De sjöng om Guds trofasthet

Missionsreportage från bergsbyn Baptiste i Haiti.
Text: Stina Fridolfsson


Det var en sällsam upplevelse att åka till samhället uppe i de haitiska bergen, några mil från dominikanska gränsstationen Elias Piña. Vi körde på ganska hyggliga vägar de tjugofem milen från Santo Domingo till haitiska gränsen, men sedan var vägen plötsligt bara en smal och gropig grusväg, som hade passat bäst för en liten åsna att gå på. Men vår jeep klättrade tålmodigt de slingriga vägarna upp till Baptiste, tungt lastad med mediciner, skolmaterial och livsmedel.


När vi kom in i samhället, så upptäckte vi plötsligt ett känt ansikte bland dem som satt utanför husen längs gatan. Det var Marcelo! Han log med hela ansiktet och hälsade oss välkomna. Hans fru Fifa hade dagen innan fött en liten flicka, som genast fick namnet Rebecka. Marcelo är den broder som flyttade från Palavé i Dominikanska republiken med sin familj för ett par månader sedan. Han har länge önskat få flytta tillbaka till sin hemby, och nu, när församlingen kunde köpa hans hus i Palavé, så gjorde han slag i saken och flyttade med höggravid hustru och fyra barn. Jessica, den äldsta flickan som på ett särskilt sätt fått församlingens hjälp, då hon växte upp med sin gammelmormor som inte kunde ta hand om henne riktigt, bor sedan flera år åter hos sin mamma och styvfadern Marcelo. Och med nyfödda Rebecka har hon fyra små syskon! Modern Fifa är fortfarande mycket ung, kanske 26 år, och mycket glad över att de flyttat till Baptiste:
-Här är så lugnt, och vi bor så bra, förklarade hon.
Väl framme städade vi rummen i det hus som församlingen hyr mitt i samhället, och lagade en enkel måltid på gasplattan. Vi fick höra att efter sista stormovädret för tre veckor sedan, har man inte haft ström i Baptiste. Vi skyndade på för att hinna dela ut de livsmedelkassar vi hade med till några familjer innan det blev mörkt. Marcelo följde med och hjälpte till att bära, visa vägen och tolka. Dagen därpå var planerad för långpromenad till Mont-Leon, som ligger fem kilometer från Baptiste ännu längre upp i bergen. Vår ambition var att överlämna skolmaterial till broder Luka som driver skola där. Men vi mötte honom sent på eftermiddagen, då han kom traskande från Mont-Leon där han varit och förberett inför skolstarten som tydligen är först om ett par veckor. På grund av alla svårigheter Haitis nyvalde president haft med att bilda en hållbar regering, har regeringen flyttat fram skolstaten till mitten av oktober månad. Vi hade ju tänkt gå dit och göra ett reportage från skolan. Nu fick vi den här gången nöja oss med att överlämna skolmaterial och medel till driften till broder Luka. Men det innebar att vi fick tid över till andra hembesök och samtal med människor som kom till oss.

Förbi vårt hus går den smala kärrvägen längre upp  mot bergen. Plötsligt kom en skara människor, springande och hojtande. Två av dem bar en enkel bår, där det låg en människa. De hade kursen mot kliniken som låg hundra meter längre ner. Människorna som stod samlade i små grupper utanför vårt hus stelnade till och talade lågmält med varandra. Och på våra frågor svarade de att,  jovisst, det var ytterligare en som insjuknat i kolera som man nu sprungit med för att hinna till vårdcentralen medan det fanns chans att rädda honom. Under de två dygn vi var i Baptiste var det åtminstone fem kolerasjuka människor som på detta sätt bars till sjukhuset. Vi hade också tillfälle att se kolerakyrkogården som ligger en bit bortom den andra, med 21 nygrävda gravar. Av de begravna var fyra barn.
När vi besökte vårdcentralen kom vi i samspråk med ett kubanskt läkarpar, Aime och Manuel, som förestår kliniken. När de hörde att vi kom från Comunidad Maranata i Santo Domingo, lyste Aime upp och sprang och hämtade Maranatatidningen som broder Marcelo passat på att ge dem, när han kom till sjukhuset med Fifa. De är ju spansktalande, och uppskattade att få en skrift på spanska.
– Jag har läst hela tidningen, sa hon förtjust.
Läkarparet talade om hur svårt det är att hjälpa människor som saknar resurser, att kolerapatienter snabbt måste få dropp och vätskeersättning för att inte dö. Enligt lag är all vård av kolerapatienter fri, men ändå finns det läkare som skrupellöst exploaterar sjuka människor och kräver betalning för att hjälpa. Nyligen anmäldes en läkare som blev suspenderad av den orsaken. Den kubanske läkaren Manuel blev då insatt som chefsläkare för kliniken.
Bakom kliniken finns ett tält där det för tillfället låg fyra kolerapatienter på enkla träbritsar och fick dropp under läkarnas överinseende. De mediciner vi hade med oss kunde vi försäkra oss om att de delas ut fritt till dem som har akuta behov av hjälp. Det känns som en droppe i havet, men vi påmindes om att allt som är skänkt av kärlek till Jesus blir till maximal välsignelse.
Det blev naturligtvis känt att gruppen från Comunidad Maranata i Santo Domingo kommit med hjälp av olika slag, och flera behovets barn kom på besök. Det var mödrar med sjuka, undernärda barn, som vi nu kunde hänvisa till läkaren Katthy, allmänt kallad ”de fattigas läkare”, som hade bättre förutsättningar att se vad behovet var hos dem som kom till oss. Katthy driver en enkel läkarmottagning dit många fattiga söker sig, och även dit kunde vi överlämna mediciner. Trots att vi hela tiden hade hjälpsamma människor med oss som tolkade språket, så var det svårt att riktigt förstå vad alla behövde för hjälp.

Det kom också en yngling på kanske tjugo år, och visade foton av en skara barn. Med tolkhjälp av en annan yngling, Edne, som kunde spanska, fick vi veta att efter jordbävningen i Port au Prince för snart två år sedan kom en skara barn som mist sina anhöriga i jordbävningen, att sändas till Baptiste, där många familjer öppnade sina hem och tog emot dessa hjälplösa som fosterbarn. Den unge mannen som nu kom och visade foton av barnen, brukar samla dem några gånger i veckan och ha litet aktiviteter – något av dagis-verksamhet. Han hoppades på att vi skulle kunna hjälpa till med material för att sysselsätta dessa barn. Ett par hundra barn, som naturligtvis skulle vara glada över minsta hjälp. Jag satt stum och tittade på fotona av barnen. Såg deras förväntansfulla ansikten riktade mot fotografen, och kände det skriande behovet. Här har fattiga familjer, som vanligtvis har många munnar att mätta och trångt med bäddar i hemmen, ändå öppnat hemmen för att hjälpa ytterligare en medmänniska. Hyresvärden för det lilla huset vår församling hyr däruppe, har också tagit hand om en liten flicka, ett syskonbarn som föddes en månad före jordbävningen där hennes föräldrar omkom. Hon stod tillsammans med en större flicka och tittade på oss, medan Edne berättade för oss om hennes livsöde.
Första morgonen vaknade jag innan gryningen utav sång. Flerstämmig, utan instrument. Det gick inte urskilja orden, och för övrigt kan jag inte creol, men sången kom så starkt och med text på mitt eget modersmål till mitt hjärta:
-Stor är din trofasthet, min Gud och Fader, växlingens stormar ej finnes hos dig...
Det var en innerlig lovsång och tillbedjan som steg upp mot himlen, och sången dröjde kvar och tonade inom mig hela dagen:
-...kraft för var dags behov år efter år...
Morgonen därpå var det likadant. Jag vaknade före gryningen och hörde sång från en hel församling som sjöng. Även denna gång en gammal, känd sång som också finns på svenska:
-Räkna samman Guds välsignelser...
Varje sång de tog upp och sjöng handlade om Guds trofasthet under livets alla skiften. Varje dag samlas man före gryningen, innan arbetsdagen börjar, för att bedja och sjunga tillsammans och så få krafter till dagens tunga arbete. Jag upplevde plötsligt att jag var på helig mark, att ha fått besöka människor som har så mycket att lära oss, övergödda, materialistiska västerlänningar. Åh, Gud, hjälp oss att ta till oss denna undervisning. Fyll oss med en sådan tro, som kan ge långt utöver sin förmåga, mätta de nödställdas behov och så utlösa tacksägelser och himmelska välsignelser!

Innan vi bröt upp från Baptiste gick vi hem till Marcelos familj, vilka kommit att bli våra utsända medarbetare i Baptiste. Marcelo hade redan före gryningen gått till ett jordområde där han hjälper till med en odling. Vi satte oss ned med Fifa, barnen och Marcelos mor och samtalade lite. Marcelos mor är engagerad i baptistförsamlingen, där hon hjälper till med att laga mat till skolbarnen. Nu har hon tagit ledigt för att hjälpa sonhustrun med barnen då hon just fått en liten flicka. Vi läste några verser ur Bibeln och bad tillsammans. Så sjöng vi en kör på spanska och creol tillsammans med barnen innan vi tog avsked.
Men vi kände att utposten i Baptiste snart måste få besök igen!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar