Guds rättfärdighet - en fråga om kärlek

Bibelstudium av Jan Egil Hafsahl från Sommarkonferensen 2013.
MR publicerar valda delar. Finns i sin helhet på maranata.se

I Markus 12:28, den sista delen av versen, frågar man Jesus:
- Vilket är det förnämsta av alla buden?” Jesus svarade: ”Det förnämsta är detta: ’Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.´ ” Och; ”du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft. Därnäst kommer detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Intet annat bud är större än dessa.”
I parallellstället i Matteus 22 finns det med en liten extra uppgift i vers 17, där det står: ”På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” 
I Apostlagäringarnas andra kapitel läser vi verserna 45 och 46. Det står om dessa, att
- De sålde sina jordagods och vad de eljest ägde, och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde. Och ständigt var dag voro de endräktigt tillsammans i helgedomen och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd i hjärtats enfald och lovade Gud. 
Vi läser vidare i kapitel 4:32, där det heter att
- Hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allting gemensamt. 
Vers 34:
-Bland dem fanns ingen som led nöd, ty alla som ägde något jordstycke eller något hus, sålde detta och buro fram betalningen för det sålda, och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav så att var och en fick efter som han behövde. 
I första Johannes brev, 3:17 läser vi:
- Men om någon har denna världens goda, och tillsluter sitt hjärta för sin broder när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds kärlek förbliva i honom?” 
Här säger Johannes ”lida nöd”.  Dessa tre bibelställen innehåller samma ord. I norska bibeln heter det ”ha trang”. Här i 1917 års översättning står det ”behövde” och ”lida nöd”. Det grekiska ordet är ’kreia’. ’Kreia’ betyder helt enkelt att ha nöd; att ha ett behov, att sakna något för livets uppehälle. Och nu säger Johannes, att om vi ser någon lida, men stänger våra hjärtan inför denna verklighet, hur kan då Guds kärlek förbliva i oss? Det är en fruktansvärt allvarlig fråga.
Innan jag går in i bibeltexten ska jag säga några ord om det vi kan kalla för fattigdomsproblematiken. I Europa finns det ungefär 700 miljoner människor, vilket utgör en tiondel av världens befolkning. Nu säger Världshälsoorganisationen (WHO) att ungefär 80 miljoner européer, och bland dem 20 miljoner barn, lever under det man kallar för fattigdomsgränsen. Det beror på att den europeiska definitionen av fattigdom säger, att om man lever under hälften av det som är medelinkomsten i Europa, då lever man i fattigdom. Skulle vi flytta till andra områden i världen, då skulle man säga att de där människorna är förmögna. Att vara fattig beror helt enkelt på vad för slags modell man har, hur man tänker när man ska definiera vem som är fattig och vem som är rik. Man räknar idag med att det finns cirka sju miljarder människor på jorden, en siffra som år 2050 kan vara uppe i nio miljarder människor.
Enligt en amerikansk modell har man satt gränsen för fattigdom vid en dollar om dagen. Enligt den modellen räknar man med att det finns ungefär 1,2 miljarder fattiga i världen. Samtidigt säger WHO att en av tre människor i världen dör som ett resultat av fattigdom. Vi förstår att de här modellerna på sitt vis kan vara täckande för att beskriva fattigdom. Dock, fattigdomens stora problem är orättfärdigheten.
Det vi ser är bara toppen av ett isberg. Tjugo procent av mänskligheten lever på åttio procent av världens tillgångar. Det betyder att åttio procent av världens befolkning lever på tjugo procent av tillgångarna. Man måste fråga sig om det är rättvist att vi som bor lyckligt lottade här i västerlandet, skall förbruka åttio procent, medan det vi ger åt de andra åttio procenten är de kvarstående tjugo procenten. Det är en skriande orättfärdighet.
Jesus tar i sitt eskatologiska tal i Matteus 24:12 upp ett tidstecken som väldigt ofta tystas ned i sammanhanget.
- Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna.
 I den norska bibeln heter det att ”orättfärdigheten förökas”. Samtidigt som kärleksnivån sjunker. Då kärleken kallnar växer orättvisorna.  Det är ett tidstecken. Vi talar gärna om andra saker som vi förklarar vara tecken på den yttersta tiden, men Jesus säger att ett tydligt tecken är att orättfärdigheten växer. På samma sätt sätter Jesus in den svalnande kärleken i ett eskatologiskt perspektiv. Orättfärdigheten och kärleken - den ena växer och den andra förminskas.
När Gud uttalar domspremisserna över Sodom och Gomorra är det så typiskt det Hesekiel säger; fast idag mångmultiplicerat. Vi går till Hesekiel 16:49:
- Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige. 
När Gud går till rätta, så säger han: de hade höghet, överflöd, tryggad ro, men över den arme och den fattige ödslade man inte en enda tanke. Det var dem totalt ovidkommande.
Jesus talar i Lukas 16 om den rike mannen och Lasarus. När den rike mannen är i Hades - dödsriket - så begär han att någon ska skickas som kan varna hans bröder för den eländiga plats där han har hamnat. Hans begäran blir tillbakavisad. Varför? Berättelsen använder precis samma  uttryck som Jesus använder i det dubbla kärleksbudet. - Nej, de har lagen och de har profeterna. De får lyssna till dem. Det finns alltså något i lagen och profeterna som skulle ha sagt den rike mannen hur det var, vilket ansvar han var under, och som han och andra borde ha förstått vad det handlade om. Men de begrep det inte. ”Nej, de hava Mose och profeterna. Dem må de lyssna till.” Då måste man ju fråga sig, vad det var lagen och profeterna förkunnade för den rike mannen som han aldrig hade tagit fasta på.
I 5 Mos 15:11 säger Gud:
- Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de arma och fattiga som du har i ditt land. 
Det är lagen. Öppna handen för den behövande. Öppna handen för den fattige. Öppna handen för den arme. I profeten Jesajas bok står detsamma:
- Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod (Jes 58: 6 - 7)
Tröskelmänniskan Johannes döparen säger i Lukas 3:11:
- Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och den som har matförråd, han göre sammalunda.
Fruktansvärt impopulära texter, eller hur? Men det heter; lyssna till lagen och lyssna till profeterna. Den som har, han ska dela med sig. I den första församlingen var inte det här något problem. När kärleken var brinnande i deras hjärtan så var den utgivande kärleken inget problem. Problemet inställer sig när kärleken svalnar. Då blir det trångt i våra hjärtan. De delade med sig utifrån vars och ens behov, någon hade ’trang til’ som det heter i norska bibeln.
År 49-50 i Jerusalem kom man samman till ett apostlamöte. Mötet avslutas med att man ger varandra broderhanden, och så blir man eniga med varandra genom att Jakob, Petrus och Johannes skulle koncentrera sig på det judiska folket och Paulus skulle gå till hednafolket. I Galaterbrevet upptäcker vi ett villkor som vi ofta hoppar över. I Gal 2: 9 - 10 möter vi själva konklusionen av apostlamötet:
- Och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given, räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och Cefas och Johannes, de män som räknades för själva stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland de omskurna. Allenast skulle vi tänka på de fattiga;”
Vart kommer det extra tillägget ifrån? ”Och just detta har jag också vinnlagt mig om att göra”, säger Paulus. Gå till hednafolket, men Paulus, du ska tänka speciellt på de fattiga.
Låt oss nu gå in i den första kristna tiden, till andra Korinierbrevet 8, där vi läser om en insamling från Makedoniens församling till de behövande, lidande i Jerusalem. Vi läser i vers 4:
- Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om understödet åt de heliga.
Det säger väl någonting om kärleksnivån i församlingen när man enträget frågar: - Kan inte jag få vara med? Jag önskar att ge, och ge av mitt hjärta för att det finns människor, det finns syskon som har behov, större än vad jag har. 
Det handlar om kärleksnivån i församlingen. De här syskonen var inga rika knölar som skummade av lite av grädden av sitt överflöd, utan det heter om dem:
- Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom...” 
Det är inga människor som gav ett och annat av sitt överflöd, utan det var något som har gripit dem så till den grad att man även, fast man själv var i nöd, prövad och i fattigdom, enträget frågade om lov att få vara med att ge ut till de behövande. Det är kärlek.
Församlingen var inte en grupp från övre medelklassen, utan när Paulus skriver om Korintierförsamlingen, så säger han:
- Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många mäktiga, icke många av förnämlig släkt. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. (1 Kor 1:26-27) 
Det är församlingen i Korint.
Den första församlingen var ett klasslöst samhälle. I det här klasslösa samhället delade man med sig för att en utjämning skulle ske bland syskonen. Man gav av sin fattigdom till andra som kanske hade mindre än vad man själv hade.
Det var det typiska kännetecknet för den urkristna församlingen. Då måste vi parentesfråga oss: Hur mycket urkristet det är i vår församling och i våra liv? En absolut utjämning bland syskon. Ingen fattig, ingen rik. Men Skriften säger också att det inte går mer än en generation, innan det har kommit betydliga repor i lacken på den här församlingens liv och kärleksnivån har sjunkit rejält. Det är inte så många år senare Jesu halvbroder Jakob skriver sitt brev. Du kan ju spegla de här två texterna mot varandra; utjämningen i Jerusalemförsamlingen med budskapet du möter i Jakobsbrevet. Det är bara en generation senare. När Jakob skriver sitt brev säger han så här:
- Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till personen. Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en fattig man i smutsiga kläder, och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga kläderna och sägen till honom: ´Sitt du här på denna goda plats´, men däremot sägen till den fattige: ´Stå du där´, eller: ´Sätt dig därnere vid min fotapall´ — haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare som döma efter orätta grunder?
Man måste hålla med om att det är en oerhörd skillnad mellan det vi möter i Jakobs brev och det vi möter i början av Apostlagärningarna. Det heter vidare i Jakob 2:15 - 17:
- Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och vore utan mat för dagen och någon av eder då sade till denne: ´Gå i frid, kläd dig varmt, och ät dig mätt´ — vartill gagnade detta, såframt han icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde? Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig gärningar. 
Den första församlingen var närmast revolutionär, därför att man predikade en total utjämning inom församlingen. Det var en grundregel för liv och gärning. Ingen kallade något för sitt, utan dessa hade allting gemensamt. Men så har församlingen ganska snabbt blivit en institution som tog upp överlevnadsfrågan på världens premisser, där man mer eller mindre accepterat en klasskillnad, även inåt i församlingen. Rik - fattig.
Det som nu sker i historien, det är att kyrkan, eller församlingen om du vill kalla den så, fortsätter med en och annan välgörenhets- eller barmhärtighetsinsats för de fattiga. Delar lite av sitt överflöd. Men man är inte längre själv ibland dem, utan de fattiga blev ett objekt, några som står utanför och som man skänkte sina gåvor åt. Det sker en fruktansvärd förvandling från att ha varit ett subjekt, alltså någonting som är mig personligt vidrörande, till att de fattiga blir några som är där ute, som vi ger en och annan allmosa. Det sker en radikal förändring, och det under en tidrymd av 30 år ungefär. Nu är det inte längre frågan om rättfärdighet, utan det blir nödarbete och filantropi. Det är skillnaden. Den första församlingen handlade utifrån rättfärdighet, medan nästa generation handlade utifrån filantropiska tankegångar. Här har det skett en radikal förändring, och förändringen har skett på kärleksnivå. Guds rättfärdighet blir utbytt mot filantropi, nödarbete och hjälporganisationer. Där är vi nu. Det är situationen för församlingen idag.
Frågan är om vi ska handla utifrån rättfärdigheten, om den får prägla våra tankar och våra liv, eller om vi ska handla utifrån filantropiska tankegångar. Det är en stor, väsentlig skillnad om vi själva blir en del av budskapet eller om vi sitter på vår höga piedestal och delar ut lite allmosor i missionens namn. Jag känner ett djupt och innerligt behov i mitt inre av frälsning; Herre, fräls mig, du som älskar rättfärdighet, men hatar orättfärdighet. Jag upplever att jag behöver rening både i mitt sinne och i mitt hjärta. Syskon, varenda dag som man är ute på fältet så möter man denna oerhörda nöd bland människor. Frågan är hur vi ser på dem, om vi handlar utifrån rättfärdighet eller om vi handlar utifrån filantropi, nödarbete. Finns det någonting som griper tag i mitt inre eller är det så att jag lever mitt liv och för att döva mitt samvete så ger jag en och annan gåva för att hjälpa de lidande i deras situation, för att bättra på mitt dåliga samvete.
Jag söker inte efter att angripa någon, utan jag upplever det här som mitt problem, som något jag lever i varje dag. Ute bland syskon känner jag det så här: Herre, handlar jag nu som en rik överklassmänniska som delar med sig ett och annat, eller handlar jag efter din rättfärdighet?
Vad är församlingen? Ubi Petrus ibi Ecclesia, (Där Petrus är, där är församlingen) sa Ambrosius på 300-talet. Man försökte på det sättet att underbygga den katolska kyrkan. Vi säger istället så här: Ubi Kristus ibi Ecclesia, (Där Kristus är, där är församlingen). Då måste man fråga: Jesus, var är du? I ärlighetens namn måste vi svara på den frågan: Jesus var är du? Var är du, Jesus?
Det heter i profetordet att Jesus skulle födas i Betlehem. Vi går till Mika kapitel 5:2. Där möter vi grundprofetian för var Jesus skulle födas.
- Men du Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bliva en furste i Israel. 
Från Betlehem, Davids stad, därifrån utgår kungalinjen. Av dig, Betlehem, skall det utgå en furste, en konung. Betlehem är konungalinjen i vår bibel. Orsaken till att man i Antiokia blev kallade för kristna var att man har gjort Jesus till konung och Herre i sina liv. Han är min Herre, han är min konung. Han som blev född i Betlehem och därifrån når mig konungalinjen. Det här är mycket märkvärdigt, därför att överallt när man möter namn i bibeln så är man kopplad till födelseplatsen. Det heter exempelvis, Judas Iskariot eller Judas från Keriot. Du möter Maria Magdalena, Maria från Magdala. Vi läser om Simon från Syrene, Josef från Arimatea, Josef från Cypern, Paulus från Tarsus, men det heter aldrig Jesus från Betlehem. Utan det heter Jesus från Nasaret. Varför heter det inte Jesus från Betlehem? Man har försökt att förklara det här med att han var uppväxt i Nasaret. Förklara på det viset, och du kommer att gå miste om hela bibelns dubbla evangelium. Han är Jesus från Nasaret. Om Juda från Betlehem representerar konungalinjen, så representerar Galiléen från Nasaret tjänarelinjen.
Grundprofetian i Jesaja 9:1 säger:
- Dock, natt skall icke förbliva där nu ångest råder. I den förgångna tiden har har han låtit Sebulons och Naftalis land vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till ära, trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas område” 
Så heter det i 1917 års översättning. I folkbibeln heter det ”hednafolkens Galiléen”, och det är precis som det också heter i norska bibeln, ”hedningernes Galilea”. Vad är Galiléen? Det är där natt råder, där ångest råder, där man är ringa. Vers 2: De som vandrar i mörkret, de som bo i dödsskuggans land, de som har bördornas ok, de som är gisslade och plågade, de är från Galiléen. Hos detta folk råder ångest; de  är förtryckta, de är de undertryckta massorna. Det är Galiléens folk. Det är de plågade, de fattiga och eländiga. Det är så ett med människans tänkesätt att när Filippus kommer till Natanael och säger att vi har funnit Jesus från Nasaret, säger han: -Kan något gott komma från Nasaret? Är det möjligt? Vi vet vilka de är, de plågade, de förtryckta, de fattiga, de lidande, de utlämnade, och nu säger han, vi har hittat Jesus ifrån Nasaret. Men kan överhuvudtaget något gott komma ut ur sådana förhållanden? Det är frågan. 
Ubi Kristus ibi Ecclesia, där Jesus är, där är församlingen. Var är du, Jesus? Han är bland de förtryckta, bland de lidande, de fattiga, de nedstämda, de gisslade, de plågade. Ska man vara Jesu efterföljare så får man gå dit där Jesus är. När Jesus kom sa folket: -Där kommer han, profeten från Nasaret. Han är en av oss. Han kommer inte som någon religion, som någon översittare, han är en av oss. Han tillhör folket!
Det heter i Matteus 25:34-36: 
- Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: ’Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse. Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig. 
Jesus ställer sig solidarisk med de hungriga, med de törstiga, med de hemlösa, med de nakna, med de sjuka och de fängslade. Johannes döparen frågar, om det var i anfäktelse eller om det var för att övertyga sina efterföljare vet jag inte, men han skickar dem ut till Jesus från fängelset och frågar om han var den som skulle komma, eller ska vi vänta någon annan? Så får han svaret att blinda ser, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och evangelium blir predikat för de fattiga. Det är tidstecken. Det är övertygelse i detta. Hälsa Johannes att evangelium blir predikat för de fattiga!
Jesus är ingen översittare. Jesus strör inte ut allmosor, utan Lukas säger så här i kapitel 9 vers 58: 
- Då svarade Jesus honom: ”Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud. 
Där möter jag en frälsare som går in under andras behov och lidande, som delar deras vardag i ett gemensamt lidande. Det är inte filantropen som står och delar ut en och annan allmosa, utan Människosonen, som själv inte har någon plats där han kan vila sitt huvud. Han delade deras lidande. Han är solidarisk ända in i döden. Skriften säger i Johannes 19, att över Jesu huvud på Golgata hängde man skylten: Jesus från Nasaret, judarnas konung.
Vi citerar gärna från Antiokia hur de kristna blev kallade för kristna. Det är vår ställning i Kristus. Men det är mycket sällan jag hör citeras ifrån Apg. 24 när anklagelserna kommer emot Paulus då han står inför Felix: Denne, han är en huvudman för nasaréernas parti. Han är en nasaré, helt enkelt. Nasaréernas sekt står det i norska bibeln. Vi går gärna med på att vi är kristna, men knappast att vi tillhör nasaréernas sekt. Kristen, det är vår ställning i Kristus. Nasaré, det är vår ställning i världen. I tjänsten för Jesus. Vi är kristna, och vi tillhör nasaréernas sekt. Jag är en sektmedlem, halleluja! I nasaréernas sekt, i hedningarnas Galiléen, där hör vi hemma. 
Avslutningsvis, det finns ett märkligt uttryck i Markus evangelium 16:7, i förbindelse med uppståndelsen: 
- Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: ’Han skall före eder gå till Galiléen; där skolen I få se honom. 
Vad menas med det här? Gå till Galiléen, så ska ni få se honom, er uppståndne Frälsare. Varför säger han inte: säg åt dem att de går till tempelplatsen, så ska jag möta dem där. Eller, säg åt dem att de går till Olivberget så ska jag möta dem där. Eller någon plats i Jerusalem, så ska jag möta dem där. Han säger: Gå till Galiléen, där skall ni få se mig. Jag undrar ibland vad det är Jesus vill visa sina efterföljare. -Gå till Galiléen, där skall ni få se mig!
Har du sett Galiléens Jesus? Har du slagit följe med Nasaréens Jesus? Har du gått med honom till det folk som bor i dödsskuggans land, där man upplever nöd och elände, förtvivlan och fattigdom? Ubi Kristus ibi Ecclesia, det är där du är, Jesus. Jag var naken, jag var fattig, jag var sjuk, jag var i fängelse, jag var törstig.
Det finns i Jesu undervisning en horisontal och en vertikal relation. Lukas 15 handlar om tre liknelser. Det förlorade fåret, och den borttappade penningen. Den ene förlorad utanför huset, den andre förlorad i huset. Vidare liknelsen om de två sönerna, en i huset och en utanför. Det handlar om den vertikala delen av evangelium, om Gud och människan. I Lukas 16 möter vi liknelsen om den otrogne förvaltaren, om den rike mannen och Lasarus. Det är den horisontella relationen. I mycket stor utsträckning har vi lagt fokus på att predika evangelium så att människor får uppleva frälsning, och jag säger inte att det är fel, absolut inte, det är underbart! Vi ska predika evangelium så att människor får uppleva frälsning, men vi får heller inte glömma att med många andra ord vittnade han och förmanade dem i det han sade, låten eder frälsas ifrån detta vanartade släkte, detta perversa släkte. Det finns ett ansvar i den relationen. Vi är kristna, och vi är nasaréer. Det handlar om rättfärdighet. 
- Jesus, jag vägrar att leva mitt liv, att lägga ner mina krafter, de sista jag har, i något sorts småborgerligt församlingsliv där vi sysslar med en och annan allmosa. Jag önskar att leva mitt liv i en utgivande gemenskap där man kan få uppleva det Nya testamentet talar om: dessa hade allting gemensamt! Det livet kommer vi inte in i hur som helst. Det är inte någonting vi bara beslutar oss för, det är en hjärtats inställning. Paulus säger till Timoteus att av kärlek till penningen har somliga farit vilse. Herre, hjälp oss att bli goda förvaltare, så vi inte far vilse i tiden, utan  kan bli trogna det du har givit oss.
Herre, tack för att du vill bygga din församling efter urkristna principer, och vi får börja både med en vertikal och en horisontal relation. Det är människor som handlar och agerar, och det är rättfärdigheten som driver dem. Inte deras önskan om att vara goda, snälla, rara, missionerande. Herre, grip mig i mitt hjärta.
Det är en kärleksfråga i församlingen. Jag vill vara med därför att det finns behov; det finns människor som lider och som saknar livets nödtorft. Jesus, kan inte jag få vara med och lägga ned mitt liv i detta arbete. Det är kärlek. 
I den yttersta tiden ska orättfärdigheten växa, och kärleken ska kallna. Men Herre, hjälp oss att bryta trenden, genom ett radikalt möte med dig!
 - Gå till Galiléen, där ska ni få se mig. Tänk om du får se honom, som sa, jag var naken, jag var fattig, jag var sjuk, jag var lidande. Det är inte filantropiskt evangelium, det är en kärleksfråga, och det kan endast och allenast ske genom att möta Honom, som personifierad är kärleken. 
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar