Generation ME

Jan Egil Hafsahl, ur Pilgrimen nr 2 2013

Många räknar Callum Brown, professor i modern europeisk historia vid University of Glasgow som den som på mitten av 60-talet introducerade uttrycken ”generationsmotsättningar” och ”generationsklyftor”.
Själva tanken är av långt äldre datum. Den grekiske poeten Hesiodos skrev redan på 700-talet före Kristus om ”tidens lättsinniga ungdom, som lägger i dagen en likgiltighet bortom vad ord kan förklara”.
Den franske munken Peter Eremiten, påve Urban II:s mentor till korstågen, skrev år 1114:
- Ungdom tar inte hänsyn till de äldre, och århundrades visdom ses ned på som värdelösa dumheter. De unga männen är lata – och de unga kvinnorna är oanständiga och opassande i sitt tal, sitt uppträdande och sättet de klär sig på.
I The winter tale från 1610, sex år före sin död, låter William Shakespeare herden i berättelsen ge uttryck för sina personliga tidsreflexioner:
-...de unga gör inte något annat än att driva meningslöst omkring, medan de talar nedsättande om de äldre, stjäl och slåss.
Sociologerna kopplade raskt den motkultur som uppstod på 60-talet – såväl i hippiekulturen som i den kristna Jesusväckelsen – till tidens nya modeord för samhällsstudier: ”the babyboom generation”.
Den amerikanske historikern och ekonomen Neil Howe gav 1996, i samarbete med demografen William Strauss, ut boken The Fourth Turning, i det de kallade ”en studie av generationsskiftes-cykler (”turnings”). Howe-Strauss byggde från ”babyboom”-generationen ut ett helt system – ett system som framledes är i flitigt bruk inom sociologin. En rad författare kastade sig över popularitetsvågen efter The Fourth Turning:
George Barna: Baby Busters, The Disillusioned  Generation.  William Mahedy: A generation alone. Tim Celek/Dieter Zander: Inside the Soul of a New Generation… för att nämna några.
Howe-Strauss-systemet tog utgångspunkt i vad de kallade ”The World War Generation” (”Världskrigsgenerationen”) och förklarade denna generation som ”människor födda åren 1901-1924”, alltså människor som nu är omkring 90 år eller mer.
Generationen fick också namnet ”The Civic” (Borgarna) eller ”G.I-generationen”, ”The Greatest Generation”.
Enligt Howe-Strauss var de familjekära och hårt arbetande människor, som var villiga att offra sig själva och sitt ”för kung och fosterland”.
”The World War Generation” följs i Howe-Strauss-systemet av ”The Builders”, (Bygg-generationen), människor födda perioden 1925-1945, människor som i dag är mellan 68 och 88 år. The Builders var den generation som kämpade i andra världskriget – en generation som enligt Howe-Strauss ”gav mycket och krävde litet”, i det att de senare tog tag i återuppbyggnaden efter kriget. De kallas därför också ”The silent generation” (Den tysta generationen).
Författaren William Manchester kallar dem ”tillbakadragna, försiktiga, fantasilösa, stilla – och delvis likgiltiga”.
Bygg-generationen var i stort religiösa, men långt ifrån kristna – och utgjorde den första generationen där skilsmässa var allmänt accepterat.
Generationens yngsta tog med tiden alla tekniska innovationer i bruk – och i motsats till G.I.-generationen blev de fångade av en nästan panisk skräck för att åldras, eller i alla fall att se gamla ut. Det sista påståendet är hämtat från författaren Elwood Carlsons bok The Lucky Few- Between the Greatest Generation and the Baby Boom (2008). The Baby Boom-generationen består, enligt Howe-Strauss, av de som är födda mellan 1946 och 1963 – människor som idag är mellan 50 och 67 år.
”Boom” refererar till de starkt ökande födelsetalen efter kriget: dagens fruktade ”äldrevåg”. De dramatiska sociala förändringarna förde till att generationens unga satte frågetecken vid det normalt erkända, och resulterade i en motkultur med åtföljande protestväckelser. Också de politiska radikalisterna blev med tiden mjukare i kanterna, och röda fanor och långt hår byttes ut mot dokumentmappar burna av välfriserade börsanalytiker, där ”väpnad revolution” blev tillbakavisad med en axelryckning som ”ungdomlig dårskap”. Baby-boomerna blev välutbildade, överbetalda globetrotter och hela världen blev deras lekplats.
Generation X, den postmoderna människan, föddes, om vi ska tro Howe och Strauss, åren 1964-1981, dagens människor i åldersgruppen 32-49 år. Själva uttrycket är hämtat från den kanadensiske författaren Douglas Couplands berömda roman Generation X (1991), där den unge Andy är i ständiga diskussioner med sin 40-årige babyboom-chef Martin.
Uttrycket hade varit i bruk redan på 70-talet om den vita, brittiska arbetarungdomens subkultur, men Couplands roman gör Generation X till ett begrepp för en hel generation människor, som den amerikanske historikern Paul Fussel sedan definierar som ett slags antistatus-tecken, där ”X” står för motsatsen till allt det tidigare generationer hade stått för. Andra kallar x-generationen för ”AIDS-” eller ”HIV-generationen”, medan andra fokuserar på historiens högsta statistiker för skilsmässor och självmord. ”Generation X känner sig löst från allt och fri till allt” är huvudtesen i en annan karaktäristik.
Enligt ”superbloggaren” Sally Kane, visar en x-are ”förakt för auktoriteter och strukturerat arbetsliv” och byter, i jakt på karriär och högre lön, arbete lika ofta som en boomer byter skjorta. Sally Kane är själv en x-are och har publicerat hundratals av karriärrelaterade artiklar i tryckta och nätbaserade medier.
Howe-Strauss opererar med ännu ett generationsskifte: ”Generation Y” eller ”The Millennials”. Y- eller milleniumgenerationen utgörs av dem som är födda 1982 eller senare, alltså dagens 30-åringar eller yngre. Y-generationen är, enligt sociologerna, ännu mera teknologiskt medvetna än X-generationen. Omgivna av smarttelefoner, bärbara datorer, läsplattor och andra gadgets, föredrar de att samtala via e-post, sociala nätverk eller textmeddelanden istället för genom traditionella former av kommunikation. Generationen är ännu för ung till att bli klart karaktäriserad, men är enligt Sally Kane ”självsäker, ambitiös och prestationsorienterad”, där den är online 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
Med psykologiprofessorn Jean D Twenge från San Diego State University, USA, kommer nya ord och uttryck in i sociologistudiet. Twenge önskar, genom böckerna The Narcissism Epidemic och Generation Me, att slå sönder den stereotypa generationsindelningen som har varit rådande de senaste 20 åren.
Twenge undervisar för enkelhetens skull om en två-delning av västvärldens överflödssamhälle: ”The TV Generation” och ”The Net Generation”, uppkallad efter de första generationerna som växte upp med respektive TV och Internet. Twenge lägger i sina böcker särskilt vikt vid ”den digitala generationen” och det är inte mycket framtidsoptimism som följer i beskrivningens kölvatten. Det är den generationen som nu ska överta styret av vår värld. Det är dagens 20-, 30- och 40-åringar Twenge har gett det föga smickrande namnet ”Generation Me”, där de alla har växt upp med den föreställningen att var och en av dem är universums centrum. Dessa 70-, 80- och 90-tals individualister har, enligt professorn, ”aldrig upplevt krig, aldrig satt plikt framför egna intressen och behov – och har växt upp med den personliga övertygelsen om att de är unika, och att allt de gör är rätt och riktigt”.
Den digitala generationen förväntar sig ett välbetalt jobb, så intressant att det gränsar till hobby, men likväl med så god ekonomisk utdelning att de har råd med ett stort hus eller en gedigen lägenhet, där de kan parkera en tystgående tysk bil med automatlåda i undervåningens garage eller i  uppfarten med inlagda värmekablar. En stuga vid sjön – eller på fjället – eller i södern – eller varför inte en på varje plats – är obligatoriskt. De vill jobba lite mindre – och tjäna lite mer – för att de är unika. För att de förtjänar det.
I stället för att förbereda de unga på livets hårda realiteter, har ”Generation Me”-föräldrarna utrustat barnen med en så överdriven självtillit att det ibland gränsar till narcissism. Twenge varnar för det som kan hända när självbilden exploderar i mötet med samhällets oförsonliga verklighet, i det att hon pekar på forskningsrapporter om barn som inte tål någon form av kritik: De skyller på läraren  om karaktären är dålig, på McDonalds om bikinin inte passar och annars på föräldrar, politiker och samhället i övrigt för allt som inte går riktigt som det ska. Så långt Twenge.
Generationstänkandet har också slagit in helt i kristenheten. En kort titt på de olika tidningarnas religiösa annonser räcker för att underbygga mitt påstående. Vi har ”ungdomsfestivaler” och konferenser för ”unga vuxna”. Det är möten för ”Jesuskvinnor” och för män som vill avlägga ”trohetslöften”. Det är träff för ”kristna motorcykelentusiaster” och för ”kristna idrottare”. Det arrangeras möten för ”singlar”, för ”gifta barnlösa” och för ”familjer med barn”. Det finns speciella konferenser för ”oss över 60” och ”äldreträff” för troende pensionärer – allt tryggt arrangerat innanför vattentäta skott och med höga skiljeväggar. Här är något för varje generation – och för varje fas i livet. Ibland förefaller det som om kristenheten är mer påverkad av Howe och Strauss än av Jesus och Paulus.
Att läsa Twenges beskrivning av Generation Me är en skrämmande läsning – men ingen överraskning för den som är känd med sin bibel. Aposteln Paulus ger följande beskrivning av den sista tidens generation:
-Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa... (2 Tim 3:1-2).
Då författaren Wayne Dyer kom med de första Älska dig själv -böckerna i mitten av 80-talet, öppnades en sluss för en flod av självförverkligandeböcker: ”Älska dig själv! Le mot din spegelbild varje dag och hylla dina positiva sidor. Följ dina drömmar! Det är meningen med livet! Börja idag!”
Redan på 50-talet hade Norman Vincent Peale börjat undervisa kristenheten om The power of positive thinking, tro genom metoder och tekniker. Nu kom TV-evangelisten Robert H Shuller ut på planen med sina böcker The be happy attitudes och Charles Capps med sina Success motivations. Böckerna om enneagrammet lyfte de kristna självförverkligandeböckerna till nya höjder – i klassisk älska-dig-själv-anda.
Framdeles är kristna bloggar fulla av tankar hämtade från det dubbla kärleksbudet, där fokus läggs på den andra delens sista mening: ”...som dig själv”.

Det hebreiska ordet dôr och det grekiska genea finns på flera ställen i de engelska bibelöversättningarna återgivna med ordet ”generation”.
De svenska bibelöversättningarna har valt andra ord och uttryck, som exempelvis:
Dôr:
”släkt” (1 Mos 6:9)
”avkomma” (1 Mos 15:5)
”släktled” (5 Mos 7:9)
”släkte” (1 Mos 7:1)
”nya släkten” (Ps 71:18)
”efterföljare” (2 Mos 16:32)
”släkte” (Jes 53:8)
”söner” (Jes 58:12)

Genea:
”släktled” (Matt 1:17)
”släke” (Matt 11:16)
”på sin tid” (Apg 13:36)
”släktled” (Apg 14:16)
”släktled” (Apg 15:21)
”släktled” (Ef 3:5)
 En ny släkt börjar med ett barns födelse. Det bibelns dôr och genea understryker, är dock inte skillnaderna mellan generationerna, utan likheterna, i det att de framhäver tillhörigheten, sammanhållningen, enheten och homogeniteten. Ingen är född som en öde och övergiven ö i historiens stora ocean. Vi är alla ett led i en kedja. Vi tillhör en gemenskap.
Det är just samhörigheten som betonas i bibelns genealogi:
”... son till... son till...”
Den distansering från föräldragenerationen som sociologerna pekar på – och som är typisk för hela den västerländska kulturen – eller den gränsdragning mellan ålder, kön och särintressen som idag tar sig uttryck inom kristenheten, var totalt frånvarande på bibelns tid – och är fjärran från dess undervisning om ett normalt församlingsliv.
Bibeln talar om gemenskap – tvärs igenom generationer, nationalitet, färg och kön.
”Är då Kristus delad?” frågar Paulus (1 Kor 1:13), där han går till rätta med Korintierförsamlingens splittrings- och fraktionstendenser.
Församlingen, Guds hus, är en ”flergenerationsbostad”, där de som en stor familj bär namnet ”dem som delar vår tro” (Gal 6:10), ”ett utvalt släkte”, (eg. ”a chosen generation” (1 Petr 2:9).
Tidens sociologer och samhällsanalytiker talar i maktlöshet om samtidens trivselkurva för tillfredsställelse och välbefinnande som pekar allt skarpare ned mot en meningslös avgrund – ett stup som inte ens de högsta ”älska-dig-själv”- rop förmår förhindra – men ser ingen utväg ut ur disharmoni och missförhållanden.

Guds svar är en levande församlingsgemenskap. Den är levande, för den består av människor från alla åldersgrupper, med olika social status, men med det målet för ögonen ”ta emot varandra” (Rom 15:7).
-Men Gud har fogat samman kroppen och gett den oansenligare lemmen större heder, för att det inte skall uppstå splittring i kroppen, utan lemmarna ha samma omsorg om varandra (1 Kor 12:24-25).
Det kostar att bryta med tidens trender och strömningar – och tala om ”vi” i en tid där ”jag” inte bara är ett modeord, men en livsstil. Bibeln har inte olika Jesus-presentationer för olika generationer – ej heller är efterföljelsens budskap förkunnat för oss i olika ungdoms- eller ålderdomsutgåvor. De olika generationerna samlade i Guds oikos, hus eller hushållning, är generationens styrka. Är inte Jesus en gemensam nämnare och ett samlande objekt i församlingen, har den placerat sig utanför Ordets gränser och förvillat sig in i sociologins mörka irrgångar.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar