Angelita: Jag önskar få vara med och forma människor till kristna karaktärer!

Reportage: Stina Fridolfsson

Det var en stor uppmuntran att få träffa och göra reportage med Angelita. En Herrens tjänarinna, som är ett inspirerande föredöme med sin livsgärning i den matservering hon driver centralt och nära den underbara strandpromenaden vid havet i Puerto Plata.

-Jag önskar att få vara med och ge människor livskvalitet och forma dem till kristna karaktärer, sa Angelita, när hon gjorde en paus i sysslorna att svara i telefon, hälsa på nya gäster och vaka över att det inte var brist på kött och grönsaker i de olika kantinerna. Ett liv i intensiv vardagstjänst för Jesus!
Maria Tavaris, av alla känd som Angelita, har en matservering centralt i Puerto Plata, bara något kvarter från havet, lärde vi som arbetar i Comunidad Maranata att känna för många år sedan. Det var egentligen genom fängelsemissionen. Charlie, allmänt kallad ”Viejo Bob”, satt fängslad i Victoriafängelset i Santo Domingo. En ensam, fattig haitier, som inte hade någon släkting eller vän som kunde hjälpa honom. Då kom en dag Berno Vidén, på ett av sina återkommande besök i fängelset. Han engagerade sig för den ensamme, olycklige mannen, och hjälpte honom ut från fängelset. Villkoret var att han såg till att Charlie transporterades tillbaka till Haiti, vilket Berno åtog sig att göra. Men först fick Charlie stanna några dagar i Comunidad Maranatas storfamiljsgemenskap. Han hade mött Jesus Kristus till frälsning, och Berno fick döpa honom innan han skjutsade honom till hembygden.
Det gick flera år, och Comunidad Maranata hade förlorat kontakten med Charlie, som fallit tillbaka till missbruk av sprit och levde på gatan. Han hade tagit sig tillbaka till Dominikanska republiken, och bodde i Puerto Plata där han försörjde sig med att laga fläktar, bland annat. En dag kom han till Angelita, som på den tiden hade en kvartersbutik (colmado). Hon bad honom laga en fläkt som var trasig, och började under tiden spela en kassett med sånger av Christina Imsen. Syskon från Comunidad Maranata åkte runt i hela landet och sålde dessa kassetter, som var mycket populära. Charlie lystrade till, och började gråta: -Åh, spela den där igen, det är ju mina syskon från Maranata! Angelita fick spela kassetten om och om igen, Charlie lyssnade begärligt in budskapet och atmosfären. Angelita tog sig an Charlie, och tillsammans med kristna vänner såg hon till att han kom in på ett center för rehabilitering. Han fick åter kontakt med Comunidad Maranata i Santo Domingo, och med stöd av den missionen och kristna syskon i Puerto Plata, började han ett missionsarbete bland uteliggare och gatubarn som höll till nere vid strandpromenaden (el malecón).
Angelita, som nu öppnat en matservering (comedor), fanns alltid till hands med uppmuntran och ett mål mat både till honom och andra behovets barn. Tillsammans med Comunidad Maranata i Santo Domingo och kristna vänner från olika evangeliska församlingar, började man ha möten varje onsdag nere vid havet, och bjöd där på ett rejält mål mat till uteliggarna. När Charlie omkom efter en tragisk motorcykelolycka, blev den verksamheten mera sporadisk, eftersom just Charlie varit den drivande kraften. Men Angelita har i sin matservering fortsatt med daglig hjälp och uppmuntran för behovets barn, och än om hon bor på andra sidan ön, så försöker vi hålla kontakt.
Jag åkte till Puerto Plata både för rekreation i den underbara miljön vid havet, och för att äntligen få träffa Angelita igen. Ganska tidigt en förmiddag tog jag mopedtaxi bort till hennes servering. Hon stod därinne färdig att besöka en väninna som drabbats av cancer innan hon började med maten. Hon tog emot morgonens leverans av vatten och matvaror, och försäkrade sig om att jag skulle komma till maten, för att vi sedan skulle sätta oss ner och samtala. Förutom beställningar av varor, köper hon nästan alltid en del frukt och grönt av de många gatuförsäljare som kommer och  bär stora korgar på huvudet. Det är för  det mesta haitier som då säljer avokado, bananer, apelsiner och andra frukter och grönsaker. - Jag köper mycket av dem för att försöka hjälpa dem litet med försörjningen, förklarar Angelita. - Ibland har jag så mycket avokado, så jag får göra en massa extra sallad, skrattar hon.
Vid tolvtiden, stod många på kö för att äta. Sonen Andy tog mot beställningar, Angelita svarade i telefon och en hel skara medarbetare portionerade mat både till dem som skulle äta i matsalen och till matlådor som skickades iväg till dem som ville ha hemkörning. Angelitas comedor är populär; maten god och vällagad, och så får man vänligt bemötande och ofta ett Guds ord med maten.
Vid ett bord satt maken tillsammans med en trasig, rufsig, smutsig och mager man, som fått en tallrik mat som han snabbt slevade i sig med en sked. Och medan jag satt där i matsalen, hann jag se hur flera andra som uppenbarligen inte hade möjlighet att betala, fick mat. Angelita verkar känna de flesta, hälsar och frågar hur de mår.  
Angelita, som var äldst i en barnaskara av åtta barn, föddes och växte upp på landsbygden ungefär fem mil från Puerto Plata. Vid sexton års ålder tog hon sig till staden, bodde hos en släkting och började arbeta.
Angelita gifte sig och fick ett par söner. När hon var gravid med andre sonen, dog maken. Hon började söka Gud, kände ansvar för sina söner. Hon kom till en evangelisk församling, där hon lämnade sig åt Gud, och även sönerna blev frälsta i den gemenskapen. Efter att ha drivit en kvartersbutik några år, så startade hon sin comedor  centralt och nära el malecón. I denna servering, som växt ut och numera har tolv anställda i kök, servering och leveranser, är ständigt liv och rörelse. Den har blivit något av ett härbärge, där gäster kan slå sig ned och samtala med Angelita, som verkar hinna med att ägna sig åt alla. När äntligen värsta rusningen är över, och de olika kantinerna med mat närmast tömda, får vi tid att slå oss ned och samtala en stund.
Angelita berättar om hur mycket Charlie – Viejo Bob – betytt för henne.
- Jag försöker sätta mig in i Bobs ställe. Hur han, liksom många andra som lever på gatan, sökte tröst i alkohol och droger. Han var en känslig själ, som blev deprimerad när han drabbades av tillvarons ondska och korruption. När han sedan blev frälst och befriad från sitt missbruk, var han mån om att möta behoven hos dem som upplevt detsamma som han. 
Angelitas matservering bär vittnesbörd om att hon verkligen tar emot varje människa som kommer till serveringen inte bara som kund som hon vill sälja mat till. Hon ser den hungriga människan som först och främst behöver lära känna frälsaren Jesus Kristus och uppleva frid. Många av dem som Charlie tog sig an blev också Angelitas skyddslingar, och kommer ofta till matserveringen. Där kan de sitta en stund, köpa eller få ett mål mat, och få utgjuta sina bekymmer för Angelita som ständigt ger sig tid att lyssna till sina medmänniskor. Hon berättar för mig om ynglingen som har sin bostad på terrassen i ett tomt hus, om den gamle mannen som var Bobs vän och suparkompis förr, men nu kommit ur sitt missbruk, och arbetar som vakt i en byggnad intill matserveringen. Medan jag satt där och pratade med Angelica, tittade han in flera gånger. Det märktes att han liksom kom hem till sin familjs vardagsrum för att njuta den sociala gemenskapen. Angelica berättar om olika människor och deras behov:
- En del får man uppmana att försöka ta sig i kragen och se till att de får något arbete. Andra är så trasiga och uppgivna, så de har inga möjligheter. Dem måste man hjälpa ändå, på något annat sätt.
Angelita har en dröm om att kunna öppna ett center för äldre människor, ett härbärge där de kan bo och bli omhändertagna. 
När vi samtalat en god stund, vill Angelita ta mig med att simma i en bassäng ett tag, men jag avböjer, vill tillbaka till mitt hotellrum och sortera intrycken och vila. Vi har suttit inne i hennes sovrum, där hon har skön fläkt från en luftkonditionering som sönerna bekostat åt sin kära mamma. Angelita sa:
- När du kommer nästa gång, måste du bo hos mig. Du får ta den här sängen! Var ska du då bo, säger jag skrattande. –Jag har en bädd häruppe, säger Angelita bestämt, och jag förstår att det är inte bara en artig gest med detta erbjudande. Angelita har tagit emot mig som en Herrens ängel, och vill bevisa gästfrihet. Hon glömmer aldrig vad Comunidad Maranata har betytt för Charlie och därmed också för henne.
- Önskar så att vi åter kunde servera mat nere på Maleconen åtminstone någon gång i månaden, säger hon längtansfullt. Hon har kvar grytorna som inköptes för detta ändamål, men behöver mera stöd för att åta sig detta.
- Jag vill vara med och forma människor till kristna karaktärer, som har Jesu kärlek till sina medmänniskor, säger Angelita.
Sonen Andy vill utbilda sig till kock för att hjälpa modern att utveckla comedoren. Han skjutsade mig till bussen morgonen därpå sedan vi tagit adjö, och han uttryckte också önskan att vara med och forma människor  så de får sant människovärde. En önskan som uppenbart växt fram genom moderns föredöme.
Det värker i mitt hjärta vid tanken på det enorma behov som finns att möta uteliggare och gatubarn i Puerto Plata. Skörden är mycken, men arbetarna få. Låt oss be skördens Herre, att han sänder villiga, hängivna arbetare till den stora skörden. Sådana arbetare som Angelita.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar