Att förvärva eller fördärva

Undervisning av Arne Imsen från 1975

”Människan berömmer sig av att vara självständig, men hon är egentligen fruktansvärt bunden.”
”Systemen människan bygger förvandlar henne till en massmänniska, en massprodukt.”

I de bibelstudier som jag tidigare har haft har vi slagit fast att staten inte är en gudomlig instiftelse eller anordning. När vi talat om det här ämnet ”staten som Gud, staten som Guds tjänare, staten som vilddjur” så är det ett faktum att alla de här tre möjligheterna finns. Fastän nu staten inte är en gudomlig skapelse kan den alltså bli en Guds tjänare. Det beror helt och hållet på omständigheterna som vi också kan se i Skriften.
Vi ser exempelvis hur vilddjuret skadas till döds och vi kan av det förstå att det också finns makter som kan besegra Lewiatan, eller i varje fall neutralisera honom. Vi glider successivt in i ett slags tillstånd av resignation. Vi resignerar och tycker att det är nästan meningslöst att försöka komma till rätta med problemen som gäller vårt förhållande till den närvarande tidsåldern och dess maktkonstellationer. Istället för att bli fria personligheter dukar vi under och blir slavar.
De flesta av oss är förslavade utan att veta om det, då de friheter som kanske fanns i själva begynnelsen gått förlorade utan att man har märkt det. Gud handlar i varje tidsålder och i varje situation. För det första uppenbarar han för människan hennes benägenhet att berömma sig av att vara fri medan hon är fåfänglighetens träl. Hon berömmer sig av att vara självständig, men hon är egentligen fruktansvärt bunden.

Vi ska titta på några sammanhang där vi får se hur just utvecklingen från det relativt oskyldiga stadium då olika ting kommer till, efterhand blir till instrument i människans händer. I det läget är det ett uttryck för hennes idealism, avsikten att besegra det ondas följder, men utan att ta itu med det onda. Vi upplever otryggheten, fruktan, fruktan för andra människor, fruktan för vädrets eller elementens makter, för naturens krafter. Fruktan för djuren, sjukdomen, fattigdomen, detta som finns med hela tiden och ständigt görs tappra försök att komma tillrätta med det. Människan tar inte itu med det onda utan hon tar itu med det ondas följder. För att ta itu med följderna kan man använda sig av idealism, religion, kultur, politik och militär.

Människan bygger hela tiden upp någonting, ett system för att utveckla sin idealism. Religion, vetenskap, filosofi; du möter det på det primitiva planet och du möter det på det avancerade, mer utvecklade planet. Istället för att ta itu med det onda tar man itu med det ondas följder, exempelvis genom nykterhetsrörelsen och fredsrörelsen. Så försöker man kringgå grundproblemet genom att skapa mäktiga bålverk emot vissa speciellt utmärkande avarter.
På det här planet, i sitt ursprungliga skede, märker vi hur den svaga, hjälplösa människan söker finna lösningen på sin situation. Men varje gång som hon griper till de här metoderna, går hon ett steg bort ifrån Gud, ty det här systemet som hon bygger upp är ingenting annat än hennes sätt att utmönstra Gud. Människan tror inte på Gud, förlitar sig inte på Gud och förtröstar inte på Gud.
Guds vilja är decentralisering, alltså makten skall decentraliseras till individen. Individerna har fått speciella löften som ska förankras i familjerna. Samlevnadsmönstret finns klart och tydligt anvisat i Guds ord: Gån ut, föröken eder, bruken jorden och vårda den! Där är uppdraget.
Människan går den rakt motsatta vägen i sin rädsla för det onda som hon bär i sitt eget väsen. Hon känner det onda och kan inte övervinna det. Hon koncentrerar istället makten till institutionerna. Så småningom blir de system som hon har byggt upp av idealism, av religiösa, kulturella, politiska eller militära skäl, ett hot mot henne själv. Systemen som hon bygger upp utplånar successivt henne själv och successivt blir de här systemen en kvarn som mal sönder personligheten och förvandlar en människa till en mass-människa, en massprodukt.
Det är denna degenererade massmänniska som föder och väljer sina ledare, och det är ut ur detta människohav som även Antikrist sedan kommer. Gudsupp-enbarelsen kommer att se fruktansvärt primitiv ut när den träder fram i strid med allt detta.
Vem är du som vill bekämpa freden? Vem är du som vill gå emot nykterheten och filantropin? Vem är du som vill bekämpa ekumenik, samlevnad och vidgat samarbete? Ska vi inte nu vara glada när vi äntligen har kommit dithän att vi kan samarbeta? Man förstår inte att det här inte är en lösning på problemet, att vi bara permanentar och bygger in problemet i ett nytt mönster. När vi har byggt färdigt på det här systemet så kommer det att hota oss ännu värre än vad något av de tidigare systemen gjort. Det är själva dynamiken.

Vi skapar en fredsrörelse därför att vi tycker det är otäckt med de militära förvecklingarna och konflikterna. Människan säger: vi måste få slut på krigen, och så sätter hon igång med sina aktiviteter för att skapa en fredsrörelse som blir farligare än själva kriget. Blir fredsrörelsen farligare än själva kriget? Ja, det är ju fredsrörelsen som kommer att föda fram Antikrist.
Fredsrörelsen är ett försök att åstadkomma hyggliga samlevnadsformer och den är bara ett dåligt försök att göra sig oberoende av Fridsfursten. Fridsfursten går inte med på våra villkor och våra försök att skapa någonting, därför att vad som först och främst måste tas itu med är krigens djupaste orsak.
Människan som kämpar för fredliga ändamål blir egentligen farligare än den värsta hök. En hök är relativt lätt att avslöja, men en fredsapostel... Kyrkorna faller för det här och öppnar sina predikstolar för fredsapostlarna och de kommer med sitt fredsbudskap. Fred utan Kristus, fred utan syndernas förlåtelse.
Så har vi nykterhetsrörelsen. Det är väl ingen som vill förneka att vi har en fruktansvärd situation. Människans onda följeslagare är missbruk av droger och berusningsmedel. Det är ont. Nykterhetsrörelsen är behjärtansvärd.
Det fanns idealism i den första generationen som byggde upp dessa rörelser, för då led många människor av missförhållandena, exempelvis på grund av alkoholmissbruk. Många har också lidit på grund av krigen och har känt det som en nödvändighet att vidtaga åtgärder för att få detta onda övervunnet i de mänskliga samlevnadsformerna. De har satsat sitt liv, sin fritid, sitt allt på idén, idealen, att komma tillrätta med problemen.
Efterhand sker en successiv förändring med det som man har byggt upp. Den första generationen förändras väl inte så snart, men den påverkas av trycket utifrån och blir alltmer beredd att kompromissa med omgivningen. Så kommer det en generation som tar den första generationens arbete i arv. Det sker oftast utan någon märkbar förskjutning. Men det har redan ägt rum en förändring på djupet. Den generationen är inte så beredd till offer, till helhjärtade insatser, att leva så ensidigt och osjälviskt, utan vill förutom de ursprungliga värderingarna också ha någonting annat. Detta blir alltmer tydligt när den andra generationen utvecklas.
Som regel är det så att när den tredje generationen kommer, då är idealismen urholkad medan däremot organisationen står kvar. Den tredje generationen får i arv en organisation, men den har ingen större offervilja, den har inte samma intressen, samma inspiration, vision, ideologi och pionjäranda. Resultatet blir att en organisation står där som ingen orkar med. Inte ens idealisterna själva orkar med den. Organisationen utlämnas åt samhället. Organisationen, som är ett resultat av pionjärgenerationens insatser, integreras allt mer med samhället. Samhället får ge den ett innehåll som då naturligtvis ska ligga så nära nykterhetsrörelsens eller fredsrörelsens intentioner som möjligt.
Jag ska tala om för dig att det är likadant med samfunden. De är underkastade exakt samma förändringens lag. Vad står kvar när de två första generationerna har gått? Då står institutionerna, organisationerna och kyrkorna kvar. Det blir den tredje generationen som får vårda traditionerna, och så småningom överlämnas kyrkan åt samhället. Kyrkan är nödvändig och den har en stor och betydelsefull funktion att fylla. Man kan inte befria ett samhälle från religiösa aktiviteter eller religiöst liv.
Samhället inser att det är betjänt av att äga samfunden. Så blir också samfunden integrerade. De växte fram som väckelserörelser utanför kultursammanhangen, utanför politiken, utanför hela samhälls- och maktstrukturen. Ganska maktlösa och som regel förföljda.
Det är helt otroligt att se hur man idag sitter på parkett och applåderar fäderna, istället för att ta reda på orsaken till att de drabbades av smälek och förföljelse. Vad är orsaken till att de kämpade mot de vilda djuren och att vi sitter på parkett och applåderar?
Så småningom hände det någonting i utvecklingen som gjorde att det etablerades samarbete lite här och lite där som så småningom utvidgades. Ytligt sett kan det se ut som om alltsammans är oförändrat. Kyrkan har bevarat sin identitet, säger man och man har skyddat sin integritet. Dessutom har man bevarat sin egenart och sin särart och sin självständighet i förhållande till staten. Vi har inte övergivit några positioner, vi har inte svikit någonting, vi står kvar.

Det kan se ut som det är på det sättet, att man inte har gått in i samhället, men det är bara så att genom det som har skett så har samhället vidgat sina gränser. Det är så det går till. Samhället vidgar sina gränser. Det är där problemet ligger. Det är där problemet sitter, hela tiden vidgas gränserna. Genom kringgående rörelser får samhället ett indirekt och så småningom ett direkt inflytande över grupperna och församlingarna som tidigare var utanför.
Jag ska läsa ett exempel på det här ur Hemmets Vän (1975). Det är en skildring om hur det var för 120 år sedan bland läsarna i Dalarna. På första sidan står det: ”Fångkärrorna skramlade ofta med läsare till länsfängelset.” Då frågar man sig: Hur ser det samhälle ut som har fångkärror för läsare? Vad var orsaken till den konflikten? Finns orsakerna till konflikten kvar? Om inte, varför har striden bilagts? Då måste man alltså ha enats på andra punkter, just på andra punkter än det som var konfliktens djupaste och ursprungliga orsak. Eller förändrats så att man bejakar det man tidigare bekämpade. Jag ska läsa här:
- Då man betänker att det var olärda människor som knappast kunde läsa upphör man inte att förvånas över deras obeksrivliga bibelsprängdhet. De svarade alla sina belackare med bibelord...
Belackare!
- ...och de hade en säkerhet och frimodighet som endast den helige Ande kunde ge, för någon social bakgrund ägde de inte.
Dalarna var på den tiden en fattig provins i Sverige där det var ont om brödfödan. Så var läget då Våmhus bildade sin församling. Sju personer som döpt sig i Orsasjön bildade genast en församling och skaran växte undan för undan. Det hände vid flera tillfällen att man sköt på dopkandidaterna, men inget ont hände dem.
Frihetstanken väcktes tidigt i Våmhus baptistförsamling, man ville helt frigöra sig från statskyrkan och man ville inte betala skatt till kyrkan och prästerna. Inte heller ville man sända sina barn till vardagsskolan.
När jag läser detta tänker jag: jaha, det var dem det, på den tiden, när det verkligt onda fanns i Sverige. Men nu är det inte så ont längre, för nu har samhället blivit kristet och skolan blivit from. Då, på den tiden var det klart att föräldrarna måste ta sina barn ur vardagsskolan, men inte idag för nu har vi fått en utsökt fin skola...! Det var på den tiden man sköt på dopkandidaterna. Nu skjuter man dem inte utan nu ger man dem en gåva istället för att de döper sig. Samhället ger ju subventioner för varje medlem.

Vi behöver ta reda på vad som har skett. I det här stadiet, innan samhället hade vidgat sina gränser och lagt församlingarna under sig, då sa de kristna: ”Vi betalar inte skatt till kyrkan och till prästerna.” Det var otänkbart. Så går utvecklingen sin gång och vi går fram 120 år. Då är det inte längre fråga om de kristna ska betala skatt, utan då säger de kristna: ”vi vill ha pengar tillbaka för den skatt vi har erlagt till samhället”.
Så kommer subventionssystemet, staten subventionerar verksamheten. Det har skett någonting. Förut sköt man på läsarna, men nu däremot subventionerar man deras verksamhet. Frågan är nu den: Vad är det som har skett? Är orsakerna till förföljelserna undanröjda, eller är det på det viset att den tredje generationen sålde sig alldeles för billigt?
Nu har alltså samhället flyttat sina gränser, blivit generöst och erkänt verksamheten. Vad beror det på? På vad sätt har samhället påverkats av de här rörelserna? Det är klart att de i en eller två avseenden har påverkats, men i verkligheten står samhället oförändrat kvar på sina positioner. Det har vidtagits vissa attitydförändringar som är betingade av nödvändigheten, vanligtvis taktiska förändringar i det yttre.
I väckelsehistorien läser vi om blodig kamp för förkunnelse om rättfärdiggörelsen genom tron, det kämpades för rätt att ha nattvardsmöten och konventiklar. Väckelsens folk kämpade för dopet och för dopet i den helige Ande. Så småningom har de här sanningarna fått fäste, vunnit burskap, blivit erkända och accepterade därför att i samhället fanns redan en grupp, ett folk som förkroppsligade vad här predikades.
Vad borde ske då i nästa steg? Istället för att låsa in den här sanningen i en organisatorisk gigant, så skulle naturligtvis nya sanningar kommit fram, gränserna skulle ha flyttats hela tiden. Då den kampen upphör så neutraliseras också folket. Spänningen går förlorad och när spänningen gått förlorad försvinner konflikterna. Då man fått så många år på sig kan samhället diskutera, utan att ta upp de teologiska frågorna naturligtvis. De diskuteras inte, men man etablerar en diskussion om andra saker.

Första generationen sa: vi tar barnen ut ur skolan. Det var motiverat av situationes allvar. Vi kan inte låta våra barn påverkas av denna skola, som står i det ondas tjänst och aldrig tar itu med det ondas orsak, utan hela tiden sysslar med följderna. Vi tar ut barnen ur skolan! Men så småningom börjar diskussionen. Rädslan för att vara avvikande, annorlunda och för att bli utpekad kan inte övervinnas av någonting annat än kärleken och när den första kärleken har gått förlorad då är man vanligtvis rädd och orkar inte med. ”Ge oss en konung så vi kan bli lik andra folk...”.
Så kommer resonemanget. Skolan ändrar på vissa saker i det yttre och så småningom hamnar barnen i statens skola. Då har samhället ytterligare en gång flyttat sina gränser. Nu har skolan brutit sig in, kanske inte direkt i församlingen, men den har brutit sig in i familjen och annekterat någonting. Det har inte bara själsligt mördat individer, men också mördat en princip. Det är den tredje generationen som har blivit annekterad på det här viset, som sedan kommer att utgöra rekryteringsbasen för samhällets institutioner.
Här finns förenings- och organisationsvana. Här finns också, i viss mån, en intellektuell träning som saknas i det övriga samhället. Ut ur de här grupperna tas det en elit. Den eliten blir nyckelpersoner i samhället, och så småningom har kyrkans tjänare intagit samhällets nyckelpositioner. Det är ett farligt folk. Det är väckelsens stora hinder, för det är människor som vanligtvis har viss kunskap och har satt sig på Mose stol. Det är människor med nycklar som stänger och vet att sanera bort alla odemokratiska tendenser.

För 120 år sedan när mina farföräldrar eller farfar och mormorsmor började, förstår vi att det var nödvändigt med såna här drastiska åtgärder att avskilja sig. Men inte nu, se här, se på oss, se dig omkring. Det finns en lutheran i vartenda sammanhang, det finns en metodist och en baptist, titta, det finns ju en pingstvän överallt. En andedöpt sitter i alla rådsförsamlingar och om Jesus dröjer, vilket jag ju inte tror, men om han skulle dröja i 100 år till, då har den generationen gått och då sitter det förmodligen några maranatavänner som precis på samma sätt som de, skruvar igen och stänger.
Det är våra barnbarnsbarn som talar om vilka insatser vi gjorde, vilken idealitet vi var uppburna av, hur bra vi ordnade så att de också fick rättigheter att utöva sitt inflytande i samhället. Men då är samhället så ruttet så det är knappast något mänskligt liv som kan överleva. Men de upplever det inte så. Tvärtom, de menar sig vara mitt inne i tusenårsriket!
Jag hoppas vi slipper se det. Vad beror detta på? Det beror på att man ständigt, gång på gång, försöker åtgärda följderna istället för att ta itu med orsaken. Och så kommer alla de kristna och tror att de i kyrkorna har de lämpliga verktygen, redskapen, instrumenten och den lämpliga kraften. Så lovar de ut sitt evangelium för följderna och när de har fått makten att operera, så är strukturerna mycket värre än de var innan de började. Mycket mycket värre, för de skapar total förvirring, eftersom det som förut var uppenbart ont för allas ögon, det blir uppblandat. Det skapar sådan förvirring, att man vet inte om det är ont eller gott. De kommer med ett religiöst element och ger till och med det onda en kristen motivering och kommer med detta in i samhället.

Jesus talar i sin undervisning oerhört allvarligt om församlingen som frestas att genom mutativa förändringar förvandlas ifrån växt till träd. I Matteus 13 läser vi liknelsen Jesus framställer om senapsväxten som växer upp och bevarar sin identitet, sin särprägel, ända fram till dess att den genom någon förunderlig förändring blir ett träd som växer upp med ett jättelikt grenverk. Halleluja, säger kyrkligheten, nu äntligen, den där lilla otäcka växten som stod där som ett irritationsmoment, senapsfröet, denna otäcka krydda, nu äntligen har vi fått någon ordning på det här. Den har blivit en kulturväxt, se nu hur den växer, hur den utvecklas, hur stort och fint träd det blir, beundrat av alla!
Man frågar sig: hur har en sån liten oansenlig företeelse kunnat få en sådan kromosomartad växt, det är ju ett mammutträd. Man måste gå tillbaka till jättarna för att hitta något liknande. Det blir något enastående på jorden. I den första delen av det här kapitlet, där Jesus talar i liknelser om himmelriket, står det om mannen som gick och sådde. Det står att fåglarna kom och plockade upp det som var sått vid vägen. När vi tar reda på vilka fåglarna är, hittar vi att det är sataniska redskap som hela tiden är ute och plockar det som såddes vid vägen. Där möter vi motsatserna: vägen är det upptrampade, det bearbetade. Vi lägger märke till att somt såddes på stengrunden, på berget. Det är den ursprungliga onda naturen.
Vägen är alltså kulturen, det av människan bearbetade. Ordet som sås på vägen kommer fåglarna och plockar upp. Då frågar man sig: var kom fåglarna ifrån? Det enda vi får veta är att de var satans, den ondes redskap.
När Jesus sedan för utvecklingen vidare i den fortsatta delen av liknelsen, då upptäcker vi att det väldiga grenverket i trädet blir platsen där fåglarna bygger sina nästen. Där har vi det igen: vägen och trädet.
Vi läser den fruktansvärda liknelsen som Jesus framställer i samma kapitel, där han talar om surdegen. Det talas om tre skäppor mjöl och kvinnan som kommer och lägger surdeg i mjölet. Surdeg lägger man vanligtvis inte i mjölet utan i degen. Men här läggs surdegen in i mjölet.
Låt oss följa med i den fortgående förändringen. För det första; innan det har blivit mjöl har det skett någonting, en bearbetning av säden. Först finns det ett verktyg för att skörda, så finns det ett verktyg för att tröska och därefter ett verktyg för att mala. Kvinnan gick inte ut på skördefältet och smusslade in surdegen, det var en omöjlighet. Hon väntade till dess att skörden hade blivit mjöl.
Skördefältet är bilden av hela världen. Det är inte där denna kvinna arbetar, hon arbetar i ladan - församlingen. Det finns alltså ett redskap för skörden när den ska skördas, Herren sänder ut sina skördemän ser vi av den gamla bilden. De använder sina liar för att bärga in skörden. När den har kommit in på logen, första stadiet, då tröskas den. Det finns ett redskap för tröskningen. Inte heller där möter vi kvinnan med surdegen. Hon försöker inte tvinga sin surdeg in i sädeskornen. Men det finns ett redskap också för säden som ligger på logen och det är kvarnen. Så utvecklas det vidare, stenarna krossar kornen och här har du det, min älskade vän, det är just i det stadiet när man blivit av med skalet och pulveriserats till mjöl, det är i det stadiet man är i fara för dessa onda influenser som denna kvinna representerar. De uppträder inte som fiender, men i det stadiet kommer dessa förföriska krafter för att hjälpa oss att bli goda övervinnande kristna. Kvinnan vill ha hand om och förändra ursprungskvalitéerna, göra dem annorlunda och nästan bättre.
Det är ingen som nöjer sig med att ha mjölet i en binge. Mjölet ska ju användas, det ska förvandlas till deg och bli bröd. Vi vet att så länge mjölet existerar, så finns det möjlighet att plocka ut varje litet mikropskopiskt pulver och skilja det från det övriga. Men det ska ju förvandlas till deg och när mjölet har förvandlats till deg kan man inte skilja det ena mjölgrandet från det andra. När det har kommit in i ugnen och gräddats, då är det bröd. Kvinnan kommer inte med surdegen när mjölet har förvandlats till bröd. Precis i det rätta ögonblicket kommer hon med sin surdeg och lägger ner den i tre skäppor mjöl.
(Om du börjar titta efter vad det är för något ser du att det handlar om spisoffer. Läser du om vad spisoffret är för något, förstår du vad det är för operationer det här handlar om. Nu går jag inte in på det där om spisoffret, det får du läsa själv.)

Kvinnan lägger in sin surdeg i mjölet och så småningom är hela mjölet förstört. När nu surdegen har trängt igenom, kan man då få ut den ur mjölet? Det är en omöjlighet. Det enda sättet att bevara mjölet, det är att det aldrig får komma i förbindelse med surdegen. Det gäller inte kornet när det står på skördefältet, eller säden då den ligger på logen, utan det gäller först när skalet är borta och säden har pulveriserats till mjöl. Säden går att förvara på logen, men inte mjölet. Det måste in i ladan, mjölet måste skyddas från alla farliga influenser.
Ladan är bilden på församlingen. Skall vi komma undan alla dessa surdegsinfluenser kan vi inte träda i kontakt med dem. Det enda sättet är att vi skyddas i ladan, i en avskild gemenskap, med stängda dörrar för världens alla influenser. Den opånyttfödda människan blandar ihop; Babel, blandar ihop ont och gott. Men när Herren kommer med sin Ande så skiljer han åt kött och ande, märg och ben, allt sätts på sin rätta plats.
Ben är formen, märgen är innehållet, Herren skiljer det åt. Det finns inget ben i märgen. Han skiljer det åt, vattnet och jorden skiljer han åt, men människan och satan blandar ihop ljus med mörker. Vi vill varken ha ljus eller mörker, vi vill ha skymning. Vi vill varken ha himmel eller helvete, vi vill ha fred på jorden.
Egentligen vill vi varken ha Kristus eller Antikrist, för vi vill vara vår egen lille gud. Blanda ihop. Alltsammans det här finns utvecklat, fullmoget, färdigt, mäktigt imponerande. Stolta traditioner, heroism. Inte sekter eller separatister. Många kristna idag har komplex för det. Det värsta man kan säga åt en kristen är att han är sekteristisk. Säger man dessutom att det är en liten sekt då får man ju sammanbrott, det finns ju inget värre. Det farligaste som finns är en liten sekt!
- Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många mäktiga, icke många av förnämlig släkt. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud - ja, det som ingenting var - för att han skulle göra det till intet, som någonting var. (1Kor 1:26-28)
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar