Oswald Chambers - Författaren av ”My Utmost For His Highest” och hans livs historia

Text: B.V. Henry, Översättning H. Lindberg

Oswald Chambers (1874-1917) talade sällan om sig själv. Därför vet läsarna av hans kraftfulla undervisning nästan ingenting om mannen bakom orden. Detta är ytterligare en av Guds tjänare som dog i unga år men efterlämnade ett odödligt arv som många kristna över hela världen fortfarande har glädje av. Det var när jag uppehöll mig i Egypten och arbetade med missionen som jag fick någon insikt i hans vittnesbörd och hans undervisning fast jag redan var väl förtrogen sedan ungdomen med hans välkända ord för dagen.

Uppväxtåren
Oswald Chambers föddes den 24 juli 1974 i Skottland, som det fjärde av nio syskon. Hans far var pastor i en Baptistförsamling i Aberdeen innan familjen flyttade till London 1889. Medan han som ung pojke lyssnade till en predikan av Charles Spurgeon (1834-1892), överlämnade han sitt liv till Kristus och därefter upphörde aldrig Guds nåd att följa denne 15-årige pojke under hans andliga tillväxt och utveckling (se Titus 2:11-14). i det stränga föräldrahemmet där principer värderades högt formades hans personlighet enligt de kristna dygderna. Nuförtiden, när våra barn mer eller mindre betraktas som statens egendom och de flesta placeras på daghem, måste vi komma ihåg att förr var det endast föräldrarnas ansvar att fostra sina barn och lära dem att ta ansvar för sina handlingar. Under senare delen av sina tonår med sin begåvning för konsten och för akademiska studier, återvände han till Skottland och skrevs in på Edinburgs universitet 1895, där han förutspåddes en lysande framtid. Men den lysande karriären avbröts plötsligt efter mindre än två år av en röst som han tydligt uppfattade som kallade honom att bli en Herrens tjänare. Det kan ha varit ett vittnesbörd från veteranmissionären Hudson Taylor under ett möte inom Christian Union som riktade om hans uppmärksamhet från det jordiska till det eviga, eller bara bekräftade det, vilket han aldrig skulle komma att ångra.
Ursprungligen ingivet av Gud i kombination med hans fars önskan, skulle nu hans intellektuella och poetiska begåvning upptas av fyra års studier vid Bible Training College i Dunoon, Skottland. Institutet var baserat på tro, så om någon sökande saknade medel, blev han ändå inte avskild från utbildningen. Man bad gemensamt och studenternas tro stärktes när bönerna besvarades på förunderligt sätt. Det ingick sannerligen i skolans program att uppleva tider av förbön. Därigenom lärde sig Oswald att lita på Herren på grund av hans löften för alla behov. Han fann i skolans rektor, pastor Duncan MacGregor en andlig kärleksfull mentor, för den unge mannen som länge hade varit intresserad av en flicka och felaktigt hade misstänkts för och blivit anklagad för omoraliskt beteende i samband med att förhållandet bröts i slutet av 1899. De cirkulerande ryktena plågade den oskyldige som endast kunde lägga sin börda på Herren och ta hjälp av sin mentor som en av de ytterst få som försvarade hans heder i denna onda cirkel av rykten. Från detta korta smärtsamma avsnitt i livet och utan att påskina att han var ofelbar, utan motsatsen, lärde sig Oswald att inte bli bitter utan bättre (Ps. 61:1-2). Under tiden vid skolan, gjorde besökande lärare såsom F.B. Meyer (välkänd för sina andliga böcker) stort intryck på studenterna. Oswald längtade efter att leva ett rikare liv i anden och besparades inte kritik och hån från sin omgivning under sin strävan att leva efter Kristi förebild, samtidigt som han medgav att han kämpade mot en inre stolthet som kunde leda till uppblåsthet. Hans prövningar i tron var lika verkliga som Guds oändliga nåd under frestelser och strider. Förutom alla lektioner under ledning av begåvade bibellärare, så var även den stilla avskilda kontemplationen inför Hans ansikte en värdefull källa till insikt som skulle utforskas. Sannerligen, hur mycket undervisningen vid goda och sunda Bibel- och missionsskolor än är värd, så är den inget jämfört med att sitta vid Mästarens fötter,
(1 Kor 2:9-12, 2 Pet 3:15-16). Att tjäna Gud är inte ett yrke man väljer själv, utan en gudomlig kallelse. Och den Herren kallar, den rustar Han (se 1 Kon 17:1-5 & 18:1-2 – det dolda först och sedan det uppenbara, inte tvärtom!).

De verksamma åren
Oswald Chambers inflytande började öka när han vann andlig mognad. Han hade vittnat i sitt andliga Jerusalem och tiden hade kommit då hans vittnesbörd för Kristus skulle nå ut längre. 1905 åkte han som en delegat för den skottska staden Perth till en bönekonferens, där han mötte en internationell åhörarskara och fick en del inbjudningar som skulle öka hans arbetsfält. Hans undervisning och predikningar förde honom tidvis till USA och till Japan under 1906-07. Den 25 maj 1910, då han var 36 år gammal, gifte han sig med Gertrude Hobbs. Ett år senare ombads det unga paret att starta en Bibelskola i Clapham, London – i samband med League of Prayer (böneligan). Fyra framgångsrika och välsignade år skulle komma att tillbringas där när plötsligt första världskriget 1914 helt ändrade kursen på Oswalds liv. De två sista åren av sitt liv tillbringade han i Mellanöstern som en präst för brittiska samväldets förband på en isolerad utpost i Zeitoun, Egypten under kriget. Han ställde sig själv helt till förfogande för soldaterna och undervisade fem kvällar i veckan, varav en kväll ägnades till frågor och betraktelser. Söndagskvällarna ägnades åt ett allmänt evangeliserande möte. Dessutom erbjöd han sin andliga och praktiska stödverksamhet till alla behövande i sin egenskap av sekreterare för ”The Young Men Christian Association” (=Förening för unga kristna män) i Egypten. I harmonisk gemenskap med Samuel M. Zwemer och Temple Gardner, vilka fokuserade all sin energi på att nå ut till muslimerna, fokuserade Chambers sina egna ansträngningar på de många invandrarna, dock inte utan att ta vara på möjligheterna att vittna för de muslimer som han mötte.
I sina predikningar och i sin undervisning talade Oswald sällan om sina personliga andliga upplevelser, men från hans dagbok, brev och utdrag från undervisningen inser vi vad som fick Oswald Chambers att mogna så tidigt. En människas böneliv står i exakt proportion till dennes medvetande om sin egen otillräcklighet. Han insåg på sina knän sitt totala beroende av Herren och gemenskapen med Honom och tvekade inte att dela med sig av allt av värde till individer och åhörare och dessa mottagare lämnade honom aldrig tomhänta eller besvikna. Han skrev: ”Det blir allt mer omöjligt för mig att ha program och planer eftersom Gud allena har en plan, och våra planer är bara hinder i vägen för Honom och tvingar Honom att bryta dem.”Han sade även: ”Jag upplever att missionen ‘att vinna själar’ ofta drivs av kommersialism, önskan om att se mycket resultat av så mycken möda.” Han upphörde aldrig att framhålla: ”Jag ser kyrkor och system och missionsorganisationer och heliga rörelser, alla bärande Hans namn, men så litet av Hans innehåll. Jag önskar att varje andetag jag tar och alla ord jag talar skall föra dem närmare Honom och göra Honom mer verklig för människor. Inget är värt att leva för förutom för Honom.” Alla hans skrifter är fulla av dessa djupa andliga insikter. Och ända sedan sina tidiga år vid högskolan, avskydde han berömmelse och publicitet, medveten om att allt han var och hade kom från Herren, endast Honom tillkommer äran. Han var endast 43 år gammal, då han drabbades av blindtarmsinflammation vilken ledde till bukhinneinflammation och orsakade hans snabba avgång från scenen för hans värdefulla arbete för Guds rike i november 1917, varvid han efterlämnade en fru efter endast sju års äktenskap och en dotter, Kathleen – endast fyra år gammal. Hustruns hopp om hans tillfrisknande krossades då hon följde honom till sjukhuset. Vid hans sjukbädd och i sin förtvivlan över sin makes sjukdom, fick hon mottaga budskapet i Johannes-evangeliet 11:4, som tröstade henne: ”Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet” och hon tolkade detta som att hennes make skulle återhämta sig. Sjuksköterskan skakade på huvudet när den hoppfulla kvinnan berättade detta för henne och var tvungen att tala om för henne, att hon var ledsen att det inte skulle bli så. I sin sorg över sin ouppfyllda förhoppning (i verkliga livet är våra önskningar inte alltid detsamma som Guds vilja), så fullföljde hon dock sin älskade makes gärning genom att offentliggöra hans arv av rik erfarenhet och undervisning som hon hade samlat genom åren de hade haft tillsammans.

De följande åren
Efter hans död, ställde hans fru samman böckerna som bär hans namn utifrån sina egna stenografiska anteckningar från hans undervisning. Hon var den som låg bakom publiceringen av de böcker som hennes make aldrig skrev. Under sitt tidigare liv hade hon starkt upplevt Guds allmakt och suveränitet. Som ung flicka hade hon till sina föräldrars förtvivlan varit kroniskt sjuklig och inte kapabel att gå i skolan, men ändå växte hon med beslutsamheten att göra det bästa av sin situation och lära sig stenografi via en brevkurs. När hon lyckades tillägna sig denna färdighet (250 ord per minut), fick hon ett eftertraktat arbete som sekreterare, först hos en advokat i London och sedan hos en direktör för ett stort företag i New York. Oswald och hon träffades genom försynen på båten tillbaka till England 1908 och det var början på deras förhållande som snart bekräftades genom äktenskapet. Men redan innan deras bröllop hade Oswald dikterat innehållet i sina två böcker om disciplin och vägledning, fara etc för henne. Och även om de inte var medvetna om det, hade redan processen för publicering tagit sin början. Det var egentligen under tiden vid högskolan i London som Gertrude kände en överväldigande drivkraft att skriva ner allt som hennes make sade under sin undervisning eller i sina predikningar i Storbritannien och i Egypten. Därmed började insamlandet av materialet till alla hans böcker. Efter att han blivit hemkallad till Herren, och hon hade återvänt till England, så upptog den modiga hustrun det arbete som hennes make hade lämnat. Med små ekonomiska resurser för sina egna behov och ännu mindre för några tryckprojekt, belönades hennes ansträngningar och tillit till Guds omsorg genom att en mindre bok blev utgiven av Nile Press. Hon levde under blygsamma förhållanden i London med tillit till Herrens vägledning och omsorg, och började sedan själv ge ut böckerna, när pengar började komma in som svar på bönerna genom donationer från kärleksfulla vänner och böckerna som givits ut började hitta fram till en större publik i och utanför Storbritannien. Med tanke på hennes generösa gästfrihet gentemot vänner och besökare, är det otroligt att hon fann tid och kraft att sammanställa 31 volymer av sin makes budskap och hade påbörjat en 32:a volym när hon gick bort 1966.
Hennes vision och börda var att förse sin egen och kommande generationer med det andliga arvet efter sin make i tryck och hon sålde böckerna så billigt som möjligt, endast för att bära kostnaden för tryckningen och för fortsatt utgivning. I våra dagar, då så många kristna samfund är kommersialiserade och tar in vinster på böcker, musik, resor till Israel och Turkiet etc, motstod Chambers Mammons lockelser och världslig framgång, genom att helt enkelt lämna sina gåvor och sitt verk till de heligas förfogande till Herrens ära (2 Kon 5:15-27, Jon 2:13-16, 2 Pet. 2:2-3). Må vi alla ta efter deras sällsynta förebild genom att tjäna andra mer än oss själva (Matt 10:8, Apg 20:35, Fil. 4:19).
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar