JESUS KOMMER - snart är vi hemma!

Predikan av Arne Imsen

Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse blivit oerhört aktuellt. Skeendet utvecklar sig med en nästan automatisk precision emot det vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått.

Jag har alltid haft en oerhörd längtan i mitt hjärta att få förverkliga Guds plan, så att vi inte får en samling kyrkliga spöken i församlingen. Jag är allergisk mot kyrkligheten; den förfärliga uppstyltade och tillgjorda fromhet som tar sig uttryck på olika sätt i olika sammanhang. Och det av den enkla anledningen att vad jag tror och upplever som en absolut nödvändighet är att synliggöra Jesus. Jesus måste målas på ett så tydligt sätt att han känns igen. Vi måste få in det här som är så innerligt förunderligt och hemlighetsfullt, detta att han går omkring, gör väl och hjälper alla. Det gäller att vara rörlig; att inte bli instängd och fixerad, vare sig i traditioner eller verksamhetsmönster, utan att vara mobil, rörlig.
I sin förunderliga missionsbefallning drar Herren själv upp riktlinjerna; ger visionen och manar till efterföljelse och lydnad. Han befullmäktigar sina lärjungar att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Att fortplanta detta gudomliga liv, det är det största som över huvud taget finns i tiden. Det finns ingenting som är större och det finns heller ingenting som är jämförbart med detta. Därför har jag alltid haft denna dröm och bön: Gud i himlen, bevara oss från kyrklighet, försoffning, sömnaktighet, jargong och alltsammans det där som gör församlingen till en fågelskrämma i tiden istället för en Kristusgestalt.
Det har varit en väldig glädje att äga den visionen. Det har också varit en fruktansvärd smärta, för det går inte bevara den utan att det blir en väldig smärta. Uppgörelsen måste börja i ens eget hjärta, och handlar egentligen om en enda sak: att bevaras i den första kärleken, Kristuskärleken. Då faller man aldrig för frestelsen att bli verksamhetsfrälst, traditionsfrälst eller något i den stilen, utan man är ständigt nyfrälst!
Vissa saker i Nya testamentet har gripit mig mer än andra. Det står att kunskapen om Honom gick ut över hela området. Och alla i provinsen fick höra... Det förstår vi ju att detta kan inte vara en fritidshobby, det är en omöjlighet. Det måste bli ett heltidsengagemang för var och en. Ju mindre dödkött församlingen är plågad av, dess större förutsättningar har församlingen att komma ut med, och in i, detta heliga uppdrag.

Det sägs att vi är få. Jag vet inte vad man har fått det ifrån. Jag har alltid känt att vi är i majoritet. Och det beror på att de som är med oss är flera än dem som är i världen. Jag har alltid upplevt det så. Även när jag kommit ensam mot en ganska stor grupp, har jag en känsla av att jag och Gud är i majoritet! Om det varit förhandlingar med myndighetspersoner eller något annat som gällt Guds verk, så har jag alltid känt att vi är i majoritet. Det har i realiteten inneburit att denna styrkedemonstration har förts på två plan. Först är det fråga om den psykologiska krigföringen då man använder alla till buds stående medel för att psyka, sänka ned i missmod. Man blir kanske litet ängslig och upplever hånet, föraktet och idiotstämpeln. Blir man upptagen av detta, då blir man fullständigt oduglig. Men lämnar man det där, låter det vara och bara ser på Jesus, då har man övertaget. Vi måste ha det andliga övertaget, så att människor upplever att vi har fullmakter och det bevisar vi genom vår frimodighet.

Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse av naturliga orsaker blivit oerhört aktuellt. Det är som om händelserna talar sitt mäktiga språk om tidens slutfaser. I en värld där allting inträffar så snabbt, där skeendet utvecklar sig med en nästan automatisk precision emot det vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått. Vi har inte haft förutsättningar att förstå det. Varje dag klarnar det i sanning. Och det är uppenbart att vi i mycket stor utsträckning har missförstått budskapet om Jesu tillkommelse, därför att det har blivit en sorts teknisk, teologisk, eskatalogisk problematik.
Det finns något som heter den eskatologiska paradoxen. Det är skenbara motsägelser. Människor har blivit så upptagna av dessa skenbara motsägelser, att de inte upptäckt storheten i det Gud gör. De har fixerats negativt. Det har hänt att man dragit fram exempel på människor som tagit detta så bokstavligt att de praktiskt demonstrerat sin vilja att möta Jesus. De har klätt sig i vitt och gått upp på bergstoppar där de stått och viftat med armarna och lovat Gud och väntat på Herren Jesus. Detta har man tagit fram som avskräckande exempel på, kanske inte övertro, men uttryck för en fullständig miss då man handlar på det här sättet. Man tycker att det är något förfärligt. Man har dessutom talat om och räckt lång näsa åt de gamla predikanterna som åkte omkring med sina plancher. De ritade och berättade om skapelsen, de ritade och berättade om de olika hushållningarna; nådesepokerna i den heliga historien. De berättade vad som hände, hur de började och hur de avslutades, ända fram till den sista, den oerhörda och dramatiska historien. Detta har man löjliggjort. Man har sagt att det var förskräckligt hur man åkte omkring med planscher, hur man sa att Jesus skulle komma 1914 och en del sa att han kom 1718, och man har nämnt flera årtal att Jesus skulle komma. Det har varit alldeles förfärligt. Men det spelar väl ingen roll? Att människor kan ta miste på en och annan bibelvers, och tolkar in något av sin längtan och sin vision i bibelversen, det är väl inget konstigt.
När det gäller talet om Jesu tillkommelse, har man varit mån om att ge en avskräckande bild om hur människor varit alltför fanatiska. Men vad sker om människor får en felaktig uppfattning om dopet? Om de istället för att låta döpa sig som bibeln lär, börjar begjuta sina barn, vad sker då? Det är väl en mycket värre och allvarligare sak. Eller andra ting som uppenbarligen är helt fruktansvärt. När man lär att man genom sakramenten får evigt liv. Vad är det för något? Det är ju långt allvarligare. Om Jesus inte kom det årtal man trodde, då är ju det problemet ur världen. Men barnbegjutningen fortsätter generation efter generation. Vad innebär det exempelvis att generationer av unga människor släpas fram till nattvardsbordet? Och vad är nattvardsbordet i det här sammanhanget annat än onda andars bord, om vi ska se det precis som bibeln säger? Jag tror inte vi riktigt fattar hur vidrig förkunnelsen har varit då man har försökt psyka ner de här enkla människorna som väntar på Jesus. Om det var fel, och de greps av den här fanatiska känslan att Jesus kommer, vad innebar det?

Jag ska berätta en sak för dig: Jesus kom igår! Jesus kom idag! Jesus kommer imorgon! Vad är det jag talar om? Jag talar om hoppet och hoppets fullbordan. Hoppet är levande. Det är så levande att man har en alldeles bestämd känsla av att man är alldeles i närheten av Hans tillkommelse.
Då man är fylld av anden, sprängs alla timliga gränser, och man upplever oändligheten på ett så påtagligt sätt, att en dag blir såsom tusen år. I tre betydelser kan vi läsa om Jesus som kom igår – han kommer idag och han kommer imorgon. Vet du varför? Jesus Kristus är densamme; igår, idag, så ock i evighet. Men hur vill du då förklara att han kom igår? Det kan Paulus och apostlarna hjälpa mig med. Är det någon av er som kan tala om var Petrus är? Kan någon säga mig var Paulus är? De är hos Herren, för Herren har hämtat dem. Paulus längtade efter att få följa med, och han trodde att Jesus skulle hämta honom. Han talade om att avklädas och överklädas. Han hoppades att han skulle få lyftas upp Herren till mötes i sin egen generation. Så gick det inte till, men Herren hämtade honom. Nu är han bland de avsomnade. Inte bland de döda, utan bland de avsomnade som nu vilar till uppståndelsens morgon, då Han hämtar hela sin församling. Herren har under hela denna tidsålder hämtat sina heliga. Han har hämtat dem. Ingen av dem har dött, för döden har ingen makt över dem. De har avsomnat. Det säger bibeln klart och tydligt. De har hämtats, den ene då och den andre då. Och så har de tagits hem. Vem har hämtat dem? Det är Herren Jesus Kristus. Och hos honom finns en längtan som han har gemensamt med sina egna lärjungar. En förunderligt stark längtan, som bryter igenom allt annat: Jag vill att där jag är, där skolen I och vara. Vill han det, så gör han det. Vill du det, så är också du snart där. Då blir du hämtad på det ena eller andra sättet.
Herren kom – Herren kommer. Han kom igår. Han hämtade Paulus, som längtade hem till Jesus. Han längtade så, att han inte önskade något annat än att få gå till Honom. Men han funderade om det inte möjligen trots allt var bättre för församlingen att han stannade kvar. Och om han skulle stanna kvar i tiden fastän han kände sig så nära himlen, att bara ett steg återstod för honom att komma innanför förlåten, då var det bara ett enda motiv – det var för syskonens skull. De behövde honom. Därför ville han stanna kvar hos dem.
Detta är så utomordentligt och enastående, att det är en fullständig omöjlighet för en opånyttfödd människa med oomskuret hjärta och oomskurna öron att fatta och begripa. Vad kan vi säga om Paulus? Han levde i tillkommelsen och så visste han att Jesus skulle komma på det ena eller andra sättet. Och han såg fram emot den dagen, fastän han hoppades att det skulle ske utan att han behövde avkläda sig. Utan att han skulle bli överklädd och iklädd och ryckas upp i luften, Herren till mötes. Men det visste han, att det må gå hur som helst, så kommer Jesus och hämtar mig. Detta levde han i. Han kallade det för hoppet. Det levande hoppet. Framtidshoppet. Och så sa han till sina syskon: Mina vänner, om vi i Herren Jesus Kristus har haft vårt hopp, och därav intet bliver – hör här argumenteringen: Då är vi de mest ömkansvärda av alla människor.
Det blir något till slut. Något storslaget och enastående. Något ojämförbart och ursprungligt. Om vi i Jesus Kristus har haft vårt hopp, och därav intet bliver, då är vi de mest ömkansvärda av alla människor. Men nu vet vi: Jesus Kristus har uppstått ifrån de döda. Alltså är vi de lyckligaste av alla människor. Är detta sanning, då har vi evigt liv! Hörde du vad jag sa? Evigt liv, barnaskap hos Gud, då har vi frid. Antingen vi är här eller där, antingen vi lever eller dör så hör vi Herren till. Förstår du vad det handlar om? Paulus utvecklar detta på många ställen i sina brev, och på många sätt. Det finns liksom ingen gräns för hans lycka. Så fort han börjar tala om Jesus, så sväller allt. Det får sådana oerhörda dimensioner och det närvarande tonas bort så till den milda grad, att man upptäcker att man med hans förkunnelse lyfts upp på det plan där han rörde sig. Han var redan i himlen.

Hur ska man kunna förklara det? En sak är säker, Jesus är inte i graven. Söker du honom där, så finner du honom inte. Han är inte i död religion eller död tradition. Söker du honom på fel plats, så finner du honom inte. Var är han då? Han är hos sina lärjungar. Där två eller tre är församlade i hans namn, är han mitt ibland dem. Upphöj och tacka och prisa Jesus! Han som var, han är och förbliver till evig tid. Han går omkring bland de sju gyllene ljusstakarna, för han vill utföra sitt uppdrag: Att befria, rena och lyfta sin församling i sitt gudomliga ämbete.
Det är underbart att se hur Gud samordnar det hela. Det är sant att många redan har blivit hämtade av Jesus. Där har du dem. Apostlarna, den urkristna församlingen och sedan alla de heliga rakt igenom historien fram till vår egen tid. Var är de någonstans? De är hos Herren. Vad gör de där? De väntar, bidar. Vad väntar de på? De väntar på oss, att vi åter ska förenas för att tillsammans gå att möta Jesus. Jesus hämtade dem när tiden var inne, och de upplevde att tiden var väldigt kort. Därför menade Paulus att det var angeläget att köpa tiden, alltså tillägna sig den, betala priset. För det man köper, det äger man. Och det har man rätt att disponera. Man har rätt att använda tiden för vilket man har köpt den. Och vad bättre kan vi göra den korta tid vi har kvar, än att använda den och i denna tid tjäna Jesus! Finns det något större, något förunderligare? Betala priset, vilket kanske innebär att man inte kan tillägna sig det världen anser som en absolut nödvändighet för sin lycka, för sin förströelse, för det människor i allmänhet tycker är meningsfullt. Så kommer enkla människor och köper tiden, betalar och fyller den på ett så dåraktigt sätt så människor undrar om de är riktigt kloka. Vad är det som har hänt med dem? Det är helt otroligt när en människa blivit gripen av den verklighet bibeln talar om.
Där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara. Det är det som finns i hjärtat man talar om, sjunger om och lever för. Det föder fram och pulserar hela tiden, och har man skatten i himlen, då är det helt uppenbart att hjärtat hela tiden kommer att sjunga om, tala om och berätta om himlen. Och hur skulle man kunna göra det på annat sätt än att den helige Ande får uppenbara för oss vad som har blivit oss skänkt av Gud?
Jag kan inte framställa detta för dig så att du får uppleva den stora lycka det är att bli medveten om att ha barnaskap hos Gud och medborgarskap i himlen. Det måste den helige Ande uppenbara för ditt hjärta. Jag kan inte tänka på något annat än detta storslagna och outgrundliga. Här är inget förutsägbart. Det är hemlighetsfullt och outgrundligt när vi upplever denna Jesusnärvaro. Vad är större än att få se Jesus med trons ögon? Det finns ingenting större. Jag kan försäkra dig att hela livet är förändrat.

Man sjöng förr: Se, se, se och lev! Man sjöng och grät, man sjöng och skrattade och jublade. Man sjöng och försmäktade. Det var inte bara toner och ord. Det var utstrålning av en himmelsk lycka. Se och lev, en blick på den korsfäste giver dig liv... Och människor såg med trons ögon och blev frälsta, blev helade, blev döpta i den helige Ande. De såg med trons ögon och befriades från missmod, komplex och allt detta som är så typiska kännetecken för människorna i tiden. Se på Jesus! Han är här. Han som var, han är och förbliver densamme intill evig tid. När detta har blivit en verklighet för oss, då är det levande hoppet något  vi har i alla sammanhang. Då är det aldrig långt till hans tillkommelse. Han kommer snart! Så plockar han den ene och den andre hem för att de ska få vila efter slutfört arbete. Arbetsdagen är slut, och de går hem och väntar på uppståndelsens morgon, då den stridande och den vilande församlingen ska förenas och gå för att möta sin Förlossare.
Du är återlöst, fri från all fördömelse oförskyllt, i Guds förunderliga värld. Han ska genom sin väldiga nåd bevisa sin nåds rikedom mot de heliga som är hos Herren. Herren mötte Johannes, där han satt på Patmos isolerad i en fängelsehåla.
Jag känner ingen som på det sätt Johannes gjorde kan beskriva evighetens realiteter och himlens verkligheter. Men han beskrev inte bara himlens verklighet, han beskrev också jordens vedervärdigheter. Han hade förebilder, där han med sin profetiska skärpa fick genomskåda, beskriva och profetera. Vad skriver han om det stora Babylon? En sådan prakt och härlighet. En sådan skönhet. Addera ihop allt det mänskligheten lyckats åstadkomma inom alla områden. Musiken, konsten, arkitekturen. Beskriv vad de lyckats uträtta med avseende på politik och ekonomi och sociala system, osv. Beskriv deras utomordentliga hantverk, deras kläder. Beskriv dem. Våldsamt. Jag kan försäkra dig att knappast någon av oss har skådat maken i tiden. Slutprodukten av allt vad människan lyckats åstadkomma under hela sin historia. Det är väldiga saker. Tänk – orkestrar, hantverk. Det finns ingen möjlighet att beskriva det. Men när himmelen öppnas, då blir Babylon en bakgård. En soptipp i tiden. Helt plötsligt får man se att visst är det makter, myndigheter och prakt. Men det är också demoner. Djävlar. Blodströmmar, hat, förföljelse. Då Johannes fick se himlen, blev Babylon en bakgård av mänsklighetens värsta och farligaste makter och fiender.
Johannes sitter ute på ön och blickar uppåt. Vad får han se? Stenarna med sitt eget namn. Han var inte där ännu, men ändå så var han där. Hans namn var inristat och brödernas namn fanns där. Mannen som satt därute på Patmos var inte i Babylon, han var i himlen.
Vi skulle kunna utveckla detta vidare. Skaran som skulle befolka himlen var inte där ännu. Men det var väl förberett. Där fanns grunden, portarna och den förunderliga muren. Varje sten talar om fullständig identifikation. Han var ett med allt det han såg. Det motsvarade på ett förunderligt sätt hela hans längtan och allt hans behov.

Kära broder och syster, det kan kännas som en Patmostillvaro då det demoniska herraväldet utövar sitt förfärliga inflytande att dra, locka och fresta. Men har du sett den himmelska realiteten? Är du medveten om att ditt namn är inristat där; att du ska dit? Vad som är den bärande tonen i apostelns budskap kan du läsa om i sändebreven, och sedan i kapitel efter kapitel. Där finns en underton som bryter igenom med allt större kraft ju närmare slutet man kommer. Det är detta: Se, jag kommer snart! Och jag har min lön med mig. Se, jag kommer snart! Babylon ståtar, men går under. Patmos försvinner, men vårt eviga hem förbliver. Där är vi inskrivna. Där är vi väntade. Staden står färdig. Boningen är iordningställd. Snart ska vi gå dit för att möta Honom.
Namnet Johannes står inristat, inte som ett vittnesbörd om hans död, men som en proklamation att han lever och ska leva i evigheternas evigheter tillsammans med Lammet. Det var inte en dödförklaring, det var ett upprop till uppståndelse. Snart skulle han, och alla de övriga apostlarna och därmed hela Jesu Kristi församling samlas i den himmelska katedralen. Han kände hur Patmos kindpustades av demoner och makter. Han såg fasansfulla krafter operera i tidens Babylon. Operera vilseledande och förföriskt. Han såg det antikristliga väldet byggas upp och mänskligheten böja knä för Antikrist. Men detta var sannerligen inte slutet. Han såg staden, portarna och muren; grunden. Sist och slutligen skulle han vara där hos Jesus, tillsammans med de övriga apostlarna.
Broder och syster, är ditt namn skrivet där? Är det inristat däruppe? Det är dit du ska, eller hur? I andra Petrus’ brev säger aposteln – så typiskt för en visionär, som har varit tillsammans med Jesus:
-Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka eder. Ty jag vet att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig. (2 Petr 1:13-14)
Det vill säga, det dröjer inte länge innan Herren Jesus kommer och hämtar mig. Hans tillkommelse är nära. Och jag ska gå för att möta Honom. Alltså: oberoende av när det inträffar och hur, så kommer Herren Jesus snart. Han kommer och hämtar mig och dig. Vi lämnar kroppshyddan och går för att möta Frälsaren. Han kommer snart. Tror du det? Det är sanningen. Det är ingen fanatism. Det är livets egna lagar. Och hoppets utomordentliga verklighet. Längre fram i denna text talar han om tillkommelsen på ett annat sätt:
-Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. (2 Petr 1:19)
Så mycket fastare står nu... När? Nu! Hur kunde Petrus säga så på det sättet? Han hade varit på förklaringsberget med Jesus. Och där hade himmelen rämnat, och helt plötsligt blev det bibelstudium däruppe på berget om Jesu förestående bortgång. Exodus. Hans uttåg. Det var det stora uttåget. I historien har vi det lilla uttåget då Mose tågade ur Egypten med Israels folk. Nu skulle Jesus tåga ut ur världen och in i evigheten och proklamera seger för dem som väntade och bidade. Bland andra Abraham. Han skulle tåga ut ur världen. Exodus, det stora uttåget. Och där hade de bibelstudium. Det var Mose, lagens representant, och Elia, profeternas representant, och så var det Jesus. Och där har vi de tre representanterna för församlingen, de tre stödjepelarna; Petrus, Jakob och Johannes. Jag blir alltid så rörd när jag ser och förnimmer det förunderliga samtalet som ägde rum däruppe på förklaringsberget. Jesus räckte den ena handen mot Gamla testamentets och den andra mot Nya testamentets representanter och förenar dem till en kropp. Förenar de heliga i Gamla förbundet och i Nya förbundet. Där står han och binder dem samman till en enhet. Så förenas de till ett Guds folk, till ett egendomsfolk.
Det kunde finnas anledning att tala om att dessa tre stödjepelare somnade på berget, men det är inte tid för det nu. Nu talar man inte om jordens vidrigheter och vedervärdigheter. Nu talar man om evigheten. Nu ligger sömnaktigheten bakom. Bristen är slut. Allt får sin upplösning, förklaring och sin förunderliga manifestation i Jesu egen kropp som förenar dem till ett Guds folk. Vilken upplevelse! De blev så tagna, så de blev nästan mållösa. Och Petrus visste inte vad han skulle ta sig till. Han deklarerade: här är oss gott att vara, låt oss göra tre hyddor, men denna gudomliga härlighet kan inte låsas in i människobostäder eller tempel!

När Jesus fört lärjungarna ner ifrån berget, mötte de behoven där nedanför. Så började himlen tala in i Petrus hjärta. Vad var det som blev så levande för honom? En karismatisk upplevelse av det mäktigaste slaget ledde fram till att det profetiska ordet fastnade. Jag ifrågasätter alla karismatiska upplevelser som inte har som konsekvens att det profetiska ordet blir levande och fastnar. Att man börjar se ljus i tidsåldern, och orientera sig i rätt riktning, så att man blir allt mera medveten om hans tillkommelse. Varje karismatisk upplevelse som är äkta talar inte om att må bra på jorden, den talar om hans tillkommelse, vad profetordet har sagt. Det är det som är aktuellt. Det hastar ännu mer sedan vi mötte Jesus. Det Mose sa om Jesus håller. Det profeterna ropade ut om Jesus, det håller, och det Jesus själv sade, det håller. Sist och slutligen, det profetiska ordet står fast och säkert. Han kommer snart. Låt oss tacka Honom för att vi på det här sättet får möta honom genom hans egen uppenbarelse. Vi drömmer inte. Vi ser med trons ögon ett hem, ett land, en stad, ett rike, en konung. Ett hem. Vi vill dit, för han har bestämt att där han är, där ska också vi vara.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar