Vårt uppdrag: Att tala väl om Jesus

Bibelstudium: Jan Egil Hafsahl

Bibeln talar talar om tre människor. 
Den första människan: Ho protos. Anthropos. Prototyp, grundform eller urtyp. 
-Så är ock skrivet: ”Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ.” (1Kor 15:45) Ho protos anthropos.
 -Den första människan var av jorden och jordisk (1Kor 15:47)
Efter fallet kommer ett nytt begrepp in i frälsningshistorien. Ho palayon anthropos. Det är ”den gamla människan.” 
Så talar bibeln om den andra människan:
-...den andra människan är av himmelen. (1Kor 15:47)
Den andra människan blir i vers 45 kallad för ”den siste Adam”. Ho deutoros anthropos. 
I Ef 2, läser vi i vers 15:
-...  Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa. (Ef 2:15)
Ho kainon anthropos. En ny människa.
I Kol 3:9 möter vi både uttrycket palaion, den gamla och kainon, den nya:
-I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den gamla människan (palaion) med hennes gärningar och iklätt eder den nya (kainon).
De här tre har jag försökt se i typologin. Den första människan, den gamla människan – genom Saul. Den andra människan – genom David. 
Nu ska vi se på ho kainon antropos; den nya människan – genom Jonatan.

Jonatans namn betyder ”given åt Gud”. Vi ska ta fasta på detta uttryck innan vi går in och ser på historien.
I Jesu översteprästliga bön läser vi:
-...eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom (Joh 17:2).
Så tänker vi på ”Jonatan” som betyder given åt Gud. Och här heter det ”alla dem som du har givit åt honom”.
- Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och givit åt mig (Joh 17:6).
-Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit åt mig, ty de äro dina (Joh 17:9).
-Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du har förtrott åt mig (Joh 17:12).
I svenska översättningen använder man ordet ”förtrott”, i grekiskan används samma ord: ”givit åt mig”. Given åt Gud.
Vi ska nu tala om Jonatans historia. Den börjar med att Jonatan hör ett samtal. Han tillhörde Sauls hus. Han var född där. En dag hörde han ett samtal. Det var någon som talade om bragden som David hade gjort i terebintlunden, då han besegrade Goliat. Den informationen Jonatan nu får, gör något så radikalt med honom, att efter det han hört detta, förblir han aldrig mer densamme.
Det heter så här:
-Sedan David hade talat med Saul, fäste sig Jonatan så vid David att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv (1 Sam 18:1).
Detta var den radikala förändring som nu sker. Han lyssnar till ett samtal om Davids seger över Goliat och från det ögonblicket fäste sig Jonatans hjärta vid David. Det var något ödesmättat och avgörande. Hans hjärta fäste sig vid David. I den norska bibeln heter det att ”droges Jonatans sjel til David”. Det fanns en kolossal dragningskraft i budskapet, och nu dras Jonatan till David med en kärlek som är helt enorm. I ett nu förstår han att hade det inte varit för David så hade det varit ute med oss, varenda en. Från det ögonblicket drogs hans hjärta till David.
Som parentes kan vi läsa vad Jesus sa vid ett tillfälle:
-Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas. Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö (Joh 12:31-33).

Det säger mig att i korsets evangelium finns det en oerhörd dragningskraft. Korsets dragningskraft. ”När jag har blivit upphöjd”, säger Jesus. Han talade om upphöjelsen på korset. ”Då ska jag draga alla till mig.”
Det är detta vi möter i Jonatans liv. Den dagen han hörde om Davids seger i terebintlunden, då drogs hans hjärta till David. Jag blir förkrossad när jag läser om den kärlek som uppstår mellan David och Jonatan. Det var en sådan radikal dragningskraft, så att Jonatan tog av sig manteln han hade på sig, och gav den till David.
-Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin båge och sitt bälte (1 Sam 18:4).
Allt ger han åt David. Han har fått David kär. Han har hört budskapet om Davids seger. Hans hjärta dras emot David och det är så radikalt att han lägger av sig sin egen mantel, drar av sig sina egna kläder, tar av sig sitt svärd, tar av sig sitt bälte och sin båge. Och så heter det: ”Han gav det åt David.”
Paulus säger om sin omvändelse då han skriver till Filipperna: Allt som var mig en vinning, det har jag för Kristi skull aktat som ingenting.
När man lägger av sig allt och ger det åt Jesus, då är det en sådan kärlek som säger till Jesus: Allt jag har, allt jag är, allt jag förfogar över – det är ditt!
Han gav det åt David.

Jag tänker på Petrus när Jesus säger: Stick ditt svärd tillbaka, Petrus! Du måste ju begripa att ditt svärd är alldeles för litet i den här kampen. Det du har är ingenting i den här striden. Men jag möter också densamme Petrus, inte så många dagar senare, när han svingar andens svärd på pingstdagen och människor får ett styng i sina hjärtan. Då har han lagt av sig sitt eget och har fått det hans himmelske David hade att ge honom!
Allt det som var mig en vinning, det har jag gett åt honom. Det har jag räknat som ingenting. Det är ingenting värt. Han drog av sig sin mantel, han tog av sig sitt svärd. Sitt bälte, sin båge, och så gav han allt åt David. Det är upptakten, och det är början till den här striden!
Det heter att Jonatan fick David lika kär som sitt eget liv. Men hans kärlek till David var inte obesvarad. Jag vågar säga att om Jonatan kunde älska David, så var Davids kärlek till Jonatan långt, långt större.

Det heter så här när David skulle gå ut ur tiden:
-... mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek (2 Sam 1:26).
Det handlar om Davids kärlek till Jonatan. Det är ingenting som har med sinnlighet att göra, som är oren, utan det är uppriktig kärlek mellan David och Jonatan. Mera dyrbar än den kvinnor kunde ge honom. Här är en kärlek som inte har något annat i sig än kärleken till honom som vann seger i terebintlunden. Ära vare Gud och Lammet! Så stor var hans kärlek.
Johannes skriver i sitt första brev att vi älskar. Men det är inte punkt där, utan det står sedan: ”därför att han först har älskat oss” (1 Joh 4:19). Han älskade oss först! Och därför älskar vi honom tillbaka.
Initiativet – det var Davids. Men nu älskar Jonatan David av hela sitt hjärta.
Så kommer vi till avsnittet som har vållat problem för bibeltolkare och teologer, som gärna vill se något positivt i den här historien. Och man frågar så här: Varför förblev Jonatan i Sauls hus? Varför lämnade han inte Sauls hus omedelbart, och följde David? Man tycker nästan att det är ett svek från Jonatans sida. Om det nu var en sådan kärlek dem emellan; Jonatan, varför bryter du inte upp från Sauls hus och följer med din David? Detta har blivit ett problem för många, och man säger att Jonatan är en riktig svikare. Det är han definitivt inte. Han är kainon antropos, han är bilden på en ny människa, och den nya människan har förstått Jesu förbön: ”Jag beder inte att du ska taga dem ut ur världen, men jag beder att du ska bevara dem ifrån det onda.” Så beder Jesus. Jag beder inte att du ska taga dem ut ur ur världen, utan jag beder, medan de är här, att du ska bevara dem från det onda. Vet du varför?
Jonatan hade en uppgift i Sauls hus. Och vad var det Jonatan skulle göra?
-Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul (1Sam 19:4).
I norska bibeln står det: ”Og Jonatan talte vel om David.” Vad var hans uppgift? Han skulle tala väl om David. Jonatan sitter i Sauls hus och talar väl om David.
Vad har du för slags Jesus? Har du en Jesus som är värd att tala väl om? När vi möter detta måste vi erkänna många gånger att det är så mycket enklare för oss att tala om allt möjligt annat istället för att avlägga ett frimodigt vittnesbörd om Jesus. Vi möter människor, vi samlas med människor och så känner vi att det är så svårt ibland att säga något om Jesus. Det är mycket enklare att tala om vad som helst utom det som egentligen ligger oss på hjärtat.

Jonatan talade väl om David i Sauls hus, och det är också vår uppgift. Vi har ett vittnesbörd, vi har något att bära med oss. Vi ska tala väl om David i Sauls hus. Vem skulle annars tala väl om David, utom den som har fått David lika kär som sitt eget liv? Jonatan talade väl om David. Mitt i den här miljön hos den gamla människan, var det någon som bar fram ett vittnesbörd. Det var vittnesbördet om David.
 Var och en av oss kan fråga sig: hur lätt är det för oss att tala väl om Jesus? I vilket sammanhang som helst? När vi möter människor, när vi möter dem från Sauls hus? Hur ska människor komma till tro om ingen predikar? Här ser du församlingens uppgift i tiden. Att tala väl om Jesus. Att avlägga ett vittnesbörd om vad Jesus kan göra i en människas liv. Tala väl om David.

När man kommer in i Sauls hus så står det: Men Davids stol var tom. Just det. Davids stol var tom. Och där sitter Jonatan och talar väl om David. Talar väl om honom som segrade i terebintlunden. Och hans vittnesbörd resulterar i ett hat från Saul. Jonatan vittnar frimodigt om David i Sauls hus och resultatet av hans vittnesbörd blir:
”Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan.”
Bibeln säger att den som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, han kommer att bli förföljd. Det är inget att förundra sig över.

En såningsman gick ut och sådde. En del av sådden kom att falla på stengrund. Det växte strax upp och man tog emot Ordet med glädje. Men Jesus sa: Om det blir svårigheter och förföljelser för Ordets skull, då kommer han strax på fall. Det här hatet mot David får också Jonatan uppleva. Han talade väl om David. Då tändes Sauls vrede mot Jonatan. Så här fungerar det. Vi läser att:
-Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: ’Varför skall han dödas? Vad har han gjort?’ Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom (1Sam 20:32-33).
Om vi talar på ett sådant sätt om Jesus, så kommer också vi att få uppleva att det vändes mot oss.
Det finns många människor som hör till dem om vilka det heter, att när det blir svårigheter och förföljelser för Ordets skull, då kommer de strax på fall. Det är ett pris att betala för att följa Jesus, för att bli en Jesu lärjunge och efterföljare. Det kostar något att vara med i Guds församling. Många kommer på fall. De tycker att det blir så jobbigt och svårt att stå för Jesus i den här tiden, att tala om vem Jesus är. Att tala om vad Jesus lär, om vad bibeln säger. Många upplever att det kravet och den bördan blir för tungt att bära, och så ger man efter. Men Gud vare lov, det finns en ny människa, och den människan kommer aldrig att förgås. Inte ens dödsrikets portar ska bliva henne övermäktiga. Jesus lever! Och Guds folk lever med honom! Oavsett hur det blåser eller vad som sker, så finns det en ny människa som står. När spjutet far genom luften, när vreden från Saul upptänds mot Jonatan, då säger han inte: Då får det vara. Jag försökte i alla fall ett tag, men nu orkar jag inte längre. Visst inte. Vad säger Skriften? Då träffades de två. Det blir ett eget möte mellan dessa två älskande parter. Det heter att Jonatan grät men att David storgrät.
Herre, vi vet hur det är. Vi vet vad det kostar. Du vet att kampen är hård och istället för att vända Gud ryggen tar man ett steg närmare, och så möts man i en lidandets gemenskap. Det är David och Jonatan.
-...de kysste varandra och gräto med varandra, och David grät överljutt (1 Sam 20:41).
Det var ett märkligt möte. Istället för att ge upp, släppa taget och tycka att det är nog nu; jag var med ett tag, men nu orkar jag inte mer – så heter det om Jonatan att han vände sig till David, och så möttes de därute i en gemenskap som strängt taget består i ömsesidiga tårar. Det är lidandesgemenskapen.
Paulus skriver i Romarbrevet:
-Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom... (Rom 8:17).
Vad är det för lidandesgemenskap? Jonatan gick ut, och därutanför mötte han sin David. Jonatan grät – och David grät högljutt. Det var två personer som älskade varandra, men som nu möttes under tårar. Varför det? För att det fanns fortfarande så många från Sauls hus som inte ville höra. Och Davids plats stod tom. Så mycket protest. Så mycket motsägelse. Och enda lösningen var detta att de två kunde mötas. Och de grät tillsammans.

Hur mycket gråter vi för människors frälsning? Hur mycket gråter du för Sauls hus? Hur mycket gråter du för att Davids plats fortfarande står tom i så många hem och i så många hjärtan.
-Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat (Matt 23:37).
Sedan följer den här korta bibelversen som säger så mycket: Och Jesus grät.
Psalm 126 är en märklig psalm. En vallfartssång. En av de femton psalmerna man sjöng när man tre gånger om året drog till Jerusalem för att tillbedja. Psalmer som prästerna sjöng när de gick de femton trappstegen upp till templet. Då sjöng man dessa vallfartssånger:
-När HERREN åter upprättade Sion, då voro vi såsom drömmande. Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel (Ps 126:1-2).
Det är glädjen över att vara upprättad i Kristus. Men den här psalmen stannar inte vid att man var som drömmande och uppfylld med löje och vår tunga med jubel. Den fortsätter i vers 5:
”De som så med tårar skola skörda med jubel.” Att så med tårar.
Tillåt mig vara personlig. Som ung for jag med tält omkring i Norge och försökte nå människor med evangelium. Jag fick ganska liten respons. Det var få som brydde sig. En dag hade församlingen på en plats dit vi kom med tältet inviterat en svensk pastor. Det var första gången jag fick höra honom. Hans namn var Arne Imsen. När mötesserien var slut och jag hade suttit där och lyssnat, kom han till mig och frågade: Vad heter du? Vad gör du om dagarna? Och jag svarade att jag brukar gå ut på morgonen med traktater, vid åttatiden. Jag hade en stor väska och varje morgon gick jag ut i Oslo och delade ut traktater, om jag inte var någon annanstans. Jaha, sa han.
Kvart i åtta dagen därpå knackade det på min dörr. Och någon stod på andra sidan och sa: Du kommer väl ihåg mig? Den här dagen ska vi vara tillsammans. Det var Arne. Jag upplevde att det var någon som brydde sig. Och så säger han så här: Nu ska vi ha bibelskola och evangelistdagar. Jag hade ingen aning om vad ”evangelistdagar” eller ”bibelskola” var för något.
Det var möten i Göteborg. Jag åkte dit. Det var evangelistdagar. Då upplevde jag något som gjorde ett helt outplånligt intryck på mig. Det var på den tiden då vi inte hade den här formen av gemenskap. Mellan mötena gick vi ut till något fik och drack kaffe tillsammans. Men det var en broder som inte gick ut. Den brodern låg vid första bänken och grät. När vi kom tillbaka efter att vi hade fikat så låg han fortfarande vid bänken och grät. Det han grät för var att människor måste bli frälsta i det mötet vi nu skulle ha. Jag kommer aldrig att glömma det mötet som bestod av en enda sång. Den här brodern som hade legat och kämpat och bett medan vi andra hade druckit kaffe, han tog sin gitarr och så började han sjunga sången: ”Till harpors spel, med segerpalm i handen, hon sjunger Guds och Lammets nya sång...” Och så grät han. Och så fortsatte han: ”Väl föll det tårar ned för brudens kinder, när här på jord i prövningar hon var...” Och så grät han igen. Och så sjöng han, och så grät han, och så sjöng han, och så grät han. Det hände inget mer i det mötet. Men hela mötet blev en lovprisning till Gud som förlossades genom en mans böner. När andra drack kaffe, då bad han. Och när andra var ute och fikade, då grät han. Och han förlöste detta möte, så jag kommer aldrig att kunna glömma det. Han sjöng oss rakt in i saligheten.

Kom ihåg, säger Paulus, när han samlar Efesusförsamlingens äldstebröder uppe vid Miletus, sista gången han såg dem. Han sa så här: Mina vänner, kom ihåg hur jag natt och dag, under tre års tid, oavlåtligen och under tårar har förmanat var och en av er särskilt. Det där har gripit tag om mig många gånger. Natt och dag. Var och en särskilt och speciellt. Och så heter det: under tårar. Han bryr sig så mycket om sina medsyskon, sina medmänniskor, sina medvandrare, att han är redo natt och dag. Han grät för människors frälsning. För församlingens upprättelse. För att Gud skulle få tag i den enskilde. Kom ihåg hur jag grät, säger han. För var och en särskilt. Och då han skriver till sin unge vän Timoteus, säger han: ”Du, Timoteus, när jag kommer ihåg dig så minns jag... vadå? Jag minns din sång? Nej då. Jag minns din predikan? Inte det heller. Timoteus, jag minns dina tårar. Det handlar om en gemenskap då man är redo, då man brinner så mycket för någon att tårarna rinner nedför ens kinder – då man har fått Herren kär. Då man älskar sin himmelske David. David grät högljutt. Och Jonatan grät. Den här gemenskapen i lidandet.

Jag måste fråga mig själv: Jan Egil, hur mycket har du gråtit för människors frälsning det senaste året? Hur mycket har du lidit för att människor ska komma närmare Jesus? Hur mycket har du brytt dig om dina vänner, om församlingen, om dina ofrälsta grannar omkring dig? Hur mycket har du brytt dig? Den här frågan kanske vi kan ställa oss var och en. Kom ihåg, säger Paulus, att jag natt och dag, i tre års tid... Men så heter det faktiskt att alla i provinsen Asien på detta sätt fick höra Herrens ord. Det finns ett sammanhang. De går åstad gråtande, och så bär de hem sina kärvar med jubel. Kanske det finns en orsak till att vi så sällan bär kärvarna hem. De gå åstad gråtande. Och bär hem sina kärvar med jubel.
Man kan fråga sig om det över huvud taget är lönt det vi håller på med? Alla våra insatser – är det lönt? Ibland kan man nästan hålla på att ge upp och gå under. Om jag får säga det personligt, ett tag upplevde jag i Rumänien: Nej, Gud, det här orkar vi inte längre. Och det kom ett ord till mig med sådan kraft, ett ord som Paulus skriver till sina vänner. Han säger så här: Tröttna inte att göra vad gott är. Hör du det? Ge inte upp. Man måste fråga sig: är det lönt? Är det värt att tala väl om David i Sauls hus, när det jag möter är hat och spjut? Är det värt att fortsätta?
När det började regna eld och svavel över Sodom och Gomorra, säger inte också din bibel: Gud tänkte på Abraham och så frälste han Lot. Han tänkte på Abraham och frälste Lot.
När vi fortsätter att läsa om Jonatan, och bläddrar fram till 2 Samuelsboken 9, läser vi:
-Och David sade: ”Finnes ännu någon kvar av Sauls hus, mot vilken jag kan bevisa barmhärtighet för Jonatans skull? (2 Sam 9:1).
Smaka på den satsen. Finns det ännu någon kvar av Sauls hus? Finns ännu någon som inte känner Jesus? Finns det någon kvar av Sauls hus mot vilken jag kan bevisa barmhärtighet? Stryk gärna under satsen: ”För Jonatans skull”. För kärleken till Jonatan. Finns någon kvar? Jo, det finns en människa. Han heter Mefiboset. Men Mefiboset är en tragisk figur. Man försökte fly bort. Och så skedde det tragiska att mitt i flykten, då kvinnan bar den lille Mefiboset så faller hon, och lille Mefiboset ramlar. Skriften säger att han blev ofärdig i båda fötterna.
Vad är sanningen om Mefiboset? Hur gärna han än vill komma kung David till mötes, så förmår han det inte. Mefiboset var lam i båda sina ben. Var bor han? Han bor i Makir. Makir betyder såld som träl. Han bor i Lo-Debar, landet utan grönska. Såld som träl. Utan grönska. Utan liv. Och han är lam i båda sina fötter. Det är sanningen om Sauls hus. Men David sa: Finns det ingen jag kan få visa barmhärtighet mot för kärleken till Jonatan. David befinner sig i Engeddi. Engeddi betyder källsprång. Och utifrån källsprånget kallar han på Mefiboset, från landet utan grönska. Men Mefiboset sa: jag kan inte resa mig upp, och jag kan inte gå honom till mötes. Men i sin kärlek till Sauls hus, skickar David ut Siba, och säger till honom att hämta Mefiboset. Och Sauls tjänare går åstad. När inte Mefiboset kunde komma till honom, ja då kom David till Mefiboset.
Det är sanningen om din och min frälsning. När inte jag kunde komma till honom, då kom han till mig! Det är detta Moses talar om då han sjunger sin svanesång för Israels barn. När han talar om Herren som steg ned och lyfte honom upp på örnvingar. När inte vi kunde komma till honom, då kom han till oss. För så högt har Gud älskat världen, pris ske Gud! Finns det ingen kvar som jag kan visa barmhärtighet emot? Och tjänaren går åstad, till landet utan grönska, dit där Mefiboset sitter lam, såld som träl. Läs den här historien. Du kan inte annat än gripas över en så stor kärlek.
Davids tjänare lyfte upp Mefiboset och bar honom ända fram till konungens bord. Det är kärlek. Allt vad han hade förlorat skulle han få tillbaka. Och han skulle alltid sitta vid Davids bord och äta i hans hus. Vad är det? Det är kärlek.

Det heter om profeten fordom, att han låg på marken ute i öknen och höll på att förgås av törst. Då öppnade Gud en källa i öknen. En ropandes källa i öknen som ropar efter den törstige profeten, för att han ska kunna komma dit och få hugsvalelse och hjälp.
Finns det ingen som jag kan visa barmhärtighet mot i Sauls hus för Jonatans skull? De gå åstad med tårar. Men det ska du veta, Gud ser dem. Gud vet om dem. Det står i Bibeln att han samlar deras tårar i sin lägel. Jag förmodar att det är ett bildligt tal, men jag tycker att det är underbart. Han håller räkning. Han vet om. Och så tänkte han på Jonatan, och frälste Mefiboset. Gud tänkte på Abraham, och räddade Lot. Han ser till en bedjande och gråtande församling, och så förmår Gud göra under.
Syskon, vi har ett uppdrag! Tala väl om vår himmelske David i Sauls hus. Vem ska tala om David, om du tiger? Vem ska vittna om Jesus, om inte vi bär fram vårt vittnesbörd? Vem ska förkunna om Guds frälsning, om hans folk tiger i denna tid?
Nog finns det frälsning för Juda på annat sätt, sa Mordokai till drottning Ester, men det är kanske för en tid som denna som du har kommit till konungslig värdighet. Nu handlar det om att inte tiga, men tala. Det handlar om att inte dra sig tillbaka, men predika. Det handlar om lägga ned våra mantlar, lägga av oss våra svärd, våra bälten och våra spjut. Och så får vi gå in i hans rustningskammare och bli vad han har tänkt och menat om oss.
Då, heter det, ingick David och Jonatan ett förbund.
När vi döper människor i Rumänien så säger alla som står framme och vittnar så här: ”Den här dagen har jag ingått ett förbund med Gud. Jag har beslutat mig för att följa honom. Och jag har bestämt mig för att tjäna honom.” Det kommer igen i vartenda vittnesbörd. ”Jag har ingått ett förbund med Gud. Från den här dagen vill jag tjäna Herren i hans vingård.”
Vi har hört om att även i den elfte timmen gick han ut och kallade arbetare till sin vingård. Var övertygad om att i hans vingård där finns det kläder som passar för dig. Och det finns redskap till hands, som du kan använda. Även om vi har stått sysslolösa tills nu, ända fram till den elfte timmen, så kallar han på oss: Gå till min vingård även du. Den vingården är bred som alla folk, och lång som alla nationer. Men han har sagt: Gå också du till min vingård. Jag säger en gång till: där finns kläder som passar för dig. Det finns redskap som du kan använda, därför att i den vingården handlar det om människor som lägger ned sina liv, sin tid och sin kraft. De har beslutat sig för att ingå i ett förbund med sin Herre: Jag vill tjäna honom de här sista, flyende minuterna av denna tid.
Var är du som vill tala väl om David i Sauls hus? Gud behöver dig. Gud behöver någon som kan tala väl om honom, och som kan undervisa om vägen som leder till livet. Gud välsigne dig att säga: Herre, så går också jag in i din vingård för att tjäna dig dessa sista minuter av denna tidshushållning.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar