- Jag fann en levande frälsare!

Reportage. Stina Fridolfsson intervjuar missionsläkare Doris Diaz.


Doris kom från en enkel arbetarfamilj i San Pedro. Fadern arbetade med att köra sockerrör med båt till raffinaderiet där. Familjen bodde i arbetarbostad, och  Doris föddes som det tredje av elva barn i familjen. Modern var mycket from, lärde barnen att böja knä framför en Mariabild varje kväll, och att läsa böner till radband. Mamman lämnade aldrig hemmet utom för att gå till kyrkan. Hon sydde alla barnens kläder och lärde även Doris att sy. Hon lärde dem också att läsa, så när de kom till skolan redde de sig bra. Doris tyckte om att vara i kyrkan och redan när hon var tolv år fick hon hjälpa till med barnmöten och katekesundervisning. Hon följde med präster och diakoner på hembesök i fattiga områden för att också där hjälpa till med undervisning.
Doris fortsatte studera på gymnasiet och hade planer på att bli nunna, för att hon ville tjäna Gud. Men fadern sade bestämt ifrån. -Du är alldeles för svart för att passa som nunna, de skulle behandla dig illa. Hon var tvungen lova fadern att slå denna önskan ur hågen. Sedan började hon drömma om att bli läkare. Men föräldrarna hade inga resurser att hjälpa henne med sådana studier. Pappan förlorade sitt arbete när sockerbolaget slutade köra sockerrör med båt, och blev djupt deprimerad. Han fick hjärtinfarkt och var sjuk länge. Under den tiden tog han löfte av Doris att hon skulle kämpa för att studera till läkare. - Helt säkert kommer Gud att hjälpa dig, sa pappan. Han dog sedan, och lämnade så en änka med många barn. Men modern började sälja friterad mat tillsammans med barnen, och på det sättet hankade de sig fram.
Som nittonåring tog Doris studenten med fina betyg. Sedan arbetade hon intensivt för att få ihop studiemedel för att bli läkare. Hon fick ett halvtidsjobb då hon arbetade med bokföring, och dessutom arbetade hon på en frisersalong. Hon lärde sig även sy skjortor, sängöverkast och andra avancerade syjobb. På så sätt fick hon in medel till hemmet och den stora familjen, men bar fortfarande på drömmen om att få studera till läkare. En präst såg en dag henne gråta i kyrkan och undrade vad problemet var. När hon talade om att hon så gärna ville studera till läkare, lovade han att hjälpa henne. Han ordnade ett rum på ett sjukhus i huvudstaden där hon kunde bo då hon studerade på universitetet. Det gick bra för henne; hon hjälpte till och med sina kamrater med deras uppgifter mot lite betalning, och dessutom skötte hon tvätten till universitetets laboratorium. Efter ett par år fick hon sedan bostad hos sin syster som gift sig och flyttat till huvudstaden. Med diverse extrajobb lyckades hon bekosta sina studier och efter sex år fick hon arbete på ett sjukhus som akutläkare.
Då drabbades hon av en svår olyckshändelse. Hon skulle bära en bricka med instrument in till en operationssal, och gick då igenom ett rum där det stod en gastank som exploderade. Allt började brinna, hon höll på brinna inne, men en läkare sprang in och räddade henne med risk för sitt eget liv. Doris blev liggande på sjukhus i nära ett år, och gick igenom flera operationer där man sydde i hennes huvud och ansikte för att få bort de fula ärren efter branden. Sedan gifte hon sig med den läkare som varit till stor hjälp för henne under denna svåra tid, men äktenskapet höll inte länge. Han drack mycket sprit och det orsakade konflikter i äktenskapet. Hon skilde sig från honom och fick så ensam ta hand om sonen Ronny.
Doris var färdig läkare 1981 och hade också kommit i kontakt med karismatiska katoliker, vilka hon tyckte om att umgås med. De hade friare möten, och hon vågade äntligen skaffa sig en bibel på spanska, vilken hon ivrigt studerade. Och här kommer vi fram till tiden då hon träffade doktor Socrates, och började följa med honom på operativa läkarmottagningar varje lördag, ut till bateyer och andra fattiga områden.
Socrates såg med vilken iver och kärlek Doris deltog så ofta hon kunde. Doris berättar att hon hade  en speciell ledstjärna i sitt liv:
- Jag hade beslutat att arbeta fem dagar i veckan för lönen, en dag för de fattiga och en dag för Herren.

Innan en läkarutbildad person i Dominikanska Republiken får sin legitimation, ska han göra ett års tjänstgöring ute på fältet. Det handlar om att tjänstgöra i regeringens mobila kliniker runt om på landsbygden. När Doris avslutat denna tjänst passade Sokrates på att fråga om hon kunde tänka sig arbeta på ett evangeliskt läkarcenter, Consultorio Popular Cristiano, som han drev. Han hade sett hennes handlag och hjärtelag. Hon tvekade, och bedyrade att hon faktiskt var katolik, och undrade hur det skulle gå. Men Socrates talade om för henne att det viktiga var att hon hade Jesus i hjärtat, och med detta besked svarade Doris ja till den erbjudna tjänsten. Socrates hade också träffat syskonen i Comunidad Maranata, och besökt möten där. När han hörde att Ulla Näsholm var utbildad barnmorska, frågade han henne om också hon kunde tänka sig att arbeta på hans mottagning. Svenska sjuksköterskor har god administrativ utbildning och Socrates trodde att Ulla skulle  ha en hel del yrkesskicklighet att tillföra, förutom att hon var en Herrens tjänarinna och missionär. På så sätt kom Doris att lära känna först Ulla och sedan Comunidad Maranata.
När Arne Imsen, vilken grundat Maranataförsamlingen i Stockholm, kom på besök, föreslog han att Comunidad Maranata, som nu börjat med alfabetisering av fattiga barn i området, skulle inbjuda till medicinsk mottagning ett par gånger i månaden. Han bad Doris hjälpa till. Förutom att hon följde med och hjälpte till med inköp av de mediciner som behövdes, erbjöd hon sig att hålla föredrag för dem som kom till mottagningen. Hon talade om hur man undviker smittosamma sjukdomar och parasiter och vad man bör äta för att få den näring kroppen behöver.
Förutom sin utbildning som allmänpraktiserande läkare, valde Doris som specialitet kardiologi. Med tanke på att hennes far bröts ned av en hjärtinfarkt, ville hon gärna skaffa sig kunskap om hur man vårdar hjärtsjuka. Hon har med åren blivit både känd och erkänd som duktig hjärtläkare och har flera gånger inbjudits till speciella konferenser, där hjärtspecialister från stora delar av världen samlats.

Doris kom att umgås allt mera med sina evangeliska vänner och besökte ofta syskonen i Comunidad Maranata. Som katolik hade hon oftast upplevt att de evangeliskt kristna uppträdde som katolikernas fiender, men när Doris kom i kontakt och började arbeta tillsammans med doktor Socrates och Comunidad Maranata, kändes allt så         annorlunda. Hon upplevde dem som sina verkliga syskon. Och hon började känna sig så tom när hon var i katolska kyrkan. Tavlorna med bilder av Maria och helgonen var utan liv, och det där med att tända ljus och läsa böner till radband var så dött.
Så blev hon inbjuden till Maranatafolkets konferens i Latorp, dit hon reste tillsammans med Ulla. Det blev en väldig upplevelse hela veckan, med syskon som tillbad Gud så annorlunda – utan korstecken –  men man kände att Gud var så nära. Brödsbrytelsen upplevde Doris som något helt revolutionerande:
- Jag kände att Jesus Kristus själv var där och delade brödet och vinet.
Mot slutet av veckan var det ett möte där några skulle döpas. Doris satt med och tittade, men plötsligt grep hon tag i Ullas arm: - Jag står inte ut längre, jag måste få bli döpt! Doris kände att himlen var öppen, att hela skaran av syskon i konferensen var under Guds andes kraft. Det fanns inte kvar ett spår av tvivel om att dessa syskon verkligen var Guds barn, och hon ville inte stå utanför den välsignelse det innebar att få tillhöra Guds församling. Man fick snabbt ordna fram kläder så att Doris kunde döpas, och så blev också hon en lem i församlingen.
Sedan gruvade hon sig för hemresan. Vad skulle hon säga till den katolske prästen, till sin mamma och grannarna? Men det spelade ingen roll längre vad de kunde ha för synpunkter. Doris hade funnit en levande Frälsare.
- Jag vet att han kommer och hämtar oss hem en dag, säger Doris. Han har lärt mig att jag inte längre behöver tända ljus, jag får vara ett ljus. Jag behöver inte gå via påven och katolska hierarkin, jag kan kommunicera direkt med Gud. Jag är så tacksam att jag får ha en levande Frälsare!
Doris har gått igenom tider av sjukdom och lidande. Hon fick en hjärtinfarkt för några år sedan och blev reducerad till krafterna. Hon har ofta värk. Men aldrig att hon säger nej till att hjälpa behovets barn som kommer till hennes hem och vädjar om att få medicinska eller andliga råd. Varje tisdag kväll samlar Doris i sitt hem ungdomarna från den metodistförsamling där hon varit aktiv allt sedan hon flyttade till området där hon nu bor, Villa Mella, ett villaområde i utkanten av Santo Domingo. Hon inbjuder pastorn att ha bibelstudium med ungdomarna. Om han inte har tid att komma så undervisar hon själv och bjuder dem sedan på någon förfriskning. Varje torsdag kväll inbjuder hon grannarna till bön och bibelläsning. Ofta får hon besök av någon sjuk som söker råd och hjälp. Om någon behöver vård på sjukhus kan Doris säga åt dem att komma till sjukhuset där hon arbetar och då hjälper hon dem där. När hon kommer till Comunidad Maranata, har  hon alltid något Guds Ord och en brinnande väckelseappell om omvändelsens nödvändighet och vikten av att vittna för sina medmänniskor om Jesus.
Doris betonar alltid varje människas evighetsvärde. Hon använder sin yrkesutbildning för att på allt sätt hjälpa sina medmänniskor.
Avslutar detta reportage med att citera det bibelord Doris nyligen läste i ett väckelsemöte hos Comunidad Maranata:
-Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn. Var också ni tåliga och styrk era hjärtan, ty Herrens ankomst är nära. (Jak 5:7-8)
Det gäller att alltid utnyttja tiden till att hjälpa sina medmänniskor och vinna dem för himlen. Doris är med sitt liv en verklig själavinnare. Vi tackar Gud för sådana skördearbetare!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar