Dopet - i Bibeln, historien och katolska kyrkans katekes

Undervisning av David Smeds

Låt oss först läsa i Markus 16:
- Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. (Mark 16:15-16)
Detta är en nyckelvers för de katolska, och även reformerta och lutherska kyrkorna. Den som tror och blir döpt ska vara frälst. Då är frågan: Är dopet frälsande? Jag tycker att redan här finns en nyckel. Den som inte tror, ska bli fördömd. Det är alltså tron som står i särställning och tron är frälsande. Men en fullvärdig tro har också dopet som konsekvens. Om du säger att du tror på Jesus, men inte vill döpa dig – då tror du inte på evangeliet. Du tror inte på kallelsen. Jag brukar likna dopet vid en vigselring. En förbundsakt. Jag behöver inte ha någon ring, men jag vill visa att jag är gift. Jag har ett dokument hemma som säger att jag och min fru är sammanvigda och har blivit ett genom ett förbund. Äktenskapsbeviset är inte äktenskapet i sig, utan det dagliga livet tillsammans är äktenskapet.
När Petrus i Apostlagärningarna talade på pingstdagen frågade de som lyssnade: Vad ska vi göra? Då sa Petrus: Tro, och låt döpa er. Tro och dop hör samman. Då är frågan. Hur mycket ska vi räkna in i dopet? Hur kraftfullt är dopet? Det vill jag mejsla fram litet.
Om vi går till kyrkohistorien så blev det ganska tidigt redan i den första församlingen något skevt. Redan före trehundratalet; innan vi fick statskyrkosystemet. 313 utfärdade Konstantin ett religionsfrihetsedikt i Milano. Det gav de kristna en favoriserad ställning i Romarriket. Den kristna församlingen var illa sedd under de första århundradena. Det var förföljelse. Man diskriminerade de kristna, och det fanns inte religiös frihet.
Men så kom en kejsare som insåg att det inte gick att stoppa de kristna. Det hade blivit så att många hantverkare och betydelsefulla medborgare hade blivit kristna. Samhället blev kristet underifrån, trots att församlingarna var motarbetade. Då bytte kejsaren Konstantin häst – eller, egentligen bytte han inte häst, han fortsatte vara överstepräst för soldyrkarna, vilken han var hela livet. Han lät inte döpa sig förrän på dödsbädden. Han sammankallade olika koncilier och kyrkomöten, och manade biskoparna, församlingsföreståndarna att prata ihop sig. Fastän Konstantin var soldyrkare, ville han se till att kyrkan fungerade politiskt. Det var han som bestämde. Han kallade ihop kyrkorna till koncilier, betalade för biskoparnas resor och ordnade fint uppehälle för dem på olika ställen. De blev välkomna att bo i hans palats under dessa koncilier. Koncilierna var alltså från början beställningsverk från kejsarmakten – för att få ihop läran! Var då kejsaren så angelägen om rätt lära? Nej då, men det skulle vara samma lära. Bara de här prelaterna bestämde sig för vad de tyckte. Är Jesus Guds son? Är Jesus Gud? Det spelade ingen roll för Konstantin, bara de inte hade olika läror, för då skulle kyrkan falla sönder.
Hur blev det då med dopet? Efter ett tag började man uppfatta dopet i sig som frälsande. I Markus 16 står att den som tror och blir döpt ska bli frälst. Men så hittade man andra ställen. Exempelvis Titus 3:5:
-...då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig ande.
Här läser vi om ”ett bad till ny födelse”. Det måste väl då vara dopet? Nja. Man brukar säga att Bibeln ska med Bibel tolkas. Vilket bad är det man syftar på? Är det vattendopet eller något annat bad?
Det finns olika sätt att se på dessa frågor. När man läser så att man uppfattar att dopet är frälsande, då är det fel. Men det är bra om vi undersöker hur det kommer sig att i århundraden har kyrkorna och kyrkosystemen läst in dessa ting i Markus 16; att tro och sedan dopet ensamt blev frälsande. Det här kom att få effekter i kyrkohistorien; just detta att man börjar lära att det är dopet som frälsar. Som evangeliskt kristna tror vi inte detta. Vi tror på förbundsdop som en lydnadsakt, som ett förbundstecken, helt enkelt. Vi ser välsignelse i dopet och även i nattvarden. Inte som något hokus pokus, utan för att Jesus har sagt att där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er.

Jag har läst på Newmaninstitutet, jesuiternas högskola i Uppsala under några år. Där lade jag fram ett litet examensarbete: ”Varför uppsköts dopet i den tidiga kyrkan?” Det visade sig då att den här läran kom in mer och mer. Tertullianus hade delar av läran att det är dopet som frälsar, trots att han är vår lille favorit. Han hade väldig insikt i mycket, men när det gällde dopet hade han inte s lära. När man nu lade frälsande betydelse i dopet, så hände det att man uppsköt dopet.
Ibland var det församlingen som gjorde det. Från början var det så att man döpte direkt när människan kom till tro. Men sedan, under förföljelsetider, var man inte så villig att ta in folk i församlingen. Det blev så att man lät människor vara katekumener; dopkandidater, under två – tre år för att de skulle gå igenom dopundervisning. Och hade de gjort någon allvarlig försyndelse – till exempel om de hade förrått en broder i förföljelsetider, då kunde de få fem års väntetid. Man sköt på dopet, och sa: Du förrådde någon inför den världsliga myndigheten. Du får inte bli döpt och komma med i församlingen. Dopet var ju alltid förenat med församlingsgemenskap.
Sedan var det en del smartingar som uppsköt dopet på eget initiativ. Om man tror att dopet pånyttföder och tror att dopvattnet, som man kan läsa i katolska katekesen, renar från alla synder, så kan man ju utnyttja det. Det fanns en del som tänkte: Ja men, då kan vi leva litet syndaliv först något år, innan man tvättar bort synden! Förresten, man kan ju leva syndaliv tills man närmar sig dödsbädden! Det vore väl smart? Ja, så gjorde en del. Inte så att de skröt över att de tänkte så, men man kan konstatera att mängder av människor – i synnerhet män – uppsköt dopet för att låta döpa sig på dödsbädden. Kejsar Konstantin gjorde så. Han uppsköt dopet till bara några dagar innan han dog. Egentligen ville han döpas i Jordan, men då han blev dödssjuk kunde han inte det, men lät döpa sig i alla fall. Vi ser att ett missbruk växer fram för att man tror att det är dopvattnet som renar från synden.
Är det dopvattnet som renar från synden? Låt oss läsa Efesierbrevet 5:26:
... till att helga henne, genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet.
Många bibelöversättningar säger ”i kraft av ordet”. Vilka har gjort dessa översättningar? Det är mest reformerta och lutheraner. De har ju teologiska skolor. Och när de översätter så, kan man tänka sig att vattenbadet är dopet. Men i grekiska grundtexten står det to loutro to hydatos en remate. Och en remate betyder i ord – plural. Det är alltså inte fråga om att rena henne i kraft av ordet, utan att rena henne i ord. I svenskan kan ord vara ental och flertal. Men i grundtexten är böjningsformen: ”rena henne i ord”. Det är alltså Guds Ord som renar. Inte något vattenbad vi döper i. Och med den nyckeln kan vi återvända till Titus 3:5:
 ...genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig ande.
Det är inte vattendopet. Det är ordets vattenbad. Det finns vattendop och det finns vattenbad i ordet. Vi kan också gå till 1 Johannes brev 5:6-8:
-Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, icke med vattnet allenast, utan med vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, eftersom Anden är sanningen. Ty tre äro de som vittna: Anden, vattnet och blodet; och de tre vittna ett och detsamma.
Enligt de traditionella kyrkornas tolkning är det anden, dopet och blodet, de tre som vittnar. Men jag menar att anden och ordet och dopet vittnar. I Karl XII:s bibel, som vilar på textus receptus, alltså den ortodoxa östkyrkans gamla skrifttradition så kan vi läsa den sjunde versen, som är bortklippt i 1917 års översättning, där står det:
- Ty tre äro de som vittna i himmelen, Fadern, Ordet och den Helige Ande, och de tre äro ett. Och tre äro de som vittna på jorden, Anden, Vattnet och Blodet; och de tre äro till ett.
Det stärker uppfattningen att vattnet här symboliserar ordet.
Det finns alltså tre vittnen; anden, vattnet och blodet. Vi vet att Anden är Guds helige ande. Den ande som talade då duvan sänkte sig ned över Jesus. ”Denne är min älskade son”, sa den helige Ande då. Blodet vet vi är det som Jesus utgjuter på korset. Utan att blod utgjutes ges ingen försoning. Vi vet att blodet är nödvändigt inför Gud. Vi människor är syndare och syndar. Enda sättet för oss att få rening inför Gud är att det finns ett blod som talar inför Gud och täcker och betalar för oss. Blodet som fanns i gamla förbundet kan vi läsa om i Gamla Testamentets offertjänst. Det är ett blod som överskyler. Varje år har man försoningsdagen. Man offrar blod, och kan uppnå ett överskylande av synden; ett år i taget. Men i Hebréerbrevet talas om att med ett enda offer går Jesus in i det allra heligaste, med sitt eget förbundsblod och bestänker det allra heligaste. Det är detta blod vi bekänner. Det är detta vittnesbörd – blodet som talar inför Gud och gör att när vi åberopar det blodet är vi försonade med Gud. Därför att det blodet är tecknet. När Gud ser blodet i det allra heligaste, då är jag ren och förlåten och syndfri.
Så var det vattnet. Jag tror att vattnet syftar på ordets vatten, enligt vad vi tidigare läste i Ef 5:26. Varför skrev då Johannes inte att tre är de som vittna: Anden, ordet och blodet? Ja, i prologen till sitt evangelium skrev han att ordet blev kött. Johannes skriver på grekiska – hela Nya testamentet är nedtecknat på grekiska, och i sitt evangelium väljer han ordet logos. Men ganska snart kommer olika gnostiska villoläror som tar fasta på logos-ordet. De knyter ihop det med ett ord logos, som har gått ut ifrån gud – den kosmiske, gnostiske guden. Lärorna handlade om att man hade ett annat logos. Man syftade inte på Jesus, utan man syftade på en helt annan verklighet; en kosmisk visdom från en annan kosmisk, gnostisk, pleroma, talar man om.
Om vi säger att vi tror på logos, på ordet, så tror vi ju i kristen mening att det är Jesus, Guds ord, logos. Men jag tror att den helige ande ledde på det sättet att vattnet syftar på ordet. Hade Johannes valt att skriva anden, ordet och blodet, då hade han gett argument åt de senare, gnostiska villolärarna. Ibland är Nya testamentet svårt att förstå för dem som inte vill förstå. För dem som vill förstå och älskar Jesus är det lätt att förstå. I anden läser vi och förstår. Det är ingen av oss här som tror att vattnet renar och föder på nytt. Men vi måste erkänna att det finns tolkningsproblem. Vissa ställen pekar mot att dopet har någonting med frälsningen att göra. Och så finns ställen som pekar på reningsbad. Jag menar att reningsbadet är i ord. Orden, plural. Guds ord.
Vi går till 2 Kor 10:3-6:
-Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus och är beredda att straffa all olydnad.
Nya testamentet talar mycket om det som rör sig i vårt sinne. En del människor tror att man löser allt genom att tala i tungor och ta in något i anden – ungefär som om man skulle ha en radioapparat och ta in en frekvens. Men Nya testamentet lär oss att vi ska använda sinnet, och vi ska bryta ner tankefunder och idéer som reser sig upp mot sanningen. Vi måste kämpa tankemässigt också, och inte bara svälja alla dumheter som uttalas.

Nu har jag berättat om det uppskjutna dopet. Man lägger en magisk kraft i vattendopet. Man säger att det är dopet som renar, det är dopet som föder på nytt. Då får vi de här avarterna i kyrkan. Nu satte man stopp för det här genom att man införde barndopet. Hur kunde man införa barndopet? Jo, Augustinus födde tanken på arvssynd. Arvssyndsläran är väldigt märklig. Jag växte upp i ett pingstkapell utanför Eskilstuna. Vi hade inga sakrament. Vi firade nattvard och hade dop, men jag visste ingenting om sakrament. Det var aldrig någon som talade om nådamedel och sakrament. När jag började läsa teologi, var jag tvungen att läsa in vad arvssynd var för något. I lutherska, reformerta och katolska kyrkan menar man att bara du är född som människa så har du fått ärva en personlig synd i Adams och Evas uppror. Redan som spädbarn är du fylld av djävulen och har personlig skuld. Men hur kan en baby ha personlig skuld? Jo, vi föll redan när Adam och Eva föll. Jag håller med om att det var den största tragedin i historien när Adam och Eva gjorde uppror. Jag tror att Gud satte in dessa träd i lustgården för att de första människorna skulle bevisa att de ville lyda. Det var meningen att de varje dag skulle ha härlig gemenskap med Gud Fader och lyda. Tänk när ett barn växer upp, det är underbart när det väljer att lyda. Vissa dagar lyder de, men ibland väljer de att vara olydiga. Vi försöker välja att lyda Guds ord. Jag tror på varje ord Gud sagt och vill lyda. Jag är svag, men jag vill lyda. Trädet stod i lustgården för att de första människorna inte skulle ta av det. Men då lyssnade de till en som sa: Jamen, Gud vill inte att ni ska få reda på att det finns både gott och ont. Är det bra att veta om att det finns ont? Är det inte bättre att bara veta av det som är gott? Men de första människorna lyssnade till ormen, och gjorde uppror. Jag är inte skyldig till den synden, men den fick som konsekvens en annan sak. Det är att människorna föds med en nedbruten karaktär. Det fanns ett skydd för de första människorna. Så länge de inte gjorde uppror mot Gud, så levde de i en oskuldsfull tillvaro. De kunde inte synda, det fanns inte synd, för upproret måste komma först, och sedan kom synden in. Det innebär att du och jag är födda med den naturen. Hur lång tid tog det för mig att bli en kvalificerad syndare? Kanske jag stal något hemma som sjuåring, kanske jag ljög som femåring. Som elva-tolvåring kanske jag var en kvalificerad syndare. Men man kan inte säga att en treåring är en förhärdad syndare. En treåring gör en massa ovanliga grejer – ibland rent roliga. Men vi har alla en natur som är egocentrerad och som gör att vi utvecklar synd och blir kvalificerade syndare.
Vi som är frälsta känner till vad som står i första Johannes’ brevs första kapitel. Att om någon syndar, så har han en förespråkare inför fadern. Om vi bekänner våra synder, så är han trofast och rättfärdig och renar oss från all orättfärdighet. Om vi bekänner. Och därför bekänner vi. Om jag gör en människa illa, så bekänner jag inför Gud och förhoppningsvis får jag tag i människan jag gjort illa och kan be om förlåtelse. Vi bekänner och gör upp. Och då får vi rening, i och med att vi bekänner.
Dopet renar inte från synd. Det är Jesu blod som renar. Hur kommer jag i kontakt med Jesu blod? Jo, jag bekänner enligt Romarbrevets tionde kapitel och tionde vers. Vi läser innantill:
-Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.
Det verk som Jesus gjorde för oss på korset när han gav sig själv och när han sedan blev upptagen till himmelen och gick in i det allra heligaste – kanske en del av er inte vet vad det avser? Mose fick order att bygga ett tabernakel i öknen, och där fanns tre avdelningar. I den innersta stod förbundsarken, och det var dit man gick in en gång per år och bestänkte förbundsarken med blod. Det var Gamla Testamentets offertjänst. Nya testamentets offertjänst är bara ett enda offer, en enda gång. Ett kors, en Jesus som dör för oss på korset, som uppstår och återvänder till Fadern och går in i det himmelska tabernaklet med sitt eget blod och bestänker det. Men hur kommer då du och jag i förbindelse med det fullbordade blodsoffret och den tjänsten? Jo, enligt Romarbrevet är det så att med hjärtat tror jag och blir rättfärdig, och med munnen bekänner jag och blir frälst. Jag blir räddad när jag med hjärtat tror på Jesus och hans fullbordade verk. Jag blir räddad när jag talar ut. Något dramatiskt händer när jag talar!
Jag går till Romersk-katolska katekesen. Jag är ganska behörig att undervisa från katekesen, jag har tenterat hos jesuiterna på deras högskola, 7,5 högskolepoäng i katolska kyrkans troslära. Jag kan inte så väldigt mycket, men har i alla fall försökt sätta mig in litet i hur de lär. Men vi som hört sanningen, är preparerade genom att vi hört sanningen. När du hör sanningen, är den som en teflonbehandling. Man kan hälla all möjlig smörja över dig, men om du hört och fått in sanningen, då häller de och häller, och det bara rinner av. Det gäller att inte hålla fast vid sina egna rättfärdighetsgärningar, men att hålla fast vid att Jesus gick in med ett enda offer; han har gått inför Fadern med ett enda blod, med sitt offer har han fullbordat allt. Och det är detta som grundar vår frälsning. Bara det. Vi tål att läsa katolska katekesen, därför att vi har den himmelska teflonbehandlingen. Vi tar tankebyggnader som reser sig upp emot sanningen. Vi tar dem till fånga och gör dem till lydiga tjänare under Jesus Kristus. Där håller vi dem.

Romersk-katolska katekesen, 1265:
-Dopet renar inte bara från alla synder. Det gör också den nydöpta människan till en ny skapelse, upptar henne till Guds son eller dotter som blivit delaktig av gudomlig natur.
”Dopet renar inte bara från alla synder.” Då ser du här att i katolskt tänkande är det så att dopet renar. Det är därför vi hittar de här fenomenen av uppskjutet dop. Då är det väldigt smart att döpa sig veckan innan man dör, för då blir man av med all smuts, och om du ligger dödssjuk, så orkar du inte synda så mycket. Du kanske tänker litet fel, men det finns alltid någon präst du kan bikta dig för och prästen kan avlösa dig. Förstår du vilken galenskap? Och det här söker sig frikyrkliga människor till. De tycker att det är jättebra!
Romersk-katolska katekesen, 1263: Genom dopet blir alla synder förlåtna. Både arvssynden och alla personliga synder, liksom alla syndastraff. Ja, i dem som har blivit pånyttfödda finns det ingenting som skulle kunna hindra dem att gå in i Guds Rike. Vare sig Adams synd, den personliga synden eller syndens följder, av vilka den allvarligaste är skilsmässan ifrån Gud.
Alla synder förlåtna. Arvssynden, som vi då inte vet vad det är, annat än brott i karaktären. Jag föds med en bruten karaktär, som gör att jag kan vara en ganska kvalificerad syndare som tio – trettonåring. Det stämmer också med judarnas sätt att se när man blir en medveten syndare.
Romersk-katolska katekesen, 1257:
- Dopet är nödvändigt för frälsning för dem evangeliet har förkunnats för, och som har möjlighet att be om detta sakrament.
Kyrkan känner inte till något annat medel än dopet att säkerställa inträdet i den eviga saligheten. Det är vatten som ger biljett till himlen. Det är inträdet du är garanterad om du tar emot katolska kyrkans dop.
Det står litet mera intressant om dop och tro i 1253:
Dopet är trons sakrament. Men tron behöver de troendes gemenskap. Det är bara i kyrkans tro som var och en kan tro.
Alltså; man tror in i kyrkans tro. Det är alltså bara i kyrkans tro som var och en av oss kan tro.
Man säger så här: En katekumen eller hans fadder. Är det ett spädbarn så kan ju spädbarnet inte tala vid dopakten. Men då är det en fadder som talar istället för spädbarnet. Då får katekumenen eller hans fadder frågan: Vad begär du av Guds kyrka? Och katekumenen svarar: tro. Så läran är att tron kommer från kyrkan. Inte från Skriften. Inte från att du har hört evangeliet. Utan tron är något kyrkan ger dig.
Vi har hunnit med en hel del om dopet. Jag menar att nyckeln finns i Ef 5:26. Därifrån kan vi gå vidare, och se hela systemet. Vattenbadet är i ordet. Sinnets förnyelse är i ordet, som ska skölja igenom vårt sinne. Det ska renas i ordet!

Fria pingstförsamlingar i samverkan har gett ut en skriftserie som handlar om vad man tror på. Och en skrift heter: Trons hemlighet. Vägledning i den kristna trons grunder. Dopet. En hel del har suttit med och utformat den. Peter Halldorf är en. Han bekänner sig till ortodoxa kyrkans tro. Han tror på ett dop som frälsar och pånyttföder. Men han får vara med och påverka den här skriftens utformning om vad pingstvännerna ska tro och bekänna. Det är otroligt märkligt.
Vi lever i en postmodern tid. Postmodern betyder att man har gett upp alla tankar om en absolut sanning. Vi tror på Guds Ord som en absolut sanning. Jag förstår inte allt, men jag tror i alla fall på Guds Ord. Men människor i samhället har olika uppfattningar. En är new age-are, en är spiritist, en är katolik, en är buddist. Alla kan gratulera varandra: Så underbart! Så du säger att du gjort den upplevelsen! Så fint för dig! Gratulerar! Det är din tro.
Men vi som tror på en absolut sanning, säger så här: Om den tro som jag omfattar är sanning, så gäller den alla människor. Vi tror att Jesus dog för alla människor. Vi tror att vi måste vittna för människor som kommer i vår väg. Det är inte bara så att alla blir glada för vilken tro som helst. Eller att sanningen skulle kunna vara motstridig. En säger att du blir frälst på det sättet, en annan på det sättet.

Jag tar några nyckelord ur den här skriften som pingstsamfundet gett ut. På sidan 20 står:
- Nya testamentet framställer dopet som en omistlig del av Guds nyskapande verk för att rädda människan. Genom dopet tar vi emot helande från den grundskada i relationen till Gud och oss som själva synden tillfogat oss.
Vi är väl pingstvänner. Anser vi att dopet är en omistlig del av Guds nyskapande verk för att rädda oss? Det är väl inte dopet som nyskapar? Men det här kan då tjugo pingstvänner, en del av dem framstående teologer, anse. Den här tanken, än om de inte utvecklar den, bygger på läran om arvssynden. De omfattar Augustinus’ lära om arvssynden, att vi är delaktiga i syndafallet.
Det står vidare:
- Dopet har sin källa i Guds gärning genom Kristus för att rädda människan och föra henne tillbaka till sig själv. Hos den som genom omvändelse och dop överlåter sig åt Gud, sker en inre förvandling, en ny födelse.
Vi blir födda på nytt genom att ta emot Jesus Kristus. Vi blir inte födda på nytt i dopet. Nu ser vi att pingströrelsen har tagit in tankarna att dopet har något med pånyttfödelsen att göra.
Redan i förordet läser vi:
-Sedan apostlarnas dagar har den kristna kyrkan varit överens om dopets avgörande betydelse för frälsningen. ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn så att ni får förlåtelse för era synder”. Det här predikade Petrus på pingstdagen. Klarare kan det inte sägas. I dopet börjar vårt lärjungaskap.
Ja, men om vi då har barn som växer upp i den kristna församlingen? Deras lärjungaskap i en pingstförsamling kan inte börja förrän de blir döpta då? Det börjar där? Här börjar lärjungaskapet med dopet. Det här är ologiskt, det stämmer inte med traditionell pingstteologi.
Vi kan läsa vidare från förordet:
- Men framför allt är detta (den här skriften) som vill bidra till en djupare insikt i dopets andliga hemlighet. Den som bara något litet förstår vad hon äger i sitt dop, blir angelägen om att dagligen leva och växa i dopets verklighet.
Jag vet från Nya testamentet att församlingen var en väl förborgad hemlighet som blev uppenbarad först i och med att Jesus träder fram, men ännu mer genom Paulus som berättar att han har fått se hemligheter. Församlingen var en hemlighet som blev uppenbarad för Jesu apostlar, och i synnerhet Paulus.
Men i den här boken beskrivs dopet som en andlig hemlighet, och vi ska varje dag leva och växa i dopets verklighet. Jag vet inte vad det vill säga. Men varje morgon när jag vaknar, får jag säga: Tack Jesus att du frälste mig! Vi får vara glada i frälsningen varje dag!
Det finns goda skäl att dagligen tacka Gud för dopet. Det vårt dop vittnar om, nämligen tillhörigheten till Jesus Kristus, och det kan ingen beröva oss.
I vår tid stöter vi ganska ofta på att man menar att det finns ett enormt behov för ett samlat läroämbete. Vi måste inse hur Gud vill bygga sin församling. Man tänker på att Jesus sa till Petrus att på denna klippa ska jag bygga min församling. Jag vill gärna gå igenom några bibelverser om vad Gud bygger sin församling på. Jag menar att vi kan direkt när vi kommer i diskussion med människor om Petrus-ämbetet säga om Gud att han aldrig skulle bygga sin församling på en människa. Vi kan med lätthet se att det stämmer inte med Nya testamentet. Det bygger på en missuppfattning.
De flesta frikyrkor jobbar med tanken om ett gemensamt läroämbete. Vi är splittrade, vi måste bli enade. Vi måste erkänna att det finns en struktur för alla kyrkor. Och Jesus sa faktiskt till Petrus att på dig ska jag bygga... Men låt oss läsa i Matt 16::
-Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: ”Vem säger folket att Människosonen är?” De svarade: ”Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:13-19)

Vatikanens, katolska kyrkans emblem är två korslagda nycklar. Det ligger väldigt mycket i detta. Det är nämligen så att när påven besöker ett nytt land, så kysser han marken. Den marken tillhör honom. Det är två nycklar. Han har fått makten på jorden och i himmelen. Katolska kyrkan anser sig ha auktoriteten att lösa på jorden och i himlen. De som tror att Jesus bygger sin församling på Petrus, brukar inte läsa verserna som står före. Vad handlar den här dialogen om? Jesus säger: Vem säger människorna att jag är? Och vem säger ni att jag är? Och Petrus säger: Du är Messias, den levande Gudens Son. Och då säger Jesus direkt: Du är Petrus. Petrus betyder den lilla stenen. Och på denna stora klippa ska jag bygga min församling. Vad är då klippan? Ja, eftersom det var en dialog som handlar om vem Jesus är – vem säger människorna, vem säger ni att jag är? Du är Messias. På denna klippa. Kan det vara så att Jesus säger att bekännelsen om Jesus som Gud – det är detta som är församlingens klippa. Bekännelsen om Jesus är klippan. Jag ska visa ett annat sammanhang som visar att det inte är människan Petrus som Jesus åsyftar att bygga sin församling på. Det kan också vara så att Jesus syftar på sig själv – jag är klippan, men det är en annan tolkning. Den vanliga, traditionella evangelikala tolkningen är att bekännelsen är klippan.
Men allt fler i kristenheten accepterar tanken att Jesus vände sig till Petrus och skulle bygga sin församling på honom. I Matteus 18 ser vi att Jesus har en dialog med sina lärjungar. Den inleds med frågan om vem som är störst i himmelriket. Lärjungarna undrar litet över vem som är störst. Jesus svarar dem då. Jesus samtalar alltså med sina lärjungar. Och i 18: versen säger han:
-Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:18-20)
En del har ju övertolkat det här och menar att man kan be om vad som helst. Det kan vi inte. Vi kan be om det som är Guds vilja. Då kan två eller tre komma överens. Men vi ser här att mandatet att binda och lösa gavs inte till Petrus exklusivt, som många idag säger att Petrus ensam gavs nyckelmakten. Här ser vi att Jesus gav denna makt kollektivt åt lärjungarna. Man kan göra ett emblen också över oss. Då har ju också vi två nycklar! Alla! Läser man på annat sätt så är det villolära. Det står inte så att Petrus ensam skulle ha rätten att lösa och binda. Det är viktigt att försvara hela Guds ord. Det betyder inte att vi kan tolka allt, men vi kan tolka rätt mycket.

Vi går till Nya testamentet, den uppenbarade hemligheten. I 1 Kor 3:10 skriver Paulus:
-Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus.
Det står inte ”en grund”, ”en möjlig grund” är att bygga på Jesus Kristus. Då skulle ju det möjliggöra att man kunde bygga på människan Petrus och hans efterföljare. Nej, det står att ingen annan. Vi förstår väl vad ingen är? Det är bra att förstå dessa enkla ord. Ingen. Ingen annan grund. Ingen annan grund än den som är lagd. Jesus Kristus.
Det är bara att läsa innantill. Det är bara Jesus som är grunden. Då klarar vi alla diskussioner med sådana som är förvirrade.
Man talar så mycket numera om att bygga kyrka. Vad är Nya testamentets undervisning om församlingen?
Vi går till Ef 2:
-Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen (alltså den nedersta stenen, fundamentstenen,den största som allt vilar på) är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden. (Ef 2:21-22)
Här står det genom Anden, men grundtexten säger i Anden. Hela församlingen är alltså en tempelbyggnad i Anden. De troende på en ort organiserar sig i en lokal församling. Men ovanför den lokala församlingen finns egentligen inget annat än alla andra på Jesus Kristus troende. Den universella församlingen. Vi står inte under några biskopar i något stift. Det är de lokala troende som har en synlig enhet på orten. Ovanför detta finns en boning i anden, den universella församlingen. De som erkänner frälsningen och hoppet på Jesus Kristus. Det är den församling som väntar Jesus på skyn.
Maranatafolket är alla som väntar och längtar efter Jesu tillkommelse. En troende pingstvän är Maranatavän, en Maranatavän är Pingstvän, är Baptist. Allt tillhör oss. Det finns många maranatasjälar kringspridda, som inte har en chans att samlas till våra möten. Maranataväckelsen är ett rop. Det innehåller väldigt mycket. Det innehåller att gå utanför lägret och bära Hans smälek. Att stå för sanningen; oavsett om man blir populär eller impopulär, får bra jobb eller förlorar sitt jobb. Maranatavänner är alla som längtar efter och bekänner Jesu tillkommelse. Bekänner sig som gäst och främling. Enligt Filipperbrevet: Vi har vårt medborgarskap – inte här. När vi tittar i de olika kristna tidningarna, så rapporterar de kristna nyheter hitan och ditan. Det är kamp för den frågan och det är kamp för den frågan. Och vi kristna måste ha inflytande. Vi ska förändra. Stämmer det med Nya testamentets eskatologi? Kommer det scenariet? Kommer vi att transformera det här samhället? Kommer det att bli gudfruktigt, eller går vi mot en successiv katastrof? Där till sist vi evakueras? De som bekänner Jesus, evakueras!
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar