Jesus, Guds Son – själv Gud

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Jesus, Guds Son, själv Gud... Är vi redo att sätta utropstecken efter detta, eller vill vi kanske hellre sätta frågetecken? Det är en väldigt avgörande fråga. Det handlar om bekännelsen, det handlar om vittnesbördet, det handlar om vem Jesus över huvud taget är. Det handlar om Guds väsen. Han själv säger så här, om vi går till Matteus11:
-Vid den tiden talade Jesus och sade: ”Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt behag. (Matt. 11:25-26)
Det här säger oss något om Guds väsen och hurudan Gud är, något som vi inte kommer förbi, vi måste faktiskt stanna till lite.
För det första kallar han Gud för sin Fader. Och det är väldigt sällsynt att någon i historien har gjort så före honom. Jo, Mose kan kalla  Gud för fader. Men i den meningen att han är fader för ett folk. Jesaja kallar Gud för fader. Men Herren Jesus säger min fader. Och så säger han ”Du har väl dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga.” Uppenbarat det för idioter, eller bebisar. Helt märkligt. Och så står det att just det har Gud behag till. Han har dolt det för de visa och kloka. Han har dolt det som är så viktigt att vi får veta någonting om! Kan det vara så att Gud döljer? Vi tycker vi ska predika och ropa ut i alla väderstreck. Vi vill så gärna förklara evangelium för människor, och särskilt för dem som är visa och kloka. Men hur ska vi kunna göra det, när Gud har dolt det för de visa och kloka. Men så säger han också så här:
-Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd. (v. 27)
Det finns saker som är fördolda. Ingen känner, ingen vet. Hur ska vi då få veta? Det kan vara bra till att börja med att inte tro att man är vis och klok. Om man tror och menar det, så har man tyvärr skapat ett slags hinder. Därför Gud döljer det här för de visa och kloka. Han har dessutom behag i att dölja. Det här säger något om Gud, eller hur? Gud måste vara vis och klok om någon. Han måste vara bland de visa och kloka. Han använder sig väl av de fina, akademiska termerna och briljerar. Gör han det? Är det Gud som håller på så?
Jeremia hade också vid ett tillfälle funderingar. I Jeremias bok läser vi hur Jeremia beder och talar med Gud; talar om hur han själv ser på situationen:
-HERRE, är det ej sanning dina ögon söka? Du slog dem, men de kände ingen sveda. Du förgjorde dem, men de ville ej taga emot tuktan. De gjorde sina pannor hårdare än sten, de ville icke omvända sig. Då tänkte jag: ”Detta är allenast de ringa i folket; de äro dåraktiga, ty de känna icke HERRENS väg, sin Guds rätt.  Jag vill nu gå till de stora och tala med dem; de måste ju känna HERRENS väg, sin Guds rätt.” Men ock dessa hade alla brutit sönder oket och slitit av banden. (Jer 5:3-5)
Det fanns ingen där. Vare sig den ena eller andra kategorin. Och det är alltså något okänt som Jesus talar om här. Det handlar om Fadern och Sonen. Guds väsen. Hur fattade de Guds väsen, dessa vi läser om i bibeln.
Vi läser från början om Adam och Eva. Hur uppfattade Adam och Eva Guds väsen i lustgården? Det måste de ju ha uppfattat. De var ju så ofördärvade som kanske inga andra människor har varit. Förmågan att erfara och se och höra och uppfatta – allting var ju absolut i topptrim. Hur uppfattade Adam i lustgården Guds väsen?
Jesus utbrast: -Jag prisar dig Fader, du himmelens och jordens skapare... Det finns väl ingen som levt så nära himmelens och jordens skapare som Jesus själv. Han måste ha haft insikt, kunskap om Gud som aldrig någon annan. Det står att när Gud skapar vill han att Adam ska vara med och säga vad djuren ska heta.  Men det står att Gud ville göra en hjälp åt Adam. Det står:
-Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke någon hjälp, sådan som honom hövdes. (1 Mos 2:19-20)
Kan vi se den här scenen framför oss? Hur Herren Gud kommer  med den ena varelsen efter den andra för att se hur mannen ska kalla dem. Det står faktiskt att Gud ville se hur mannen skulle kalla dessa varelser. Både fåglarna under himmelen och alla markens djur. Och Gud lyssnade. Vad sa han för något? Vad kallade han dem? Skulle han ha uppfattat något från mannen att det här passar ihop, det här passar för mannen. Den här varelsen skulle vara mannens hjälp. Men han hörde aldrig något sådant. Det står att han fann ingen hjälp.
-Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen, och förde henne fram till mannen. (1 Mos 2:21-22)
Då sa mannen:  JA!
-Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen. (1 Mos 2:23)
Det var ett rop! Nu hörde Gud. Han ville höra hur han skulle kalla henne. Vad han än skapade och förde fram, så fick han inte höra något särskilt, men när han hade gjort kvinnan... Där lägger jag märke till något. Om vi talar om hur Adam uppfattade Gud – inte Guds skapelse, men Gud. Kvinnan är vacker, kvinnan är imponerande. Kvinnan har sysselsatt poeter och konstnärssjälar i alla tider. Visst! Hon sysselsatte en gång Gud själv. Och Adam tog också verkligen intryck.  Han ropade JA! Men det är märkligt här. Det var ju faktiskt Gud som hade gjort kvinnan. Om Gud säger han inte ett ord. Han säger ingenting till Gud, och han säger ingenting om Gud i den här stunden. Man skulle kunna tänka sig att han hade formulerat sig annorlunda. Om det nu handlar om Guds väsen. Om det betyder något. Han kunde ha formulerat sig annorlunda: Ja, denna är nu visserligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta så och så – ty av Gud är hon skapad.  Om han hade tänkt i de banorna, vad skulle han ha kallat henne då? Av någon anledning; när Gud utför det här, formligen skapar kronan på verket i  lustgården, så sysselsätter  sig Adam mer med sig själv än med Gud. Det handlar om att av man är hon tagen. Han säger inget till Gud; han säger inget om Gud.  Faktum är att här skildras de första människorna – först när syndafallet är ett faktum, så talar mannen till Gud. Innan dess säger han ingenting till Gud eller om Gud.
Det är litet gåtfullt. Varför då? När han har fallit, läser vi i tredje kapitlet:
-Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.” (1 Mos 3:9-10)
Jag hörde dig i lustgården – ja, det står så här. Av dessa få och kortfattade uttalandena kan vi förstå att mannen i alla fall hade lärt sig något. Han hade lärt sig känna igen Gud. Det hördes när Gud var i rörelse. Han hade hört det förr, annars hade han aldrig reagerat som han gjorde. De hörde Herren Gud vandra i lustgården. Hur hördes det då? Det vet vi inte, men det hördes när han kom, och de förstod att det var han. De förstod att det var Gud, och de gömde sig för honom. Och för första gången i den här skildringen talar mannen till Gud.
”Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.”
I den här berättelsen, långt innan mannen får fram ett endaste tack till Gud för att han har skapat Eva, så blir Eva utgångspunkten för en anklagelse.  Hur uppfattar han Gud? Vi kan läsa om patriarkerna. Hur uppfattade de Gud? Exempelvis hur var det med Jakob? Han fick ju fly för sin bror Esau som ville döda honom, eftersom han hade tagit hans förstfödslorätt. Vi läser:
-Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.  Och han kom då till den heliga platsen...
Det står egentligen inte ”den heliga platsen”, det står ”en plats”. Men det visar sig vara en helig plats, men det förstod han inte när han kom dit.
-… och stannade där över natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova där. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego upp och ned på den. Och se, HERREN stod framför honom och sade: ”Jag är HERREN, Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag giva åt dig och din säd.  Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd. Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat dig.”  När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: ”HERREN är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!” (1 Mos 28:11-16)

Hur uppfattade patriarken Jakob Gud? Här ser vi något av det. Hur tedde sig Gud för patriarken Jakob? Adam hörde honom komma i lustgården, men Jakob hörde inte. Adam hade hört men Jakob hade inte hört. Han visste inte att Gud var å färde. Han tyckte sig komma till vilken plats som helst. Men det visade sig vara en plats där Gud mötte honom. Och då fick han den här synen av en stege. Stegen talar om en klättring som måste företas.  Människan hade drivits ut på den jord som Herren hade förbannat. För att återvända till Gud måste det ske något. En rörelse, ska vi säga nerifrån och upp. Det här talar om fallet. Men det talar inte bara om ett fall, man måste också ta sig ur situationen, man måste ta sig uppför stegen för att komma till Gud igen. Jakob ser stegen där änglarna rör sig upp och ner. Och stegen talar om förbindelsen mellan himmel och jord. Något som hade brutits, men som Gud har i tankarna att reparera. Men för Jakob var Gud okänd.
Okänd, när det gällde Guds sätt att nalkas människan. Han visste inte att Gud kunde komma till honom på en sådan plats och på ett sådant sätt.
Hur uppfattade Moses Gud på Sinai berg? Det kan vi läsa om i andra Mosebok. Det är ganska märkligt. Vi vet att Mose mötte Gud först vid foten av Sinai berg.
Jesus säger att ingen känner Gud egentligen. Men Mose fick en befallning av Gud som mötte honom.  Han gjorde vad Gud hade sagt, han förde folket ut ur Egypten. Han ledde dem genom öknen, han förde dem  till berget Sinai. Och vi vet att det hade skett stora och mäktiga under. Gud hade sänt sina tio straffdomar över Egypten och det hade varit skakande erfarenheter, naturligtvis. Stora och mäktiga gärningar. Folket hade med Mose och Aron dragit ut ur Egypten.  De hade blivit frälsta, räddade ur Egypten, de hade blivit förda av Gud på ett underbart sätt. Han säger själv: Jag har fört er – jag har burit er på örnavingar... De fick erfara att de blev burna på örnavingar.
Folket tyckte nu att det fanns en stor brist. Mose var inte där. Han hade varit borta så länge. De samlade sina krafter  och gjorde vad de tyckte var det enda de måste göra. Det var att göra en gyllene kalv. Det var nästan hela folket. Både yngre och äldre. Det var både de som hade något att säga till om och de som inte hade något att säga till om. Både män och kvinnor, både de som var kloka och de som inte var så särskilt kloka. Det var praktiskt taget hela folket utom Levi barn. Det de tyckte att vad man skulle göra, var en gyllene kalv. Direkt emot vad Gud hade tänkt. Så är människan funtad. När Mose tog itu med den situationen och sedan nalkades Gud, bad han så här:
- Väl säger du till mig: ‘För detta folk ditupp’; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända med mig Du har dock sagt: ‘Jag känner dig vid namn, och du har funnit nåd för mina ögon.’ Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk. (2 Mos 33:12-13)
Vad hade inte Mose hört, vad hade inte han varit med om under de tider som låg bakom. Och nu ber han: ”Låt mig få se dina vägar och lära känna dig”.
Han höll på att lära sig, liksom Elia en gång sedan också fick lära sig, att inte var Gud i elden. Inte var Gud i jordbävningen. Inte var Gud i stormen; inte var han där. Det var något annat. Det handlade om hjärta och sinne. Att hjärta och sinne skulle vara tillgängligt för Gud. Gud bor hos den som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta. Att man är med om sådana saker som Mose var med om, och ser sådana väldiga gärningar –  är det garanti för att man är ödmjuk och har ett förkrossat hjärta?

Det kom en rik, ung man  till Jesus och ställde en fråga. Vi kan läsa om det i Markus 10. Jesus hade just välsignat barnen.
-När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg, skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade honom: ”Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?” Jesus sade till honom: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena. (Mark 10:17-18)
Han sa till Jesus ”gode Mästare”. Men var det ingenting med Jesus då? Var det inget särskilt?
- Ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd.
Talar inte det om en unik ställning. Nu kommer någon fram här och faller på knä för Jesus: Gode Mästare... Han föll på knä! När människor föll på knä för apostlarna, så tog de tag i dem och sa:  Res dig upp! Jag är också en människa. Men Jesus gör inte så. Han ställer en fråga till mannen som faller på knä och frågar: Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv? Jesus säger: Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.
När Jesus kommer, möter han folket som är uppfostrat enligt lagen och profeterna. De har hört så många gånger upprepas: Hör Israel, Herren din Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och all din själ. Av all din kraft och av allt ditt förstånd. Hör Israel! Det finns bara en Gud, det finns ingen annan.  Och nu kommer någon och faller på knä och säger Gode Mästare, och Jesus säger inte stå upp, för också jag är en människa. Han ställer en fråga: Varför kallar du mig god? Jo, Jesus var Guds Son. Judarna accepterade inte det. Inte därför att de inte accepterade Guds Son som begrepp. Det gör de. Men då tänker man sig hela Israels folk, kollektivt. Möjligen. Muslimerna accepterar inte Guds Son. Det går räkna många gånger i Koranen står det att Gud inte har någon son. Att påstå något sådant är att smäda honom. Häda. Och för  upplysningens barn; vi som lever i denna yttersta, sena tid, många gånger helt fångade av sekulärhumanismen så är Guds Son en styggelse. Varför? Det skulle väl heta Guds dotter hellre då! För ska det vara en son så kan det lika gärna vara en dotter. Det ska vara jämlikt. Guds dotter, ska vi säga!
Jesus själv fick frågan: Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv till arvedel? Jesus sade till honom: varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.
Det är intressant att se hur Jesus presenterar sig, och hur hans apostlar presenterar honom. Vad säger han här? Det kan inte förekomma att en människa skulle vara Gud eller skulle kunna kallas för Gud. Nähä. Så Jesus är ond då? Nej, det tror jag inte. Den här frågan är väldigt allvarlig. Varför kallar du mig god? Den rike ynglingen föll ned för honom, och Jesus säger inte stå upp. Han ställde frågan: Varför kallar du mig god? Buden känner du … osv.
Hur uppfattade Jesaja och de andra profeterna Gud? Guds väsen. Vi går till Jesajas bok.
-I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.” Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.” (Jes 6:1-5)
Vissa saker kommer fram här. Profeten såg Herren sitta på en hög och upphöjd tron.
Mose såg honom hög och upphöjd. Jakob såg honom hög. Det var överst på stegen. Hög och upphöjd.  Den ene ropade till den andre och sa ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet”. Men det var väl märkligt. Hela jorden är full av hans härlighet. Är inte hela jorden full av synd? Är inte hela jorden full av mörker?  Är inte hela jorden full av så mycket elände så vi kan nästan trösta oss och säga det är inte så illa ställt med oss i alla fall. Men den här profeten får veta att hela jorden är full av Herrens härlighet. Och det enda som plågar nu, det enda som riktigt stör honom är vem han själv är. Är det så när Gud kommer? Är det så när han nalkas? Vi får helt enkelt slita oss ifrån allt ont i världen som vi tycker vi kan peka på. Se vad illa det är där och se vad illa det är där. När Gud nalkas så kommer han inte för att tala med oss om sånt. Han kommer för att tala med oss om vår själ.


Se dig omkring, ser du inte att hela jorden är full av Herrens härlighet? Är du så blind? Har du inte sett det, och ser du inte att det är ditt eget hjärta som är mörkt. Det är ditt hjärta som är ont. Men det är ju ont där och ont där.. Nej, hela jorden är full av Herrens härlighet. Men ditt hjärta är ont. Ditt hjärta är mörkt. Så är det när Gud nalkas. Så är det när människan får på något sätt förnimma något av hans väsen och vem han är. Saker och ting får andra mått. Det som var stort blir litet och det som var litet blir stort.  Han ser inte politiken som vi pratar om. Han ser våra hjärtan. Han ser inte senaste filmen, läser inte senaste boken. Han ser hur det är ställt med troheten. Den som är trogen i det minsta är ock trogen i vad mer är. Och den som är orättrådig i det minsta är också orättrådig i vad mer är. Vem är orättrådig? Han är orättrådig, hon är orättrådig, dom är orättrådiga – överallt finns det så mycket orättrådighet. Nähä! Det finns bara en här som är orättrådig inför Honom när Han nalkas. En. Jesaja var med om det här. Han fick ropa: ”Ve mig, jag förgås!” ... Hela jorden är full av orenhet och synd – sa han så?  Nej:
-”Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.” Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: ”Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.” (Jes 6:5-7)
Han som är hög och upphöjd; helig, helig...  Han, vars härlighet uppfyllde hela jorden; det är han som tar bort synd. Det är han som försonar missgärning.
Och Jesus är glad. Han utropar:
-Jag prisar dig Fader, du himmelens och jordens skapare, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga.
 Vad ska vi göra för något? Vad råder oss hans tjänare och apostlarna, hans lärjungar? Varför dröjer du? Låt döpa dig. Åkalla hans namn. Men ska vi åkalla hans namn, då är det något med det namnet.  Jesus sa till den unge, rike mannen: Varför kallar du mig god? Han sa till dem som lyssnade: Ingen känner Fadern utom Sonen. Ingen känner Sonen utom Fadern. Mose kände honom inte, han hade inte lärt känna och inte sett honom. Han hade sett så mycket, men ändå inte sett. Och Jesu lärjungar. Apostlarna. Hur erfor de och mötte Guds väsen? Det är ju det här som sker på Golgata. Hurudan är han? Ingen känner Sonen utom Fadern och ingen känner Fadern utom sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd.
Vi läser i Lukas 23:
-Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: ”Denne är judarnas konung.” Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: ”Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.” Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: ”Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.” (Luk 23:38-41)
Vi vet att han bad när han blev korsfäst:
-Men Jesus sade. ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. (Luk 23:36)
Fader. Ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen, och den för vilken Sonen vill göra honom känd.
 Han gjorde sig känd på det viset för sina lärjungar. När de såg honom. Hur han bar detta. Det sista exemplet tänker jag ta från aposteln Paulus. Hur var det med honom då?  Saulus, som han hette då. Vi läser i Apostlagärningarna:
-Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på ”den vägen”, vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem. Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom. Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till honom: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Då sade han: ”Vem är du, Herre?” Han svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. (Apg 9:1-5)
Vi fick aldrig någonsin vara med om det här. Alla motståndare mot Guds folk som funnits i alla tider. Att Jakob skulle synas på det viset. Eller Mose. Eller Jesaja. När man rasade mot Guds folk, förföljde Guds folk. Fastän de hade blivit dödade en gång. Befinna sig där. I vägen för denne förföljare som jagade fram, ställde han sig i vägen och utgjorde en motståndare mot den här förföljaren. En motståndare mot den här jakten. En motståndare mot detta hot och denna mordlust som andades av honom. En motståndare.
-”Vem är du, Herre?” Han svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.” (Apg 9:5-6)
Så fanns det trots allt en utväg, mitt i detta ohyggliga. Vilken kollision! Det är kanske det vi behöver. En kollision med Guds väsen. Det är så lätt för oss att tro något, tänka något, mena något. Men han kanske menar något annat.  Då får vi se till att vi låter varna oss och ta vara på Ordet. Bli stilla. Söka honom i bön. Det finns något att lära känna på hans väg. Nu är Jesus själv vägen. Han är vägen och sanningen och livet.

Vem är han, Jesus Guds son? Därför är vi samlade till bibelskola. Att vi ska få bättre grepp om detta. Inte tappa bort. Det finns mera att säga, jag ville bara dra upp detta perspektiv, så får vi se.
När apostlarna predikade, kom människor och föll på knä. Vad sade apostlarna då? Res dig upp! Också jag är en människa! Men innan dess hade de fallit på knä för Jesus. När sade han någonsin: Res dig upp! Också jag är en människa! Definitivt inte när Paulus föll på Damaskusvägen. När Daniel och Johannes guidades i höjden av änglar föll de på knä för dessa änglar. Men änglarna sa: Stå upp! Du ska inte tillbe någon annan än Gud allena. Jesus, Guds Son – själv Gud. Har du satt ett utropstecken eller ett frågetecken där, eller bara punkt? Får vi fortsätta med bibelstudierna, så hoppas jag att vi allesammans sätter rätt tecken där. Gud välsigne er. Amen.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar