Varför behövde floden komma?

Ur en predikan av Arne Imsen 1975, Staten som Gud.

Varför kunde inte Gud hålla ordning på sin skapelse? En allsmäktig Gud – kunde inte han hålla ordning på sin skapelse? Varför kom floden? Gud utplånade allt levande. Det fanns ingen möjlighet till räddning. Guds vrede mot det orena och synden, tar sig sådana demonstrativa och dramatiska uttryck så att han utplånar människorna från jorden. Men det innebar inte att de upphörde att existera. 

Vi ska gå till första Mosebok och där läsa den första missionsbefallningen. I den har missionsbefallningen Jesus gav sin upprinnelse.
-Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!” Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Detta skall ni ha till föda. Men åt alla djur på jorden, åt alla fåglar under himlen och åt allt som krälar på jorden, åt allt som har liv ger jag alla gröna örter till föda.” Och det skedde så. Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen (1 Mos 1:26-31).

Av detta framgår klart att Gud gjorde sig beroende av människan. Det var ett ömsesidigt förhållande. Det var inte bara att människan var beroende av Gud, men Gud gjorde sig beroende av människan. Guds avbild finns mångfaldigad i människan. Gud gör människan till sin avbild med speciella avsikter. Det är genom människan han fortplantar sig, utvecklar och utvidgar.
Men det är inte bara Gud som är beroende av människan, utan också Guds fiende är beroende av detta redskap. Därför måste han till varje pris söka att få över människan på sin sida. Satan kan inte skapa en ny människa – det har han inte kraft till. Däremot kan han förstöra det Gud har skapat. Förvandla gudsbilden till satanslikhet. Dock är det vissa ting som han aldrig kan utplåna hos människan. Han kan beröva henne vissa egenskaper; dvs överföra dem i sin tjänst. Men det finns vissa ting som han inte kan ta ifrån henne. Det är också detta som gör henne så otroligt effektiv också i motståndarens tjänst. Vad är det han inte kan utplåna? Om vi ska uttala oss om människan; vad är det för speciellt identitetsmärke som vi har att hålla oss till? Rent anatomiskt är vi ganska lika svinen och har ungefär samma konsistens på köttet. Så vad skalet beträffar, är det inte värst mycket att tala om. Men också svinen är en del av Guds skapelse. Kan man med hundraprocentig säkerhet säga att de varelser jag ser är människor? Är olikheten först och främst manifesterad i det yttre? Nej, den finns i själen, eller, som skriften säger, i blodet. Vi konstaterar att det finns något som inte kan utraderas eller utplånas hos människan. Vi läser i Predikaren att Gud har lagt ner evigheten i människans hjärta. Människan kan skilja sig ifrån sitt ursprung, men aldrig upphöra att existera. Hon kan gå bort ifrån Gud, det har hon makt till, men hon kan aldrig upphöra att existera. Hon kommer att existera på det plan som hon skapades. Vad är det då för skillnad på den skapelse som träder fram i första Mosebok och den nya skapelsen vi möter med Jesus som stamfader och upphovsman?


Vi måste göra klart för oss en sak, och det är att Gud hela tiden verkar genom skapade varelser som är utrustade med egenskaper som känns igen och kan härledas till Skaparen. Det står att människan är Guds avbild. I vilka avseenden kan man tala om avbild? Kroppsligt? Zoologiskt, anatomiskt? Biologiskt? Är det vad det handlar om? Det är likhet i vissa bestämda avseenden.
Man kan säga intellektuellt, i kunskap. Moraliskt; människan är utrustad med ett sedligt ansvar och det manifesterar sig också i att hon i sitt eget väsen bär en domstol. Där skiljer hon sig från den övriga skapelsen. Hon har ett sedligt ansvar för sina handlingar, dvs hon är personligt ansvarig för sitt eget liv och sina gärningar och utrustad med förmåga att förvalta, förmedla och fortplanta. Men till dessa två avseenden måste läggas ytterligare ett. Förutom intellektuellt och moraliskt finns en tredje i likhet med Gud. Det är andligen. Det vill säga, människan är skapad och utrustad för att tillbedja. Allt detta är det oerhört viktigt att vi poängterar. Gud gav människan en uppgift. Vi läste i 1 Mos 1:28 att Gud skapade människan till sin avbild; till man och kvinna skapade han dem och han välsignade dem och sa:
-Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden! 
Hur skulle det gå till för människorna att underlägga sig jorden? Vi ser här människans makt, inplacerad i sitt naturliga sammanhang. Hur gick det med missionsverksamheten? Hade de stor framgång i sitt missionsarbete? Eller stannade de i sitt Eden? Nej, inte ens där fick de stanna. De drevs ut ur Eden, men hur gick det med missionsverksamheten? Jo, de kom i händerna på Guds fiende, och vad hände då? Jo, han gjorde precis rakt emot vad Gud hade sagt. Han började förverkliga motsatta principer med samma redskap. Han förvrängde uppdraget. Och så förvrängde han människan. Visst får hon makt – men till vad? Får hon makt till gudsförverkligande? Nej, hon får makt – till självförverkligande. Detta är det kusliga. Det är den utvecklingen som kommer att leda fram till övermänniskan. För människan blir mer och mer maktmedveten och myndig, mer och mer intellektualiserad, kunskapsrik och demonisk. Allt det hon utrustar sig med genom att erövra nya områden, sätter hon in i ett enda syfte, nämligen att förverkliga sig själv. Självförverkligandet leder alltid fram till sista slutet – total demonisering. Precis rakt motsatt princip mot gudsförverkligande.
Nu sa Gud: föröka er! Uppfyll jorden! Det vill säga, den atmosfär som fanns i Eden skulle igenom dem fortplantas. De skulle skapa sådana miljöer, så att Eden hela tiden kunde kännas igen över hela skapelsen. Genom den synliga skapelsen skulle man känna igen Gud, skaparen. Men istället för att uppfylla jorden med Guds härlighet, och fortplanta sig, inta jorden och låta varje område bli en plattform för ett mänskligt regentskap, så uppfyller hon visserligen jorden, men på sitt sätt – med demoner. Vet du vem som öppnar dörrarna in på jorden för demonerna? Det är människan. Det var människan som öppnade för Guds härlighet. Det är människan som öppnar och fortplantar. Men det är också människan som öppnar för demonerna och avgrunden.
Hela vägen ser vi hur de motsatta principerna slår igenom, allt eftersom människan utvecklar sig, inte minst numerärt, för här betyder statistiken enormt mycket. Så kommer de politiska aktiviteterna på olika områden. Vi ska se hur politiska aktiviteter tar sig uttryck i ett tidigt skede. Så småningom fylls institutionerna av traditioner och maktresurser som hela tiden leder fram till mänsklighetens demonisering. Därför kom floden. Varför behövde floden komma? Varför kunde inte Gud hålla ordning på sin skapelse? En allsmäktig Gud – kunde inte han hålla ordning på sin skapelse? Gud utplånade allt levande. Det fanns ingen möjlighet till räddning. Guds vrede mot det orena och synden, tar sig sådana demonstrativa och dramatiska uttryck så att han utplånar människorna från jorden. Men det innebar inte att de upphörde att existera. Gud arresterade hela mänskligheten. Satte den i förvaringsarrest. Han fångade in hela mänskligheten i häkte. Hur gjorde han det? För att fånga in hela mänskligheten kom vattnet. Vi kallar det för död, men vad Gud gjorde, var att han häktade hela mänskligheten därför att den gjort sig skyldig till sådana kvalificerade, brottsliga gärningar så det fanns ingen räddning.
Istället för att låta utvecklingen fortsätta med sammanblandningen Guds söner och människornas döttrar i denna ohyggliga förening av satanism, så häktar Gud hela mänskligheten. I det här läget kunde Gud inte döma mänskligheten. Den var under syndens dom. Men hela mänskligheten tas i häkte. Så när floden kommer, så är det Guds polisiära, verkställande myndighet som griper in, för att häkta en mänsklighet som har kvalificerat sig för ett sådant straff att det handlar om ett evigt mörker. Men då häktar han dem. Hur länge då? Gud tar hela mänskligheten i häkte och har den i förvaring. Det står i Petri brev att Jesus predikade för de andar som hölls i fängelse. I Guds kronohäkte.
-I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten. Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom (1 Petr 3:19-22).
Där kommer också dopet in i bilden. Därför är jag så förtvivlad över ytligheten vi märker i samband med dopet. Dopet är ju en oerhörd proklamation. Det innebär en förklaring att jag går under och världen går under. Men också att jag står upp liksom Kristus har stått upp. Jesus gick under, men han stod upp igen. Det var en oerhörd rättegång då Jesus blev i anden förklarad rättfärdig. Han hade på jorden förklarats skyldig till allt det onda som kan belastas en människa. På jorden blev han förklarad skyldig. Han dog. Men i anden blev han förklarad rättfärdig. Det måste ske genom en domstol. Både åklagare och domare måste vara närvarande. Sedan också personundersökaren, som är den helige Ande. Åklagaren är Satan. Den helige Ande har säkert reda på hur det är med klienten. Klienten är människan, men Jesus dör, och det blir klargjort i himlen. Änglarna sänker sitt huvud och furstarna sänker sitt huvud i vemod. Tänk att Sonen dör på ett kors och kastas ner i dödsriket. Då äger rättegången rum i höjden. Där är domaren, Fadern, åklagaren; Satan och alla hans bisittare som nästan pratar i mun på varandra för att antasta Gud för att försöka få sonen fälld. Där är personundersökaren, den helige Ande. Då måste man gå igenom hela Jesu liv på jorden. Allt granskas i höjden. Man hittar ingenting som kan läggas honom till last. Alla falska vittnen i både den synliga och osynliga andevärlden åberopas i himlen för att ge kraft och effekt för att få honom fälld. Men i höjden granskas hans liv och hans vandel, och åklagarens alla attacker tillbakavisas som lögn och falskhet. Han plockar fram det ena bibelstället efter det andra, och säger: Han har kränkt dig, Gud Fader! Och låtsas som om han står på rättens sida. Han läser bibeln. Talar om i höjden vad Skriften säger. Men där svarar man med nya Guds ord. Och så är duellen i full gång. När allting är färdiggranskat,  blir Jesus förklarad rättfärdig. Furstarna och väldigheterna i höjden och i dödsriket undrar vad det ska bli av detta. Är han rättfärdig, då har han lidit oskyldig. Och är han rättfärdig, då måste hans död, om rättvisa ska skipas, tillskrivas någon annan som är skyldig. Annars skulle det bli snett i rättsskipningen. Döden är ju redan ett faktum. Personundersökaren, den helige Ande, lägger fram hela akten om mänskligheten. Ända från Adam, hela vägen ner. Alla dessa, som före världens grundval lades var utvalda i Kristus Jesus. Han lägger fram, och så mäter man i höjden om Jesu insats och rättfärdighet räcker till för att frälsa denna mänsklighet som är så kränkt. Så blir det kungjort. Jo, halleluja! Den som tror på Jesus Kristus blir rättfärdiggjord. Det räcker till för hela mänsklighetens frälsning, och den som åkallar hans namn blir frälst!
Då börjar det rassla i dödsriket, och dödsriket förvandlas till ett moderssköte dit andarna har kommit; både rättfärdiga och orättfärdiga och där de har väntat. Åh, vad Abraham fröjdar sig! Han hör plötsligt Jesus proklamera sin seger, och att den segern har tillerkänts evig härlighet i höjden. De reser sig upp, och gör sig färdiga för evakuering. De ska ut ur dödsriket. Hela den troende skaran ska ut! Och så går han till Satan och säger: Du djävul! Ge mig nyckeln till ditt palats! Det är en kuslig situation när man förlorar nyckeln till sitt eget hus åt sin fiende. Då kan han gå in när som helst och göra vad som helst. Satan har förlorat nyckeln till sitt eget palats, sin egen fängelsehåla. Och Jesus säger: Abraham, kom! Isak, Jakob, kom! Nu går vi! Ära vare Gud och Lammet! Det heter om honom: Han tog fångar. Han gav gåvor. Så går han ut ur fängelset. Dödsriket till Paradiset. Det är slut på häktningstiden; förbidan och väntan. Domen kommer: Frikänd i kraft av Lammet! Och så går de ut, de har fått frihetsbrevet!
I höjden höll andarna total tystnad. De hade sänkt sina huvuden i djupaste förtvivlan och vemod. Änglarna förstår inte vad som äger rum på jorden. Gudasonen, himmelens härlighet och skönhet, den mest älskade av dem alla. Vilken förödmjukelse, det var gudasonen som led på korset. O vad hela himmelen sörjde! När rättegången avslutats i höjden, och sonen blivit rättfärdigförklarad, då ropade man ut genom rymderna: ”Höjen, I portar, edra huvuden, höjen eder, I eviga dörrar, för att ärans konung må draga därin”. Halleluja! Då lyfter de frimodigt sina huvuden, och vad får de se? Jo de får se ett triumftåg komma farande. Jesus följd av rövaren på korset. Där kommer han, ärans konung. Det är inga vanliga portar, det är rådslag. Dödsrikets portar, himmelens portar och Sodoms portar. Där satt furstarna och väldigheterna. De hade rådslag på högsta nivå. Först behandlade de Jesus och så behandlade de mänskligheten. Då var frågan: räckte Jesu rättfärdighet till för mänsklighetens frälsning? Man hade granskat hans liv och inte hittat någonting. Om han dog, måste hans död tillräknas dem som tror på honom, dem som han är stamfader till, liksom synden tillräknas alla som tillhör Adams fallna barn. Så förklaras det i himlen, Gud vare evigt lov. Det måste kunna bevisas att vi på rättfärdighetens grund kan få hem rövaren. Vad är det som sker? Det ropas ut i rymden: Höjen I portar edra huvuden! Och i ett ögonblick är skaran där! Jesus med rövaren hemma hos Gud! Då har han forcerat alla spärrarna i höjden; gått igenom rymderna, fram till nådens tron i härligheten, och av Gud Fadern själv förklarad vara rättfärdig. Vilket fruktansvärt nederlag för Satan, när han ser att rövaren, hans redskap, plötsligt står på himmelskt territorium! Och själv är han på väg att bli utkastad.
Vilken frälsning! Det var inget provisorium som Gud lappade ihop i panik då han såg hur satan ställt till elände för honom på jorden. Ingalunda. Det är frälsning som håller!
I himlen finns olika klasser, olika nivåer, olika härligheter. Tronhimlen, där Gud tronar. Och så paradiset, där de rättfärdiga väntar på oss. Hur ser det ut i paradiset? Ska vi hitta någon motsvarighet, så är det Eden. Gud har överfört dem dit, och där väntar de. Njuter av frukterna. De är frigjorda, rättfärdigade i anden, men de väntar på kroppens uppståndelse. Härlighetskroppen. Där ligger den principiella skillnaden mellan den rättfärdige och den orättfärdige. Alla ska möta Gud. Men den ofrälsta människan ska möta honom utan kropp. Dvs, hon ska möta honom utan att ha någonstans att gömma synden. För det är i kroppen här de gömmer synden, eländet. De måste nu träffa honom naken. Men vi ska inte möta Gud nakna. Vi ska möta honom iklädda härlighetskroppen. Vad är det för kropp? Det är ljuskroppen. Det är inte ylle eller fikonlöv. Vi ska möta honom i ljusdräkten. Det står i bibeln att många boningar finns i Faderns hus. Det är inte rum vi ska bo i, utan kroppar som är gjorda av honom. Vi ska lämna de här kropparna; överklädas eller iklädas – få den kropp som passar i den nya världen. Och i den nya kroppen ska vi på ett fullödigt sätt lova Herren Jesus Kristus.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar