Den ekumeniska dialogen med Islam – hur ska den förstås?

Text: B V Henry


Att skilja på motiv och
målsättningar
Av någon anledning har mitt intresse och mitt syfte att leva i fridsamma relationer med muslimer av en del kristna ofta uppfattats som en kompromiss med den bibliska åskådning jag har och alltid har proklamerat, vad gäller det unika med kristendomen och dess budskap.
Medan jag alltid har betraktat kärleken som en viktig kommunikationsväg, så har detta aldrig kopplats bort ifrån nödvändigheten att tala sanning, vilket är det enda som ger frihet – Joh. 8:32, 36. ”Elsk disse araberna” , som titeln på en av mina norska böcker lyder, har aldrig varit tillämpbart genom att tiga om vad muslimer behöver höra om vårt budskap om hopp till en Uppstånden Herre och Frälsare.
Medan det är sant att mitt sätt att nalkas muslimer alltid har varit respektfullt och fridsamt snarare än misstroget och avvisande, så har det aldrig inneburit att jag håller med om allt som Koranen och Sharia-lagar lär, och inte heller att jag erkänner vissa former av praxis som är förknippad med deras religion. När det gäller denna sista punkt så måste de kulturella inslagen i muslimvärlden skiljas ifrån det som är strikt religiöst eftersom nästan varje etnisk grupp som den består av, i dess vida panorama-liknande utsträckning från Arabien till Indonesien, uppvisar stor variation vad det gäller att trotsa en ofta förekommande kliché om ett allmänt accepterat, monolitiskt block.
Det finns mycket polarisering och många påståenden ibland kristna av olika slag om hur vårt förhållande till muslimerna och deras tro borde se ut i den växande pluralismen i Europa. Faktiskt så har en del muslimer samma känslor ifråga om de kristna och delar samma längtan att desarmera spänningen och undrar om det finns något sådant som en universell tro som går utöver etnicitet och övertygelse och förmår ena hela mänskligheten. En sådan utopi stöder både en del kristna såväl som en del muslimer, och de är anhängare därav.
Moammar Qaddafi kan kommas ihåg för att ha varit ordförande för ett judiskt -kristet möte i Tripoli 1976, en gest som applåderades av somliga.
Sannolikt var det ett spel för gallerierna, eftersom han i själva verket trodde på Islams överlägsenhet och slutliga triumf.
Samtidigt med sina oljeinkomster drev han vidare med sitt varumärke av Islams rätt över den afrikanska kontinenten, till nackdel för de kristna församlingarna, som fallet var i Uganda under Idi Amins’ ökända regim, han som konverterade till Islam av ren bekvämlighet. Detta, och många andra skickelser, har visat att det ofta finns en konkurrensfaktor snarare än en samarbetsfaktor i skydd av ett ekumeniskt eller interreligiöst paraply.

Att övervinna de framträdande skillnaderna
All hans reservation och även hans ovilja till trots, vad det gällde att öppna en ekumenisk dialog med Islam, så gav påven Benedikt XVI grönt ljus till att upprätta ett pågående katolsk-muslimskt forum, med ett första gemensamt möte i november 2008. Pionjärinitiativet var ett svar på ett öppet brev från 138 muslimska lärde som ställdes till påven och andra kristna ledare under de föregående åren. Denna inbjudan kom att få en knuff av påvens kontroversiella uttalanden om Islam i Regensburg i Tyskland. Ali Aref Nayed, chef för det Kungliga, strategiska Islamstudiecentret i Amman, i Jordanien, sa:”Hela detta initiativ handlar om helande”. Han tillade att ”...syftet är att återvända till trons rötter och vad vi har gemensamt”. Utgångspunkten för invigningsmötet var kristen och muslimsk undervisning om plikten att älska Gud och nästan. Medan det är sant att förhållandet mellan kristna och muslimer har varit problematiskt, med många tragiska sammandrabbningar vilket har varit karaktäristiskt under århundradenas lopp, så känner många mer än någonsin ett behov av att överbrygga denna beklagliga period av historien då fanatiska röster uppmanade till korståg och jihad, allt i religionens namn.
I en värld som fortfarande är utsatt för inter-religiöst våld och apokalyptiska förutsägelser om nya ”civilisationernas sammandrabbning”, hörs motsatta appeller om eftergifter och förlikning från olika talarstolar.

Hur som helst, med ett sådant önsketänkandes alla meriter kan man inte dölja kristendomens unika anspråk, och detta medför till slut ett fördömande av alla andra religioner, vars distinkta karaktär inte bör fördunklas genom att man lögnaktigt assimilerar sådana religiösa idéer som är främmande för kristendomen (synkretism), och på det viset skapar en steril hybrid. Så gör jesuit-teologen Jacques Dupuis i sin bok ”Towards a Christian Theology of Religious Pluralism” (1977). Och på sitt vis och med sin inspiration är Khalil Gibran’s (1893 – 1931) kända bok ”Profeten” ägnad åt appeller om en syntes mellan Islam och kristendom, genom att praktiskt utforma stränga regler. Den libanesisk-amerikanske författaren låter i sin berättelse Almustafa, profeten, i en otydlig predikan besvara frågor om kärlek, arbete, smärta, död och liknande.

Under tidens gång har både muslimer och kristna i ett symbiotiskt förhållande gjort insatser för att tackla de religiösa barriärer som skiljer dem från varandra. Under senare år har det spridits litteratur som skrivits av både kristna och muslimska författare, och som kommit till för att tjäna som katalysatorer, för att röja undan kontroverser och undvika konflikter för enhetens skull – man har då valt ett flytande snarare än ett solitt ställningstagande till sanningen. Man kan nämna en sådan bok som, helt tömd på all polemik, har skrivits av Guilio Basetti-Sani ”The Koran in the light of Christ – A Christian interpretation of the Sacred Book of Islam” (= Koranen i Kristi ljus- en kristen tolkning av Islams heliga bok) .
Och således, medan det kan argumenteras att det finns paralleller mellan kristendom och Islam, så kan vi inte se förbi eller ignorera paradoxerna, som den ovan angivne författaren gör: Kristi eviga Sonskap, Joh. 17:5- 24, Kristi ställföreträdande offer på korset, Joh. 1:29 och 1 Petr. 1:18 – 21; den uppståndne Herren och världens Frälsare, Apg. 2:32-36 och Uppb. 1:18. Dessa huvudstycken i läran tål inga kompromisser, utan dem måste vi insistera på även om vi befinner oss mitt uppe i muslimsk förnekelse och förkastelse av dessa historiska fakta.

Hur välmenande man än är, och hur man än avser att leva i fred med alla människor så finns det en konstant risk och redan en hel del bevis på att bibliska sanningar har urvattnats och även offrats för att nå dessa mål. Man kan påminna sig den fascinerande och närmast legendariske Franciskus av Assisi’s person, som i sin rörande och naiva enkelhet, i kontrast mot korsriddarnas hat och våld, prövade ett äventyr som har inspirerat och motiverat efterföljare att komma med ett annat slags kristet vittnesbörd till muslimer. Som en ikongestalt för katoliker och även för en del protestanter har Franciskus blivit prototypen för en ekumenisk dialog som många har förespråkat ända sedan hans möte med Sultan Malik al-Kamil (Saladin’s brorson) av Egypten i september 1219*.  Det ville spanjoren Romon Lull ( 1236 – 1315) göra, men hans predikan om den korsfäste och uppståndne Frälsaren togs inte emot av muslimerna i Nordafrika, och på grund av det blev han martyr på dess kust. Koncentrationen på budskapet om korset som frälsningens enda väg har aldrig varit populär, utan snarare ett stötande budskap för muslimer och många andra.

Förespråkare av en
komplicerad röra
Sedan dess och i tider som ligger oss närmare, har människor lagt evangeliets anspråk åt sidan, och vänt sin uppmärksamhet till Gamla Testamentet och dess betyganden med ett hopp att bereda väg för en bättre förståelse genom att koncentrera sig på Abraham hellre än på Jesus. Ett gemensamt andligt arv kan spåras till Abraham, och utifrån denna källa har ekumeniska förespråkare försvarat ”en fristad” för muslimer inom en allt omfamnande, religiös rörelse. Men det handlar inte bara om löftet till patriarken, utan om detta löftes fullbordan i Kristus (Gen. 12:1 – 3, Apg. 2: 37 – 39, Ef. 2:12 – 18), vilket verkar den stora skiljelinjen och uppdelningen!
Trots allt resonemang om monoteism som en nyckelfaktor som drar dem samman, måste det understrykas att kristendom och Islam (inklusive Judendom) har ganska olika begrepp om en Gud och även om Abrahams specifika roll. Kort, så har Islam med sina inneboende anspråk presenterat sig som motsatsen till biblisk kristendom, och i sanning som en förbannelse (Gal. 1:8-9)! Utan hänsyn till dessa fakta har den lärde fransmannen Louis Massignion (1883 – 1962) förordat ett sådant selektivt/exklusivt ”abrahamitiskt” tillvägagångssätt med sin sentimentala förkärlek för muslimsk mysticism (sufism), att det också har influerat en sådan munk som Charles de Foucauld i hans sydalgeriska avskildhet att förbereda en generation av subjektiva, snarare än objektiva tänkare.
Och detta påverkade den kontroversielle schweiziske romersk-katolske teologen Hans Küng att skriva ett monumentalt verk på tre volymer: ”Islam: the Past, Present and Future” (USA-Oneworld 2007). Alla dessa och många andra har talat och skrivit enligt samma linje och i hopp om en ekumenisk fred. För Küng representerar Islam ett hopp snarare än ett hot mot Judendom och kristendom, och han argumenterar därför, att de tre religionerna tillsammans borde befrämja förutsättningar för världsfred*.
Och numera har bibliska övertygelser ersatts av en bekväm livsstil i en del kyrkor, och även av andra alternativ, som utgör skadliga kompromisser. En lockande religiös pragmatism på bekostnad av sund, biblisk lära. Det är förståeligt att med den situationen vi har i en föränderlig och osäker värld, att vissa ledare inom den ekumeniska rörelsen vill skynda på ett ”fredsavtal” med muslimer av god vilja. De söker efter en ömsesidig förståelse då det gäller att sprida en ytlig atmosfär ( som det visade sig 2006, bland annat under de våldsamma protester som leddes av Ahmed Abu Laban, på grund av de danska karikatyrteckningarna ) och en omformulering eller en anpassning av tidigare lärosyn, för att alla religioner ska kunna accepteras!
Men de revisionistiska strävandena i ”The Book and the Koran” av Muhammad Shahrur, med avsikt att omtolka Koranen för moderna läsare, fördömdes vitt och brett i den fundamentalistiska islamska världen, trots den fromma tonen och den stora populariteten. Och detta på just sådant vis som konservativa kristna förhåller sig avvisande till någon moderering av deras egna heliga skrifter och deras tros grunder. Båda grupperna skulle betrakta varje sådan omprövning som falskhet, och därför fortsätter kampen om böckerna!
Innan alla de centrala händelserna efter 9/11, kände den numera bortgångne professorn, Jacquea Ellul en oro inför den alltför positiva inställning till Islam som han uppfattade var på tillväxt i intellektuella, men också i kristna kretsar.
Som han var kritisk till en västlig, kulturell relativism och även till en kyrklig tendens att börja fraternisera på områden som hållit kristna och muslimer skilda som olika poler i sina respektive religioner, kunde Ellul inte begripa uppkomsten av en demagogisk diskussion över Koranen i en del kyrkor . Teorier om likvärdighet och om vad som betraktades som samme Gud, samma värden och samma frälsning, framställdes. Mer som teolog än som filosof, med god insikt om Islam, reagerade han i sin bok:”Islam et Judeo-Christianisme” (1994) , där han avvisade en ”revidering av historien som helt och hållet gynnar de muslimska folken”, och missbruket av uttryck som ”vi är alla Abrahams barn”, ”Bokens religion”, ”en imam, en rabbin och en präst delar en och samma tros-bekännelse”. Ellul ser bruket av denna jargong som enkelriktad ekumenik, medan Islam hårdnackat försvarar ”fixeringen” av sina dogmer.

Eftersökt samvälde och förnekat samvälde!
Det är inget tvivel om att i vårt västliga, postmodernistiska samhälle, där kristendomen i sekulariseringens tidvattenvåg stegvis kasseras, vinner istället Islam - som en religion med en underliggande agenda för världsherravälde och med sitt bestämda krav på erkännande, samtidigt som den når nya gränser och skjuter nya rötter - alltmer mark. Och detta syns redan på det politiska, utbildningsmässiga, sociala, juridiska och kulturella området. Detta är rättigheter som på många vis har erbjudits av ett självbelåtet, kristet Europa, och paradoxalt nog nekas kristna samma rättigheter i områden där muslimer redan har övertag och kontroll. Den gamla tanken från det Ottomanska riket: icke-muslimer i muslimska länder förtjänar beskydd (dock som andra klassens medborgare), har försvunnit från stora stråk av den muslimska världen, och alltmer är resultatet förtryck och även blodsutgjutelse, som kan ses i Pakistan, Iran, Sudan, Egypten, Nigeria o.s.v.
Och även om den stora majoriteten av muslimer lever i fredlig samexistens, så behövs det inte många extremister för att skapa kaos genom våld som framkallar hat.

Det är en lång litania över lidandet som drabbar de kristna under muslimskt styre, och för många av dem är de ekumeniska strävandena som en metod att förebygga eller bota globalt missnöje som att lägga sten på börda. Detta är realiteter som vi inte kan ignorera, och det är en stor utmaning för Guds sanna församling och dess trogna medlemmar att vakna upp, inte i islamofobins dystra stämning, men i Kristi Ande, för att fullgöra sitt högtidliga mandat i vad som alltid har varit en religiöst och politiskt antagonistisk miljö, Matt. 28:18 – 20, Ef. 3: 8 – 11.
* Även om det har upptecknats i många medeltida krönikor så har ingen samtida, arabisk författare nämnt om detta möte. Inom den Romersk-katolska kyrkan har påven Johannes Paulus II mer än någon annan fört fram Franciskus av Assisi som en förebild på ekumenisk dialog. Han var mycket angelägen om att utveckla vänskapliga relationer med muslimvärlden, vilket blev särskilt tydligt i hans resor till länder med en markant muslimsk befolkning.
* En utveckling som den ovannämnda är typisk i ljuset av sådana bibelställen som Uppenbarelseboken kap. 17, vilket många tror talar profetiskt om världsreligionernas enande.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar