Men jag säger eder...

Studier i bergspredikan av Oswald Chambers 1939. Första delen.

När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom. Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade:
-Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till. Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden. Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade. Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet. Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud. Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn. Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till. Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder. I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna.
 I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg? Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset. På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen. I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats. 
Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han skall räknas för stor i himmelriket. 
Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket (Matt 5:1-20).

F ör att’ förstå Bergspredikan måste man själv äga den talandes sinnelag, och detta sker med var och en som vill ta emot den Helige Ande. (Se Luk 11:13, Joh 20:22 och Apg 19:2. Ingen annan än den Helige Ande kan utlägga Jesu Kristi lära. Den enda verkligt bestående metoden för en tolkning av Jesus är, att Jesu egen ande bor hos den troende och att denne tillämpar Hans principer på de speciella förhållanden, i vilka han befinner sig. ”Förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse”, säger Paulus, ”så att I kunnen pröva, dvs få klarhet om, vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt och fullkomligt.” Rom 12:2)

Vi måste väl akta oss för att uppfatta Jesus i första rummet som lärare i stället för som frälsare. Detta sker ganska ofta i våra dagar, och det är en farlig tendens. Vi måste känna Honom som frälsare, innan Hans lära kan få någon som helst innebörd för oss, eller innan den kan betyda någonting annat för oss än ett ideal, som driver oss till förtvivlan. Vad vore det för mening att gå till män och kvinnor med förfelade liv, besudlade hjärtan och förvrängda livsprinciper och uppmana dem att vara rena i hjärtat?! Vad vore meningen med att ge oss ett ideal, som vi omöjligt kunna realisera? Vi är lyckligare det förutan. Om Jesus bara är läraren, så är allt vad Han kan göra att plåga oss genom att ställa upp för oss en norm, som vi aldrig ens tillnärmelsevis kan följa. Men om vi genom att bli pånyttfödda från ovan känner Honom först och främst som frälsaren, så vet vi också, att Han inte kom bara för att lära oss: Han kom för att göra oss till det som Han säger att vi bör vara. Bergspredikan är en framställning av det liv vi kommer att leva, när den Helige Ande genomtränger oss.
Bergspredikan skapar förtvivlan i hjärtat hos den naturliga människan, och detta är just vad Jesus avsåg, att den skulle göra, ty i samma ögonblick som vi nå ned till förtvivlans gräns, är vi också villiga att komma till Jesus Kristus som tiggare och ta emot av honom. ”Saliga äro de som äro fattiga i anden” – detta är den första lagen i Guds rike. Så länge vi går omkring med den högmodiga, egenrättfärdiga föreställningen, att vi kunna göra det, om Gud hjälper oss, så kan Gud bara låta oss gå på, tills vi bryter nacken av vår okunnighet på något hinder – sedan blir vi villiga att komma och ta emot av honom. Urgrunden i Jesu Kristi rike är fattigdom, inte rikedom – inte beslut att tjäna Jesus Kristus, utan en känsla av absolut undermålighet: ”Jag kan inte ens försöka göra det...” I så fall, säger Jesus, ”saliga ären I!” Detta är begynnelsen, och det tar lång tid, innan vi verkligen vill inse, att vi är fattiga. Insikten om vår egen fattigdom leder oss till den moraliska gräns, bakom vilken Jesus Kristus arbetar.
Varje själ har två skikt – det medvetna och det undermedvetna. Vi säger, att saker och ting som vi hör eller läser, faller ur minnet; det gör de egentligen inte, de bara sjunker ner i det undermedvetna. Det är den Helige Andes sak att föra sådana saker, som lagrats i det undermedvetna, tillbaka upp i det medvetna. När man läser Bibeln, får man aldrig tycka, att man inte har någon nyttta av den, därför att man inte förstår den. Det kan hända, att en sanning inte kan gagna dig just nu, men när de omständigheter skapas, där denna sanning behövs, kommer den Helige Ande att påminna dig om den. Det är detta som sker, när på ett så egendomligt sätt vissa uttalanden av Jesus blir aktuella för oss; vi säger: ”Jag undrar, var det ordet kom ifrån”. Jesus sade, att den Helige ande skall ”påminna eder om allt vad jag har sagt eder”. Frågan är, om jag vill lyda honom, när han påminner oss om det. Om jag tar upp diskussion om saken med någon annan, så vill jag sannolikt inte lyda. ”Jag rådförde mig icke med någon människa” (Gal 1:16). Lita alltid på den Helige Andes spontana budskap, när han påminner dig om ett visst ord.
Håll i minnet, att själslivet har två skikt; det ligger ingenting övernaturligt eller mystiskt däri, det är den enkla sanningen om hur Gud har skapat oss. Det är därför dåraktigt att bara räkna med det som du medvetet kan fatta just i ögonblicket. Det kan finnas mycket, som du inte ens kan ana innebörden av, men i samma mån som du fortsätter och samlar bibliska sanningar i din själ, kommer den Helige Ande att återföra till ditt medvetande det ord du behöver och tillämpa det på dig i din speciella situation. Dessa tre arbetar alltid tillsammans – moralisk reaktion, den Helige Andes spontana ingivelse och den ram, som ett liv i gudsgemenskap bjuder.

Guds nya måttstock
Jesus började sitt tal med att säga: ”Saliga äro...”, och hans åhörare måste ha blivit förbluffade av fortsättningen. Enligt Jesus Kristus skulle de prisas som saliga i just de förhållanden, som de sedan barndomen fått lära sig att betrakta som en förbannelse. Jesus talade till judar, och de trodde, att tecknet på Guds välsignelse var materiell framgång i alla former, och ändå sade Jesus: ”Saliga äro de som äro fattiga i anden... Saliga äro de som sörja...” etc.

1. Guds sprängämnen. Verserna 1-10
(Jfr Luk 6:20-26)
Första gången vi läsa saligprisningarna te de sig som enkla och vackra och föga uppseendeväckande uttalanden, och de gå ned i vårt undermedvetna utan att vi analysera dem närmare. Vi är vana vid att Jesu uttalanden gå oss spårlöst förbi, de låta vackra och fromma och underbart enkla, men de är i själva verket andliga torpeder, som explodera nere i vårt undermedvetna, och när den Helige Ande för dem tillbaka upp i vårt medvetande, komma vi underfund med, vilka förbluffande uttalanden de egentligen äro. Vi tycka t.ex. att saligprisningarna äro milda och underbara föreskrifter för världsfrämmande människor men av föga intresse för den hårda värld vi leva i. Vi finna emellertid snart, att de innehålla den Helige Andes dynamit, de explodera som andliga ”minor”, när våra livsförhållanden kräva, att de skola det, och spränga, slå omkull och revolutionera alla våra begrepp.
Tecknet på vårt lärjungaskap är att vi underordna oss den kunskap vi få, när dessa sanningar föras fram i vårt medvetande. Vi jaga inte igenom bibeln för att hitta några föreskrifter att lyda – Jesu Kristi lära får oss aldrig till att bli moraliska pedanter, utan vi leva i så nära kontakt med Gud, att den Helige Ande oavlåtligen kan föra fram något av Hans ord och tillämpa det på de förhållanden vi stå i. Vi sättas inte på prov, förrän den Heliga Ande aktualiserar ordet för oss.
Det är inte heller frågan om att bokstavligen tillämpa saligprisningarna utan om att tillåta gudslivet att tränga in i och återföda oss på nytt och impregnera våra själar med Jesu Kristi lära – ända ned i det undermedvetna. Så småningom kommer en kombination av omständigheter att framträda, när något av Jesu Kristi uttalanden aktualiseras, och genast ha vi att bestämma, om vi vilja gå med på den oerhörda andliga revolution, som måste bli följden, när vi lyda Hans föreskrift. Om vi lyda, kommer vårt konkreta liv att bli ett annat, och vi skola finna, att vi ha kraft att lyda, bara vi vilja. Det är på det sättet den Helige Ande arbetar i en lärjunges hjärta. Jesu Kristi lära skapar till att börja med en förbluffande känsla av obehag, därför att den inte har något som helst sammanhang med vårt naturliga sätt att resonera; men Jesus begåvar oss så småningom med ett nytt sinne för proportioner, och så kunna vi i vårt tal och vårt liv finna den linje, som står i samklang med Hans föreskrifter. Vi måste minnas, att Jesu lära endast syftar till dem som äro Hans lärjungar.

2. Varför vi skola bliva lika Gud.
Verserna 11,12.
Motivet bakom Bergspredikans bud är kärleken till Gud. Läs saligprisningarna med din uppmärksamhet riktad mot Gud, så skall du komma underfund med en försummad sida av dem. Deras innebörd i förhållande till människorna är så uppenbar, att man knappast behöver fastslå den, men Gudssidan av dem är inte lika klar. ”Saliga äro de som äro fattiga i anden” – inför Gud. Är jag en tiggare inför Gud? Vet jag, att jag inte kan vinna seger i bön, att jag inte kan utplåna det förflutnas synder, att jag inte kan förändra mina anlag, att jag inte kan lyfta mitt liv närmare Gud? Då står jag i den situationen, att jag förmår ta emot den Helige Ande. Ingen kan ta emot den Helige Ande, som inte med säkerhet vet, att han är en andlig tiggare. ”Saliga äro de saktmodiga” – inför Guds ledning,. ”Saliga äro de barmhärtiga” – mot Guds anseende. Väcker jag medlidande med mig själv, när jag har det svårt? Då baktalar jag Guds trofasthet, ty den tanke jag framkallar hos andra människor är denna;: Tänk, så hård Gud är mot den mannen! Det är lätt att baktala Guds trofasthet, ty Han söker aldrig hävda sig själv. ”Saliga äro de renhjärtade” – det syftar tydligt på förhållandet till Gud. ”Saliga äro de fridsamma” – de som stifta fred mellan Gud och människa, den ton som ljöd redan vid Jesu födelse.
Är det möjligt att förverkliga Bergspredikans krav? Aldrig, om icke Gud kan göra det som Jesus Kristus påstår, att Han kan, om Han icke kan ge oss den Helige Ande, som skall föda oss på nytt och föra oss in i ett nytt rike. Det viktigaste draget i en helgad människas liv är enkelheten, och Jesus Kristus gör motivet till vår likhet med Gud underbart enkelt: Var mån om att inte bry dig om någonting annat än ditt förhållande till mig! En lärjunges motiv är att vara Gud till behag. En helgad människas sanna salighet ligger i att hon under alla förhållanden sätter Gud först och lyder Hans vilja. Här ligger oöverensstämmelsen mellan Jesu Kristi lära och all annan moral: Jesus baserar allting på förverkligandet av Guds vilja, medan andra morallärare basera allting på förverkligandet av oss själva.
Det finns en skillnad mellan att offra sig för en lära och att offra sig för en person. Jesus Kristus förde aldrig fram någon sak: Han förkunnade personlig överlåtelse till Honom själv, ”för min skull”. Lärjungaskapet baserar sig icke på att man inriktar sig på vissa abstrakta ideal utan att man ger sig åt en person, vår Herre Jesus Kristus, och därför har hela det kristna livet en så spontan karaktär. Närhelst den Helige Ande finner en möjlighet att förhärliga Jesus Kristus, tar Han hela din personlighet och får den att glöda och flamma av en lidelsefull personlig kärlek för Jesus. Du ger dig inte längre för en sak, du ger dig inte för en princip, du ger dig som en kärlekens slav till Jesus Kristus. Ingen människa på jorden har den kärleken, om inte den Helige Ande ingett henne den. Människorna kunna beundra och respektera och vörda Honom, men ingen människa kan älska Gud, förrän den Helige Ande har utgjutit den kärleken i hennes hjärta. (Se Rom 5:5!). Den enda som älskar Jesus Kristus är den Helige Ande.
”Saliga ären I när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont om eder.” Jesus Kristus grundar all den välsignelse, som upphöjd och sällsynt lycka medför, på detta enda – ”för min skull”. Det är inte frågan om att lida för vårt samvete eller för våra åsikter, det gäller inte heller vanlig motgång i livet utan någonting helt annat än allt detta – ”för min skull”.
”Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn som något ont” (Luk 6:22). Jesus sade inte: ’Gläd er, när människorna sky eder på grund av edra nycker” – utan Han sade: ”Gläd er endast då de angripa er ”för min skull’”. När du bland människorna börjar uppträda som en helgad människa, komma de att lämna dig absolut ensam, du kommer att bli förhånad och förföljd. Ingen människa kan stå ut med detta, om hon icke hyser kärlek till Jesus Kristus; hon kan inte göra det för sin övertygelse eller sin tro, men hon kan göra det för en person, som hon älskar. Att ge sig åt en person är det enda som betyder någonting; att ge sig till döden till en person och inte ge sig för en tro eller en åskådning.
Who that one moment has the least descried Him,
dimly and faintly, hidden and afar,
doth not despice all excellence beside Him,
pleasures and powers that are not and that are: -
Ay, amid all men bear himself thereafter
smit with a solemn and a sweet surprise,
dumb to their scorn and turning on their laughter
only the dominiance of earnest eyes.


Gudslivets obehag
Det stora obehag en helgad människa får röna, så som förhållandena nu äro I världen, beror på att hon inte får behålla sin bekännelse till Jesus Kristus för sig själv utan måste göra den inför hela världen. Det skulle från vår egen självhävdelses synpunkt utan tvivel vara mer tilltalande, om vi finge hålla oss i stillhet, och i våra dagar förekommer en växande tendens att säga: Var en kristen, lev ett helgat liv, men tala inte om det! – Jesus Kristus använder som illustrationer välkända saker, som folk äro förtrogna med, som salt, ljus och en stad som ligger på ett berg, och Han säger: Sådan skall du vara i ditt hem, i din affär, i din kyrka; var uppenbart och klart en kristen, vare sig din omgivning skrattar åt dig eller respekterar dig! Och i Matt 10:26-28 inskärper Jesus ännu en gång nödvändigheten av att vi förkunna sanningen och icke skyla över den av fruktan för människornas vargflock.

1. Koncentrerad tjänst. Vers 13.
Koncentration betyder här, att vi skola hamra fast vår själ – med en spik i varje hörn – vid det som Gud begär av oss. Att bokstav för bokstav tolka Bergspredikan är en barnsak; den Helige Andes tolkning kräver ett hårt arbete av en helgad människa, och det kräver andlig koncentration.
”I ären jordens salt.” Vissa moderna författare tyckas tro, att Jesus sade: ”I ären jordens socker” – som om han menat, att insmickrande vänlighet utan helbrägdagörande kraft skulle vara idealet för den kristne. Herrens symbol för en kristen är saltet, och saltet är det mest koncentrerade vi känna till. Salt bevarar saker friska och hindrar dem från att ruttna. Det är inte behagligt att vara salt. Tänker man på, hur salt verkar i ett sår, inser man det. Får man salt i ett sår, gör det ont, och när Guds barn leva bland människor, som inte tro sig behöva Gud, gör deras blotta närvaro ont. Den människa, som inte står på rätt fot med Gud, är som ett öppet sår, och när ”saltet” kommer in, åstadkommer det oro och irritation, och vederbörande blir negativ och bitter. Jesu lärjungar förhindra i vår värld samhället från att ruttna; ”saltet”förorsakar en utomordentligt stark irritation, vilket är detsamma som förföljelse för den helgade människan.
Hur skola vi kunna bevara det helgade livets friska, salta smak? Genom att hålla oss i nära kontakt med Gud genom Jesus Kristus. I vår värld, säger Jesus, kommer Guds rike ”icke på sådant sätt, att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: ’Se, här är det’, eller ’Där är det’. Ty se, Guds rike är invärtes i eder.” (Luk 17:20-21). Människor få kallelsen att i en tid, som inte vill känna Jesus, leva ut Hans lära, och det betyder mycket ofta detsamma som förföljelse. Tiden är nu inne för att de helgade människorna skola förödmjukas; den tiden kommer, då de skola bli förhärligade och då Guds rike skall visa sig inte bara inne i människorna utan också runt omkring dem.

2. Utsatt ställning. Verserna 14-16..
De liknelser Jesus använder äro alla lättfattliga: Salt, ljus och en stad på ett berg. Det finns ingen möjlighet att missuppfatta dem. Saltet, som skall skydda mot förruttnelse, måste kastas in i centrum, och innan det kan utöva sin verkan, förorsakar det en utomordentligt stark irritation, vilket betyder detsamma som förföljelse. Ljuset drar till sig fladdermöss och nattfjärilar och lyser väg för både inbrottstjuvar och ärligt folk: Jesus vill påminna oss om att det alltid kommer att finnas folk, som vilja lura oss. En stad är samlingsplatsen för all den mänskliga drivved, som inte vill arbeta för sitt uppehälle, och en kristen kommer alltid att få över sig en mängd parasiter och annat otacksamt påhäng. Allt detta tillsammans utgör en stark frestelse att få oss att tro, att vi inte äro saltet, att sätta vårt ljus under en skäppa och insvepa vår stad i dimma, men Jesus vill inte veta av något sådant lärjungaskap i smussel och hemlighet.
”I ären världens ljus.” Ljuset kan inte bli befläckat; man kan försöka fatta tag om en ljusstråle med den smutsigaste hand, men man skall ändå inte kunna lämna minsta märke på ljuset självt. En solstråle kan skina ned i den eländigaste håla i en stads fattigkvarter, men den kan inte själv fläckas. En vanlig anständig människa eller en oskyldig människa kan bli besudlad, trots hennes rättskaffenhet, men den människa, som renats av den Helige Ande, kan icke besudlas, och hon är ljus. Tacka Gud för de män och kvinnor, som ge ut sina liv i världens fattigkvarter – inte som sociala reformatorer, som vilja hjälpa sina bröder till renare bostäder, utan som Guds ljus, som vilja visa vägen tillbaka till Gud. Gud bevarar dem obesudlade som ljuset. Om du har täckt över ditt ljus, så avtäck det. Vandra som ljusets barn. Ljuset kommer alltid att avslöja och leda, och folk kommer att tycka illa om det och föredra mörker, när deras gärningar äro onda (Joh 3:19-20).
Äro vi jordens salt? Äro vi världens ljus? Låta vi Gud i våra liv demonstrera sanningen i dessa märkliga ord av Jesus Kristus?

Guds krav
1. Hans uppgift. Verserna 17-19.
”Jag har – kommit – för att fullborda.” Ett häpnadsväckande ord! Vi borde draga skorna av våra fötter och allt snusförnuft ur vår själ, när vi höra Jesus Kristus tala. I Honom ha vi att göra med Gud som människa, guda-människan, representanten för hela mänskligheten i en person. Människorna på Hans tid förde sin religiösa härstamning tillbaka till Guds bud, och denne unge snickare från Nasaret säger: ’Jag är Guds bud’; följaktligen måste Han för dem te sig som en hädare.
Jesus gör anspråk på att vara alla gammaltestamentliga profetiors sanna förklaring och fullbordan. Hans uppdrag, säger Han, är att uppfylla lagen och profeterna, och Han säger vidare, att var och en som förbryter sig mot lagen, därför att den tillhör en äldre världsordning, och lär människor att bryta mot den, ska få lida ett strängt straff. Om de gamla buden äro svåra, så äro Jesu bud ojämförligt mycket svårare. Jesus går bakom den gamla lagen och ser till sinnelaget. Allt Han lär är omöjligt, om Han inte kan fylla oss med sin ande och förnya oss inifrån. Bergspredikan skiljer sig fullkomligt från de tio buden, därigenom att den är absolut omöjlig att realisera, om inte Kristus kan pånyttföda oss.
Det finns lärare, som påstå, att Bergspredikan ersätter tio Guds bud, och att ”därför att vi inte stå under lagen utan under nåden”, det inte spelar någon roll, om vi hedra vår fader och vår moder eller inte, om vi hysa begär eller inte, etc. Man får ta sig i akt för sådana påståenden som dessa: ”vi behöva inte i våra dagar ge tionde av vår tid och pengar, vi stå i en ny världsordning, och allting tillhör Gud”. I sin praktiska tillämpning är detta sentimental dimbildning. Att ge tionde är inte ett tecken på att allting tillhör Gud utan ett tecken på att tiondet tillhör Gud och det övriga oss, och vi äro ansvariga för vad vi göra med det. Att ”icke vara under lagen utan under nåden” betyder inte, att vi kunna göra som vi vilja. Det är förvånande, hur lätt vi kunna lura oss själva ut ur Jesu Kristi principer genom att bara tillräckligt ofta upprepa ett par fromma formuleringar. Den enda garantien är att alltid behålla personlig förbindelse med Gud. Hemligheten med all andlig kunskap och vishet är att vandra i ljuset, och inte i våra åsikters eller våra teoriers ljus utan i Guds ljus (1 Joh 1:7).

2. Hans budskap. Vers 20.
”Om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket.” Tänk på den mest rätlinjiga man du känner, den mest moraliskt fullödiga, fromma man (Nikodemus t.ex. var en farisé, så ock Paulus – oförvitlig inför lagen), som aldrig mottagit den Helige Ande; Jesus säger, att du måste överträffa honom i rättfärdighet. Du måste inte bara vara lika moraliskt fullödig som den moraliskt mest högtstående människa du känner utan oerhört mycket mer – du måste vara så rättfärdig i dina handlingar, så ren i dina motiv, att Gud Allsmäktig inte kan se någonting att klandra hos dig.
Är det för starkt att kalla detta en andlig torped? Dessa ord av Jesus äro de mest revolutionära, som mänskliga öron någonsin lyssnat till, och vi behöva den Helige Ande för att tolka dem för oss; den ytliga beundran för Jesus Kristus som lärare, som man nuförtiden ofta möter, är till ingen nytta.
Vem skall bestiga detta ”Herrens berg”? Att stå inför Gud och säga: ”Mina händer äro rena, mitt hjärta är rent”, vem kan göra det? Vem kan stå i Guds eviga ljus och inte ha något som Gud kan förebrå honom? Guds Son och ingen annan. Och om Guds Son blir utformad i oss genom pånyttfödelse och helgelse, kommer Han att uppenbara sig själv i vårt dödliga kött. Det är kristendomens ideal – ”för att också Jesu liv skall bliva uppenbarat i vår kropp” (2 Kor 4:10).
Jesus säger, att vårt sinnelag måste vara rättskaffens ända ner till botten, inte bara våra medvetna motiv utan också de omedvetna. Här kommer vi utanför vår egen räckvidd. Kan Gud göra mig ren i hjärtat? Guds namn vare lovat, det kan Han. Kan Han förändra mitt sinnelag så, att jag blir förbluffad, när omständigheterna avslöja mitt verkliga jag för mig själv? Det kan Han. Kan Han ge mig del av sin egen natur till den grad, att min natur blir identisk med Hans egen? Det kan Han. Det och ingenting mindre är innebörden av Hans kors och uppståndelse.
”Om eder rättfärdighet icke övergår...” De skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet var inte oäkta; att de också hade andra sidor än rättfärdigheten är självklart, men här talar Jesus om deras rättfärdighet, som Hans lärjungar måste överträffa. Var det att handla rätt utom det att vara rättskaffens? Att göra rätt utan att vara rättskaffens är möjligt, om vi vägra att komma i ett verkligt gudsförhållande, men det kan inte ”övergå fariséernas och de skriftlärdas rättfärdighet”. Jesu Kristi bud, här är, att vår rättfärdighet måste ”övergå fariséernas och de skriftlärdas rättfärdighet” i handling – i sig själva voro de ingenting – annars skola vi aldrig komma in i himmelriket. Munkarna under medeltiden vägrade att påtaga sig ansvar i samhällslivet och stängde sig ute från världen; det enda de ville var att vara, inte att göra. Nuförtiden önska människor detsamma, och så frigöra de sig från det ena bandet efter det andra. Det är inte att övergå de skriftlärdes och fariséernas rättfärdighet. Om Jesus hade menat överträffa bara i att vara, skulle han inte ha använt ordet ”övergå”: han skulle ha sagt: ”Om er rättfärdighet inte är annorlunda än...” Vi kunna inte överträffa den mest rättfärdiga människa vi känna med hänsyn till vad hon gör, utan bara med hänsyn till vad hon är.
Bergspredikans lära måste skapa förtvivlan hos den naturliga människan; om den inte gör det, är det för att hon inte riktigt fattat den. Var uppmärksam på Kristi lära, så säger du snart: ”Vem kan fullgöra detta?” ”Saliga äro de renhjärtade.” Om Jesus menar, vad han säger, var stå vi då inför ett sådant krav?
”Kommen till mig”, säger Jesus.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar