Den stora försoningsdagen

Bibelstudium av Michael Hafsahl, sommarkonferensen 2014

Sommarkonferensens tema är ”Den tro som övervinner”. I samband med detta kom två frågor till mig, dels vad är det tron på, dels vad är det denna tro övervinner? 
Jag ska här tala om den stora försoningsdagen, som en förebild, och knyta an till temat. 
Hur får jag den övervinnande tron och vad är det tron på? Hur får man tro? Svaret är väldigt enkelt: Tron kommer av predikan, och predikan i kraft av Guds Ord, står det i Romarbrevets kapitel tio. 

Vi går nu till texten om den stora försoningsdagen i tredje Moseboken. Judarna hade fester och högtider och många står som förebilder på Jesus. Jag vill säga att få – kanske ingen – är en så  tydlig förebild på Jesus som det som kallas Jom Kippur – den stora försoningsdagen. En gång om året skulle översteprästen gå in i det allra heligaste med blod för att försona folkets synder. När jag har läst det för mig själv, har jag tänkt: Vilken fantastisk Gud vi har. Hur han har ordnat det, och vilka förebilder vi ser som uppfyllts i Jesus Kristus.
- HERREN talade till Mose, sedan Arons båda söner hade dött, de som dog när de trädde fram inför HERRENS ansikte. Och HERREN sade till Mose: Säg till din bror Aron att han inte när som helst får gå in i helgedomen innanför förlåten framför nådastolen som är ovanpå arken, för att han inte skall dö. Ty jag skall uppenbara mig i molnet över nådastolen (3 Mos 16:1-2).
Inte när som helst. Det var alltså inte en dag som fritt kunde väljas när som helst. Inte om Mose tyckt att ”den här helgen är det lämpligt med en försoningsdag, så nu tar vi den här helgen, det passar bra”, och inte heller om hela folket menat att ”nu behöver vi verkligen en sån här dag, så nu tar vi en försoningsdag”!
Nej, det var en speciell och av Gud utsedd dag.
- Detta skall för er vara en evig stadga: I sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, skall ni fasta och inte utföra något arbete, varken de som är födda i landet eller främlingen som bor ibland er. Ty på den dagen skall försoning bringas för att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför HERRENS ansikte. En vilosabbat skall den vara för er, och ni skall fasta. Detta skall vara en evig stadga (3 Mos 16:29-31).
Det var en speciell dag, fastställd av Herren. Den kunde inte flyttas efter eget gottfinnande, utan det var Herren som utsett en dag. Detta är i sig en förebild som vi kanske har svårt att förstå vad det handlar om, men när den stora uppfyllelsen kom, så var det på den dag som Gud själv hade utsett. Inte förr och inte senare, det var på den dag som Gud hade sagt. Tiden och stunden för din och min försoning var utsedd redan före världens skapelse; på den dag Gud hade bestämt.
I rätt tid kom Jesus. I rätt tid gav han sitt liv. Det var ingen panikartad plan från Guds sida eftersom människan nu hade fallit i synd. Hur ska vi reda ut det här? Hur ska vi få ordning på människans problem? Något har hänt som vi måste försöka lösa! Nej, Gud visste redan innan han skapade, därför att Gud är allsmäktig. Gud vet vad som ska hända och ske, han vet allt. Därför hade han en plan. Det heter om Jesus, Guds Lamm, att han blev slaktad innan världens skapelse. Innan världens grund var lagd, hade Gud utsett din och min försoning. Det var Guds plan från evighet. På den dagen skall det ske.
Gud hade åt sig utsett ett Lamm till försoning för dig och mig. Jag tror att det är detta Abraham rent profetiskt säger när han är på väg upp till Moria berg tillsammans med Isak, sin son. Isak frågar: Far, här är veden, här är elden, men var är lammet? Ja jag tror att det är profetiskt det Abraham säger. Han skådar framåt genom tidsåldrarna, och så säger denne gamle man: ”Gud ska själv utse åt sig ett lamm. Gud ska själv skicka ett lamm till brännoffer! Jag tror att Abraham skådade genom tidsåldrarna och såg Golgata. Han ser korset, och svaret kommer i full förvissining: Gud ska åt sig utse ett lamm. Det var inte bara ett svar till Isak i det ögonblicket; det var en profetia om det som skulle komma. Gud har utvalt, Gud  har utsett. Det var uppfyllelsen av det som den stora försoningsdagen var en förebild på. Gud skulle utse åt sig ett lamm. Det var en speciell dag; en dag som Gud hade utvalt.

Det var det första. För det andra heter det om prästen:
- Detta skall Aron ha med sig när han går in i helgedomen: en ungtjur till syndoffer och en bagge till brännoffer. Han skall ta på sig en helig livklädnad av linne och ha benkläder av linne på sin kropp, och han skall spänna på sig ett bälte av linne och vira en turban av linne om huvudet. Detta är de heliga kläderna, och innan han tar dem på sig skall han bada sin kropp i vatten (3 Mos 16:3-4).
I vanliga fall blev tjänsten i templet utförd av de andra prästerna. Men här är det Aron som ska göra tjänst. Det är översteprästens tjänst den här dagen. Det var alltså något som det vanliga prästerskapet inte kunde utföra. Det här var översteprästens tjänst, och även detta är en förebild. Försoningen för skulden var det endast en som kunde utföra. Det var inte något som ett helt prästerskap kunde förverkliga, utan det var bara en, en överstepräst, som kunde bära fram försoning för synden.
Vi har en sådan överstepräst, säger Hebréerbrevets författare. Det är tron på honom som gör oss till övervinnare. Översteprästen skulle tjäna på ett ödmjukt sätt. Han ska ha på sig en helig livklädnad  av linne. Och han ska ha benkläder av linne på sin kropp, och han ska spänna på sig ett bälte av linne och vira en turban av linne om huvudet. Detta är de heliga kläderna, och innan han tar dem på sig skall han bada sin kropp i vatten.
Han tar inte på sig efoden den här dagen, den som var gjord av konstvävnad i guld och av färgat, tvinnat, fint garn. Han tar inte på sig bröstskölden, den som hade en dyrbar sten för var och en av Israels tolv stammar. Han tar inte på sig de flätade guldkedjorna, han tar inte på sig Urim och Tummin, han tar inte på sig kappan han hade i vanliga fall. Där fanns granatäpplen och guldbjällror hela vägen runt kappan. All den prakt som han brukade ha. Han hade den här dagen inte turbanen med guldplattan där det stod ingraverat ”Helgad åt Herren”. Nej, det skulle vara enkelhet. En livklädnad av linne. Den som vill läsa om översteprästens prakt kan gå till 2 Moseboken kapitel 28. Den här dagen skulle översteprästen klä sig helt i enkelhet. Här har du förebilden till vår överstepräst. Han som lade av sin härlighet och steg ned till jorden och hans enda diadem var en törnekrona. Han hade ingen konungslig kappa annat än den de svepte om honom då de hånade och slog honom. Han hade ingen konungslig spira annat än röret man tryckte  in i hans hand. Han var ödmjuk och stilla. Det heter: Likt ett får som förs bort för att slaktas. Han kom i ödmjukhet. Det fick prästen också göra. Han fick bära en helig livklädnad av linne. Prästen skulle också vara syndfri och ren den här dagen.
- Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa försoning för sig och sitt hus (3 Mos 16:6).

Aron måste först försona sig själv, innan han kunde göra någonting för folket.
- Aron skall föra fram sin syndofferstjur och bringa försoning för sig själv och sitt hus. Han skall slakta sin syndofferstjur. Sedan skall han ta ett fyrfat, fullt med glöd från altaret som står inför HERRENS ansikte, och han skall fylla sina händer med krossad, väldoftande rökelse, och han skall bära in detta innanför förlåten. Han skall lägga rökelsen på elden inför HERREN, så att ett moln av rökelse täcker nådastolen ovanpå vittnesbördet, detta för att han inte skall dö (3 Mos 16:11-13).
Aron fick först rena sig själv, bära fram försoning för sin egen synd innan han kunde sona för någon annan. Han kunde inte träda fram inför Gud med sin synd. Det skulle innebära döden för denne överstepräst. Då Gud är rättfärdig kan han inte ha gemenskap med något som är syndigt. Gud är helig, Gud är en, Gud är upphöjd, och det är mot Guds natur att ha gemenskap med synden. Därför måste översteprästen först sona sin synd innan han kunde ta itu med folkets synder. Vi läste att han skulle bada sin kropp i vatten. Han skulle alltså rena sig själv.
- Han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och ta på sig sina vanliga kläder. Sedan skall han gå ut och offra sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning för sig och för folket (3 Mos 16:24).
Han skulle träda fram inför en helig Gud och det var nödvändigt att han först bar fram försoning för sig själv, så att han inte skulle dö.
Här ser vi en bild som inte räcker till, för vi har en överstepräst som är så mycket större, som inte behöver bära fram försoning för sig själv, för han är syndfri! Han behöver ingen rökelse för att täcka över nådastolen när han träder fram inför Fadern, där Gud tronar mellan keruberna, för att han inte ska dö i mötet med den trefalt helige Guden. Han är själv Gud; han och Fadern är ett. Han är själv rättfärdig, och därför, när han dör behöver han inte bära fram försoning för sig själv, men han bär fram försoning för våra synder, pris ske Gud!  Han är utan synd, utan fel, utan lyte eller något sådant. Han är ren och helig. Därför är han också i sanning vår Frälsare. När han träder fram  är han syndfri. Det finns inget fel hos honom; det finns inget man kan sätta fingret på och säga: det där är inte rent, det där räcker inte, det håller inte. Han är tillräcklig på alla punkter. Prövad i allt liksom vi, dock utan synd! Vilken förlossare vi har! Vilken Herre och Mästare vi tjänar!

Den här prästens arbete skulle utföras i ensamhet. Han fick ingen hjälp eller assistans den här dagen:
- Ingen människa får vara i uppenbarelsetältet från den stund då han går in för att bringa försoning i helgedomen, till dess han går ut. Så skall han bringa försoning för sig själv och sitt hus och för Israels hela församling (3 Mos 16:17).
I försoningen är han ensam. Ingen får gå in dit han har gått in för att bringa försoning. Då är han ensam i sitt arbete, den här översteprästen. Det är inte svårt att se denna bild överförd på Jesus Kristus. Han är ensam med försoningsverket. Han får ingen hjälp av sina lärjungar när han bringar försoning. När man kommer för att gripa Jesus i örtagården, då är han tillsammans med sina lärjungar. Men han är helt suverän då han ser till att de inte blir tagna tillsammans med honom. Jag är övertygad om att om fariséerna och de skriftlärde kunde ha gjort som de ville, så hade de tagit Jesu lärjungar tillsammans med Jesus för att bli av med hela problemet där och då. Men Jesus är dem totalt överlägsen när han möter dem. De ville ha bort allt som påminde om Jesus. Men Jesus frågar: Vem är det ni söker? Två gånger ställde han frågan om detta, och de tvingas svara: Jo, vi söker Jesus från Nasaret. Vad är ert ärende? Jo, vi ska ha tag i Jesus från Nasaret. Vem är ni sända att gripa? Jo, det är Jesus från Nasaret. Och så kommer den här vinklingen då han ställer sig mellan soldaterna och sina lärjungar: Låt då dessa gå fria. Man har själva gett svaret. Vi söker Jesus från Nasaret. Så kommer han med svaret: Låt då dessa gå fria! Om det är mig ni söker, då ska de här få gå fria. Jesus ställde sig också mellan mig och djävulen när djävulen kom för att kräva det han tyckte var hans. Då sa han: Du, det är mig du söker. Låt då honom få gå fri!
Jag tror att detta är en upplevelse för många av oss. Hur var det min vän? Ställde sig Jesus inte mellan dig och djävulen för att du skulle få gå fri? Ställde han sig inte framför dig och sa: Jag har tagit hans synd, låt honom få gå fri! Det är mig du söker. För varenda en av oss ställde han sig till vårt försvar och sa: låt denne få gå fri! Jag har tagit hans straff. Det straff vi borde ha, har Jesus tagit på sig, för att vi skulle gå fria. Där ser vi honom ensam i försoningen. Ensam kämpar han kampen, och ensam vinner han seger. Därför står han också ensam som världens försonare. Det finns en förlossare, pris ske Gud, och det är Jesus Kristus, Guds utvalda lamm och Guds enfödde son. Det finns ett enda blod som renar ifrån synd, och det är Jesu blod som blev utgjutet för oss på Golgata kors. Det är han, och han allena som är vår överstepräst, så låt då dessa gå fria. Vilken underbar Frälsare vi har!
Det är en arbetande överstepräst vi möter. Efter vad jag kunnat räkna ut så är det åtminstone femton djur som ska offras den här dagen av översteprästen. Det är ett hårt arbete. Vi läser i fjärde Moseboken:
- På tionde dagen i samma sjunde månad skall ni hålla en helig sammankomst. Ni skall då fasta och inte utföra något arbete. Som brännoffer till en ljuvlig doft för HERREN skall ni offra en ungtjur, en bagge, sju felfria årsgamla lamm, och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efa till tjuren, två tiondels efa till baggen, och en tiondels efa till vart och ett av de sju lammen. Dessutom skall ni offra en bock som syndoffer, detta förutom försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och deras drickoffer (4 Mos 29:7-11).
Översteprästen hade händerna fulla den här dagen. Det var ett hårt arbete för honom den stora försoningsdagen. Men om du ska göra en jämförelse mellan Jesus Kristus och fullkomligheten av förebilden, då är det arbete prästen utförde räknat som intet. Vår Frälsares försoningsarbete är ett arbete mäktigare än själva skapelsen. Under skapelsen skapade han med sitt allmaktsord; han talade, och det skedde. Men nu är det något förmer. Nu handlar det om att försona en hel mänsklighet med Gud; en hel mänsklighet som har fallit i synd och som är hopplöst förlorad och behöver försoning. Det är en fallen mänsklighet, en förfelad mänsklighet.
Det var en mänsklighet som skapats för att ha gemenskap med Gud. En mänsklighet som var tänkt att få vara i hans gemenskap. En mänsklighet som skulle få tillbedja och ära sin Gud och skapare. Vi vet hur syndafallet kom in och stängde den här möjligheten och förstörde gemenskapen med Gud. Det heter om Gud, att då syndafallet hade skett kom han till lustgården och sökte efter människan. Adam, var är du? Men Adam har missat något. Han har blivit rädd. Han har gömt sig för Herren: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd” (1 Mos 3:10). Det är människans ställning inför Gud för Gud är rättfärdig och människan orättfärdig, och man är rädd för sin skapare och Herre.
För att försonas, behövde man något som var syndfritt. Detta hade inte mänskligheten, nej det fanns ingen som kunde utföra ett sådant arbete. Men så kom Jesus. Han är en arbetande överstepräst. Han bar all världens synd på sina axlar. All världens synd! Din och min och hela världens synd bar han med sig upp på korsets trä. Vilken börda! Så heter det: han kastade denna börda i glömskans hav. Det var ett arbete som hela världen gemensamt inte kunde åstadkomma. Hela världens ansträngningar kunde inte göra något med det problemet, men han gjorde det, och han gjorde det ensam.

Tänk, vilken överstepräst vi har, som kom och utförde detta för din och min försoning! För att vi skulle få komma tillbaka till gemenskap med Gud Fader, som det var tänkt ifrån början. Han kom och tog våra synder. Se Guds lamm, som borttager världens synd! Han bar den upp på Golgata trä och så försonade han oss med Gud Fader själv. Han är den som är förmer. Vad vi inte kunde, det gjorde han.
Så möter vi undervisningen om de två bockarna. Den har kostat teologerna mycket blod, svett och tårar. De har haft stora problem med detta, jag har läst mig till tre, fyra, fem ja tio teorier om varför det är två bockar vid det här tillfället. Vi läser:
- Av israeliternas menighet skall han ta emot två bockar till syndoffer och en bagge till brännoffer. Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa försoning för sig och sitt hus. Sedan skall han ta de två bockarna och ställa dem inför HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet. Aron skall dra lott om de båda bockarna: en lott för HERREN och en lott för att skaffa bort synden. Den bock som lotten bestämmer åt HERREN skall Aron föra fram och offra till syndoffer.  Men den bock som lotten bestämmer för att skaffa bort synden skall ställas levande inför HERRENS ansikte, för att försoning skall bringas genom honom. Och sedan skall han sändas i väg ut i öknen för att skaffa bort synden (3 Mos 16:5-10).

Här har man alltså två bockar. Man drar lott om de båda. En offras som syndoffer, den andra ska sändas iväg ut i öknen för att skaffa bort synden, den ska bära bort all Israels missgärning ut i öknen. I den första bocken är det inte svårt att se förebilden. Den offras, och det heter om dess blod att det ska stänkas sju gånger framför nådastolen. Det är det renande blodet som förs in innanför förlåten, och stänks sju gånger framför nådastolen. Sju är symbolen för gemenskap mellan Gud och människa. Fyra, det är världens tal. Du har hört om jordens fyra hörn, det är världens tal. Och tre är Guds tal. Det är den treenige Guden. Sju är fyra och tre tillsammans, det är  gemenskapen mellan Gud och människa. Det är där Gud och människa möts. Sju gånger skulle blodet stänkas framför nådastolen. Men blodet från bocken blir inte bara utgjutet som en försoning. Det bärs in i det allra heligaste, och stänks på nådastolen.
Hebréerbrevets författare talar om det här, och säger om vår store överstepräst:
- En sådan överstepräst var det vi också behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte som dessa överstepräster bära fram offer, en dag varje år, först för sina egna synder och sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv. Ty lagen insätter svaga människor till överstepräster, men det ord som bekräftades med ed och kom senare än lagen insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt (Hebr 7:26-28).
Pris ske Gud!
- Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning (Hebr 9:11-12).

En gång för alla! Inte en gång varje år, som det hade varit, utan en gång för alla gick han in och vann en evig återlösning med sitt eget blod! Han öppnar vägen så att människan igen kan få  gemenskap med Gud; så att människan igen kan få bli som det var tänkt att hon skulle vara i gemenskap med sin Herre och Skapare. Han inbjuder till gemenskap, och mötesplatsen heter Golgata. Där utgjöt Jesus sitt eget dyra blod och där, på grund av hans blod, får vi komma till Gud. Vilket erbjudande! Människan, som på grund av sin synd aldrig kunde komma och träda fram inför Gud får nu hon träda fram för honom, och hon får till och med kalla honom för Fader. Det är inte svårt att se förebilden i den första bocken. Han fick ge sitt blod för att skapa gemenskap med Gud.
Men så kommer problemet. Varför är det två bockar? Vad ska den här andra bocken vara till? Det finns ju en som är för försoning. Vi läser åter i tredje Moseboken kapitel 16:
- När Aron har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande bocken. Och Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta. Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen (3 Mos 16:20-22).
Som jag sa, finns en hel rad teorier och läror omkring vad denna bock ska vara förebild på. Vi ska inte gå in på det här. Men jag ska försöka förklara hur jag ser det, och du får rätta mig om du tycker jag har fel. Som jag ser det, är dessa två bockar ett offer. Från Israel fick översteprästen två bockar. Det handlar om ett enda offer. Det finns bara ett offer givet, det finns bara ett blod som är utgjutet, och det är Jesus Kristus. Men jag tror att den andra bocken representerar en sida av samma offer. Den första bocken som representerar blodet som är utgjutet åskådliggör hur människan åter får gemenskap med Gud. Den representerar det upprättade förhållandet mellan  människan och Gud. Jag tror att den andra bocken är resultatet av vad som gjordes med den första bocken. Resultatet är nämligen att folkets synd förs bort och förblir borta. Om den första bocken representerar själva försoningen, så representerar denna andra bock resultatet av försoningen, därför att över den här bockens huvud bekänns alla Israels barns missgärningar, alla deras överträdelser, ja, alla deras synder.  ”Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta. Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen.” Jag läser inte om att den här bocken kan ses igen. Det är ett fullkomligt försoningsoffer! Se Guds lamm som borttager världens synd! Detta är frukten, resultatet av försoningen. All synd är övervunnen, den är borta och har burits ut i öknen och man såg den aldrig mer. Genom Jesu Kristi blod finns det full, fri och fullkomlig frälsning för den som kommer till honom. Allting bärs ut i ödemarken, det kastas i glömskans djupa hav, och man ser det aldrig igen. Vilken fantastisk överstepräst vi har! Vilket fullkomligt offer han gav oss, pris ske Gud! Översteprästen ska bekänna över den här bocken alla Israels barns synder, och så ska den föras bort. Man såg den aldrig mer.
 Vi möter en fantastisk förebild på Jesus Kristus i detta kapitel. Det var en speciellt utsedd dag då offret skulle göras. Det var en Frälsare som var klädd i ringhet, och han var syndfri. Han utförde detta arbete ensam, han var ensam i försoningen. Det var en arbetande överstepräst vi hade, han lade ned ett väldigt arbete och det heter att hans svett blev som blodsdroppar. Vilket arbete han utförde!
Men han ropade också ”fullbordat” så att himmel och jord skakade. Och genom sin försoning inbjuder han oss till gemenskap. Nu får ni komma in till Fadern. Förlåten har rämnat, och vägen är öppen och fri. Människa, du är inbjuden till Gud din skapare, du får kalla honom Fader, och all synd är borta. Den är kastad i glömskans djupa hav, och du ser den aldrig mer. Gud kommer inte längre ihåg den, för han tronar mellan keruberna, och han ser blodet. Han ser inte längre lagen. Den ligger dold under nådastolen, men han ser blodet. Och så säger han: priset är erlagt. Straffet är betalat, synden är försonad och vägen är öppen och fri för människan att få gemenskap med Gud.
- Detta skall för er vara en evig stadga: I sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, skall ni fasta och inte utföra något arbete, varken de som är födda i landet eller främlingen som bor ibland er. Ty på den dagen skall försoning bringas för att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför HERRENS ansikte. En vilosabbat skall den vara för er, och ni skall fasta. Detta skall vara en evig stadga (3 Mos 16:29-31).
Ni ska inte utföra något arbete, står det. Sanningen är den att vi kan inte utföra något arbete. Det arbete som skulle utföras, har han utfört för oss. Därför ska det vara en vilosabbat för oss. Det arbete som måste utföras, det har han gjort, och han har gjort det ensam. Det finns vila att få. En vilosabbat ska det vara. I norska bibeln står det ”En høihellig sabbat skal det være for eder”.  En höghelig sabbat. Om något är högt och heligt, så är det Jesu dyra blod som försonar oss från alla våra synder. Det som är högheligt är försoningen.
Vi går till kapitel 25 i tredje Moseboken, och läser om jubelåret:
- Du skall räkna sju årssabbater, det vill säga sju gånger sju år, så att tiden för de sju årssabbaterna blir fyrtionio. Då skall du i sjunde månaden på tionde dagen i månaden låta hornet ljuda med kraftig ton. På försoningsdagen skall ni låta hornet ljuda över hela ert land. Ni skall helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess invånare. Det skall vara ett jubelår för er. Var och en av er skall då återvända till sin arvedel och var och en av er skall återvända till sin släkt (3 Mos 25:8-10).

Jubelåret inleds med den stora försoningsdagen, det inleds på Golgata! Jubelåret börjar med försoningen och vill man uppleva det sanna jubelåret måste man först komma till Golgata och uppleva den stora försoningsdagen då synden blir sonad, utplånad och borttagen. Då kan man få komma in i jubelåret. Då ljuder trumpeten, den som proklamerar: Denne är fri!
Vilken jubelsång den dagen vi kom till Golgata och fick uppleva den stora försoningsdagen, och fick komma in i Herrens jubelår! Vilken glädje det skapade i hjärtat! Synden är sonad, det är fullbordat! Min synd den är borta och jag är fri! Nu kan jubelåret få börja!

Han som kom i förnedring har avklätt sig sin förnedringsdräkt och har återtagit sin heliga skrud; iklätt sig den härlighet han hade innan världens grund var lagd. Den han lade av då han steg ned och blev människa. Men nu sitter han igen i härlighet på Faderns högra sida i höjden, iklädd sin härlighet. Gud har sett offret, och Gud är nöjd och tillfredsställd med det pris som Sonen har erlagt. Låt oss glädjas och fröjda oss därför att försoningen är fullbordad. Han har uppstått och lever, han sitter på Faderns högra sida i höjden. Låt oss fröjdas och glädjas över att jubelåret är här! Du och jag får komma in i det allra heligaste. Om någon påstår: Du har ju en hel mängd synder! Säg då: Nej, de finns inte längre, för de är kastade i glömskans djupa hav. Han bar dem med sig ut i öknen och de är borta.
Om vi kunde förstå djupet och längden, bredden och höjden i den försoning vi äger i Jesus Kristus, då skulle vi jubla så högt att världens barn skulle stanna upp i förvåning och undra: vad är det med det här folket? Vad är det de har fått uppleva? Om vi förstode räckvidden av försoningen, skulle en hel värld  häpna när de fick se vilken lycka och glädje vi som Guds folk äger, den glädje som finns i Gud. Det är vi som har fått uppleva den stora försoningsdagen, och har fått komma in i jubelåret. Vilken frälsning! Vilken Frälsare!
Vi har som tema på konferensen ”Den tro som övervinner.” Det är tron på honom, tron på hans fullbordade försoningsverk, det är livet i jubelåret, livet i Hans gemenskap. Livet tillsammans med Jesus Kristus är den tro som övervinner världen. Nådens överstepräst gav sig själv för att du och jag skulle få liv och vinna frälsning. Tron på Honom är den tron som övervinner. Amen.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar