Ett liv i tjänst för Gud

Intervju med Gunnar Nilsson om fadern Tage Nilsson

Gunnar Nilsson, ende sonen till förkunnaren och redaktören Tage Nilsson, berättade i en intervju för Radio Maranata en del ur faderns många år i Herrens tjänst. Helt säkert är det värdefullt för Midnattsropets läsare att ta del av vad han berättade. Stina Fridolfsson ställde frågorna.


-Min far Tage Nilsson var från Alfta socken i Hälsingland. Han föddes 1913. Hans far hette Hans Nilsson. Han hade en diversehandel ute på landsbygden, mellan Alfta och Edsbyn. Där föddes min far som yngst av fem syskon. Min farmor, som jag aldrig hann träffa, var 44 år när han föddes. Hon kom från Polen som liten och växte upp i Sverige. Min farfar var hälsing.  Min farfar var även riksspeleman. Det spelades mycket fiol i hemmet, har min far berättat. Det var inte alltid så roligt, min far blev mer eller mindre tvingad att lära sig spela fiol. Han började som sjuåring. Farfar var ute på spelemansstämmor och spelade. Han skrev också låtar som finns kvar. Det finns några gamla inspelningar med honom. Far växte upp i den miljön. Man bad väl aftonbön hemma, men det var inget kristet hem.
Pappa gick i en gammal byskola som var inrymd i ett missionshus – bönhus, har han berättat. Man gick varannan dag på den tiden. Han läste privat också för sin storasyster, min faster. Som sjuttonåring kom han till Stockholm, och gick på STI, Stockholms Tekniska Institut. Föräldrarna styrde in honom på den banan, så han blev teknisk ingenjör, fastän han egentligen inte hade så mycket intresse för det. Det var meterologi han egentligen var intresserad av. Min farmor och han hade en liten väderstation där i hemmet då han var i tonåren, innan han åkte till Stockholm. Jag fick åtskilliga gånger på senare år vara med honom på en del vikariat på väderstationer för SMHI. Han grundade en väderstation i Edsbyn. Det var på trettiotalet då det var depression och svårt att få arbete. Men han fick arbete på en bank, och sedan blev det väderstationen. Längre fram fick han anställning på Edsbyns träförädling, och där var han kvar i tretton år.
Min mor var också från Hälsingland, de träffades och gifte sig 1940. När det gäller hans frälsningsupplevese, så var det en lekmannapredikant från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen som hette Verner Ol Pers och han fick bedja med honom. Pappa har själv berättat om hur motspänstig han var. Det var mycket möten och frikyrklig verksamhet i Hälsingland på den tiden,  så han besökte väl något möte, men själva frälsningsupplevelsen gjorde han nog i ett stugmöte. Det här var en upplevelse som höll i alla år sedan. Pappa blev sedan verksam inom EFS – DUF; De Ungas Förbund, hette det, men där var man med hela livet!
Man hade bönemöten i Edsbyn där mina föräldrar bodde. Det var inte avgränsat till någon speciell kyrka, utan man samlades i hemmen till bönemöten. Det var pingstens budskap med den helige Ande som inspirerade. Pappa har sagt att den här tiden med dessa bönemöten i Edsbyn var grunden för hans fortsatta kallelse och liv. Där fick de uppleva smörjelsen och kraften från höjden. Det var inte organiserat, utan det var spontana samlingar. Det här ledde till att frågan väcktes om att bli kvar i det sammanhang där han blivit frälst. Det var inget motsatsförhållande, men mina föräldrar kände sig mera hemma i pingstförsamlingen, och slöt sig till den och lät sig döpas där.
Han fortsatte arbeta på träförädlingskontoret i Edsbyn, men sedan fick han en skriftlig kallelse från en liten församling  i Dalarna. Han bröt då upp från företaget, där han annars hade utsikt att avancera, men kallelsen att tjäna Gud på heltid brann, och han tog steget att lämna tjänsten. Brödtjärna hette byn som blev hans första fält. Där blev det väckelse, och många unga människor blev frälsta. Pappa berättade sedan att det var hans bästa tid. Ordet verkade och människor blev frälsta. Än i dag lever några av dessa vänner som då blev frälsta. Jag var ett år då vi flyttade till Dalarna. Efter två – tre år flyttade vi ned till Östergötland, där pappa tjänade som pastor i en pingstförsamling på en plats utanför Linköping, som heter Värna. Sedan fick han kallelse till Gotland, och kom till en plats på södra delen av ön. Där blev min mor sjuk och fick flytta hem till Gud. Jag var då sex år. Men min far fortsatte tjänsten där. Han började också måla tavlor på någon väns inrådan, för att få annat att tänka på under den tunga tiden efter hustruns bortgång. Han tog någon kurs, och det blev många tavlor under år som följde och även många möten. Förutom platsen där han var stationerad, så var det utposter. Jag kommer ihåg väckelsemötena på den tiden, det var i början av femtiotalet. Jag kommer ihåg atmosfären och inbjudan som gick ut i mötena. Det var sådan stämning i eftermötena då människor kallades till avgörelse. Det var möten med omvändelser, dop och andedop.
Min far gifte sedan om sig, och det blev ju bra för oss. Sedan flyttade vi till Malung, dit pappa fick kallelse till en pingstförsamling. Sedan kom vi till Djurås, det var den sista fasta plats min far hade som predikant, och den platsen ligger bara någon mil ifrån den första platsen där han tjänstgjorde, Brödtjärna. Det var ju inte någon välbetald anställning att vara pingstpredikant. Jag kommer ihåg hur pappa i någon av de tidiga församlingarna fick på församlingens bekostnad gå till mejeriet och hämta mjölk och smör, sedan fick man gå till en speceriaffär och hämta ut varor in natura. Det kunde kännas litet konstigt för mina föräldrar. Ett unikt sätt att få lön på!
Vi flyttade sedan tillbaka till Hälsingland, där pappa ursprungligen kom ifrån, och därefter reste pappa på fria kallelser i alla möjliga sammanhang.
När det gäller kontakten med Maranata, så kom pappa redan 1963 till maranatamöten första gången. Vi var med på de allra första mötena på Kinateatern i Stockholm. Och sedan när mötena var på Viktoriasalen, så köade folk ända upp till Drottninggatan inför nästa möte. Jag började resa tillsammans med pappa redan före tjugoårsåldern. Jag var ju med hela tiden i de olika sammanhangen. När man hör ordet förkunnas och det är väckelseatmosfär i mötena, som det var då, så blir man påverkad. Det är det stora och även det nödvändiga, att det inte är bara en teori och man accepterar en lära, utan att man får göra upplevelsen av gudsnärvaro, och får ta ställning. Det har folk gjort i alla tider, och jag fick också göra denna upplevelse av väckelse och ta ställning.
Vi reste över hela Sverige, och bl a var vi flera gånger i Skåne och hade möten inom Örebromissionen. Det var genom kontakter där som vi sedan flyttade dit. Jag träffade min fru i Skåne, och vi gifte oss där. Så småningom flyttade vi upp till Bro utanför Stockholm. Då var pappa i åttioårsåldern, och vi hade ju god kontakt med Maranataförsamlingen.
När det gäller tidningen Guds Rikes Röst, så var den först ett församlingsblad han började ge ut på Gotland. Då var jag ju barn, men jag kommer ihåg att pappa och en annan predikant som hette Svenningsson, hjälptes åt. De låg på golvet och höll på med hektografering; alltså någon föregångare till stencilering. Man lade ut ett och ett blad som trycktes av.  Vi skriver nu årgång 59, och det är alltså från den tiden. Pappa fortsatte att ge ut detta blad även sedan han kom till nya församlingar och när han reste runt som evangelist. Han delade då ut denna tidning som en väckelseskrift. Så förkunnelsen har fortsatt skriftligen. Han gjorde allt själv. Efter hektograferingen blev det spritduplikator. I tonåren började jag hjälpa till med framställningen, och då blev det tryckning.
Jag kommer ihåg hur pappa satt och arbetade med tidningen och skrev ända till de sista dagarna han bodde hemma. Han var aktiv ända till 93 års ålder. En kännetecknande del av min fars förkunnelse, var just detta om  Jesu tillkommelse. Det återkom han ständigt till, hela tiden. Och det var ju så i början av väckelsetiderna i vårt land, att en central förkunnelse var detta att vi väntar Jesus. Vi väntar inte på något rike här på jorden. Vi vet ju att det talas om ett tusenårsrike, men för den kristna församlingen väntar Jesu återkomst. Evakuering! Den tonen var levande för min far hela tiden. naturligtvis tillsammans med försoningsbudskapet, men detta var en mycket stark sida i hans förkunnelse.
Därför var ju också Tage Nilsson en kär gäst i Maranataförsamlingen, dit han ofta återkom och predikade. Han hade alltid maranatatonen. Hur såg han på avfallet i kristenheten?
-Han tyckte det var svårt. Och man märker ju när man samtalar med folk, hur många känner en vånda och har svårt att acceptera allt nytt som har kommit. Man vill behålla det gamla. Och så var det med min far. Han kände detta. Med sin förkunnelse ville han leva kvar i Guds Ord. Att man ska hålla sig ifrån världen. Alltså inte en isolering i det vardagliga livet, men att man håller sig till Herren och håller sig på avstånd från sådant som besmittar. Det blev inte så populärt att förkunna på det sättet. Så är det ju. Därför att dessa nya tankar som kommer vill ju utjämna, så vi blir integrerade i stället för uttagna. Tillsammans med förkunnelsen om Jesu återkomst, var pappa angelägen om denna helgelseförkunnelse, att leva avskild för Herren. Att man i sin livsstil och livsföring lever för Herren.
Han vågade ta ställning och uttala sig mot när man i församlingarna inte ville göra upp med sådana som levde i uppenbara synder.
På senare år, när pappa drabbades av en viss demens och inte längre var så klar i tankarna, så märkte jag att när vi kom in på andliga ting, så kunde han be brinnande till Gud, bad för oss som familj, osv. Då var det klart!
 Just min fars andliga sida och förkunnelsen  har vi som dyrbart arv. Vi alla som hör Herren till vill stå för det som Ordet säger. Det är något som förpliktar i fortsättningen också. Vi bygger ju inte omkring lärofäder, vare sig min far eller andra, men vi bygger ju på Ordet. Min far brukade säga att det handlar inte om den och den personen, men det handlar om Ordets förkunnelse.
Det står ju i Hebréerbrevet:
 -Tänken på edra lärare, som hava talat Guds ord till eder; sen huru de slutade sin levnad, och efterföljen deras tro. (Hebr 13:7)
Det var ju en trons vandring under många år, och så var Tage Nilsson verkligen ett föredöme!
Trons väg är miraklernas väg. Vi upplevde Guds nåd och hjälp i många trängda lägen. Den profetiska sidan var också väldigt stark hos min far. Vid ett par  tillfällen fick min far vara med om att tala för honom fullständigt främmande språk. Ena gången var det till en person som kände igen sitt eget tungomål. Och det var budskap till honom om hans situation, hans liv och kallelse. Han var från Belgien, av vallonsk släkt och talade ett språk som var fullständigt okänt för oss. Men min far fick alltså tala till honom direkt på hans språk. Ett annat tillfälle var i Israel på ett möte i Jerusalem. Gud använder ju vem han vill, när han vill och hur han vill. För honom är allting möjligt.
Jag har ju också personligen varit med om hur Tage Nilsson fick komma med en profetisk hälsning till mig i en svår situation då jag behövde speciell hjälp, och det vet jag andra som kan vittna om i vår församling. Det var underbart med de gåvor Tage använde i församlingen då han kom resande. Han reste väl på många platser, men kunde alltid på ett personligt sätt fungera som själasörjare.
-Ja, det blir ju så om Anden får verka. Man vet ju inte vad som bor i andra människor, men Gud kan ju uppenbara det så att det blir till hjälp. Vi behöver detta idag. Det finns många människor som lider och har svårigheter och problem, då är det ju underbart när den profetiska gåvan kommer till uttryck och användning.

Min fars jordevandring är avslutad och vi får som det står i Hebréerbrevet tänka på hur han slutade sin levnad och efterfölja hans tro. Det är inte hans speciella personlighet, men hans tjänst vi får se på. Apropå hans kontakt med Maranata, så var han ju tillsammans med Aage Samuelsen i Norge i början av sextiotalet, eller om det rent av var redan 1959. Pappa besökte ett annat sammanhang i södra Norge, och Aage Samuelsen hade sina stora möten i Skien. Så blev pappa inbjuden att ha möten tillsammans med honom vid några tillfällen, och jag minns att jag som tonåring var med. Det var väldigt stora möten och stora annonser – allting var stort!
Vad vi behöver nu som alltid, är Herren själv. Att få möta Jesus. Det finns mycket religion, mycket religiositet, mycket kristen verksamhet.  Var och en kan ju tjäna Gud på olika sätt. Men det centrala är att möta Jesus och göra först och främst en frälsningsupplevelse. Det är ju detta som består. Jesus sa att vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ. Vi har ofta så mycket omkring oss, vi ska vara så medvetna och engagerade i allt möjligt. Men evighetsperspektivet – vad blir det sedan?
Jag har kanske tänkt extra mycket på detta nu sista tiden i samband med pappas avslutning av jordelivet och begravningen. Vad kommer sedan? Vi vet vad bibeln säger om det som kommer sedan. Därför är det både allvarligt och härligt med att ha detta fullständigt klart för sig, och att det får vara en del av förkunnelsen. För det liv som har tänts i och med att vi tog emot Jesus, det är ju det liv som ska fortsätta i evigheten. Den som tror på mig, säger Jesus, han ska leva om han än dör. Så det liv vi har fått, det lever vidare. Detta är så oerhört, och därför är det så allvarligt att vi tar vara på den stund vi tillbringar på jorden. Evangelium om Jesus är det enda som kan göra att människor får kontakt med den levande guden. Att evangelium får gå ut klart och oförfalskat och inte avskalat, utan i sin fullhet, det är vad vi behöver. Och likaså den utrustning som Gud har lovat oss i Ordet. Jesus säger: Jag går bort, det är nyttigt för er att jag går bort, men jag ska sända till er den helige Ande. Av mitt ska han taga och förkunna för eder, står det i gamla översättningen. Och det är väldigt viktigt att betona det. Vi kan tala om den helige Ande, ibland litet vårdslöst. ”den helige Ande sa till mig, jag kände i den helige Ande, osv. Det finns många uttryck vi använder som kanske inte är fel i sig, men det är viktigt att vi förstår att vad den helige Ande säger aldrig någonsin kan stå i motsatsförhållande till vad Jesus har sagt, det vi finner i bibeln. Det kommer också  profetiska uppenbarelser för speciella människor, men det finns ingenting i den helige Andes undervisning som kan stå i motsatsförhållande till det som är skrivet i Ordet, det bara understryker. Evangeliet om Jesus, den personliga frälsningsupplevelsen och detta att bli beklädd med Guds kraft är vad vi behöver nu.
Man märker att det budskap din far förkunnade verkligen har tagit gestalt i dig och du för fram det på ett så angeläget sätt, så det lever verkligen vidare! Det är underbart att vi får märka att du fortsätter förmedla det din far predikade så många år.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar