Maranatamöten i Norrland

Rapport av Emanuel Johansson


Tidigt en morgon vid månadsskiftet maj- juni lämnade två bilar Stockholms västra regioner med riktning mot Norrland. Vi var en grupp om åtta vuxna och två barn. Sari och Henry Schwartz hade kallat Maranataförsamlingen i Stockholm att ha en mötesserie i Skellefteå. Det var länge-sedan några Maranatamöten annonserats på de breddgraderana, därför var det med stor spänning vi antog färden.
Att resa från Stockholm till Skellefteå tar en hel dag i anspråk, väl framme hade Sari gjort i ordning en god kvällsmat. Den oerhörda gästfrihet vi möttes av är svår att beskriva. Henry visade oss lokalen och de två övernattningslägenheterna vi skulle bo i. Styrkta av maten men trötta av färden tog vi lägenheterna i bruk och kunde vila inför helgens möten och evangelisation. Mötena skulle hållas i områdets kvarterslokal, en ljus gemensamhetslokal med kök.
Inför fredagskvällens möte hade en del traktater delats ut. Broder Henry hade annonserat och inbjudit grannar och bekanta. Områdets MR-prenumeranter hade också fått ett brev med inbjudan till mötena. Trots detta undrade vi om någon skulle dyka upp. Vi tänkte på de många åren som gått sen sist och svårigheten att samla folk i dagens tidsfattiga samhällsrytm. Men innan klockan var sju var lokalen som rymde drygt 40 personer full. Där samlades folk av alla slag. Nyfrälsta som längtade efter förnyelse, ofrälsta grannar som svarat på inbjudan, släktingar till Sari och Henry, maranatavänner som ståndaktigt håller ut utanför lägret, människor med olika nationaliteter, pingstvänner som aldrig tidigare gått på maranatamöten osv.
Inför folket och den tydliga känslan av att det fanns en förväntan kände jag mig liten. Men när mötet väl börjat och vi började sjunga de andefödda väckelsesångerna kände jag mig trygg. Jag upplevde att vår brist på artistiska färdigheter och litenhet var en förutsättning för att Jesus skulle få vara i centrum och bli stor ibland oss. I de enkla vittnessbörden och sångerna kom både allvarsamma väckelsesignaler och ord till förnyelse och uppmuntran fram.
Efter mötet bjöd Sari och Henry på fika. Många dröjde sig kvar och samtalade. Jag tror att de flesta kommit till mötena med en ärlig längtan att få möta Gud. Kanske är det så att många har tröttnat på ett urvattnat och anpassat budskap och längtar efter det gamla evangeliet.
Trots regn och kyla samlades folk till alla helgens möten. På måndagen skulle hälften av oss ställa färden mot Stockholm igen. Men inte längre än till Umeå. Där hade nämligen syster GunBritt Johansson ordnat en lokal. Maranatamöte måndag kväll klockan 19 i Blåbandslokalen var annonserat. Inför detta möte kände vi oss än mer begränsade. Men det var en stor uppslutning, så den lilla lokalen blev full. Också här märktes en tydlig hunger efter det enkla evangeliet.
Jag har en förhoppning om att mötena för de som  samlades både i Skellefteå och Umeå blev en uppmuntran och en uppfordran att kämpa för evangelium. Samtidigt blev helgen i Norrland också en uppfordran för oss som åkt från Stockholm. Vi behöver komma ut med evangelium i landet. Vi har inga stora namn som dragplåster, men vi har en stor och underbar frälsare -  Jesus Kristus.
Henry och Sari i Skellefteå och Gun-Britt i Umeå tog initiativ att kalla på Maranatasyskonen från Stockholm. Ett sådant initiativ kan innebära välsignelse, men också motstånd.
Vi vill inte presentera en verksamhet eller vinna mark för någon maranataorganisation. Men börjar Maranataropet ljuda i någons hjärta, vart det än är, kommer inte konsekvenserna att utebli. Maranata - Jesus Kommer!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar