Den breda ekumenikens väg

Text: Stig Andreasson

På den breda ekumenikens väg kan märkligt nog karismatisk förnyelse bo tillsammans med en stark sakramental teologi, som är tydligt besläktad med katolicismen. Detta ser ut att bli en delvis ny trend i kristenheten. Man ivrar för karismatiska manifestationer, men samtidigt ivrar man för det man kallar liturgisk och sakramental förnyelse. Ett exempel på detta finner vi i Oas-rörelsens sakramentsuppfattning.   

Oas-rörelsens nattvardslära
Av allt att döma betraktar denna rörelse sig själv som en väckelse- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Den uppträder som konservativ, bibelförankrad, evangelisk och karismatisk. Men den står samtidigt för en bred ekumenik, som inkluderar den katolska kyrkan. Nyligen utgav rörelsen en avhandling om nattvarden, skriven av dess teologiska rådgivare. Den verkar nära besläktad med den katolska läran om mässan. Liknande tongångar har givetvis tidigare kunnat höras från högkyrkliga lutherska kretsar. Men knappast i förening med pingstbetonad och karismatisk tro. På den breda ekumenikens väg verkar det emellertid som om alla gränser kan suddas ut.
Vi tar med flera av rubrikerna i nämnda avhandling om nattvarden, inklusive teologernas förklaringar, som vi sedan analyserar.

Äta bör man, annars dör man
- Alla vet att vi behöver mat och dryck för att uppehålla vårt kroppsliga liv. Men vårt andliga liv behöver också näring. Därför har Jesus stämt möte med oss i en måltid och uttryckligen knutit sin närvaro till bröd och vin, som i Nattvarden blir hans kropp och blod. ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv” (Joh 6:52-53).
Både lärda bibeltolkare och vanliga bibelläsare har väl alltid förstått att Jesu ord ibland kan ha bokstavlig betydelse, men också att han vid andra tillfällen använder bilder, symboler, metaforer och liknelser. Frågan blir då inte om vi tar Jesu ord på allvar eller inte, utan om vi uppfattar dem rätt. Det gjorde inte alla på Jesu tid. Då Herren efter brödundret sade: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv”, då var det många som missförstod hans ord. Det gör också våra dagars sakramentalister, då de tillämpar de orden på nattvarden. En sådan bibelförståelse förefaller mig orimlig av flera orsaker.
För det första uttalade Jesus dessa ord långt innan nattvarden blev instiftad. Varken lärjungarna eller någon annan kunde vid denna tidpunkt ens ana att Jesus senare skulle instifta en speciell måltid till minne av sitt försoningsoffer. Talade Jesus om nattvarden då han sade att det var nödvändigt att äta hans kött och dricka hans blod, då var hans ord totalt obegripliga för alla som hörde dem uttalas. Dessutom sade han samma ord i negativ form. ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod har ni inte liv...” Den som menar att dessa ord gäller nattvarden bör ta konsekvenserna av det. Utan nattvarden finns det då ingen frälsning! Ingen har då någonsin blivit frälst vid botbänken på Frälsningsarmén eller under förbön i samtalsrummet efter ett väckelsemöte. Alla sådana tillvägagångssätt i kristet arbete måste omedelbart bytas ut mot ett nattvardsbord! Till det bordet bör sökande själar inbjudas för att få frälsning och liv.
Men det finns med all säkerhet ett annat sätt att förstå dessa missförstådda Jesu ord.  En norsk bibellärare uttryckte det så här: ”Då Jesus talar om att äta hans kött och dricka hans blod skall detta givetvis inte förstås bokstavligt. Det han vill säga är att vi blir frälsta endast och allenast genom att tillägna oss sanningen om hans försoningsdöd. Detta budskap måste med andra ord absorberas. Ordet om korset måste sammansmälta med dem som hör det. Det måste bli en del av oss själva. Först då blir det oss till frälsning.”  Det finns också bibelord som talar om märgfulla rätter i betydelsen andlig föda. Andligt liv får vi nämligen inte genom materiellt ätande. Det fantastiska är att Jesus själv och hans närvaro kan vara mat för vår själ. Hans person och hans försoningsverk tillfredsställer vår andes djupaste längtan. Det måste vara detta Herren menade då han talade om att äta hans kött och dricka hans blod.
Då jag en dag läste i Luthers samlade verk upptäckte jag att Luther själv inte trodde att Jesu ord om att ”äta hans kött och dricka hans blod” gällde nattvarden. De uttalades ju, som vi sett, långt innan denna måltid blev instiftad. Luther citerade då kyrkofadern Augustinus, som tolkade dessa Jesu ord på ett mycket enkelt sätt: ”När du tror, så äter du.”
 
Vad är det vi får?
- När Jesus instiftar Nattvarden identifierar han sig med brödet och vinet: ”Detta ÄR min kropp, mitt blod.” Det är alltså inte frågan om symbolism, att brödet och vinet skulle ”föreställa” Jesus. Kyrkan har alltid hävdat realpresens, verklig närvaro av den kropp Maria födde, den som dog på korset och uppstod från döden.
När jag går till Nattvarden tar jag emot hans kropp i min kropp, hans blod i mitt blod, hans liv i mitt liv. Då Martin Luther mötte teologer som förnekade realpresens skrev han på bordet med stora bokstäver EST, det latinska ordet för ÄR: detta ÄR min kropp. Kyrkan menar att om Jesus sagt så, så är det så – även om vi aldrig kan begripa hur.
Har Kyrkan verkligen alltid hävdat Jesu s k ”realpresens” i nattvardens vin och bröd? Det är vad Oas-rörelsens teologiska rådgivare proklamerar som historisk sanning. Trovärdiga historiska källor säger emellertid något annat. Erkända uppslagsverk och vederhäftiga kyrkohistoriska skrifter ger oss mer trovärdig information. Låt oss citera några ord från det välkända The International Standard Bible Encyclopedia som jag försöker återge i så koncentrerad form som möjligt:
- Den symboliska och andliga förståelsen av eukaristin (nattvarden), vanligen kallad ’den dynamiska’, hävdades av Origenes, Eusebius från Cesarea, Basil den store m fl. Å andra sidan utvecklade Kyrillus, Krystosomos m fl den s k ’realistiska’ uppfattningen, som senare kom att dela sig i två riktningar, transsubstantiation och konsubstantiation.
De två sistnämnda uttrycken återger den katolska och den lutherska uppfattningen, som det inte alltid är så lätt att skilja på, och som vanligen benämns ”realpresens”.
Vi måste alltså konstatera att det redan på ett tidigt stadium i den kristna historien fanns olika meningar om nattvardens innebörd. Några hade en symbolisk nattvardsuppfattning. Andra hade börjat tro på en fysisk och materiell gudomlig närvaro i brödet och vinet. Att tron på s k ”realpresens” kom in senare än den symboliska uppfattningen är tydligt. Men den officiella Kyrkan var aldrig helt entydig i synen på nattvarden som de ovan citerade författarna märkligt nog hävdar.
Att verbet ÄR (infinitiv: vara) absolut måste förstås bokstavligt i Jesu ord: ”Detta är min lekamen och blod”, är ett märkligt påstående. Allt tyder på att detta är ett metaforiskt uttryck. En metafor är en form av bildspråk, som vanligen jämför två olika ting men utesluter det lilla förklarande ordet ”som”. Därför säger inte Bibeln att ”tungan är som en eld” men kort och gott: ”Tungan är en eld”. Bibeln är full av sådana metaforiska uttryck som lyckligtvis i de flesta fall är lätta att förstå. Märk väl att en metafor aldrig innebär att en sak förvandlas till en annan, men den illustrerar och representerar den.  ”Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”, är också ett typiskt metaforiskt bibelord. Där blir lyktan och ljuset, som hjälper oss att finna vägen i mörkret, en bild på den andliga vägledning Guds Ord ger oss för vandringen här nere.
Vi som helt vanliga människor brukar ofta metaforer i vårt vardagsspråk. Kanske tar du fram ett foto ur en låda och visar upp det för några vänner och säger: ”Detta är min syster”. Ingen av vännerna har problem med att förstå vad du menar. Då Jesus använder metaforer borde vi också kunna förstå vad han menar, om vi bara följer enkelhetens princip.

Objektiv närvaro
- Om Kristi kors är centrum i min tro så är Nattvarden centrum i mitt kristna liv. Här får jag ta emot det blod ”som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. När Herren säger gör detta till min åminnelse handlar det inte bara om att vårda ett minne utan om att faktiskt förenas med hans offer. Det som hände på Golgata blir inte bara ord utan handling, där vi är med här och nu.
Nattvarden är så välsignat objektiv, medan bön och lovsång är subjektivt beroende av mina känslor. Också predikan är lite beroende av dagsformen hos både predikant och åhörare. Nattvarden däremot är vad den är och ger vad den ger, oavsett vad jag tänker och känner. Kristi närvaro är objektivt given.
Här kommer vi mycket nära den katolska uppfattningen om mässan som en förnyelse och ett nytt förverkligande av Jesu offer på korset. ”Det som hände på Golgata blir handling”, påstår Oas-teologerna.
Enligt katolsk tro offras Kristus på nytt genom prästens händer på kyrkans altare vid varje mässa. Men det sker på ett oblodigt sätt. Nutida katolska teologer försöker emellertid byta ut ordet ”förnyelse” med avseende på Kristi försoningsoffer i mässan mot sådana uttryck som ”verkliggöra”, ”aktualisera” osv. Lutherska teologer från Oas-rörelsen talar då praktiskt taget med samma tunga som de katolska teologerna. Då prästen uttalar instiftelseorden blir han enligt katolsk tro gripen av Andens kraft så att hans ord får samma verkan som då Jesus själv uttalade dem. Brödet och vinet förvandlas då bokstavligen till Jesu lekamen och blod. Oas-teologerna säger även de att en bokstavlig förvandling äger rum.
Närmare en halv miljon mässor och nattvardsgudstjänster utförs dagligen i hela världen. Om Gud dagligen måste utföra så många förvandlingsmirakler på kyrkliga altaren och nattvardsbord för att vi skall få del av frukterna av Jesu försoningsverk – då tycker jag att Jesu egna ord på korset ”Det är fullbordat” låter tomma och meningslösa. Och hur skall vi då förstå Bibelns tydliga budskap om att Jesus med ett enda offer, en gång för alla har fullbordat försoningsverket?

Bröd och vin
- När vi firar Herrens måltid vill vi så långt möjligt göra som Jesus gjorde. Bröd och vin är inte utbytbart. Brödet ska vara av vete (fast den som inte tål gluten kan få bröd med mycket låg glutenhalt). Vinet ska vara vin, ingen annan dryck än ”det som vinstocken ger” (Matt 26:29), och det ska inte manipuleras till alkoholfritt. Den som inte tål brödet eller vinet kan ta emot ettdera, då Kristus är helt och hållet närvarande i varje nattvardselement. Helst bör man också dricka ur en gemensam bägare som vid den första Nattvarden (Matt 26:27). Eftersom det är Herrens måltid får vi ta vad han bjuder och inte försöka ändra på matsedeln.
I många länder på jorden är vin en närmast okänd dryck eller också en otroligt dyr lyxvara. I sådana länder består kristna församlingar i många fall av ytterst fattiga människor. Vad sker om de inte kan få fram bröd av den rätta sorten och inte kan inköpa äkta vin till nattvardsfirandet? Och vad sker när församlingen växer, så det tar för lång tid att använda bara en gemensam bägare? Då måste man använda två eller tre. Då Evangeliska Kongokyrkan skulle ha nattvard vid sin konferens, var de troende så många att en tankbil körde nattvardsvinet till mötesplatsen. Tror du att de då kunde använda bara en gemensam bägare? Då skulle nattvardsfirandet tagit åtskilliga veckor. Förresten, då Jesus lyfte bägaren och sa: ”Drick härav alla”, så menade han givetvis inte bägaren i första hand utan dess innehåll. Enligt boken Sed och skick i Biblisk tid hade varje deltagare i påskmåltiden sin egen vinbägare.
Mitt intryck är att Oas-teologerna verkar oerhört upptagna av den yttre formen till Herrens måltid. Då nattvarden i första hand blir ett praktiserande av stränga regler, då riskerar man att tappa bort det väsentliga. Jag vet om församlingar i Frankrike som splittrats i två halvor, därför att man inte kunde enas om valet mellan alkoholfri druvsaft och äkta vin under nattvarden. Ännu värre är det då man ser Herrens måltid som ett magiskt förvandlingsmirakel. Då kommer detta mirakel att tilldra sig större uppmärksamhet än undret som skedde på Golgata för 2000 år sedan. Då har man kommit bort från Nya testamentets grundsyn.
Nattvarden skall först och främst vara en tacksägelse, en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk. De yttre formerna kan variera. Alla församlingar i tredje världen har inte råd att skaffa sig en dyrbar nattvardsservis. Men lovsången till Frälsaren för Hans fullbordade verk ljuder ofta klarare hos dem än i många kristna kyrkor på våra breddgrader.
Enligt Jesu egna ord är det nämligen den livgivande Anden och inte den yttre formen som är viktigast. Hans egna ord lyder så: ”Det är Anden som gör levande, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv”. Därmed står det också klart att det är Ordet (budskapet) om korset som är Guds kraft till frälsning och nytt liv.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar