Förföriska vindar över svensk kristenhet

Text: Stig Andreasson
Kyrklig tradition är inte alltid tillförlitlig



Ett nytt sätt att gå till angrepp på Bibeln
Bibeln har i alla tider utsatts för angrepp från skeptiker och gudsförnekare. Det är ju naturligt. Idag angrips Bibeln på ett mer försåtligt och förföriskt sätt. Beundrare av katolska och ortodoxa tankeströmningar talar i högstämda ordalag om betydelsen av kyrkliga traditioner. Bibeln däremot sägs vara svår att förstå och krånglig att översätta. Det finns ju tusentals manuskript till bibeln med otaliga variationer. Dessutom finns det hundratals olika Bibelversioner. Bara på svenska finns det tiotals sådana, säger man. Enligt detta resonemang framstår Bibeln såsom otillförlitlig eller i varje fall något osäker som trosgrund. Man kan utan tvekan tala om en sorts fördold bibelkritik, som förresten inte vittnar om någon större sakkunskap. Märkligt nog kommer den från personer som i teori inte alls förnekar Bibelns gudomliga inspiration. Trots detta talar de på ett sätt nedsättande om Bibeln genom att påstå att den är otillräcklig som grundval för vår tro. De vill tydligen bevisa att vi är absolut beroende av de kyrkliga traditionerna för att rätt förstå den heliga Skrift.
 Följande citat av Peter Halldorf är ganska typiskt för denna kritiska hållning till det folk som alltjämt betraktar Bibeln som den enda säkra grunden för den kristna tron:
”Det olyckliga var det motsatsförhållande som uppstod under tidigt 1500-tal mellan skrift och tradition. Dessa två, som under den odelade kyrkans tid betraktats som oskiljaktiga, kom nu att glida isär. Med Parollen Sola Scriptura, Skriften allena, formulerades en hållning som separerade Bibeln från historien. Det skrivna Ordet åtskildes från Andens fortgående verk i kyrkans liv. Därmed var det fritt fram för var och en att bli sin egen bibelguide. När var och en blev sin egen auktoritet låg snart vägen öppen för en utveckling som skulle leda till ständigt nya avknoppningar. Den som menade sig läsa Bibeln i större trohet mot ursprungskristendomen än andra uppfattade sig ha mandat att bilda egen kyrka. Det protestantiska hjärtat, plågat av ensidighetens defekt, var fött.”
Ordet ”defekt” betyder på svenska något som är behäftat med fel och som inte fungerar. Enligt Peter Halldorf kommer vi alltså fel om vi håller oss till Skriften allena. Men då uppstår frågan: Hur är det med de kyrkliga traditionerna? Kommer vi alltid rätt om vi utan förbehåll godtar deras innehåll? Om kyrkliga traditioner är nödvändiga som komplement till Bibeln, så borde de väl i varje fall inte motsäga bibelordet. Finns det ingen måttstock enligt vilken också traditionerna kan bedömas? Hur fungerar egentligen traditionerna i förhållande till varandra och till Bibeln? Vi skall låta några konkreta exempel ge svar på de frågorna.

Kyrklig tradition är upphov till lärosatser som är fullständigt okända i den heliga Skrift
Enligt den katolska kyrkans tradition föddes Jungfru Maria utan synd, hon begick heller aldrig någon synd under sitt liv och efter tre dagar i graven uppstod hon och upptogs till himlen, där hon kröntes till himmelens drottning. En katolsk text omtalar hennes himmelsfärd i följande ordalag:
-Vi vet inte när och var Maria dog. Enligt gammal tradition dog hon på Sions berg i Jerusalem. Men det är mer sannolikt att hon dog i Efesus, om vi skall bygga på privata uppenbarelser från den heliga Birgitta från Sverige eller Anna Katarina Emmerich, vilket bekräftats av nya arkeologiska upptäckter.
Legenden förtäljer att då tiden för Marias död hade kommit blev apostlarna på mystiskt vis inkallade till Jerusalem och samlades vid hennes bädd. Ett himmelskt ljus fyllde rummet. Apostlarna föll på knä och himmelen öppnade sig. Där såg de Människosonen stå på en ljus sky och medan Marias ansikte strålade av moderskärlek, sprang hennes själ in i hennes sons armar. Nästa dag lindades hennes kropp in i en dyrbar linneduk, och apostlarna bar henne på sina skuldror till Getsemane örtagård och sänkte hennes kropp ned i graven. I tre dagar vakade de och bad vid graven. Då visade sig Herren för dem åtföljd av en härskara av änglar, som hälsade dem. Marias själ förenades då med hennes kropp, hon stod upp ur graven och fördes upp till himlen, ledsagad av änglaskaran. I tillbedjan av den heliga Treenigheten mottog Maria en strålande stjärnekrona och kröntes till himmeldrottning.
Marias himmelsfärd blev dogm först 1950, men traditionen, som omtalar den, sägs gå tillbaka till 300-talet och finns nu bara i etiopisk översättning. Flera apokryfer omtalar händelsen, bland annat syriska texter av senare datum. I några versioner blir händelsen som sagt förlagd till Efesus och inte till Jerusalem. Här har vi alltså ett exempel på vad man förkunnar som sann troslära, trots att den bara bygger på gamla traditioner, legender och apokryfiska texter, det vill säga texter vars äkthet inte är bevisad.
För att sätta tro till denna typ av legender måste man givetvis också tro att den katolska Kyrkan av Gud har fått makt och myndighet att ur traditionens gömmor plocka fram det som är sant. Man accepterar alltså att bli totalt beroende av kyrkan för att få kunskap om sanningen. Den nuvarande påven, som tidigare var ansvarig för övervakning av den rätta läran inom kyrkan, berättade om en katolsk teolog, som naturligtvis visste att Marias himmelsfärd var totalt okänd i den heliga Skrift. ”Men jag godtar den, för kyrkan är visare än jag,” konkluderade han. Men om nu apostlarna verkligen var ögonvittnen till Marias himmelsfärd, är det då inte märkvärdigt att de inte nämner ett ord om den i sina skrifter? Tänk, att ha fått se den förhärligade Frälsaren på en ljus sky och sen ha sett Marias kropp stå upp efter tre dagar i graven! Och tänk att ha bevittnat hur hon kröntes till himmelens drottning där ovan! Allt detta måste ju ha varit minst lika hänförande och spektakulärt som Jesu himmelsfärd! Och den ”glömde” apostlarna verkligen inte att berätta om!
Vi har tidigare konstaterat att apostlarna givetvis inte kunde skriva ned allt de sett och hört i detalj. Men de skrev helt säkert ned det som var viktigt och väsentligt. Eftersom de inte säger ett ord om Marias himmelsfärd finns det bara två möjligheter. Antingen ansåg de att denna händelse saknade betydelse. Därför var det ingenting att skriva om. Eller också är hela händelsen, som texten själv säger, ingenting annat än en from legend.

Kyrklig tradition omtolkar ofta tydliga utsagor i den heliga Skrift
Så här skriver den katolske teologen Per Beskow:
- För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Kyrkan hämtar sin tro ur Bibeln men också Bibeln måste tolkas utifrån kyrkans apostoliska tro.
Man kan alltså inte vara säker på att förstå Bibeln rätt om man inte vägleds av kyrkan och dess läroämbete. Låt oss nu som exempel ta några utsagor i Skriften som är väldigt tydliga och som knappast kan förstås på mer än ett sätt. Sedan skall vi se hur den katolska kyrkan i sin tradition har ”tolkat” eller snarare omtolkat dessa tydliga utsagor.
Aposteln Petrus, som av katolikerna räknas som den förste påven, var en gift man. Evangelierna omtalar nämligen hans svärmor, som Jesus helade från en febersjukdom. Och aposteln Paulus skrev:
-Har vi inte rätt att föra med oss en troende hustru, vi liksom de andra apostlarna och Kefas (Petrus).
Vidare säger Skriften att en församlingsledare skall vara en enda kvinnas man (1 Tim.3:2), ty äktenskapet skall hållas i ära bland alla.(Hebr.13:4) Slutligen sägs det också att somliga skall avfalla från tron och hålla sig till villoandar och onda andars lära, vilket bland annat handlade om att förbjuda äktenskap.( 1 Tim.4:1-3 )
Allt detta är väldigt klart och tydligt. Petrus och de övriga apostlarna samt urkristna församlingsledare var i allmänhet gifta män. Tvångscelibat omtalas som villfarelse och onda andars lära och äktenskapet bör hållas i ära av alla. Allt detta kan knappast förstås eller tolkas på mer än ett sätt.
Låt oss nu göra som Per Beskow rekommenderar. Vi ber att påvekyrkan utifrån sin apostoliska tro ger oss den rätta tolkningen av dessa bibliska utsagor. Vad finner vi då? Jo, efter århundraden av diskussioner instiftade påve Gregorius VII år 1074 celibattvånget för den katolska kyrkans prästerskap. Då hade kyrkans lärde kommit fram till att alla kyrkans präster, inklusive biskopar och påvar måste vara ogifta. Detta skulle då vara kyrkans apostoliska tro! Men först tusen år efter apostlarnas tid fick man fram den rätta tolkningen av bibelordet på detta område. Naturligtvis uppstår ett jättestort och olösligt problem med en sådan tolkning. Hur kan kyrkans apostoliska tro innebära raka motsatsen till det som så tydligt står skrivet i apostlarnas skrifter?
Detta är emellertid inte allt om kyrkliga traditioners villovägar. Enligt Wikipedia gäller följande bestämmelser inom den romerskkatolska kyrkan:
- Enär äktenskapet till sin idé är att betrakta såsom oupplösligt, men på samma gång oförenligt med innehavandet av en högre andlig värdighet, kan en redan gift man aldrig ordineras till präst av högre grad, såvida icke hustrun förklarar sig villig att gå i kloster.”  Utan kommentarer! ”I de östligt ortodoxa kyrkorna är endast klosterandliga och höga prelater förbundna till celibat. Det lägre prästerskapet däremot äger ej endast rättighet, utan är förpliktat att gifta sig.
Både katoliker och ortodoxa håller sina traditioner väldigt högt. Den ena kyrkans tradition förbjuder prästerna att gifta sig, den andra påbjuder dem att göra det. Båda traditionerna har tydligen drabbats av den ”ensidighetens defekt”, som Peter Halldorf bara ser hos protestanterna. I traditionernas virrvarr känns det skönt att återvända till apostlarnas enkla och klara budskap i den heliga Skrift.     u
Kyrklig tradition kan även ha ett rent blasfemiskt och
hädiskt innehåll
Här skall jag i korthet berätta vad en fransk pastor upplevde för några år sedan. Det hela började med en bokutgivning på förlaget Saint-Paul (Paris-Fribourg). Boken var en ny upplaga av skriften ”Marias härligheter”, skriven av ingen mindre än den italienske teologen Alphonse de Ligouri, som dog år 1787 och senare blev helgonförklarad (kanoniserad) av påven. Han är också upphöjd till att inneha titeln kyrkolärare. Ärkebiskopen i Lyon satte kyrkans ”imprimatur” (utgivningstillstånd) på boken. Denna s.k. ”imprimatur” är en garanti för att bokens innehåll, både moraliskt och läromässigt, godkänns av katolska kyrkan.
Under läsningen av boken upptäckte pastorn att innehållet faktiskt var en lång rad av hädelser i förhållande till biblisk tro och riktade mot Herren Jesus Kristus själv. Först blev han chockerad över uttalanden i stil med:
- Man kan be Gud om många ting utan att bli bönhörd. Ber man mycket till Maria får man bönesvar.” Eller följande: ”Att be utan Maria är som att försöka flyga utan vingar.
 Men höjden av skändligheter nåddes då följande text dök upp:
- Broder Leon såg en dag två stegar, en röd som Jesus Kristus stod på, och en vit där Maria stod. Han såg att de själar som försökte gå upp på den röda stegen klarade att gå upp några trappsteg men föll sedan tillbaka. De försökte på nytt men föll alltid ned igen. Då fick de rådet att försöka den vita stegen och då gick det uppåt, för Maria tog dem vid handen, och de nådde lyckligt fram till paradiset.
Nu hade pastorn fått nog. Inte kan man vara kristen och skriva under på sådana vederstyggligheter, tänkte han. Därför skrev han till Kardinal Ratzinger (nuvarande påven) som då var prefekt för troslärokongregationen i Vatikanen och frågade om han som trons övervakare kunde godta sådana kätterska påståenden. Kardinalen svarade genom sin sekreterare.
- Herr pastor, Ert brev har nått fram till Hans Höghet Kardinal Ratzinger, som har ålagt mig att bekräfta detta. Kardinalen har inte haft möjlighet att läsa den bok Ni citerar och kan alltså inte besvara Er fråga. Han föreslår att Ni tar kontakt med ärkebiskopen i Lyon eftersom det är han som har gett utgivningstillståndet för denna bok till Förlaget Saint-Paul.
Sagt och gjort. Pastorn skrev till ärkebiskopen. Svaret kom på årets första dag:
- Herr pastor, Jag kan förstå att Ni är chockerad. Men alla texter måste placeras i sitt historiska och kulturella sammanhang. Alphonse de Ligouri är en pionjär och endast ett vittne. Hans liv var exemplariskt. Gott Nytt år!
Till sist undrar pastorn:
-Vad skall man tänka om svaret från kardinal Ratzinger? Är det inte lite grovt att påstå att han inte känner till Ligouris skrifter? Denne är ju moralteologernas skyddspatron och citerades nyligen av påven. Vad gäller ärkebiskopen i Lyon så borde man väl kunna vänta sig bättre av en så stor prelat. Svaret från en sådan ”höjdare” inom fransk katolicism är en stor besvikelse. Egentligen frågade jag ju bara om en sak. Det var om de båda i denna ekumenikens tidsålder kunde skriva under på Ligouris lära.
Eftersom pastorn aldrig fick något klart svar, konkluderade han: ”Som det kända ordstävet säger: Den som tiger han samtycker.”
Allt vad apostoliska fäder, kyrkofäder och teologer har skrivit under seklerna hör till den kyrkliga traditionen, som både innehåller rika värden och farliga sidospår.  En del religiösa författare anses ha gett ett speciellt viktigt bidrag till den katolska kyrkans tradition. Till dem hör Alphonse de Ligouri. Vi har nu smakat lite på vad han var kapabel att skriva. Peter Halldorf och många med honom beklagar idag att reformationen skapade ett motsatsförhållande mellan Skrift och tradition. Men hur skall vi undvika att konfronteras med detta motsatsförhållande? Det står ju bara där som ett orubbligt faktum, som inga fromma eller finurliga fraser kan bortförklara. Därför står det klart att endast ”Skriften allena” ger oss fast mark under fötterna.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar