Själavård - att ta sig an de hjälplösa



Bibelstudium av Märta Berg


Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål. (1 Kor 12:28)


Att ta sig an de hjälplösa – att ta sig an de svaga. Det är just det som är själavård. I det här sammanhanget gäller det inte samhällets professionella psykvård eller människovård utan vad Gud har upprättat i församlingen. Enligt bibelcitatet ovan förstår vi att det är en nådegåva. Att ta sig an den som är svag.
Guds tanke är att det i församlingen ska finnas de som fått detta som ett speciellt uppdrag.Församlingen är inte en luddig företeelse av något som flyger och far i olika tider.Församlingen är herrens byggverk och den är fullödig först då de andliga gåvorna är i bruk. Då är det väldigt viktigt att inte bara profeter och tungomålstalare finns, utan också att gåvan att ta sig an den svage, är upprättad och tydliggjord i församlingen. Det är grunden för själavård.

Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem som tro på mig skall
-förbliva i mörkret.
Det är Jesu inställning som evangelisten Johannes återger den.

I den elitstyrda och elitistiskt genomsyrade värld vi lever är svaghet något oönskat. Dessvärre börjar det redan vid tidig ålder. Den som är fyra år kan få vara med och spela fotboll, medan den som fyllt fem,redan kan vara bortsorterad för att han inte är bra nog. Sedan följer skolan med sitt elitistiska synsätt, där den som har stor förmåga ska uppmuntras och få välja särskilda möjligheter, medan dessvärre den som kanske har en annan sorts begåvning än just den skolan anser vara viktigast, får sitta i ett hörn för sig själv utan och aldrig får någon uppmuntran. Är du svag utifrån detta samhälles måttstockar, så är du redan från tidiga år bortsorterad, ja då blir det ingen karriär.Vi har ett samhälle där den svage inte har fullt människovärde.
Det måste ha varit så också på Jesu tid, eftersom han framställer en liknelse som talar om detta. Alla Jesu liknelser är väldigt intressanta. De vill lära oss något för framtiden och för den tid som är vår verklighet. Vi läser från Luk 13:
- Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men fann ingen. Då sade han till vingårdsmannen: ‘Se, nu i tre år har jag kommit och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden? Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: ‘Herre, låt det stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva omkring det och göda det; kanhända skall det så till nästa år bära frukt. Varom icke, så må du då hugga bort det.’»
Mannen hade ett fikonträd i sin vingård. I vingården har man annars vinrankor. Men den här mannen hade ett fikonträd planterat i sin vingård. Det var kanske ett speciellt träd för honom, som han hade satt stora förväntningar till. Han gick där år efter år och sökte få dessa förväntningar uppfyllda och när han kommer dit för tredje gången och där inte finns ett enda litet fikon, då säger han: -Hugg bort det! Varför ska det få stå här och utsuga jorden? Varför ska det få tära på möjligheterna för vinrankorna att må bra och ge en ymnig skörd och en säker inkomst? Men vingårdsmannen sa: ‘Herre, låt det stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva omkring det göda det; kanhända skall det så till nästa år bära frukt.’
Så säger han: ’Varom icke, så må du då hugga bort det.’ Det är klart att vingårdsmannen visste att det aldrig skulle bli aktuellt. Han visste att om han fick ta hand om fikonträdet, fick ge det den näring det behövde, fick gräva omkring det, så inte främmande rötter kom in och förstörde – då visste han att utifrån den behandlingen skulle det komma att bära frukt.

Jag ser Jesus presentera sig själv som den här vingårdsmannen i ett samhälle som, oavsett om det var för tre tusen år sedan eller idag, säger: Varför ska du stå här och utsuga? Varför ska du tära på oss andra, så att inte vi får någon möjlighet? Jag kan också se, dessvärre, att det inte handlar om samhället enbart, ibland är det så också i den kristna gemenskapen. Inte minst i de dyrbara kyrkorna med i alla avseenden lyckade medlemmar. Eller i trosrörelsens lycklighetsteologi. Vi måste nog alla rannsaka oss så vi inte hamnar i en fälla, där vi luras tro att det ska ställas större krav på fikonträdet, bara för att det är olikt vinrankorna.
Vi vill se frukt på det – annars hugger vi bort det. Vi gör oss av med det. Sådana är vi människor. Men vingårdsmannen, Jesus, säger: Låt det stå kvar! Jag ska gräva omkring det. Hugga bort rötterna som tar plats och som inte ger det här trädet möjlighet att någonsin bära frukt. Jag ska göda det, jag ska ge det näring. Så kommer vi att efter en tid märka att det har förändrats, och detta för att när Vingårdsmannen får ta hand om en människa, får auktoriteten att gräva och göda – då förvandlas människan. Det, mina vänner, är själavård!
Gud har i församlingen satt några till att utföra just det som Jesus här talar om, då han presenterar sig som vingårdsmannen. Det handlar om att förmedla Guds väsens hemlighet.
Det är själavård. Det är Jesu inställning.
Vi kan fortsätta läsa ord som visar på Guds inställning. Jesus säger att han inte talar av sig själv, han talar vad Fadern ger honom. Vi kan styrka vår tro och uppfattning genom att läsa i både gamla och nya testamentet, för rakt igenom hela bibeln finns en röd tråd. Det är frälsningsverket. Allt talar om frälsningen. Också själavården handlar om frälsning.
I Jes 49:1 läser vi:
-HERREN kallade mig, när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn, medan jag låg i min moders sköte.
Det är detta som är så fantastiskt. Det växer inte bara upp ett fikonträd i vingården utan att Gud vill det. Vi måste ha klart för oss, det föds inte ett liv utan att Gud vill det. Det kan vara ett annorlunda liv än det vi föreställde oss eller önskade. Vi går i vingården och ser alla rankorna som är uppstöttade efter konstens alla regler, vi ser druvklasarna. Och så står där plötsligt ett helt annorlunda fenomen! Ett träd som vi kanske aldrig förr sett, för vi har levt i vingården bland alla rankorna. Men så står ett träd där helt för sig självt. Det inrättar sig inte efter de andras villkor. Det stöttas inte eller binds upp på samma sätt. Det bara står där. Och rankorna, det vet vi, är egentligen inte alltid så vackra att se på, de är knotiga och slingrar hit och dit. Det här trädet står tufft, sturskt och stolt mitt i vingården. Vi vill inte ha det. Om det ändå hade burit frukt, så att vi hade fått ut något av det så hade vi möjligen kunnat acceptera det, men eftersom det inte uppfyller de ringaste krav för att tillföra något till vår vingårdsgemenskap är det lika bra att vi gör oss av med det. Hugg bort det! Varför ska det stå här och utsuga, tära på gemenskapen? Men Vingårdsmannen, Jesus Kristus och vår Fader i himmelen har en mening med alla. Profeten sa: Medan jag ännu låg i min moders liv, så kallade du mig vid namn. Vid namn! Alltså, grunden för att vi ska ta oss an den svage, är att Gud har en tanke med honom eller henne.
Gud är vår uppdragsgivare.
Vi ska läsa ett ord också ur Ps 41.
- Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall HERREN hjälpa på olyckans dag.
Gud har i församlingen satt några till att ta sig an de hjälplösa, att vårda sig om den arme. Det kan kosta blod, svett och tårar. Men salig är den som gör det! Honom skall Herren hjälpa på olyckans dag. Vilket löfte!

Vi läser ett ord till i Ordspr 19:17.
-Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.
Det finns ett lönesystem som inte har med denna världens avtal att göra. Det finns ett lånesystem som inte har ett dugg med våra bräckliga banksystem att göra. Det finns ett sätt att vinna beskydd på olyckans dag, det finns ett sätt att invänta lön – vedergällning är ett gammalt ord för lön. Det är att låna åt Herren. Hur ska man kunna låna ut något åt Herren – han som har allt? Vad har du och jag att låna ut åt Gud? Jo, den som tar sig an och låter sig vårda om den arme, han lånar åt Herren. Honom ska Herren löna. Gud blir inte skyldig något. Gud vill bara se ett hängivet hjärta, trohet mot hans ord och en trofasthet mot det uppdrag han ger oss. Det kan gå genom eld och vatten, det kan kosta mycket, men Gud blir aldrig skyldig någon någonting. Det här är uppdraget. Det här är gåvan. Uppdrag och gåva är väl inte synonymt? Nej, det är inte alltid det, men i Guds rike är det synonymt att få ett uppdrag av Herren och få en nådegåva. Vi kan gärna vända på det: Att få en nådegåva är att få ett uppdrag av Herren.
Om du har fått en gåva av Herren, då betyder det att Herren har ett uppdrag åt dig, att du ska använda gåvan i hans tjänst, för all gudsgemenskap handlar om tjänade. Vi ska aldrig för ett ögonblick låta oss luras till att tro att vi bara kan sitta i kyrkan, eller var vi nu samlas, och bara vegetera. Gud har i församlingen satt ... Det finns ett uppdrag som är knutet till den gåva du har fått. Om vi nu känner oss som det där trädet som står där utan förankring och inte är till någon nytta, så bör vi erinra oss att Gud i alla fall har en tanke med det, och inget hellre vill än att ta sig an det. Han vill gräva, han vill göda, han vill ge vatten och näring så att när han kommer ska det bära frukt.
 Det är hälsa, läkedom och ljus i Guds ord.
I Jes 30:26,27 läser vi:
-Och månens ljus skall bliva såsom solens ljus, och solens ljus skall varda sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus, när den tid kommer, då HERREN förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det har fått. Se, HERRENS namn kommer!
Det handlar alltså om en upprättelse i Herrens namn. Och den är så markant att själva solljuset blir blekt i jämförelse. Har du upplevt hur det blev ljust när Jesus kom in i ditt liv? Det har jag upplevt. Jag har också upplevt hur det är när han inte fanns där. Hur mycket solen än lyste, så nådde den aldrig mig, för det var mörkt.
- Och månens ljus skall bliva såsom solens ljus, och solens ljus skall varda sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus, när den tid kommer, då HERREN förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det har fått. Se, HERRENS namn kommer.
Det här är själavård ifrån himlen. Det är inte psykoterapi; Jung, Freud eller From eller någon av den här världens vise som försökte hitta själsdjupen i oss. Det här är högre – det är djupare.
I Ps 113 står det:
- Halleluja! Loven, I HERRENS tjänare, loven HERRENS namn.Välsignat vare HERRENS namn från nu och till evig tid. Från solens uppgång ända till dess nedgång vare HERRENS namn högtlovat.
Det är dåligt med högtlovet nuförtiden får jag säga. Men vi måste komma ihåg att lova Herrens namn! Från solens uppgång till dess nedgång. Hela dagen! Och den som inte kan sova på natten, får använda natten till att lova, ära och hylla Herrens namn. Det är segerkraft i det. Segerkraft för församlingen. För den enskilde. Så vi kan bli det mättande brödet. Det svidande saltet. Och ljuset. Det var ju så Jesus sa: Som ett ljus har jag kommit till världen för att ingen ska förbli i mörkret.
Ps 113:4-7
-HERREN är hög över alla folk, hans ära når över himmelen. Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud, han som sitter så högt, han som ser ned så djupt -- ja, vem i himmelen och på jorden? Han som upprättar den ringe ur stoftet, han som lyfter den fattige ur dyn.
Det är Herren. Det är han som är grunden, det är han som är den store själavårdaren. Vi är i hans namn där det finns läkedom.
Där är inte tre månaders väntetid, inte kö, så att några måste få gå före och andra flytta bakåt i kön. Du behöver inte vara stadd vid kassa. Det kostar ingenting. Vem kan läka hjärtesåren?
Han som ser ned så djupt.
Höga Visan 1
-Ljuv är doften av dina salvor,ja, en utgjuten salva är ditt namn; fördenskull hava tärnorna dig kär.
Det är alltså namnet Jesus som läker hjärtats sår. Och när såren läks då uppstår kärleken till honom. Han begär inte att du ska älska honom bara rakt av men han läker dina sår och när såren läks, då blir det kärlek:
-Herre, jag har dig kär, för du kom in i mitt liv, och det blev ljust! Du såg ända ner i djupet och ditt namn är en utgjuten salva. Liv och balsam är ditt namn. Det är bibelns själavård.
Det är underbart! Det ger mig förtroendet att möta människor. Jag kan inte läka hjärtesår, men jag kan ge ett glas vatten eller en kopp kaffe och sätta mig ner och lyssna. Jag kan göra det för Jesu skull. Och det kommer en avlöningsdag då det inte handlar om kronor och ören, men då det ska skrivas en slutsumma: Det var värt sitt pris! Då möter vi Fadern i det höga: Här är jag och barnen du gav mig, Gud.
Så vill jag åter påminna om det nya släktskapet som upprättas vid Golgata. Det är jag och barnen det handlar om. Det är ansvaret för mitt liv och ansvaret Jesus gav genom försoningen. Försoningen. Det är den grunden vi vilar på. Brudgummens namn är en utgjuten salva. Därför har tärnorna honom kär. Kärleksförhållandet till brudgummen emanerar ur helande och upprättelse. Pris ske Gud!

Hur ska vi då göra när vi bedriver själavård?
 Jag har talat om ett glas vatten och en kopp kaffe. Att gå två mil istället för en. Men jag skulle vilja gå litet närmare in på det, och vi läser i Lukas 10 som utgångspunkt. Vi har talat om grunden för själavården. Det är alltså uppdraget - nådegåvan. Svarar på frågan varför. Gud gav det till oss och vill att vi ska utföra det. Nu ska vi försöka titta litet på frågan hur.

Genom en av de välbekanta liknelser Jesus gav oss, svarar han på en viktig fråga. Han blev satt på prov av en väldigt självgod person om vilken som kunde vara hans nästa och då svarar han med den här liknelsen:
En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi. En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.
Det här är en väldigt välbekant liknelse för den som läst sin bibel och det kan kanske kännas litet utnött att påminnas om den. Men jag menar att den är mycket lärorik, just när det gäller själavården och synen på uppdraget att ta sig an de svaga och hjälplösa. Men också när det gäller synen på vad församlingen är som själavårdande organ.
Det Jesus beskriver här, är människans resa genom tiden, från födelsen till döden. Under den livsvägen råkar människan ut för rövare. Man kan se det så här: En människa föds som ett barn som tillhör himmelriket. Men det kan vara så, att när hon går ur tiden så har hon bara svordomar och förbannelser på sina läppar. Vad har hänt? Rövare efter vägen tog henne till fånga. Berövade henne renheten, klädnaden och berövade henne hälsan, kanhända både fysiskt och psykiskt. Rövade ifrån henne tron och hoppet – för att inte tala om kärleken. Så kan det vara. Och kvar finns bara mörker. Men Jesus sa, och han säger det till oss idag: han vill inte att någon enda ska förbli i mörker. Han kom som ett ljus.
Vi ser den här mannen som begav sig från Jerusalem på väg till Jeriko, och råkade ut för rövare. Vad är rövare, generellt sett, när det gäller människan? Vilka är rövarna, som tar ifrån det lilla barnet förmågan att tro och älska? Ja, det kan var och en av oss fundera på. Vad är det för rövare som möter barn och ungdomar i tiden? Jag lämnar frågan öppen till dig.
Mannen började sin resa i Jerusalem och var på väg till Jeriko. Någonstans efter den vägen blir han överfallen. Förbrytarna tar ifrån honom precis allt, förutom själva livet. De tar hans kläder och om han hade några tillgångar, pengar, guld etcetera, tog de säkert dem också. De slog honom, och lämnade honom halvdöd. Det är ju vad man kan förvänta sig av rövare, det är så de går till väga , både i sagorna och verkligheten. Men det som händer sedan, är uppseendeväckande. Därför att det kommer människor samma väg och mannen skulle inte behöva ligga där och dö. Den förste som kommer är ju sannerligen en som borde ha hjärta för att hjälpa en människa i nöd. Det är en präst. Och han ser honom. Det gör mig så förbittrad, att det står att prästen ser honom! Om han ändå inte sett den drabbade! Men det står att han gick förbi!
Bruden i Höga Visan gick ut för att leta efter sin hjärtans kär. Hon frågde väktarna, som gick där i natten. de som skulle ha kontroll och ordning på allt. Hon frågade dem: -Var är han? Då slog de henne. Prästen i Jesu liknelse gick förbi. Han var kanske på väg till ett väldigt viktigt möte. En viktig gudstjänst, kanske.... Eller han hade möjligen varit på ett väldigt krävande möte, så han var trött och slut. Eller så hade han en dålig dag. Det brukar vi ju kunna försvara oss med, nuförtiden. En dålig dag. Det kan ha varit både det ena eller andra eller tredje i och för sig. För min del tror jag att han hade ett felaktigt sinnelag. Och jag misstänker att det är alltför lätt att få ett felaktigt sinnelag, ju högre upp i hierarkin man kommer. Man blir mera rädd om sig själv, sina vackra kläder, sin prästskrud och sitt ämbete och sina fina vänner än man blir om att vårda gåvan att ta sig an de hjälplösa.
Sedan kommer en levit. Leviterna utgjorde en speciell grupp inom prästerskapet som fick hjälp och bistånd av alla sina ämbetsbröder i hela riket. Leviten som kom var alltså en människa med obegränsade tillgångar. Han borde i princip ha kunnat göra vad som helst för mannen som låg där i diket. Men det var samma sak med honom som med prästen. Han såg den slagne mannen – och gick förbi. Varför, vet jag inte. Det vet inte du heller. Men vi kan fundera litet över det, för man ser sådant hända i verkliga livet också, eller hur? Människor som skulle kunna hjälpa, som har möjligheter, men som går förbi. Och då tänker jag så här: det är något som fattas.

Men vi ska titta ett litet ögonblick på den tredje personen som kommer samma väg. Samariten. Vi måste ju säga att han är på något sätt en outsider. Inte hör han hemma hos prästerna, och inte hör han hemma hos leviterna. Och inte hör han hemma hos judarna över huvud taget. Inte heller hör han hemma i Jerusalem. Han är helt enkelt en ”sidosteppare”. Han är inte riktigt rumsren; inte riktigt fullvärdig. Han är inte religiös på vårt vis, så det är klart, inte kan vi vänta någon hjälp ifrån honom. Han tror inte riktigt på det sätt som vi gör, så honom fäster vi inget avseende vid. Han hör inte till vår församling. Samariten – alla vet vem han är. Den bryr vi oss inte om. Jag ser här, i min älskade bibel, att Jesus säger att när samariten fick se den slagne mannen, så ömkade han sig över honom. Någonstans hörde jag att uttrycket ”ömka sig” uttrycker det starkaste deltagande en människa kan känna för en annan. Det är höjden av empati, mycket mer än att tycka synd om. Det är en företeelse som sätter hela blodcirkulationen i omlopp. Man blir så uppriven att man nästan brister sönder av medkänsla Han ömkade sig. Det står om Jesus att han ömkade sig över folkskarorna. Men den här samariten, som vi hade räknat bort för länge sedan, för att han inte hörde till, inte dög och inte passade in – han ömkar sig över mannen som ligger i diket. Han bryr sig inte om att mannen är smutsig, att han är nedsölad av både blod och annan smörja, han bryr sig inte om vad han själv har på sig.
Han går fram till honom. Det är ofta vad du och jag inte vågar. Vi ser att det sitter någon i gemenskapen som ser ut att må litet dåligt, men vi vågar inte gå dit. Man vill ju inte tränga sig på. Eller hur? Alla har ju rätt till sitt eget lilla privata staket. Sitter en flicka och gråter vid busshållplatsen, ja, då går vi förbi, för man vill ju inte lägga sig i. Och kommer någon och luktar gammal fylla, kanske grannfrun, då kan vi alltid ringa till våra bästa vänner och svallra och förfasa oss. Men lägger oss i, det gör vi inte. Vi kan möjligen kosta på oss en anonym anmälan till socialen, men vi lägger oss inte i.
Samariten gick fram till den här halvdöde mannen som ligger där. Det står att han gjöt olja och vin i hans sår. Det var det han hade till hands. Olja och vin. Vinet kanske han skulle ha druckit själv under resan, men det hade väl en viss antibakteriell inverkan med litet alkohol, så det var nog bra att hälla i såren, så de inte genast skulle börja ruttna. Oljan vet jag faktiskt inte vad han skulle ha till. Men vi kan läsa att olja och vin var de tillgångar samariten hade, för att på stället kunna vårda den sönderslagne mannen. Sedan lyfter han upp honom. Inte en tanke på att han blir nedsölad och hans kläder förstörda. Inte en tanke på att han kanske hade haft ont i ryggen de tre senaste veckorna. Han lyfter upp honom och sätter honom på sin åsna. Sitt färdmedel lånar han ut. Mercedesen. Förstår ni vad som händer? Förstår ni vad det är för skillnad mellan den som har allt, men inte ser. Eller den som ser, men inte känner. Eller den som har mer än allt, och som ser, men inte orkar bry sig? Kan det vara så, att det är behovets barn som har lättast att möta nödens barn? Kan det vara så att den som har minst, som själv har gått genom jämmerdalen, är den som har ett levande och varmt hjärta? Nej, så behöver det inte vara. Det finns förhärdade människor i alla samhällets skikt, det ska vi ha klart för oss. Men vad det handlar om, det tror jag Jesus vill säga här, är att det finns några som har fått gåvan att ta sig an de hjälplösa. När han möter frågan vem som är vår nästa, så ger han oss detta exempel.
Samariten för den skadade mannen till ett härbärge. Där stannar han och sköter om honom, men sedan måste han ge sig iväg. Då betalar han och säger att han ska komma tillbaka. Ursäkta mig om jag går hårt åt liknelsen, men någonstans ser jag här hur människosläktet gör sin resa genom historien och rövarna kommer in i bilden. Först säger rövarnas hövding: - Skulle då Gud ha sagt? Ormens väsande i lustgården: - skulle då Gud ha sagt? Det lilla barnet möter “fröken” i skolan som säger: - Bibeln, det är en sagobok, precis som alla andra sagoböcker, men vi läser den gärna, för det kanske står i läroplanen att vi ska göra det. Jesus är en sån där sagofigur som går genom dörrar och väggar, och det är ingenting konstigt, för det gör också andra sagofigurer. Det finns väldigt mycket konstigt i sagovärlden, och det kallas för magi. Säger “fröken”.
Där har du rövare som tar ifrån barnen tron på Gud. Skulle då Gud ha sagt? Nej, var så god och ät och känn hur det smakar! Det fina i kråksången är att om ni äter av det här, då blir ni som Gud! Där har du rövaren. Rövarens ämbete. Satans program är just detta. – Gud lurar er! Gud förhindrar att ni får ha det gott, Gud tar ifrån er... Det är Satans program, det är rövaren som tar ifrån människan kläderna – oskulden. Det fanns ingen i lustgården, varken Adam eller Eva, som hade problem med att de var nakna. Därför att de var klädda i oskulden, den rättfärdighet som ännu inte hade blivit söndersliten av rövaren. Men när rövarna har gjort sitt, då står människan där utan kläder och då gömmer sig människan, för hon ligger nersmetad i synd och last. Död i synder och överträdelser. Det finns ingen som kan återställa detta. Inte politisk makt, inte religioner eller pengar kan återställa detta. Oskulden. Men så kommer någon som egentligen inte räknas. När folk såg honom, sa de: -Kan något gott komma från Nasaret? Vi vet ju vem det där är. Han är snickaren Josefs son, han kan väl inte göra något gott. Det de inte kände till var att han hade lämnat härligheten, att han hade ett medborgarskap, en tillhörighet som världen inte såg. Man ville inte se det heller, utan sorterade bort honom. Men han kom. Han stannade och gjöt olja och vin i mänsklighetens sår. “Han lyfte mig upp ur den djupa dyn, han ställde min fot på den fasta klippan” brukar vi sjunga. Det var det som hände dig och mig, men det var också det som hände hela mänskligheten. En gudomlig chans till upprättelse för att han stannade. Han inte bara såg, utan han stannade och tog den slagne med till ett härbärge, till ett rike som inte är av denna världen, ära vare Gud!
Ett härbärge är en plats där det finns vila, en plats där det finns mat, kläder och gemenskap. Guds rike. Det finns för att Jesus kom.
Det kan inte hjälpas om ni tycker att liknelsen haltar, kärnan är dock detta att människan var död, förlorad, berövad gemenskapen med Gud, fråntagen mäniskovärdet. Men Jesus kom och lyfte – halleluja! Det här får vi aldrig upphöra att glädjas över. Vi får aldrig sluta att tacka Gud för detta. Att tro på detta är grunden för själavården. Jesus visar oss vägen så tydligt. Han visar förutsättningarna, vem han själv är och så ger han svaret på frågan vem vi ska älska. Din nästa. Vem är min nästa? Den som inte kan hjälpa sig själv, det är min nästa. Samariten tog den slagne till ett härbärge. Låt oss säga att härbärget är församlingen. Det är inte heller fel tänkt. Guds rike är väl här och nu? Synliggjort i församlingen. Det tror vi väl på? Samariten tar honom till församlingen, och där sköter han om honom. Där ser vi gåvan. Gud har i församlingen satt några till att ta sig an de hjälplösa. Han sköter honom, och han betalar hela tiden för det som måste göras. Det har Jesus gjort. Men han säger också: Jag ska komma tillbaka. Och då ska jag betala vad ni har lagt ut för denne slagne stackare. Jag vill vara med om det här. Jag vill vara med i härbärget. Jag vill se att gåvorna kommer i bruk. Inte bara de största och viktigaste, men också denna lilla bortglömda gåva: att ta sig an de svaga och hjälplösa.

Låt oss gå inför Herrens ansikte och allvarligt tala med Gud om vad han vill då det gäller just det här! Han ska komma tillbaka, han som lämnade himlens ära och förnedrade sig själv för att kunna lyfta oss upp ur mörkret och låta ljuset komma in i tillvaron, i mänskligheten, i historien, in i våra liv. Han ska komma tillbaka. Han har betalat allt, vi är fria i hans namn, vi är helade i hans namn. Men vi har också fått ett uppdrag att förmedla hans avsikt, att vara hans tjänare här i tiden, att vara själavårdare på det sätt som han själv lär. Vi har ett uppdrag och han ska komma tillbaka och ge oss lön. Han vill att vi ska låna ut åt honom. Ta oss an och vara barmhärtig mot den som ingen barmhärtighet är värd. Den som ligger där utan att kunna tro eller nästan inte orkar leva. Han vill att vi ska ta oss an dessa. Han vill att vi ska ta oss an varandra. För vi vet inte hur mörkt eller hur ljust det är inombords hos en syster eller bror.Vi går igenom jämmerdalen, genom den här världen och det är trångt och smutsigt. Det är gott om folk, men förfärligt ont om människor i den här tiden. De som borde ta sig an de går förbi för de har så mycket annat att göra. De har karriär att bekymra sig om och de har rikedomar att förvalta så de kan inte på något sätt engagera sig. Men det är församlingens uppgift. Det blir aldrig samhällets uppgift. Än om vi tackar och tar emot den hjälp vi kan få där, så måste vi se det i rätt ordning. Det är församlingens uppgift att ta sig an de hjälplösa och Gud har en personlig kallelse till den som vill ta emot nådegåvan.

Jag har nu försökt förmedla något som jag ser som en underbar nåd: uppgiften att leva i härbärget. Att få ögon som ser den som ligger slagen, att få modet att gå fram till, att få förmågan att lyfta upp och inte bara tänka på sig själv. Bror och syster - var med och lyft! Var med och smörj! Var med och häll vin i såren! Var med och strö salt – visst svider det, men avsikten med att salta i såren, är att de inte ska ruttna! Upplever du att Gud kallar, så gå inför hans ansikte och säg: Här är jag.
Tack Herre Jesus för att du kom till vår jord, att du stannade och tog dig an oss.Tack att du gjorde det möjligt för oss att komma i gemenskap med Gud, att komma in i ditt rike, att komma till härbärget. Tack att du har anförtrott oss evangelium. Tack att du gav oss ditt ord för att visa oss vägen. Tack för den här liknelsen. Hjälp oss, Jesus, att förstå vad du vill ha sagt. Hjälp oss förstå vad det betyder att älska sin nästa i gärning och handling. Hjälp oss, så det inte blir tomma ord. Hjälp oss inse vilken rikedom det är att få leva för dig och tjäna dig. Förlåt oss alla gånger vi svikit, Herre Jesus Kristus. Alla gånger vi haft blicken riktad åt ett annat håll. Fräls oss från egoismen, bekvämligheten, fariseismen, stolthet och dumhet. Gör det för ditt namns skull! Amen!
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar