Maranatafolket

Utdrag från boken Maranata - Du vår Herre kom! av Arne Imsen

Maranatafolket förvaltar och förmedlar ett mångfasetterat och Kristuscentrerat frälsnings- och helgelsebudskap för att göra de heliga skickliga att utföra Kristi tjänarevärv; att uppbygga hans kropp. Ingen av de ursprungliga bibeltexterna har i vår tid lämnats oantastad, varför äldre och nyare vrångbilder och villfarelser rensat bort anstöten och konstruerat en allmännelig kyrka med teologiska system och former med många hedniska styggelser framdrivna av otäcka andemakter.
Det är annars helt omöjligt att förklara sakramentalism, klerikalism, exorcism på astronomiskt avstånd från apostoliskt gudstjänst- och församlingsliv. Kyrkans myter är just inget annat än myter, men absolut nödvändiga för att med mysticism, besvärjelser och magi, med statligt stöd, trollbinda massorna i sina armar för att kunna fortsätta sin skamritt på vilddjuret; ett bländande sken av gudsfruktan, men en dundrande förnekelse av dess kraft.
Det är årtusenden som skiljer oss från den urkristna församlingen. Så mycket har hunnit förändras på så många områden. Men för det vakna och medvetna maranatafolket tycks det som om tiden stått stilla; allt går i repris. Det är egentligen inget nytt under solen.
Utanför Kristus regerar fortfarande, med förtätad auktoritet, denna världens furste, och tillbeds oblygt och hängivet såsom denna tidsålders gud, och ändock är inte denna ondska värst och lika farlig för den enskilda och lilla människan som dess lokala varianter och utspel.

Vad vet vi egentligen om den värld som vi bebor? Om vi öser ur samma kunskapskälla som maranatapredikanten Noa, så borde vi veta åtminstone lika mycket som han visste om den värld i vilken han levde och verkade. Han var på en och samma gång en tröst för och en dom över den stryktåliga och blaserade civilisation som kunde uppvisa storslagna bedrifter inom vitt skilda områden.
Vi har inga opinionsundersökningar som visar hur samtiden pendlade för eller emot honom personligen och hans livsverk. Kan man tänka sig Noa engagerad för att övervinna procentspärrar och tillskansa sig olika former av subventioner för att fullborda sitt enastående uppdrag? Det var ingen större eller mindre folkopinion som hade givit honom ett politiskt mandat för att förverkliga programmet.
Samhällsdebatten var säkerligen då som nu livlig, och den övergripande målsättningen hos alla etablerade åsiktsriktningar i det pluralistiska samhället att skapa goda, trygga och jämlika samhällsstrukturer, men Noas röst hördes inte i den debatten! Att så inte var fallet, har troligen sin förklaring i den första psalmen i Psaltarens första bok:
”Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i HERRENS lag och tänker på hans lag både dag och natt. Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl.
Icke så de ogudaktiga, utan de äro såsom agnar, som vinden bortför. Därför skola de ogudaktiga icke bestå i domen, ej heller syndarna i de rättfärdigas församling. Ty HERREN känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås.”

Maranatafolket har inga illusioner om människans godhet och förmåga att med egna medel och resurser ta sig ur sitt djupa fördärv. Detta fördärv är betingat av den natur hon är född med. Det finns gränser och skillnader, men aposteln konstaterar att hela mänskligheten frälsningshistoriskt faller sönder i tre kategorier, vars livskvaliteter sist och slutligen bestäms av deras relationer till Gud.
Guds församling är ett folk, judarna ett annat, och grekerna (hedningarna) ett tredje i tiden, med preciserade förutsägelser om framtid och mål. Det är egentligen endast Kristus-relationen som är den ödesavgörande faktorn för varje grupp, helt oberoende av alla andra viktiga och typiska förhållanden som måtte ha relevans i sammanhanget; i detta perspektiv att Jesu Kristi församling, okänd för världen, lever sitt unika liv i det fördolda, en anonym rörelse som församlas till sin Frälsare och Herre.
Parallellt med denna hemlighetsfulla, korsmärkta livs­rörelse, församlas judarna till det heliga landet, för att där möta sin Messias, och den övriga världen församlas till Harmageddon, anförd av Antikrist, vilken är slutprodukten av allt det mänskligheten under sin mångtusenåriga historia i sin gudsförgätenhet och maktfullkomlighet lyckats prestera.
Alla kan påskynda eller i någon mån bromsa denna utveckling, men aldrig hindra den! Beundransvärda uppoffringar och aktiviteter för att höja och förbättra skarornas existensvillkor inom olika områden, är egentligen lika verkningsfulla som att försöka bota cancer med kosmetika och välluktande deodoranter.
Den kristenhet som bytt ut saltet mot jäsande och berusande socker, civilisationens dödgrävare, påskyndar förruttnelseprocessen. Med maximalt understöd av den moderna tidens sofistikerade mediautbud, är avhuman­iseringen och fördumningen garanterat framgångsrik.
Folkhavets kaos och katastrof är ett naturbetingat utbrott av koncentrerat hat och upproriskhet mot Gud och hans styrelse. Det exploderande upproret frampiskas av Guds ärkefiende draken, den gamle ormen, helt ohanterligt för alla inomvärldsliga makt- och styrningsmedel, varför slutfasen helt logiskt endast kan bli ett totalitärt världsvälde utan tidigare motstycke. Det är den onda naturens slut-triumf i tiden. En natur som har varit, är och förblir fiendskap mot Gud, och som därför är hemfallen åt vredesdomen, trots alla vältaliga och beteendevetenskapliga utläggningar om motsatsen.
Det finns inget botemedel för denna genomfördärvade natur, därför måste den undanröjas genom en ny födelse in i ett helt nytt liv i ett nytt barnaskap och medborgarskap, en ny skapelse och ett nytt släkte, som icke är av denna världen. Det är förmätet och dumdristigt att genom utbildning försöka meritera sig för själavinnande och själavårdande funktioner i det rike som icke består i ord, utan i kraft.

Förmodligen har teologin gjort kristendomen större skada än någon annan vetenskaplig disciplin, just därför att den mer än något annat själv stått i vägen för det den åtagit sig att utforska och bevisa. Teologierna är de mest avskräc­kande exemplen på vilsenhet och bortkommenhet från apos­tolisk tro, den som en gång för alla överlämnades åt de heliga.
Det är mycket smärtsamt, och ytterst beklämmande då väckelsekristendomen glider bort från sitt maranata-centrum för att med kyrkliga förebilder bli samtidstillvanda och förljugna kulturella minnesklenoder, som endast kristenhetens nostalgiska jubiléer och turismen kan ha glädje av.
”Den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda av människohänder, ej heller låter han betjäna sig av människohänder.....”(Apg 17:24-25).
Vem är det då som bor i alla dessa tempel i mångtusental utöver hela vår jord? Och vem är det då alla dessa miljontals människohänder i realiteten betjänar?
Gud söker inte efter sakrala byggnader och vigda kyrkorum. Han vill att varje kristen ska vara tempel för den helige Ande. I oräkneligt antal arbetar villiga händer för att på olika sätt betjäna Gud. Men det är ett försvinnande fåtal hjärtan som låter sig gripas och uppfyllas av gudslivet i den nya skapelsen. Trots hängivna händer, far man vilse i sitt hjärta.
Teologerna, filosoferna och politikerna har målat och presenterat ett myller utav utombibliska Kristusbilder med fragment av sanningen. De flesta har fått hängivna efter­följare under olika tider i olika delar av världen. Vi vill nog alla representera Herren Jesus Kristus i tiden, och göra sällskap med honom för spännande upptäcksfärder uppe på höjderna, men knappast för att tillbringa nattens många och långa timmar i enträgen bön, utan för att sova och sedan byg­ga och konsolidera på respektabelt avstånd från all när­kamp med avgrundslika kraftmätningar i demonbesatta män­nisko­varelser.
Sömn är en legal nödvändighet för alla, och det vore väl en religiös och politisk välgärning att förankra lagens och profeternas portalfigurer tillsammans med Herren Jesus Kristus för all framtid på det heliga berget, mitt i det judiska samhället. Tillfället var ju helt ypperligt för att ge form och struktur åt den messianska eran.
Av historiens vittnesbörd att döma, har kyrkorna hämtat sina förebilder från stormötet på förklaringsberget framför den nya tidsålderns, som inleddes genom den andeutgjutelse från höjden som uppfyllde hela lärjungaskaran, där de var församlade i den sal i övre våningen där de plägade komma tillsammans. Kyrkan har egentligen kommit till därför att kristenheten förlorat kontakten med det tema som avhand­lades vid detta mycket enastående möte på högsta nivå.
Där penetrerades sakkunnigt och insiktsfullt Jesu före­stående bortgång (uttåg), vilken han skulle fullborda i Jerusalem. Det var ingen abdikering och flykt man planlade. Det var fastmer det stora och triumfatoriska uttåget ur en fördömd värld som fjättrad i fångenskap förblev lojal mot Guds ärkefiende satan. Denna för hela mänskligheten helt omvälvande händelse, det stora maktbytet i andevärlden, hade sin historiska och pedagogiska förebild i det lilla uttåget, då Guds son Israel tågade ut ur Egypten, för att via havet, öknen och floden nå det förlovade löfteslandet.
Jesu namn har upphöjts över alla andra namn i tid och evighet. Han, som av sin samtids makthavare dömdes såsom illgärningsman av det romerska vilddjuret och den judiska skökan, har besegrat döden och tågat ut ur dödsriket, och av Gud utnämnts till Herre och Messias, och i kraft av detta sitt trefaldiga ämbete såsom profet, präst och konung, intagit platsen på majestätets högra sida i himmelen.
Vem kan ens komma på tanken, att han skulle ha gett sitt folk uppdraget att bygga moskéer, synagogor eller kyrkor till hans ära och hans rikes framgång i tiden? Kriget mot härlighetens Herre, som korsfästes av denna världens vise och mäktige, har icke avmattats. Det är sveket som har gjort honom osynlig. Detroniserad sedan lång tid tillbaka av en kyrka som ofta prålar med hans namn.
Denna kyrkas traditioner, ordinationer, ceremonier, mässor och gudstjänster, förnekar apostlarnas och den urkristna församlingens Kristus, och korsfäster honom åter och åter åt sig genom sitt självvalda gudstjänstväsende.
I denna världsande och i detta evangelium utan korsets anstöt, och under en annan herres välde, rör sig denna världens alla sjöfarare (diplomaterna), köpmän (präster­skapet) och konungar (makthavarna) galant och belevat i sina universella fredssträvanden. Detta fördärv­bringande utsäde som drabbar hela jorden, har den otuktiga kyrkan och hennes många otuktiga döttrar som modersköte.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar