skattebefrielse och sin egen dotter åt den som nu skulle besegra Goliat. Det var ingen som vågade. Man såg bara det materiella, och sökte inomvärldsliga politiska lösningar, men kom fram till att det här går inte.
Så kommer David. Denne yngling. Detta föredöme som mitt i striden bevarar sitt lugn. Han gömmer sig inte bakom de stora vapnen. Han har ingen sköldbärare. Han förtröstar på Gud. Han vet att om Gud är med så kommer det att gå vägen. Han går till bäcken, tar sina stenar och går rakt ut mot Goliat:
- När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till mötes (1 Sam 17:48).
David var lugn mitt i stormen. På samma sätt som vi tidigare läste om påskalammet, fanns där en vila, i kombination med att skyndsamt röra sig. David var trygg, trots att han inte hade något av vad som mänskligt sett krävs. Det står att han med hast drog mot Goliat. Det är församlingen i tiden. Den har ingenting av det man menar sig behöva här i världen. Vi har gjort upp. Herren har befriat oss. Han har frälst oss och gett oss ett nytt mål för vår vandring. Så kan vi vila mitt i stormen och samtidigt vara i denna rörelse. Se till att människor blir befriade, människor kommer loss. Människor får nytt hopp, människor får se vem Jesus är, hur han kan förvandla, hur han kan göra allting nytt. Vi måste komma ihåg att vi lever i en fruktansvärt ond värld. Vi möter den i stort sett överallt där vi drar fram. Vi får aldrig glömma bort att mitt i denna ondska finns det människor som lever, människor som är dyrt köpta av Gud. De väntar på en signal. De väntar på någon som ska säga något. Någon som ska räcka ut sin hand.
Det finns ett rop som det står om i första Moseboken 18:20, som jag tycker mig höra dag ut och dag in ute på missionsfältet och ute bland människor på gator och torg. Detta rop:
- Och HERREN sade: ”Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår.”
Det är en verklighet för människan som är bunden i synden. Ropet är stort. När det står här att deras synd är svår, då tänker jag på att det man hör om Sodom oftast förknippas med omoralen och homosexualiteten. Stadens män som begärde att få lära känna Guds sändebud ville förgripa sig på dem, vilket är syndens konsekvenser. Men när bibeln talar om Sodom och dess synd, är det mycket allvarligare än så. Bibeln talar om alla orättfärdigheter, förtrycket mot änkan och den fattige, mot den som inte har något. Bibeln talar om tiggaren och om flyktingen och presenterar dessa som lever i samhällets bottenskikt och säger: detta var din syster Sodoms synd. Vi läser om Sodoms synd i Hesekiels bok. Man brydde sig inte om de fattiga. Det här är ett budskap till oss idag som är så angeläget. Här måste församlingen vara en protest och ett föredöme i barmhärtighet, genom att ställa sig över allt detta politiska käbbel som råder.
Man ska vara för eller emot tiggare, för eller emot flyktingar. För eller emot islamisering. Allt detta som kommer in över vårt land. Man förväntas ta ställning för den ena eller andra politiska åsikten. Syskon, vi måste ställa oss över detta! Det är inte den vapenrustningen Gud har gett oss. Vi har fått en annan. Oavsett vilket statsskick vi lever i, om det är demokrati eller diktatur eller vad det vara må, så har församlingen ett uppdrag. Vad är det? Vinna människor! Räcka ut sin hand till den nödlidande och förtryckte! Ge husrum, visa på Guds omsorg över den som ingenting har, den som ingenting är, den som alla spottar på. Det var så Jesus gjorde. Tänk vilka barriärer Jesus bröt, då han här med sitt liv betjänade människorna. Vad han utsatte sig för då han blev hånad. Man ville stena  honom. Men vilken underbar väg han öppnade för oss!
När vi läser om detta rop från Sodom och Gomorra, så är frågan idag: har vi öron med förmåga att höra, med förmåga att tränga in i människors situation och se. Tror du evangelium är en Guds kraft till frälsning, att det kan förvandla människor? Tror du att det kan resa upp dem som sitter bundna i olika ting – materialism, religion, droger allt vad det kan vara? Evangelium är en Guds kraft till frälsning! Jesus själv är borgensmannen för detta. Alla måste på ett eller annat sätt fly Sodom – eller gå under. Det fanns inget alternativ. Det här är också ett tidstecken. Jesus själv talar om Lots tid, om Sodom. Han nämner Lots hustru. Han talar om att så ska det ske vid människosonens tillkommelse. Det är så många tidstecken som går igen. Vi möter dem i vår tid. Ropet finns där. Människorna finns där. Alla måste fly eller gå under. Det finns inget alternativ. Vi läser i första Moseboken kapitel 19 om hur Sodom blev förstört, om hur Lot blev räddad genom Abrahams förböner:
- Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de honom.  Och medan de förde dem ut, sade den ene: ”Fly för ditt livs skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten. Fly undan till bergen, så att du icke förgås” (1 Mos 19:16-17).

Vilket budskap! Varför talar Jesus om det här? Det är precis så här vår värld är. Fly för ditt livs skull. Vart? Till bergen; till klippan! Till Jesus! Han som är församlingens huvud. Han som är vår fasta tillflykt här i tiden. Det är Jesus.
Vi läser längre fram: -Men skynda att fly undan dit...(v 22).
Fly med hast! Det här är egentligen ganska enkel undervisning vi läser i bibeln. Det behövs inga stora utläggningar för att se denna klara linje Guds Ord ger oss. Det handlar om att gå från mörker till ljus. Från död till liv. Bibelns budskap är Jesus i centrum för allt vad du gör. När vi här läser om Sodom och Gomorra är det en liten del av det hela. Vi möter också i Uppenbarelseboken budskapet om Babylon. Då ser vi  Sodom utbrett som en världsmakt; en makt som har hela mänskligheten i sitt våld.  Då är det ett budskap som aposteln Johannes får möta här. Bibeln jämför Babylon med denna världsmakt. Vi kan läsa om vilddjuret. Vi kan läsa om Guds ärkefiende som förvillar folken, som gör att människor lämnar Gud och istället förlitar sig på världen. Vi kan läsa om Antikrist, och alla dessa företeelser. Jag bara nämner några. Vi vill inte vara med i detta. Vi vill inte ta något märke i handen, ha dessa microchip, osv. Men vi läser i Uppenbarelseboken kapitel 18:
- Och jag hörde en annan röst från himmelen säga: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk...” (Upp 18:4).
I mitt folk. För det första: vad gör Guds folk där? Hur kan de förknippas med detta Babylon? De får här befallningen att dra ut ifrån henne. Det finns en kamp som vi allesammans är mitt inne i. Det finns saker ingen kan fly ifrån. Vi drabbas av det hela tiden på olika sätt. Alla dessa influenser som kommer och vill tränga in i församlingen. Allt som vill förstöra vad Gud har gjort. Allt som vill ockupera våra barn. Varför är det alltid en sådan kamp om barnen? Varför är skolan alltid en sådan kärnfråga? Så fort man rör vid den, är det som om alla myndigheter kokar. Rör inte statens barn! Men befallningen från Gud är: ”Dra ut ifrån henne, ni mitt folk!” Ska vi utrymma världen? Vi kanske inte ska göra det än, men jag hoppas vi är på väg! Alla dessa frågor som omger oss dagligen, som handlar om politik, religion, skolan etc. har många gånger en väldigt stor betydelse för vår inriktning, vårt livsmål och identitet.
Det finns ett speciellt budskap om församlingen i Höga Visan. Församlingen måste å ena sidan vara en tillflyktsort för människor och ha beredskapen att möta människor och föra dem till Jesus. Men det står också att församlingen är en ”tillsluten lustgård”. Den är på ett sätt stängd med mycket stor bestämdhet, men den är samtidigt öppen för människors nöd och behov. Den är stängd när det gäller frågan om vad som ska forma församlingen, vilken inspiration den ska byggas upp av och vilka medel som ska bekosta dess liv och uppdrag. Kristus är församlingens huvud. Herren är vår försörjare. Det här väcker många stora frågor, inte minst inom mig själv.
Det står i bibeln om det allra heligaste. När Jesus dog på Golgata, då rämnade förlåten till det allra heligaste. Vägen ditin blev öppen och fri. Men enbart genom Jesu blod. Det finns inget annat sätt att komma ditin än genom Jesu dyrbara blod som utgöts för dig och mig, och som renar från all synd. En gång för alla dog Jesus och öppnade vägen för oss in i det allra heligaste. Här har vi den tillslutna lustgården som ingen annan kan komma in i. Här har vi församlingens källa. Här kommer vi samman och byggs upp. Men så möter vi kallelsen. Där utanför ropar nöden. I församlingen harmoniserar vila och rörelse. Vi kan se det som hur Guds egenskaper och Guds väsen tar sig synliga uttryck genom församlingen. Guds kärlek lämnade den himmelska lustgården och bröt in i tiden, rakt in till den förtappade mänskligheten. Jesus blev människa och öppnade vägen så att varje människa av nåd kan bli delaktig av denna gudsgemenskap. Vi får också ta emot Guds Ande i våra liv, och formas med hans egenskaper. Tänk att få bli vad Jesus vill. Bli vad han har tänkt om oss.
Vi läser ur första Korintierbrevet kapitel 13:
- Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.  Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting (1 Kor 13:4-7).
Det här beskriver något vi verkligen behöver i våra liv. Dessa egenskaper ”var så till sinnes som Jesus Kristus var”. Denna Guds utgivande kärlek, som reagerar mot ondskan, som avskyr synden och hatar det denna värld representerar. Detta utgivande som förde Jesus till döden, men söker att bli Honom lik. Forma oss Herre Jesus efter din vilja, efter ditt behag! Att församlingen får vara denna uträckta hand i tiden. Som säger nej där det är nödvändigt.
Då rop efter brud och brudgum tystnar, hamnar det egna i fokus. När ropet och budskapet om Jesu tillkommelse tystnar, då hamnar istället vår materiella välfärd i fokus. När det som handlar om att bygga upp Guds hus kommer i skymundan, då bygger vi istället på våra egna hus. Det vi kan läsa om i Haggai: ”Är det nu tid att ni bygger upp era egna hus?” Så fick profeten vara till väckelse för folket så att man åter vände om och fick blicken fäst på det som var det centrala: Att bygga upp Herrens hus. Men när ropet om Jesu tillkommelse tystnar, detta rop som bibeln är så genomsprängt utav, då blir vi istället inomvärldsliga och faller offer för och formas efter världens sätt att tänka. Jag ger mig inte in på debatter om när och hur och var Jesus ska komma. Jag har läst så mycket åsikter omkring detta. Men en sak vill jag konstatera, och det är vad bibeln fokuserar på när det handlar om tillkommelsen. Det är att han kommer snart. Jesus säger: Se till att ingen förvillar er. Det ska komma många, ja, det finns så många budskap om det här. Men kom ihåg: Han kommer snart. Hur kan vi vara så säkra på det? Jesus har själv sagt det till sina lärjungar. Han har sagt det i Uppenbarelseboken i visionen Johannes fick ta emot. Gång på gång möter vi det hos Paulus. Han väntade tillkommelsen redan under sin livstid. ”Då ska vi tillsammans med dem som gått före...” Det finns något omedelbart i den kristnes liv och förhållande till tillkommelsen. Något omedelbart; vi lever i tillkommelsen. På ett sätt är vi redan där. För Jesus är evigt densamme. Han är A och O, han är begynnelsen och änden. Inte så att han först var begynnelsen och sedan änden. Nej, han står över tiden. Han finns överallt. Bibeln säger till oss som befinner oss i tiden: Han kommer snart.

Har du varit ute och åkt bil någon gång med ett litet barn, en lång sträcka? Den vanligaste frågan från barnet är: Är vi framme snart? Så försöker man förklara att, ”ja nu är det 227 kilometer kvar”. Barnet kommer med ytterligare en fråga: Vad är en kilometer? Du kan försöka förklara och förklara på olika sätt och säga exempelvis att nu är det ungefär lika länge kvar som om du skulle titta tre gånger på den där barnfilmen du brukar se på. Man får hitta på olika sätt att förklara, men rätt vad det är så återkommer ändå samma fråga igen: När är vi framme? Det går inte att förklara tiden för ett litet barn. Men du vet att barnet sitter tryggt och att du förmodligen kommer att köra bilen säkert fram till målet. Lärjungarna ställde också frågor till Jesus om tider och stunder. Eller som vi läser i Johannes 13, där lärjungarna frågar: Varför kan jag inte gå med dig dit du nu ska gå? Det fanns frågor som de inte förstod. De kunde inte förstå vad Jesus skulle göra, den väg han skulle gå. Men då säger Jesus så här i Johannes 14:
-Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig (Joh 14:1).
Förtrösta! Vila i mig! Jag kommer att leda dig fram. Jag kommer att ta hand om ditt liv! Jag går en väg före, dit ni inte kan gå, men ta det lugnt. Jag har allt under kontroll. För egentligen var allt redan färdigt, före världens grundläggning. Det finns något absolut i det Jesus gör, så vi kan vila i  i frälsningen. Vi kan vila i hans löften om att han kommer tillbaka. Vi behöver inte veta spiksäkert tider och stunder och kunna tyda tecknen, nej, lev nära Jesus och bli använd av honom.
Och så säger Jesus i nästa vers:
- I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum (v 2).
I världen är det ont om boningar för den som inte är värdig nog. Då är det gatan som gäller. Eller flyktinglägren. Ingen politik kan lösa problemet. Men det finns ett budskap till människan, som höjer henne upp: I min Faders hus är många boningar! För var och en som vill finns det plats.
Broder och syster, var en kanal som leder människor in i dessa boningar! Som ger hopp till människorna.
- Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skolen I ock vara (v 3).

Han vill ha gemenskap med dig. Han vill leva i din närhet. Jesus säger att han ska komma tillbaka. Detta budskap är så stort. På ett sätt är han redan här, för han har tagit sin boning i församlingen, i våra hjärtan. Vi är tempel för honom. Han har också sagt att han ska komma igen i synlig gestalt. Uppryckelsens dag är nära! Låt oss prisa Jesus tillsammans!
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar