Gertrud och Stina - två pionjärer

Ett par kilometer utanför Gullspång, i det lilla samhället Skagersvik, bor sedan en tid tillbaka Gertrud Karlsson och Stina Fridolfsson.
I ett lugnt och trivsamt område bland villor och prunkande trädgårdar ligger deras gemensamma hem, ett litet rött hus omgivet av grönska och äppelträd.
Vi besökte dem en regnig septemberdag för att ta reda på varför de nu som pensionärer valt att bryta upp från Stockholm och gå in i ett pionjärarbete. Att Gud inte pensionerar någon stod snart klart för oss.


Reportage: Karin och Berno Vidén

- Maranataförsamlingen har ärvt huset, berättar Stina. Det var en för oss okänd kvinna som ville att vi skulle få det här huset, och jag hade tillsammans med ännu några syskon från församlingen förmånen att vara med vid begravningen.
- Det var så märkligt. Jag tyckte det var en väldigt sällsam känsla redan i samband med detta och jag erfor hur det här innebär en dyrbar förvaltning. Jag propsade inte på att flytta hit men hoppades på att jag kanske skulle få chansen. Jag lade efter en tid fram en försiktig förfrågan, och församlingen biföll, och så frågade jag Gertrud som jag visste också hade en önskan att få röra på sig. När man blir lite äldre så kan det här med storstadsmiljön vara lite svårt. Man känner att man skulle behöva en lugnare miljö så det var nog till viss del det där att kunna hitta en tillflyktsort och samtidigt kunna få tjäna i församlingen.
Mina tankar har gått till hur Gustav Larsson här i trakten ville skänka bort sin gård till Pilgrimsskolan, fortsätter Stina. Att Gustav ville skänka sin gård var något som väckte stor uppståndelse under 70-talet. En del av våra grannar här minns att det var en del kalabalik i samband med mannen från Älgarås i Hova och hur Lantbruksnämnden via Mariestads Tingsrätt hindrade honom från att skänka bort gården. Det var också mycket tidningsskriverier om detta. Jag tänker på förvaltningen och arvet efter broder Gustav och den önskan han hade, och jag tänker att det här nu är ett svar på hans böner.

Systrarna serverar oss en god middag där vi sitter i trivsam gemenskap runt köksbordet. Utanför köksfönstret ser vi hur färggranna äpplen faller från träden där intill det faluröda uthuset; äpplen som vi sedan ska få med oss hem till storfamiljen på Bällsta.
Jag har bott många år i Stockholm där församlingen har Pilgrimshem Hotell, berättar Gertrud. Jag har också tidigare flyttat en del häromkring, men jag trodde väl aldrig att jag skulle få återvända till de här trakterna. Men nu bor jag här i Skagersvik.
Att Gertrud efter många år nu flyttat från missionscentret i Bällsta i Stockholm är det inte alla som riktigt tycker om. Hon har under många år haft stor betydelse i gemenskapen i storfamiljen på Bällsta, i kontakten med människor överhuvudtaget, och har genom sin trogna omsorg om hotellets ofta svårt sargade gäster kommit att betyda mycket för många. Alltid angelägen om att evangelisera, och troget besökt grannar som behövt hennes hjälp och uppmuntran, och flera av dem har som gentjänst bjudit henne frukt och grönt från sina trädgårdar som kommit hela storfamiljen till del.
Jo, jag har ju lärt känna en del människor under åren, berättar Gertrud, och nu har jag fått nya grannar! Man får gå i vardagen och så får man se hur Jesus leder. Man vet inget från dag till dag.
För att komma till närmsta affär för dagligvaruinköp är det en bra bit att gå. Men Gertrud planerar för att skaffa sig en liten kärra; en dragvagn.
Man behöver ju inte ta bil jämt, menar hon. Inne i Gullspång finns ett litet kafé där man kan sätta sig för att vila en stund, ta en kopp kaffe, och redan har vi där fått tala med en man om Jesus, berättar hon inspirerat. På samma sätt som jag gjort i Sundbyberg och Spånga kan jag nu gå med traktater här i Skagersvik och Gullspång. Det behöver inte vara så invecklat där vi går fram med evangelium.
Stina betonar att flytten inte har något att göra med att fjärma sig från församlingen. Tvärtom är det ett uppdrag för församlingen.
- Ibland blir man så fyrkantig. Vi tränger så lätt ihop oss på en plats. Tänk hur det var på 70-talet då vi drog ut åt det ena och det andra hållet, hur vi startade närradio i flera samhällen. Det finns faktiskt en närradiostation, i Mariestad, även om det är väldigt lite aktivitet där.
Tanken att få igång en närradioverksamhet i området känns angelägen för Stina som under många många år arbetat med Radio Maranata på olika platser.
- Det kan väl inte vara så svårt att göra? Man ansöker om tillstånd, och dator och ljudkort och radioprogram har man ju sysslat mycket med under livets gång. Jag ser det som en fin utmaning att få kontakt med folk. Tänk att få ge ut en informationstraktat om Radio Maranata!
Allteftersom samtalet med systrarna utvecklas förstår vi mer och mer att deras flytt till Skagersvik inte handlar om ett vanligt pensionärsboende eller seniorboende. Helt uppenbart finns det en drivande längtan att få vara ett missionscenter för människor på platsen. En utpost för Maranataförsamlingen – utpost Gullspång?
Ja! svarar Stina. Kommunen har ca 5 000 invånare. I Skagersvik bor det ca 250 personer, och på sista tiden har det flyttat in en hel del barnfamiljer. Det var så roligt, fortsätter hon ivrigt, när vi häromsistens satt och fikade hos grannen som bjudit in oss. Under tiden vi sitter där kommer det några barn vid grinden och söker oss för att de vill plocka äpplen. Man får lätt kontakt med grannarna här; och med barnen.

Nu dukas nygräddad äppelkaka fram till kaffet, och utanför tittar solen fram då och då mellan regnskurarna. Vi samtalar om Gullspång som ort, och får veta att det är ett litet samhälle med knappt 1200 invånare. En stor arbetsgivare på orten är ett företag som tillverkar och exporterar kabelmärkning och är en av de största exportörerna i Sverige. Ett annat stort företag som sysselsätter många är Fortum. Turistnäringen är också betydande. Bland annat finns en dressinbana där man kan åtnjuta traktens fina natur från rälsen.

Själva tätorten vittnar dock om bistra tider med många hus som är till försäljning och affärslokaler som står tomma. Men det finns också en och annan som etablerar sig på orten genom att öppna olika företag.

Samtalet med evangelistsystrarna, ett epitet som passar in på dem båda, fortsätter. Allt låter väldigt spännande då man lyssnar till deras vittnesbörd och visioner för framtiden. En nybyggarplats för Guds rike. Från väckelsehistorien vet vi hur församlingar ofta sände ut systrar två och två till ofta  svårtillgängliga och obearbetade bygder. Nu har församlingen två evangelistsystrar i Skagersvik.
Jag hoppas att vårt steg kan bli till inspiration för fler, betonar Stina. Vi lever i en så annorlunda tid, och att samla folk, att annonsera möten, är nästan omöjligt. Vi har pratat lite om att ha en Loppis som en kontaktpunkt. Kanske ett Attefallshus här på tomten, en bod på 25 m²...
- Det skulle vara väldigt uppmuntrande att få arbeta med något sådant och få bjuda på lite kaffe och samtala med dem som kommer, inflikar Gertrud entusiastiskt, så får vinsten gå till missionen!
Inspirationen för att förverkliga även denna vision tilltar, och systrarna är helt överens om att detta är ett utmärkt sätt att få kontakt med grannar, och även en väg att samla in medel till församlingens missionsfält, till behövande människor i  Haiti och Dominikanska republiken; en mission de båda brinner för.

Vi blir avbrutna av att Stinas mobil ringer. Mobilsignalen “Alabaré” eller på svenska “Jag prisar dig” påminner också den om missionen.
Det är inte första gången hon reser ut till en plats där församlingen inte har någon tidigare verksamhet. Hon har exempelvis en avgörande roll i hur församlingens mission i Dominikanska republiken började.
- Jag var väldigt trött och åkte dit mest för att vila, utan tankar och ambitioner att kalla mig missionär. Ja jag var så trött och kände som att jag ville fly bort från allt, men naturligtvis inte från församlingen. Och då öppnades möjligheten att resa till Dominikanska republiken. Det var 1980. Jag hade lärt känna en dominikansk kvinna, Elsa, som tidigare hade besökt församlingen i Sverige, och jag reste dit på obestämd tid. Men Arne Imsen lyfte fram resan i församlingen och presenterade Dominikanska republiken som ett missionsfält.
Det var den ringa begynnelsens dag för missionen i Santo Domingo.

I det trevligt inredda arbets- och vardagsrummet innanför köket har Stina en egen skrivhörna. Just nu arbetar hon med att konvertera möten från gamla kassetter till ljudfiler som arkiveras för att  producera radioprogram och få fram material till Midnattsropet och andra skrifter. Gertrud berättar för oss att, där sitter de på kvällarna och lyssnar på mötena från Stockholm, läser bibeln och beder tillsammans. Vi ber henne berätta om sin väg till frälsning och församlingsgemenskap.
- Ja, jag kom från Hudiksvall och flyttade till Stockholm och var då inte frälst. Jag skulle leva livet menade jag. Men då var det en undersköterska på Södersjukhuset där jag jobbade som kom i min väg. Hon började bedja för mig. Hon hette Helga och var pingstvän. Andra varnade mig för henne men jag tyckte att hon var så lugn och snäll. Hon gav mig en tidning, Evangelii Härold, som jag läste och tyckte att den hade så fina vittnesbörd. Helga sa inte så mycket men man såg på henne att hon hade med Jesus att göra. Så kom hon en dag och sa att hon bett för mig och att hon tyckte att jag skulle lämna mig till Jesus. Så började det för mig. Helga bad till Gud för mig hemma i sitt kök på Medborgarplatsen.
- Jag hade en moster som hade börjat gå på Maranatas tältmöten och hon tyckte att jag som nu gick i kyrkan, också kunde gå till det här tältet. Och det gjorde jag. Där träffade jag Arne Imsen men jag visste inte vem han var. Han hälsade mig välkommen och så fick jag dricka kaffe tillsammans med honom och två bröder som skulle sjunga den kvällen, och det var Curt och Roland. Barbro Sten, sedermera Schröder, var med och allt verkade så annorlunda. Jag trivdes på en gång med Barbro och hon fick mitt telefonnummer.
- Efter en tid kände jag att jag ville något mera med mitt liv. Jag hade min lägenhet i Hagsätra men tog beslutet att bryta upp, och flyttade så till storfamiljen på Johannelund. Sedan dess har jag varit i församlingen och bott och arbetat i storfamiljer på många platser.
En tid bodde jag i Askersund, på Gärdshyttan, där det fanns väldigt många barn som jag kunde ägna mig åt. En tid var jag i Lidköping och där gick vi och knackade dörr och sålde pepparkakor. Då kom man verkligen ut till människor! Vi var också ute på marknader och sålde pepparkakor. Sedan var jag en tid i Örebro, på Humlegården, och en tid i Myrhult på Gustav Larssons gård. Och på Gamla Bro i Stockholm förstås. Så jag har ju flyttat runt en del, och platserna här omkring Skagersvik känner jag till. I Lidköping stod vi och sjöng på lördagarna. Jag skulle vilja ut och sjunga så där igen med några stycken. Det är något jag skulle vilja. Men vi kanske är för få, vad tror du Stina?
- Nej då, protesterar Stina glatt. Vi tar med oss gitarren och går ut!

Getrud och Stina upplevs som verkliga föredömen. Båda två är de pensionärer och tar ett steg ut i något till synes väldigt ovisst, och det är verkligen inget komfortabelt lyxboende de har valt. Stina kommenterar:
- Man hoppas att det kan bli till inspiration för andra. Det handlar inte om att vara duktig, fastmer om att få gå i förutberedda gärningar, och rätt vad det är så öppnas en dörr.
Vi ber Stina utveckla sina tankar om riskerna med att tränga sig samman, ja gyttra ihop sig på en enda plats. Vilka uppmanande ord har hon att dela med sig av?
- Gyttra ihop sig, kan låta väldigt negativt. Det är ju underbart med en djup församlingsgemenskap som i Apostlagärningarna där det står att de kom ständigt var dag tillsammans. Man behöver verkligen syskonen och vara lemmar varandra till tjänst. Men om man sitter i knät på varandra kan man inte fungera! Vi är lemmar varandra till tjänst även om man är utsträckt ända till Skagersvik.
- Risken att slå sig till ro mitt i gemenskapen finns alltid. Man behöver vara ute bland människor; vara i rörelse. Guds ande längtar efter att få sända människor i vår väg som vi ska vittna för och förmedla hopp och tröst till. De orden återkom Arne Imsen ofta till på sin tid. Men det går ju inte om vi inte kommer ut …
Vi behöver komma ut på fältet, men vara förankrade i vår moderförsamling. Trossen och soldaterna delade krigsbytet lika.
I den här hemska tiden då människor är så fördärvade av inte minst skolväsendet och den perversa utvecklingen i samhället, där allt som är sunt och rätt, sant och gott blir undanskuffat, då är det så viktigt att vi som har mött Jesus står på barrikaderna, dels för att ropa ut evangeliet och dels för att lysa som fyrbåkar i natten. Vi får vara ett salt i förruttnelsen. Lägga av oss allt som är till hinder, men mycket annat också. Det är lätt att bli lat om man inte blir utmanad till att ta nya steg. Jesus varnade för när den materiella omsorgen prioriteras framför uppdraget.

Med dessa allvarliga slutord etsade fast hos oss, blir det dags att lämna våra systrar i Skagersvik. Regnet har gett vika för solen, och vi beger oss ut i den nu efter regnet så uppfriskade trädgården och plockar äpplen. Vi känner oss styrkta på allt sätt efter samtal och gemenskap med dessa båda visionära. Som Gertrud sa: ”Det behöver inte vara så invecklat där vi går fram med evangelium!” n
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar