Spännande möte med en tidigare ”healer” i Frankrike


Intervju: Stig Andreasson

På vår resa från södra Frankrike tillbaka norrut mot Belgien tog vi vägen till den lilla staden Rombas. Där hade vi aldrig förut varit, eftersom den ligger lite vid sidan om huvudvägen genom Lothringen, som gränsar både till Tyskland och hertigdömet Luxemburg. Rombas har bara tio tusen invånare men ligger i det folkrika departementet Moselle, där över en miljon människor bor och arbetar. Orsaken till att vi reste till Rombas var att vi hade planlagt ett besök hos Walter Vappiani, en före detta ”healer” som blivit frälst och befriad från sina ockulta förmågor.
Vi blev varmt och hjärtligt mottagna av Walter och hans sympatiska fru Agnes, som visade sig kunna konversera på flytande engelska, vilket blev till glädje för missionär Evy Juneswed som var med oss på resan. Vi fick en högintressant eftermiddag och kväll hos Walter och Agnes samt erbjöds övernattning i sköna sängar. Först följande dag efter frukost reste vi vidare.
Idag är Walter och Agnes starkt engagerade i en evangelisk församling i en grannstad och nu och då reser de till andra platser i landet för att delta i möten. Walter vittnar då om sin väg från ockult healing till kristen tro. Han varnar också för ockultism och nyandlighet.
Walters föräldrar kom som nygifta från Italien strax efter andra världskriget. Walter och hans två bröder föddes därför i Moselle och växte upp där. Far dog för många år sedan, men Walters gamla mor är ännu i livet. Redan i tonåren fattade Walter stort intresse för ockult helande. Han ville bli en mänsklighetens välgörare. Genom kontakt med redan verksamma ”healers” upptäckte han sina egna slumrande förmågor. Han upplevde detta som i högsta grad fascinerande och tillfredsställande. Men då han berättar om sin nystartade verksamhet som ”healer” säger han: ”Trots detta kände jag mig inte riktigt herre över mina förmågor. De dök upp helt oväntat och de utvecklade sig utan att jag helt förstod hur det gick till. Men eftersom allt tycktes gå rätt väg, så måste väl denna utveckling vara en gåva ovanifrån. Tyvärr blev jag plågad av stor trötthet och stigande huvudvärk allt eftersom jag gjorde dessa framsteg. Jag måste betala med min egen själsliga energi för att få insyn i det fördolda.”

Resa till fjärran Filippinerna.
För att vidare utveckla sina förmågor reste Walter till Filippinerna för att ta kontakt med de berömda ”healers” som påstod sig kunna utföra operationer med bara händerna. Kontakten med dem blev på många sätt dramatisk. Om detta berättar han med stor inlevelse: ”Då jag nådde fram till platsen där de mest kända ”helbrägdagörarna” var verksamma, fick jag syn på ett slags kapell, där det skulle bli ”healing-seans” på eftermiddagen. ”Att komma in där”, berättar han, ”var som att komma in i en sval och frisk hamn. Sex eller sju personer hade tagit plats i kapellet. Fler kom senare. Jag var den ende utlänningen.
Så kom äntligen det ögonblick som vi alla hade väntat på. Två kvinnor kom in i kapellet: Josephine, en kraftig dam i 40-årsåldern samt hennes assistent, systern Delia, som var yngre och hade finare anletsdrag. Patienterna kom fram, den ene efter den andre. De lade sig ned på altaret, talade om vem de var och tog av kläderna på den del av kroppen som skulle behandlas. Så kunde det verkligt betydelsefulla börja.
Josephine lade handen på patientens kropp, tryckte den långsamt ned, började liksom söka och utan att någon kunde förstå varför det började komma fram blod. Hon tog ut stelnat blod från kroppen och rester av skadad organisk väv. Hon gjorde omkring trettio sådana ingrepp på mindre än en timme. Jag stod på mindre än en meters avstånd från henne, och jag var lamslagen och fascinerad av vad jag såg. Om detta är möjligt, då är allt möjligt, tänkte jag. Efter att alla hade gått presenterade jag mig för Josephine och Delia samt deras bror Romeo, som också var närvarande.
”God dag, jag är healer och använder magnetism som metod. Er läkekonst har gjort starkt intryck på mig. Jag önskar vidare utveckla mina förmågor och kanske en dag göra detsamma som Ni gör.”
Josephine funderade några ögonblick, men eftersom jag visade så stort intresse för saken gav hon mig tillåtelse att stanna några dagar. Jag fick genast en sympatisk kontakt med Josephine och de andra medlemmarna av deras kommunitet. De hade alla de egenskaper som inger förtroende. Deras kommunitet, som bestod av omkring två hundra medlemmar, tillhörde en rörelse som kallades ”Union Espiritista Christiana de Filipinas”. Varje grupp stod under ledning av ett medium som praktiserade healing. I Viliasis stod titeln ”medium” på en anslagstavla som presenterade den som gjorde tjänst i kapellet. Josephine berättade för mig att hennes föräldrar också hade varit medier och att hon själv hade blivit förberedd och invigd till detta helt från tonåren. Hennes gåva kom från Gud, genom hennes andlige vägledare, som kallade sig ”ärkeängeln Mikael”. Det var han som utförde helbrägdagörelserna genom hennes händer och som kommunicerade med henne genom automatisk skrift och som dessutom ofta talade genom hennes mun för att ge sina instruktioner.

En chockerande bibeltext.
Under ett samtal med dessa mina filippinska vänner sade jag:
”Det som Ni gör kan väl kallas för en form av spiritism.”
Alla protesterade energiskt och sa:
”Nej, det är något som Gud förbjuder på det strängaste. Och för att bevisa detta tog Esther, en syster till Josephine, fram en bibel och läste följande text:
- Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri, ingen som utövar besvärjelsekonster, ingen andebesvärjare, ingen som bedriver trolldom och ingen som söker råd hos de döda. Ty avskyvärd för Herren är var och en som gör sådant. Du skall vara fullkomlig inför Herren, din Gud.” (5 Mosebok 18:10-13)
Vilken chock! Jag kände mig som fallen från skyarna. Jag hade aldrig läst Bibeln, och detta var första gången jag hörde något om detta förbud. Ingenting av allt vad jag hade läst hade innehållit något i den riktningen. Precis som många andra hade jag tänkt att alla dessa olika metoder i sig själv var neutrala. Enligt min uppfattning var det utövaren som själv bestämde om han ville använda dem till att göra gott (vit magi) eller till att göra ont (svart magi). Men nu stod jag där med denna bibeltext framför mig och då upptäckte jag att blotta utövningen av ockultism i någon form eller deltagande i seanser var en uppenbar olydnad mot Gud. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag hade ju själv praktiserat mycket av detta, som blev uppläst, och hela min utveckling som healer var berört av detta. Jag var bestört och visste varken ut eller in. Men Gud kunde väl inte vara emot dem som arbetar för att lindra människors lidande!

Baksidorna av ockult helande.
Efter hemkomsten från Filippinerna använde jag alltid magnetismen som helandemetod, och det med växande kraft. Även om jag ännu inte kunde operera med bara händerna, så var det tydligt att jag befann mig i en utvecklingsprocess. Min spådomsmakt började bli interaktiv. De energier som behärskade den person, som jag samtalade med, blev inte bara synliga genom ”auran”, de blev också påträngande. Kraften, som jag hade, hämtade vibrationerna från patienten för att sedan föra dem tillbaka till mig. De bara kom över mig utan att fråga om lov och tvingade mig att känna helt på kroppen vad som var i olag hos personen ifråga. Precis som om jag var i den personen och han i mig.
Om någon sade sig ha ett problem i höger njure eller i vänster lunga fick också jag smärtor på precis de ställena, helt tills jag överförde mina helande energier på patienten genom magnetismen. I mitt yrkesutövande var denna känslighet mycket nyttig, därför att den gav mig fullständig och detaljerad kunskap om den sjukes tillstånd. Men utvecklingen av känsligheten blev mer och mer störande och plågsam i mitt dagliga liv, antingen jag var hos familjen, på ett kafé eller på ett annat ställe, där jag önskade leva ett vanligt normalt liv. Men det blev faktiskt omöjligt för mig att undgå dessa vibrationer. Bara en viss persons närvaro kunde väcka denna känslighet till liv, vilket var generande och obehagligt för mig. Efter mina konsultationer isolerade jag mig så mycket som möjligt för att hämta nya krafter och undslippa dessa vansinniga vibrationer.
Det blev omöjligt för mig att bygga upp en kärleksfull eller vänskaplig relation till någon. Mitt liv tillhörde inte längre mig själv. Jag var intagen och avskild för den aktivitet som krafterna i mig krävde. Vilket bedrägeri! Jag som i kärlek önskade vara andra till hjälp! Nu kunde jag inte längre tåla dem. Livet övergick till en mardröm. Jag hade uppnått det som jag hade önskat, men lycklig var jag inte. Trots att jag var omgiven av en massa människor, kände jag mig ensam och det var ett lidande. Nåväl, jag hade ju själv gjort mitt val. Jag hade ju alltid önskat att få motta översinnliga krafter och förmågor. Nu började jag att förstå priset jag måste betala för detta.
Jag förstod att jag inte var fri och att jag inte var herre över de gåvor och förmågor som bodde i mig. Det var istället de som hade kommandot. Det var de som tvingade mig att åtlyda dem. Jag var alltså inte ryttaren. Jag var bara hästen. Jag var verkligen förvirrad. I full kris. Hela min varelse ropade efter hjälp och ljus. När skulle jag äntligen komma till klarhet?

På upptäcktsfärd i Bibeln.
På Filippinerna hade jag för första gången hört något från Bibeln. Jag skaffade mig därför en fransk Bibel och började läsa. Under läsningen upptäckte jag att Bibeln inte var den gamla dammiga bok från en svunnen tid som jag alltid hade trott. I de bibliska berättelserna framstod antikens människor som medlemmar av samma människosläkte som vi idag. De hade samma svagheter, samma passioner, samma behov. Och de kämpade samma kamp för att förbättra sig. Det visade sig alltså att Bibeln fortfarande var aktuell. Några texter tilldrog sig min speciella uppmärksamhet. Då jag läste dem upplevde jag dem som befriande, välgörande och fridfulla. Jag blev speciellt gripen av berättelsen om kvinnan som hade begått äktenskapsbrott och som enligt de skriftlärde borde stenas. Jesus sa då: ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” Ingen sten blev kastad. Till kvinnan sa då Jesus till slut: ”Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.”
Vilka förunderliga ord! Jag kände att jag kunde älska denne Jesus, som visade en sådan visdom i förhållande till mänskligt hyckleri och en sådan kärlek till en människa i nöd.
Jag fick också uppleva Hans närvaro och ingripandet i svåra situationer. En dag besökte jag en 16-årig flicka som hade fått skelettcancer. Efter att jag hade avslutat min magnetiseringsbehandling fick jag plötsligt förfärliga smärtor i huvudet. Det kändes som om det onda, som denna flicka led av, på något sätt hade flyttats över på mig. Jag blev helt nedbruten. Jag kunde nästan inte stå ut med denna smärta.
Då ropade jag: ”Herre, om det är du som helar, varför får jag så ont? Skall jag bära det som du redan har burit?” I samma ögonblick kom jag ihåg den inbjudan och det löfte som Jesus har gett i sitt ord. ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.” (Matt. 11:28) Jag grep tag om detta löfte och bestämde mig för att lita på Jesus. Plötsligt kunde jag i mitt inre se bilden av honom när han hängde på korset, där han dog i mitt ställe och på grund av min börda. Jag sökte mig fram till honom och tyckte nästan att jag kunde röra vid honom. Ögonblickligen upplevde jag något i mitt inre som kan liknas vid en liten explosion och så var jag fri! Vilken lättnad! Plågorna försvann fullständigt!
Lyckligtvis fick jag kontakt med evangeliska kristna i en grannstad. Jag fick tala ut om mina problem. Jag överlämnade mitt liv helt till Jesus och lät döpa mig. Jag gjorde rent hus och brände upp alla böcker och föremål som hade med spiritisterna på Filippinerna att göra. Då upplevde jag att mina ockulta förmågor försvagades, men helt förvunna var de inte.

Fullständigt befriad
genom Jesu makt.
Mitt problem fick sin definitiva lösning genom mötet med två predikanter från Schweiz. De förstod vad som behövde göras och förklarade för mig att det som de skulle komma till att säga, inte var adresserat till mig, men till makterna som bodde i mig. ”I Jesu namn driver vi er ut. Ni har inte längre någon auktoritet över Walter. Ni måste ut precis nu!” De upprepade denna order till andemakterna, som var i mig, samtidigt som de bad Gud gripa in. Det var första gången jag befann mig i en sådan situation och jag visste inte vad som egentligen skulle ske. Men jag var enig med de två predikanterna. Det som fortfarande var inne i mig måste ut. Själv viskade jag stilla namnet Jesus.
Plötsligt fick jag en intensiv kramp i magen. Och under kanske femton sekunder kastade jag upp något som inte var materiellt, men ändå verkligt och påtagligt. Detta något for ut genom min mun under höga rop, som lät som vredesutbrott. De två predikanterna verkade på intet sätt överraskade. Det var tydligen inte första gången de var vittne till en sådan manifestation av andemakter. Men mina vänner, som var med mig och som blev vittne till denna dramatiska befrielse, var alla likbleka i ansiktet, och sådan var jag själv också. Vi hade varit med om en demonutdrivning precis som på Jesu tid.
Efter detta var jag verkligt befriad från mina ockulta gåvor och förmågor.”
Walters fru Agnes säger tankfullt: ”Jag var med då detta skedde med Walter. Sen var vi med i samma församling i flera år innan vi gifte oss. Vi önskar nu att vårt hem skall vara en hjälpstation för behövande människor.”
Vi upplevde starkt att denna deras önskan redan blivit verklighet.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar