Löfteslandet Israel - en berättelse om lidande och förtvivlan, om hopp och längtan

Michael Dakwar är palestinier född i Israel. Tidigare i år berättade han i ett möte i Maranataförsamlingen om Israels historia från Abraham och fram till vår tid. Föredraget är enkelt och tydligt och till god hjälp för den som vill förstå mer av den historiska orsaken till att Israel ständigt är så aktuellt i världspolitiken. Vi publicerar här den andra och sista delen.

Av Michael Dakwar

Återvändandet till Sion
Theodor Herzl var villig att acceptera vilket annat land som helst, bara judarna fick ett eget land. Han gjorde sitt bästa, men han lyckades inte få någon plats. Senare grundade han sioniströrelsen och den blev en organisation som representerade alla judar i hela världen. Uppmuntrade av den växande sioniströrelsen började många judar återvända till Israels land, som fortfarande, under senare delen av artonhundratalet, 1890 och framåt, var under Ottomanska väldet. Men med hjälp av några rika judar fick de möjlighet att köpa land och starta bosättningar.
Invandrarvågorna till Israel kallas på hebreiska aliyah. En aliyah betyder förflyttning (att gå upp) eller pilgrimsfärd. När judarna återvände till Jerusalem, också i Bibelns psalmer, heter det aliyah; vi går upp till Jerusalem. Så aliyah har blivit namnet för den judiska invandringen tillbaka till Israel. År 1881 levde det bara 25 000 judar i Israels land. Det var bara omkring sex procent av den totala befolkningen i landet vid den tiden. Landet var närmast ofruktbart. Huvudsakligen för att det Ottomanska imperiet inte stimulerade människor att bruka jorden. De lade bara tunga skattebördor på nästan allting. Det var skatter till och med på träd. Därför sågade människor på den tiden bort sina träd, så att de inte behövde betala skatter på dem. Men också för att bygga järnvägar avverkade man skog i stora delar av landet. Så landet blev ännu mera ofruktbart.
Som jag sa, var de flesta judar som bodde i landet på den tiden religiösa. De bodde på platser som hade historisk, religiös betydelse för dem. De flesta var fattiga. De fick sitt underhåll från rika judar i Europa. Men de judar som kom från Ryssland eller Östeuropa, de sa: Vi måste bygga upp vårt land, vi måste tjäna vårt levebröd i vårt anletes svett! Så de började bearbeta landet; odla, beså det och bebygga. Efterhand började tusentals judar återvända till landet, under olika perioder. Det kom inflyttningsvågor; första, andra och tredje aliyah-vågen. Den tredje vågen av invandring kom till stånd huvudsakligen på grund av förföljelsen i Ryssland, efter ryska revolutionen 1917. Pogromer ägde rum igen och åren 1917-1921 blev omkring 60 000 judar dödade. Och ännu många fler blev sårade på grund av pogromerna. Det gav ytterligare ett skäl för judarna att söka ett eget hemland. Därför började de återvända till Israels land.  År 1914 utbröt det första världskriget och Israels land återerövrades från de ottomanska turkarna och placerades under brittisk överhöghet, vilket senare blev känt som ett brittiskt mandat. Det brittiska mandatet varade från 1917 till 1948.

Balfourdeklarationen
År 1917 gav England ett löfte till det judiska folket. Detta löfte var Balfourdeklarationen som var en produkt av åratal av överläggningar mellan sioniströrelsen och den brittiska regeringen. I denna deklaration ges judarna löftet att de ska få ett eget land i det land som då kallades Palestina. Men det betonades också att då judarna skulle få ett land, skulle de också respektera folket som bodde där. Den deklarationen är intressant att läsa. Den brittiska regeringen var smart. För att få kontroll gav de också löfte till de arabiska härskarna och 1915 lovade de Hussein, Meckas furste, att de skulle stödja ett självständigt arabiskt kalifat. Med alla sina löften skapade de en konflikt mellan araber och judar då båda parterna förstod från britterna att de skulle få landet Palestina. Deklarationen var inte så tydlig om var gränsen mellan judar och araber skulle gå i det utlovade landet.
En paragraf i denna deklaration säger att så långt det gäller Palestina är Storbritannien beslutsamt att inget folk ska vara underordnat ett annat och britterna har noterat och stöder judarnas anspråk på att få återvända till Palestina, men bara så långt som det är i överensstämmelse med de redan där boende invånarnas frihet såväl ekonomiskt som politiskt. Det var en del av Balfourdeklarationen.
  Efter det att Balfourdeklarationen kommit till stånd emigrerade ännu flera ryska judar till Israels land, därför de hade nu fått ett hopp om att de en dag skulle få tillbaka sitt eget land. Dessa tusentals judar som återvände till sitt land byggde upp nya samhällen, de förde med sig ny teknik och ny teknologi. De hade framgång. De köpte land.

Den arabiska revolten
Å andra sidan kände sig den palestinska befolkningen lite avundsjuk. De kände sig hotade att judarna skulle ta deras land. Så de gjorde revolt mot judarna och de brittiska soldaterna. Det första kända upproret som ägde rum mot judar och britter har gått till historien under namnet Nebi Mosa-revolten som ägde rum 1920. Det här skapade förutsättning för en bitter konflikt mellan judar och araber. Och ju mer antalet judar växte i landet, ju mer deras samhällsbygge växte, så dess mer kom de nationalistiskt sinnade och huvudsakligen muslimska araberna i landet att bli missnöjda. De gjorde sitt yttersta för att hindra judarna att ta över landet. De muslimska ledarna gjorde vad de kunde för att uppvigla den arabiska befolkningen mot judarna. En av dessa ledare var känd under namnet Haj Amin el-Husseini. Han var mufti, en hög muslimsk präst, i Jerusalem. Han var den nationalistiska rörelsens ledare i landet. Han gjorde sitt yttersta för att hindra judarna att bygga upp landet. Han såg till att det blev demonstrationer mot judarna och engelsmännen. Han anordnade strejker och den som inte ville lyda blev dödad. Så även om människor inte var på hans sida blev de tvingade att vara med i demonstrationerna för de var rädda att bli dödade. Detta gjorde att spänningarna mellan judar och den palestinska befolkningen tilltog. Det gjorde att den judiska delen av befolkningen tvingades att organisera sig militärt. De byggde upp en organisation under namnet Hagana, vilket betyder ”försvar”. Detta var upprinnelsen till det israeliska försvaret idag.
Tel Aviv växte väldigt snabbt. Nya industrier byggdes upp. Ny teknologi, mycket arbete. Araber från andra länder kom till Palestina för att söka jobb, för de såg att judarna hade goda möjligheter att förse dem med arbete. Så det var stor ekonomisk tillväxt under det brittiska mandatet. Oljeraffinaderier byggdes i Haifa och det drogs oljeledningar mellan Irak och Israel. Haifa blev den viktigaste hamnstaden i landet. Det blev en stad som drog många arbetare från olika länder. Dessa år var det en väldigt stor tillväxt och landet fortsatte växa under inflytande av judisk kunskap och teknologi.

Som jag sa, Haj Amin el-Husseini, Jerusalems mufti, drog sig inte för att göra allt som stod i hans makt för att hindra judarna att komma tillbaka till Israel, det utlovade landet. Och under andra världskriget drog han sig inte heller från att alliera sig med Hitler för att tillsammans med honom planera judarnas förintelse. Under Hitlers inflytande fortsatte han revolten mot britterna och judarna. Tusentals människor blev dödade under denna revolt; judar och araber. Det var terrorattacker både mot judar och araber. Det var också judar som attackerade araber.

Engelsmännen förbjöd muftin att återvända till Israel så han blev tvingad att leva sista delen av sitt liv i Libanon. År 1947 blev det flera uppror efter andra världskriget. Judarna hade blivit förföljda och eliminerade av nazisterna. Vi vet att sex miljoner judar dödats av nazisterna. Detta tvingade sioniströrelsen att arbeta ännu mera intensivt för att finna lösningar för det judiska folket. De såg till att tusentals judar kom tillbaka till Israel. Men på grund av spänningarna i förhållande till den palestinska befolkningen uttryckte det brittiska mandatet att man inte kunde ta emot flera judar. De tvingade det judiska folket att upphöra med invandringen till Israel. Naturligtvis var det väldigt svårt för judarna att acceptera detta, speciellt under förföljelsen från nazisterna i Europa. Så de tvingades att slåss mot det brittiska mandatet i Israel.

Utropandet av staten Israel
Åren 1946-1947 var det många judiska attacker mot brittiska soldater i Israel. De försökte finna utväg för judarna att återvända till Israel. Efter kraftiga påtryckningar från judarna runt om i världen och från FN och andra länder gav brittiska regeringen upp till slut. Och fastän de inte funnit någon lösning på problemet, lämnade de landet och lät judarna upprätta sitt eget styre där. Den 14 maj, enligt den judiska kalendern, år 1948, blev den judiska staten utropad och den israeliska flaggan hissades för första gången istället för den brittiska flaggan. Ben Gurion, som var judarnas ledare vid den tiden, utropade att staten Israel hade grundats. I denna deklaration förklarade han att landet Israel var det judiska folkets födelseplats, där den andliga, religiösa och nationella identiteten hade utformats. Här i Israel hade judarna fått självständighet och utvecklat en kultur av nationell och universell betydelse. I detta land har de skrivit och givit bibeln åt världen. Detta var en del av utropandet av staten Israel 1948.
Det här var naturligtvis inte något som behagade araberna. Och från 1948 till 1967 var de i ständiga krig mot varandra. 1948 var det första stora kriget mellan araber och israeler. Det var fem nationer mot den nyss deklarerade staten Israel. Som resultat av detta krig var det stor förödelse. Men arabstyrkorna kunde inte komma till, de drevs tillbaka av den nyligen upprättade israeliska armén. I Israel blev mer än 500 arabiska samhällen förstörda av den israeliska armén.  Tusentals flyktingar drevs iväg. Man beräknar att ungefär 750 000 palestinska araber blev flyktingar i grannländerna. Dessa flyktingar kom från uppskattningsvis 1.2 miljoner araber som bodde i Palestina före 1948. 750 000 araber blev flyktingar i andra länder, men hundratusentals fler blev flyktingar inom Israels gränser. De tvingades att lämna sina hem och byar och skingrades utöver Israel. Som ett resultat av det första stora arabisk-israeliska kriget flydde också ungefär 600 000 judar från olika arabländer till Israel. De flesta av de 750 000 arabiska palestinier som lämnade sina hem gjorde det därför att deras ledare uppmanade dem att göra det för att rädda sina liv. De hade för avsikt att döda alla judar och därför uppmanade deras ledare dem att lämna landet. Och judarna tog chansen att ”uppmuntra” araberna att lämna sina samhällen. De tvingades alltså att lämna sina hem, både av sina ledare och av judarna. De blev flyktingar i Jordanien, Libanon och Syrien. De flesta av dem anses fortfarande vara flyktingar, var de än är. De och deras barn och barnbarn har aldrig garanterats medborgarskap i något arabiskt land. Därför har det palestinska folket ett väldigt problem, för de är i själva verket statslösa. Arabländerna har inte velat ta emot dem som medborgare. De kan inte heller återvända till Israel. Därför har den palestinska flyktingfrågan blivit ett av huvudproblemen mellan staten Israel och araberna. Och medan Israel firar sitt oberoende varje år, så ”firar” palestinierna sin katastrofdag, som de kallar det. De kallar det Nakba-dagen, då de minns den dag då de utvisades från sitt eget land.

Mellan 1948 och 1967 var det några andra krig, men det som var speciellt stort är det krig som kom att benämnas ”sexdagarskriget” år 1967.  Denna gång återerövrade judarna hela gamla staden Jerusalem. De intog allt det vi kallar ”Västbanken” från Jordanien, de tog också tillbaka Gaza från Egypten. De erövrade även Golanhöjderna från Syrien. Detta anses vara ett krig av största betydelse för judarna i modern tid. Många betraktar det som ett Guds mirakel. Hur kunde ett litet land som Israel hålla stånd mot alla arabländerna och arabstyrkorna?
Men hur som helst, detta krig 1967 skapade ännu mera flyktingproblem. Palestinierna som bodde på Västbanken och i Gaza kom under kontroll av Israels armé. Man kan säga att så är det än idag. Även om palestinierna har självstyre, så står de under Israels kontroll.
1967 samlades alla arabländer i Khartoum. De deklarerade tre ting: Inget erkännande av Israel. Inga överläggningar med Israel. Ingen fred med Israel. Detta har blivit känt som de tre nej. Araberna avvisade totalt varje försök att hålla fred med Israel eller erkänna dess existens. Men 1977 kom Egypten att som det första arablandet sluta fred med Israel. Detta medförde uppror och vrede från det palestinska folket, för de upplevde att de var negligerade av den största och mäktigaste arabnationen. Därför försökte de ta saken i sina egna händer. I Gaza och på Västbanken ägde ett uppror rum. Det blev känt som Intifadan, palestiniernas uppror. Det varade många år – från 1987 till 1993. men 1993 så ingick den palestinske representanten fredsvillkor med Israel. Olyckligtvis vet vi att det bara var en fred på papperet. Det var ett fredsavtal, men inte fred mellan två folk.

Israel idag
Hur stor är Israels befolkning idag? Den totala befolkningen är 8 880 000. Det är själva Israel; utan Västbanken och Gaza. Bara Västbanken har en befolkning på 2 731 000.  Ibland dem finns omkring 375 000 judiska bosättare.  I Gaza finns omkring 1 816 000 personer. Och på Golanhöjderna bor omkring 40 000 människor.  Allt tillsammans ungefär 12 767 000. Nästan tretton miljoner människor bor i detta lilla landområde som är ungefär lika stort som Småland! Du kan föreställa dig de spänningar som finns mellan dessa människor. Befolkningen växer och även så spänningarna. Det här är också ett stort hot för Israel för den palestinska befolkningen är nästan 4.5 miljoner. Det inkluderar då inte de palestinier som bor i själva Israel, där det bor omkring 1 694 000 araber. Så det är nästan hälften judar och hälften palestinier som bor i detta landområde; Israel, Västbanken och Gaza. Vi kan föreställa oss att judarna dels inte vill ha palestinierna under sin kontroll. De önskar att de kunde ha fred med palestinierna och dessa hade sitt eget land. Men samtidigt vill judarna slå vakt om sin säkerhet och sitt eget folk. Det här är problemet. Det har inte gått att finna en lösning så båda folken kan känna sig säkra i sitt eget land. Det är en mycket komplicerad situation. Vardera parten har sina krav och varje krav verkar vara oacceptabelt för den andra parten.
Nu vill jag tala huvudsakligen om landet Israel, inte Västbanken eller Gaza.

Staten Israel och dess befolkning
Israel har en skiftande befolkning. Människor från hela världen. Judar från olika länder kom tillbaka till Israel. Araber bodde där. Bland araberna, som till huvudsak är muslimer, finns det ungefär
180 000 kristna, som också har sin kultur. Och som jag sa, kom judar från hela världen, inkluderat  Europa, Östeuropa och från arabländerna. Och var och en av dem tog med sin egen kultur. Även för judarna själva var det inte lätt att leva tillsammans. Det fanns många spänningar bland dem själva, på grund av olika mentalitet och kulturer. Men med den nya generationen försvinner den spänningen, steg för steg. Judarna är söndrade i religiösa och sekulariserade grupper. Den stora  gruppen judar är sekulariserade, men de religiösa judarna är också delade i många sekter och trosbekännelser. De äter olika slags mat och ibland skämtar de om varandras maträtter och kulturer. Men den moderna staten Israel har människor från olika delar av världen. Judar, muslimer och kristna bor tillsammans. Israels moderna lagstiftning garanterar frihet åt alla. Var och en kan ha sin egen tro och religion, var och en kan praktisera sin egen gudstjänst. Ingen har rätt att förfölja någon annan på grund av religion eller ideologi. Israel är en modern stat. Det är ett av de mest ledande länderna på teknologins område. Det har ett av de högsta procenten välutbildat folk i hela världen. Om vi tittar på statistiken, så ser vi att nobelpriset har getts främst till judar på vetenskapens område.
Som jag sa är det religionsfrihet i Israel. Det finns frihet att evangelisera, men de flesta judar är inte villiga att erkänna eller acceptera tron på Jesus Kristus. För några år sedan gjordes en undersökning av en oberoende organisation. De kom fram till att bara åtta procent av judarna kände till det hebreiska namnet för Jesus. Och bara fem procent av israelerna visste att Jesus uppstått ifrån de döda. Bara en procent av alla israeler vet att det centrala budskapet från Jesus var frälsning. Judarna har alltid en reserverad hållning till kristna som försöker evangelisera dem.Det är på grund av de dåliga erfarenheter de hade från kristna i Europa och på grund av det som de fått utstå från kristna i väst. Kristna och Kristus har alltid varit kopplat till förföljelse för dem och Jesus var inget namn de tyckte om att höra.

Troende i Israel
Från 1970 till 1980 fanns det omkring 500 troende kristna judar i Israel. Alla kände de varandra. År 1999 fanns det omkring 3000 troende judar i landet. Till att börja med var mest utländska missionärer som kom till landet och evangeliserade bland judarna. Men längre fram tog infödda judar som blivit omvända initiativet att evangelisera. Så idag finns det 10 000-30 000 kristna judar i landet. Somliga vill sätta siffran ännu högre, för de vet att det finns många judiska troende som håller sin tro hemlig. Då säger någon: men det är ju religionsfrihet i Israel, varför behöver de då hålla sin tro hemlig? Det är sant att lagen garanterar frihet. Men de som kommer till tro blir förföljda av sina egna anhöriga och sin omgivning. Det finns judiska organisationer som har tagit  som sin uppgift att förfölja och återföra dem som tror på Jesus. Många judiska kristna har blivit trakasserade av sådana organisationer.  Det är illegalt, men det förekommer ändå. Idag finns mellan 100 och 200 kristna församlingar i Israel. Arabiska troende kristna beräknas vara omkring 15 000 och de flesta av dem kommer från ortodox eller katolsk bakgrund. Det är väldigt få som kommer från muslimsk bakgrund. Det görs stora ansatser från unga judiska kristna att evangelisera bland judar i Israel därför att de talar samma språk, har samma kultur och kan nå hjärtana till detta folk. Broder Gary som har besökt vår församling ett par gånger leder just den typen grupper av unga, judiska kristna som går ut och evangeliserar. Och judiska kristna blir allt mera frimodiga att tala och bekänna Jesus Kristus. De kan till exempel gå ut med t-shirts som har texten ”Judar för Jesus”. De har startat en radiostation på internet bara för att predika evangeliet dygnet runt för israeliska folket.  Jag är så glad att jag ständigt får rapporter om unga människor som kommer till tro i Israel. Vi måste bedja för dem. Det judiska folket låg alltid på aposteln Paulus’ hjärta. Han längtade alltid efter frälsning för sitt eget folk. Och han visste att Guds löften till detta folk inte hade förändrats.

Olika teologier om Israel
Bland de olika teologier om Israel finns det två sorter som är farliga. En teologi som säger att Guds löften till Israel inte har giltighet längre och att den kristna församlingen har ersatt Israel idag och detta kallas för ersättningsteologi. Det är alltså församlingen som har ersatt Israel. Jag tror att den här teologin är helt fel.  För jag tror att Gud aldrig tar tillbaka sina löften. Även om hans folk var trolöst, så tuktade han dem, de fick lida under hans hand, men ändå tog han aldrig tillbaka sina löften. Det här kan vi läsa väldigt klart, exempelvis i Jeremias bok. Han talar om solen och månen. Han säger: kan solen och månen upphöra? Ja, än om de skulle upphöra att komma varje dag, så kommer mina löften till Israel aldrig att upphöra (Jeremia 31:35-37, 33:19-26). Så Guds löften står fasta för det judiska folket. Församlingen har aldrig ersatt det judiska folket. Israel är Israel och församlingen är församlingen.

Den andra farliga teologin vi har i världen idag är vad vi kallar den kristna sionismen. Den här gruppen startades sorgligt nog av framgångsteologin. För dem är allt vad Israels folk sysslar med  heligt. De mer eller mindre tillber Israel och det  judiska folket. Allt de har i sinnet är Israel och judarna. De är så extrema i sitt förhållande till Israel att de tycker att alla andra folk i världen har fel och Israel har rätt i allt; ”Om Gud har välsignat Israel så måste vi också göra det” påstår de. Det mest skrämmande är att de går så långt att de menar att det finns inget behov av att evangelisera det judiska folket. De tror att judarna genom sitt förhållande till Gud redan är frälsta. De försöker inte evangelisera judarna. De ger pengar till den judiska staten och judiska organisationer. Man resonerar som så att den som välsignar Israel blir välsignad av Gud. De som vill bli välsignade av Gud, de stöder Israel ekonomiskt. De flesta av de troende judarna i landet Israel tycker inte alls om denna attityd. De tror inte att man genom detta sätt når det judiska folket med evangelium. Och om någon kristen vill offra för Israel, ska den ge främst till de troende i landet, innan de ger till staten Israel eller till andra judiska organisationer i allmänhet. Så gick det till i Nya Testamentet, då exempelvis de troende i Europa gjorde insamlingar för att lämna till de heliga i Israel. Det är det rätta sättet.
Det här är alltså två farliga sätt att möta ämnet Israel. Det ena är att säga att församlingen har ersatt Israel. Det andra är att rättfärdiga det judiska folket vad det än gör; vare sig det är rätt eller fel och säga att de behöver inte evangeliseras. Paulus undervisar om att alla judar behöver höra evangelium. Han säger att en dag ska Gud öppna deras ögon så att de kommer att tro att Jesus är Messias. Men vi har ett ansvar att bedja för dem.

Fred för Israel
Under tiden fortsätter konflikten mellan judar och araber. När det än lyser fram ett hopp om att det ska bli samförstånd och fred, så går något fel. Som det skett under de senaste fredsförhandlingarna. Personligen tror jag inte att det någonsin blir fred mellan Palestina och Israel. Den enda sanna friden och freden är genom Jesus Kristus. Det exemplet tycker jag att judiska och arabiska kristna i landet visar. De firar gudstjänst tillsammans, de tar hand om varandra och älskar varandra. De visar hela världen att den enda sanna friden och freden kommer genom Jesus Kristus. Han är den ende som kan göra något åt skiljemuren.

Jerusalem, Jerusalem
 Även om fredsförhandlarna kommer överens om många frågor så kommer Jerusalem att förbli den stora stötestenen. Där kommer de aldrig överens. Det är en stad som betraktas som helig av de tre stora monoteistiska religionerna: judendom, kristendom och islam. Och det ligger väldigt nära hjärtat hos varje religiös jude, kristen och muslim. Men här är ju den plats där Gud kommer att visa sin vrede. Det är vad profeten Sakarja talar om i kapitel 12:2:
-Jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring. Jämväl över Juda skall det komma när Jerusalem blir belägrat.
Och som jag sagt, de flesta judar är sekulariserade. De bryr sig inte om religion, de bryr sig inte om Jesus, de bryr sig inte om Moses. Och de religiösa judarna hatar Jesu namn. Därför förväntar man sig inte att så många judar ska komma till Herren i dessa yttersta dagar. Därför tror många att Gud ska sända ännu en förföljelsevåg över judarna, så att de till slut blir tvingade att tro på Jesus. För han är Messias, den förväntade Messias, den Smorde.  Därför finns denna uppmaning i bibeln: Bed för frid över Jerusalem. Och jag tror att när du ber om frid över Jerusalem så ber du för Jerusalems folk. Du ber för judarna, du ber för de palestinska araberna och du ber för de kristna. Du ber att Gud ska öppna allas deras hjärtan att de får lära känna Gud, uppleva hans kärlek och den gåva han ger genom sin son Jesus Kristus. Jag tror att vi som kristna har ansvar att bedja. Bedja för det judiska folkets frälsning och för folket i Jerusalem.
- Önsken Jerusalem frid, ja, dem gånge väl, som älska dig (Ps 122:6).
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar