- Jag har så mycket jag skulle vilja dela!

Intervju: Stina Fridolfsson

Gösta Karlson är en välkänd profil för många i den svenska kristenheten, och inte minst för Midnattsropets läsare. Vi hälsade på honom i hans hem i Tranås för att få en intervju och presentera honom i tidningen.

Vid den inledande frågan om hans ålder, sade han med glimten i ögat:
- Jag är på mitt åttiosjunde år, så jag tänker sparka igång och börja om nu! Det är bra att börja i den åldern!
Gösta berättar att han föddes på Motala BB, familjen bodde i Skänninge. Fadern var lantbrevbärare och modern var hemma med barnen; två pojkar och en flicka. Dessutom var det ytterligare en flicka, en kusin, som växte upp i hemmet som fosterbarn.
- Min barndom var mycket ljus. Föräldrarna var inte troende, men när jag var fem-sex år kom man och hämtade mig till missionskyrkans söndagsskola. Jag kan ännu minnas tant Hulda som var lärare där. Hon talade om Jesu tillkommelse. Jag minns att vi satt och tittade ut genom fönstret, om Jesus skulle komma – så levande var undervisningen!
- Sedan började jag gå i söndagsskolan hos Örebromissionen. Då upplevde jag en sökningstid, vid tio-elva års ålder. Så småningom började jag gå på möten – väckelsemöten, som vi sa på den tiden.
Gösta gör ett litet ironiskt inpass: - Det vet ingen vad det är numera!
- Till dessa möten kom en svensk-amerikan, vid namn Chader. Det han talade om, blev grunden för mig. Då var jag tio år, och inte ens frälst. Jag kunde ju då inte tänka mig att jag i årtionden själv skulle åka runt och förkunna detta budskap! Jag böjde mig där, men visste ju inte alls vad det gällde. Hade man då tagit hand om mig, skulle det ha betytt mycket...
- Min far tyckte om att dricka sprit och hade flaskor hemma. Jag började snutta ur de där flaskorna, och detta höll på att leda till en ände med förskräckelse. Då var jag inte mer än 12-13 år.
- Men innan dess hade du ju varit på möten, lämnat dig åt Gud och man hade bett för dig? Bad du till Gud den här tiden?
- Ja, det gjorde jag. Många kvällar bad jag till Gud, och ropade till Jesus: Kom inte i natt, jag är inte redo! Jag drack sedan så flitigt, så jag höll nästan på att bli alkoholiserad. Natten innan jag blev frälst; i oktober 1945, då var jag på ett hotell i Linköping. Där höll jag på att slå ihjäl mig. Jag var full som en kaja, så jag gick från den ena väggen till den andra och slog i huvudet. Jag kom hem dagen därpå, en söndag, och gick över torget och sa för mig själv: Är det här livet, då är det inte värt att leva. Jag var då sjutton år gammal. Och jag tänkte gå ner till ån och ta livet av mig. Men jag ville gå hem först och se mina kära anhöriga en sista gång. Då fick jag tag i en dagstidning. Och under spalten som annonserade radioprogram, stod det: Söndag kl 11:00 utsändning från Filadelfiakyrkan i Stockholm. Då tog jag radion i famnen, gick in på mitt rum, och så lyssnade jag på Lewi Pethrus, som sedan blev min andlige far och chef i arbetet. Men jag väntade på att få höra Einar Ekberg sjunga, jag tyckte mycket om andliga sånger. Och när han sjöng, sjöng han så här: ”Kom nu till hans famn, han läkedom dig ger.” Då sjönk jag ned på knä framför radion, och ropade ut min hjärtenöd: ”Jesus, om du finns, förlåt mig mina nattsvarta synder” - för mina synder var verkligen nattsvarta. Men Herren förlät mig!
Gösta blir så rörd medan han berättar detta, så han ropar ut ett saligt: ”Amen!”
- Det ögonblicket var avstampet för mig. Jag var inte färdig där. Långt därifrån. Men det var avstampet.
- Självmordstankarna försvann och du fick frid?
- Ja, så var det. Men mina föräldrar ville inte gärna ha en läsare hemma. Jag fick pengar, till och med, bara jag gav mig av hemifrån. En biljett mellan Skänninge och Stockholm kostade på den tiden 17 kronor och 50 öre. Det var svårt, nästan omöjligt för mig att få tag i den summan. Men jag fick pengarna, åkte upp till Stockholm och kom till Filadelfia. Nyfrälst! Där kom en broder mot mig i mötet där, en stor, kraftig broder. ”Är du frälst”, frågade han mig. ”Ja, jag är frälst”, sa jag. ”Är du döpt?” frågade han. ”Nej, jag är inte döpt”, sa jag. ”Gå fram nu och anmäl dig till dop!” sa han, ”Jag ska väl göra det någon gång”, sa jag. ”Nej, gå fram nu!” sa han. Och det gjorde jag. Och sedan döptes jag tillsammans med 31 andra – den 28 november.
Det märks när Gösta berättar att det aldrig kan plånas ut från hans minne tid och stund när han upplevde livsavgörande förvandling.
- Vilken nåd. Med den bakgrunden, säger Gösta stilla.
Gösta hade arbete i en handelsträdgård, och sedan jobbade han i Linköping och kämpade för att ha råd att åka till Stockholm på mötena. Efter två år blev det bibelskola och 1948 började han som evangelist.
- Jag började ju egentligen som sångarevangelist. Den tid jag var i Stockholm, innan jag började som evangelist 1948, gick jag hos Frej Lindblad, som var pappa till Jan Lindblad, och fick en gedigen utbildning. Han utbildade för resten Einar Ekberg också!
Gösta gör en liten paus, och återtar med ett speciellt tonfall:
- Jag hade en mycket god vän som gick bibelskolan samtidigt som mig 1949. Han hette Arne Imsen! Så jag var nog en av de allra första nu levande maranatavänner, som träffade Arne! Han var evangelist i Norrtälje, sedan kom han till Snickarbacken i Stockholm.
- Din anknytning till Maranata är ju intressant för Midnattsropets läsare!
- Jag gick mycket ofta på mötena i Viktoriasalen. Jag vittnade där någon gång också. Men sedan blev det en annan utveckling. Min tjänst i Korskyrkan kom emellan. Men när jag 1990 skrev en artikel till Midnattsropet resulterade det i att Arne ringde och inbjöd mig att besöka honom. Och sedan kom jag ofta till Maranataförsamlingen.
Gösta återtar sin redogörelse för hur han arbetade i flera församlingar som evangelist och reste på fria kallelser, till olika församlingar och ofta på tältmöten. Sedan blev han kallad till Korskyrkan i Stockholm 1966, där han förblev i 18 år.
- Så du var alltså pastor där?
- Ja, det var jag en tid. Egentligen ville jag inte vara det, jag ville resa. Men till och från var jag vakant sångarpastor. Sedan var jag i Vrigstad i Småland, och Karlshamn som pastor. Men övervägande har min uppgift varit att resa som bibellärare, och då med profetiorna, Jesu tillkommelse och Israel i fokus.
- Varför blev det så? Av det du berättat om ditt liv förstår man att redan som liten söndagsskolpojke var det talet om Jesu tillkommelse som grep tag om ditt hjärta.
- Ja, det har varit angeläget. Och profetiorna, som Chader talade om. Och Israel.
- Du har ju också besökt Maranataförsamlingen en hel del, och alltid har dessa ämnen varit i fokus för din förkunnelse. Visst åkte du också till Amerika?
- 1968 fick jag en kallelse från en församling på västkusten, Los Angeles. Jag åkte över, men kände i mitt inre att det där skulle jag inte bry mig om. Det hade ju inneburit uppbrott för hela familjen, och mina pojkar skulle då göra militärtjänst, vad skulle det ha inneburit i Amerika? Det var nåd att vi slapp ifrån detta. Men jag gjorde en resa och sjöng i en del kyrkor där. Även i Frälsningsarmén.
- Lärde du känna Einar Ekberg?
-Ja, först skrev jag till honom i mitt ofrälsta tillstånd och begärde förbön. Och sedan, kvällen jag döptes sökte jag upp honom. Sedan träffades vi inte mycket. Han åkte iväg till Amerika...
- Detta att du alltid tagit upp som ämne profetian, Israel och Jesu tillkommelse har väl medfört ett ständigt forskande i Ordet? 
- Jag har nu gett bort en hel del av mina böcker. Nu har jag lagt en hel del bakom, men det ligger ju där! Det hände mig något mycket märkligt i Stockholm då jag var relativt ung, kanske 18-19 år. En äldre dam kom flera gånger när jag var ute och gick och lade händerna på mig och bad att Gud skulle lägga Israel på mitt hjärta. Jag blev ganska besvärad, och vet än i dag inte vem hon var. Tror att hon tillhörde Östermalms Fria församling. Det var mycket märkligt. Men det fanns andra ting som bidrog till att Israel blev aktuellt för mig. Det kända paret Folke och Ulla Edsmyr gjorde resor till Israel. Det fanns en resebyrå i Småland som lade upp resor. Vid ett tillfälle kom direktören upp till Stockholm, och så såg han mig och undrade om inte jag kunde göra någon resa till Israel med någon grupp. Jag följde först med honom som medhjälpare, och sedan gjorde jag själv resor som reseledare.
- Hur upplevde du när du kom till Israel första gången?
- Det var obeskrivligt. Jag låg på ett hotell, och genom fönstret såg jag Oljeberget – det var inte lätt att sova då! Och vakna på morgonen – det var så underbart. Det går inte sätta ord på det. Allt blev så verkligt och nära. Jesu vandringar - Golgata – Getsemane – allt.
- Redan i din ungdom upplevde du kallelsen att bli förkunnare – tycker du att du har fått gå Guds väg? 
- Ja, det tycker jag. Både med församlingsarbetet, det har ju sin tid, men sedan som resande. Det är den formen jag fått verka, som reseevangelist, de sista 30 åren, kan man säga. Och jag har talat över de ämnen som ligger på mitt hjärta. Det profetiska ordet och Israel.
- När gjorde du första resan till Israel?
- Tror det var 1970 redan. Kommer ihåg en speciell sak.Vid första resan jag var reseledare så gav jag gruppen ledigt på fredagkvällen. Då gick jag ner till västra muren; eller Klagomuren, som man säger. Då samlades judar där i tusental, då sabbaten bröt in. Det var tio till tjugotusen, jag har hört siffror om det. De samlades där och prisade Gud. Jag grät som ett litet barn. Jag har varit med om många pingstmöten, men jag har aldrig hört en sådan lovsång! Och plötsligt kom en skara unga män springande, arm i arm, från någon av profetskolorna där. Och de sjöng en av Davids psalmer. Jag bröt helt ihop. Sedan gick jag direkt inför Gud i bön och bad ungefär så här: Gud, det är ju dig, den gamle av dagar, som de prisar. Det är ju lovprisning till dig. Varför ska de ändå gå igenom en vedermöda? Jag fick svar: Därför att de ännu inte har sett upp till den de har stungit.
Gösta blir tjock i rösten, och får tårar i ögonen:
- Jag har sådan nöd i hjärtat för detta arma judafolk! Jag är inte fanatiker, men jag känner så. Jag har sedan lett många resor till Israel. Det är en fråga jag ofta får så fort det händer något i Israel. Hur ska det gå? Vad betyder det som händer nu? Det står så här i Hesekiel 38:8, efter det att det tidigare i kapitlet talas om fursten över Ryssland ska tåga ned. Och sedan läser vi i Hes 38:8 att han ska få tåga in i ett land som då har fått ro från svärdet. Och där alla bor i trygghet. Och det gör de ju inte nu – långt därifrån. Det gör att jag ser framför mig – det här är mina egna reflexioner – med stöd av 2 Tessalonikerbrevet 2:5, där det står ”bäst de säga: allt står väl till...” Alltså, jag ser framför mig en tid av fred, frihet och lycka, en fredsperiod – men, den är grundfalsk! Och då ska det här stora folket tåga in. Sedan kommer Herren tillbaka, med alla de heliga som har varit med honom i skyn tre och ett halvt år...
Gösta blir ivrig och kommer in på sitt kära ämne om Jesu tillkommelse:
- Det här med domarna är intressant! Det är ju inte bara en dom det handlar om, åh vad jag skulle vilja hålla bibelstudium om detta! Inför Kristi domstol ska vi ju alla träda fram... När allt detta är över, kommer Jesus med alla sina heliga – och det är vi det! Han kommer tillbaka till Oljeberget och sätter sina fötter där och det ska delas i två delar. Så småningom kommer tusenårsriket, då judarna ska missionera! Då har de alla blivit frälsta!
- Hur ser du på utvecklingen efter 1970, då du först besökte Israel?
- Från det tillfället då jag stod där vid Klagomuren och hörde mångas lovsång har det hänt mycket. Nu är Israel oerhört sekulariserat. Den generation som växer upp nu, de är sjövilda! Destruktiva. Negativa.
Det är med ett sorgset eftertryck Gösta uttrycker sin syn på utvecklingen i Israel.
- Det går alltså inte att välsigna Israel i alla situationer och allt vad de gör? 
- En del kristna är mera judar än judarna själva. De blir fanatiska, det är livsfarligt. Det är viktigt att hålla sig till Skriften och vara sund och nykter. Vi måste komma ihåg att det är det nya förbundets blod som gäller – inte det gamla. Där är ju Rosenius väldigt uptodate. Lagen – eller Torah, som det heter i grundtexten – innehåller en skugga av det tillkommande goda, och framställer inte tingen i deras verkliga gestalt, som det står i Hebréerbrevet 10:1. I nya förbundet måste vi vara raka. Det finns rörelse-kristna som har hamnat väldigt vilse i detta. Nej, åter till Ordet! ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.”
Gösta citerar den gamla psalmen med äkta, pietistisk skärpa.
- Hur ser du på utvecklingen i kristenheten? Ser du konkret att vi närmar oss tidens slut?
- Ja, det gör jag. Jag menar att när det gäller kristenheten i Sverige, så är man inne i det stora avfallet. Ingen tvekan. Docent Berndt Gustafsson i Uppsala skrev för ett halvt sekel sedan, att om ett visst antal år så finns det ingen kristendom längre i vårt land. Det trodde ingen på, men var är vi idag? Han fick rätt.
- Lewi Pethrus gav trots allt sitt liv för den fria, lokala församlingstanken. Men vad gör man nu? Nu har man byggt ett samfund! Det finns trots allt några som verkar för en revolution inom kristenheten, för den fria församlingstanken.
Vi fortsätter samtala en stund med vemod om utvecklingen. Om hur de gamla kämparnas tro och verksamhet övergetts av en ny tids människor med andra värderingar.
- Jag måste säga att även om man blir reducerad med åren så är jag ännu mer gripen av Gud nu än jag någonsin varit. Helgelsen är för mig A och O, det är en väldigt stor sak.
Gösta påminner om Arne Imsens kamp:
- Det var märkligt med Arne, att han låg så långt före oss andra. Han var så profetisk när det gäller olika detaljer. Jag sitter här och läser hans böcker och blir förnyad av att läsa dem! Han var verkligen en profet. Tänk vad jag lärde mig älska den brodern! Han gick hårt åt mig, men o vad jag tyckte om honom!
- Vad ligger dig varmast om hjärtat att förkunna, om du nu får tillfällen att predika?
- Det är försoningen. En av de första böckerna jag skrev, kallade jag ”Försoningen är grunden”. Det är nästan en Roseniuskopia alltihop! Jag skrev den 1950-60.
Under tiden jag lyssnar till Gösta kan jag inte låta bli att känna en viss nostalgisk glädje över att Rosenius är så uppskattad av en gammal pingstvän. Jag som växte upp med Bibeltrogna vänner och Rosenius’ dagbetraktelse...
Gösta berättar om att det finns en samlingssal i anslutning till hans äldreboende, och att där finns ett piano han brukar traktera och sjunga sånger då hyresgästerna samlas. Göstas fru är hemma hos Herren sedan ett år tillbaka, och han har haft en tung tid att återhämta sig, efter att bli ensam efter de sextio år de har fått leva tillsammans. Dessutom ramlade han och slog axeln ur led, och hade svårt att spela piano ett tag. Men ändå känner Gösta att Herren sannerligen inte pensionerar någon.
- Jag vill komma igång igen, säger han energiskt. Jag har så mycket jag skulle vilja dela!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar