Makt att tjäna

Den förste Adam fick makt och myndighet att råda. Den siste Adam fick makt att tjäna. Han skaffade sina efterföljare ett andligt övertag i ett socialt underläge, och beredde möjligheter för att budskapet, evangeliet, kunde ha framgång under skiftande omständigheter. Så har det också nått oss. Vad har det fått för plats i vårt liv, vårt medvetande? Är det detta vi arbetar och strider för? Kämpar vi tillsammans, endräktigt? Försvarar vi och befäster evangelium?
Vad har aposteln Paulus att säga oss om evangelium, om vad evangelium är för något? Vi går till Filipperbrevet där det framkommer att, när evangelium har blivit predikat, så är det inte utan kamp och strid som det bevaras. Något av de första uttrycken han använder i det här sammanhanget är arbetet för evangelium. Det står i Filipperbrevets första kapitel i vers 5:
-Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu, haven deltagit i arbetet för evangelium.

Det är arbetet för evangelium som upptar hans tankar här. Och från första dagen! När jag möter det här uttrycket, får jag anledning att fundera. När jag fick höra det här budskapet – hur mycket har jag egentligen arbetat för evangelium? Vi människor är arbetare. Skriften talar om att det finns olika arbetare. Det handlar om olika slags uppdrag som Gud givit åt människorna. Olika slags myndighet. Människorna har fått makt och myndighet. När Gud skapade människan, gav han henne en viss utrustning. Detta berättas om i skapelseberättelsen. Vad gjorde Gud? Hur skapade han? Om vi går till första Moseboks första kapitel, så kan vi läsa hur skapelseverket på ett underbart sätt träder fram och för varje enskilt moment i skapelseverket ser vi att Gud är bakom. Gud är bakom att det har blivit ett universum. Gud är bakom ljus och mörker. Gud är bakom att det finns något som heter himmel, jord, hav och det torra. Gud är bakom att det finns sol och måne och stjärnor. Gud är bakom att det finns något som växer på jorden.

Vi vet att det finns människor som driver en väldig förnekelse emot att det finns en skapare. Men just därför är skapelseberättelsen så intressant, därför att den så ivrigt gång på gång hävdar att bakom hela skapelseverket finns en Skapare. Och denne Skapare skapade människan. Vi läser:
-Och Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: “Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.” Och Gud sade: “Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I hava till föda. Och Gud sade: “Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.” (v 26-29)

Det var vad Gud gjorde när han skapade människan. Man kan säga att människan verkligen fick makt och myndighet. En väldig utrustning. Man kan kort och gott säga att människan skulle råda över skapelsen. Hon skulle fortplanta sig. Hon skulle äta och dricka. Här blev människan givet en makt att råda och härska. Till Adam och Eva gavs denna makt. Det här var något som förändrades och förvandlades på ett påtagligt sätt genom synden.

Man kan säga att Gud i det tidiga stadiet aldrig gav människan makt att föra krig. Hon skulle inte döda. Hon skulle inte utöva våld eller utpressning. Ingenting sådant fick hon makt att göra. Vi kan gå vidare. Allt som synden kom att införa i mänskligheten, allt det lagen säger människan inte bör göra, fanns inga förutsättningar för. Gud gav människan en väldig makt att råda över hela skapelseverket. När Adam sedan föll i synd, försvann inte all denna makt från människorna. Men det förvändes, och Gud fick gripa in. Innan synden kom, finns en annan väldigt fin tanke om människan som lyfts fram. Det ser vi i andra kapitlet.

Det står att människan fick makt att råda och härska över hela skapelseverket. I första kapitlet talas om ett annat förhållningssätt än i andra kapitlet, där Gud planterade lustgården. Det står att han planterade den i Eden, österut.
-Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den. (1 Mos 2:15)

Att bruka och bevara lustgården. Det är på sätt och vis en ny dimension. Tidigare står det inte något om att bruka och bevara, utan råda, härska och styra. Här kommer denna sida in om att bruka och bevara. Människan var väldigt försiktig, hon var ingen syndare. Hon var försiktig med skapelseverket. Hon var inte våldsam, hon var inte brutal. Allt det människan fick makt att göra, skedde i samklang med Gud, som gett henne makten att råda över hela skapelsen. Men människan förlorade delvis denna makt när hon föll i synd. Istället för vad hon skulle göra, nämligen tjäna Gud, så började hon tjäna sina egna intressen. Hon blev girig, hatisk och mordisk. Vi läser om Kain och Abel. Människan började slakta och äta djur, vilket inte var tal om från början. Men när människan började slakta och äta djur, så flydde de bort från människorna, utom de som blev tama. Makten att råda över skapelseverket finns ju kvar, men har fått en annan betydelse. Den måste på något sätt regleras. Efterhand tillförs ting som egentligen inte var tänkt egentligen från början. Att man över huvud taget skulle döda någon, var inte alls tänkt.

Det finns ett intressant uttryck i 1 Mos 9:2:
-Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.

Det var inte så här tidigare. Det fanns ingen fruktan eller förskräckelse. Bilden från paradiset som bibeln ger oss, är att det fanns en total harmoni, också mellan djur och människorna. Människorna var inte våldsamma, inte rovgiriga – men blev det. Tidigare handlade det om att råda över. Det är en helt annan sak att råda över. Adam kunde säga till fåglarna: -Kom fåglar! Och de kunde komma och landa på hans hand. Ingen rädsla. Och så kunde han säga: -Flyg nu iväg! Och de gjorde det. Vilken harmoni! Så är det ju inte nu. Vi läser vidare:

-Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andres själ; den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild. (1 Mos 9:3-6)

Här säger skaparen själv ifrån. Han har skapat människan till sin avbild, men på grund av synden var han tvungen att sända floden. Efter floden kom denna fruktan över alla djur som inte tidigare fruktat för människan. Och så säger Gud att eftersom människan bär hans avbild, så nitälskar han för henne. Han säger: Den som dödar en människa gör åverkan på Guds egen avbild, och Gud ska utkräva detta. Han säger att han av den ena människan ska utkräva den andras blod. Här införs nu en annan makt, som inte tidigare blivit människan given. Makten att utkräva hämnd fanns inte med från början. Man kan säga att det finns en viss rättsskipning, därför att en del utrustar sig med denna makt, och så skapas samhällena. Vi får till stånd någon form av överhet. Det kan vara konungar eller domare. Den ena människan får makt. Förr var inte tal om detta. Det fanns inte med i perspektivet. Gud är inte sådan. Vad var det som ställde till att det över huvud taget skulle bli blod utgjutet? Jo, det var synden. När människan föll i synd blev den makt och myndighet människan utrustats med underminerad.

Nu talar Nya Testamentet mycket allvarligt om detta. Det finns två människor. En som blivit den förste i människosläktet, Adam, som skapat förutsättningar för väldigt mycket gott, men också väldigt mycket ont. Det har kommit över hela mänskligheten, över hela världen. Och så finns det en annan. Den siste Adam, Jesus Kristus, som skapat andra förutsättningar. Han har kommit med en annan makt och en annan myndighet än Adam. Adam fick sin makt att råda och härska över hela skapelseverket. Jesus kom med en annan makt och en annan myndighet. Han understryker kraftigt att han har ett annat ärende. Han är inte som alla andra som varit före, alla andra som skapat eller byggt upp samhällen, eller som står som förgrundsfigurer eller på något vis har tagit initiativ att bygga upp politiska eller religiösa system eller ideologier. Alla som har gjort det före Jesus har haft en väldig strävan att förverkliga den makt Gud gav till Adam. Men den makten är korrumperad. Den är sammanflätad av gott och ont. För att verkligen göra något åt den här saken, måste den enskilda människan friköpas, förlossas, frälsas ur den här väldigt mångsidiga värld vi lever i. Mänskligheten är fallen. Människan har fortfarande makt, men makten att umgås harmoniskt med skapelsen har hon nästan inte alls längre kvar. Det finns tyvärr alldeles för många exempel på att den mänsklighet som nu snart överbefolkar världen efter Adam får allt svårare att umgås harmoniskt både med sig själv, med varandra och det övriga skapelseverket.

Vi förstår att evangelium är något alldeles speciellt. Vi ska titta vidare i Filipperbrevet. Paulus talar om arbetet för evangeliet som är värt något:
-Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag. Och det är ju rätt och tillbörligt att jag tänker så om eder alla, eftersom jag, både när jag ligger i bojor, och när jag försvarar och befäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom alla med mig delaktiga i nåden. (Fil 1:6-7)

Här kommer ett annat uttryck, direkt kopplat till detta. Vi läste om arbetet för evangelium. Det räcker inte med att vi en gång hört detta budskap. Det måste faktiskt försvaras också, därför det hela tiden utmanar oss. Det handlar om att försvara och befästa något. Man måste ta upp en kamp. Har man fått höra budskapet om Guds rike, har man fått höra evangelium om Jesus Kristus – det fastnar inte utan vidare i sinnet. Det är inte utan vidare det får fäste i våra liv. Det är något det gäller att kämpa för. Det gäller att vänja sig av med andra slags tankar och attityder och handlingsmönster. Det gäller att vänja sig till med något nytt. Försvara och befästa evangelium. Något måste till för detta. Det är så lätt att vi, som det heter i Rom 12, anpassar oss till denna tidsålders väsende. Vi anpassar oss med denna tidsålder, som i alldeles för hög grad präglas av en fallen människa. Samhället präglas i så hög grad, och vi måste vänja oss av med denna tidsålders väsende. Inte anpassa oss till den. Försvara och befästa evangelium. Har vi fått tag i det, är det inte garanterat att vi får behålla det. Inte om vi inte kämpar för att få behålla det. Vi måste gå in för att försvara och befästa evangelium i våra liv.

När Paulus skriver Filipperbrevet, så får han fram kanske mer än någon annan vad det innebär att Jesus har kommit. Han vill framför allt gärna betona:
-Jag vill att I, mina bröder, skolen veta att det som har vederfarits mig snarare har länt till evangelii framgång. (Fil 1:12)

Vad hade vederfarits honom? Det förstår vi när vi läser sammanhanget. Han satt i fängelse. Det här han för fram här, var från ett väldigt socialt underläge. Men i det sociala underläge han lever i och erfar, ser han att evangelium har framgång! Med de begränsade villkor som gäller för honom, går han in för att befästa och försvara det. Vad kan det handla om? Handlar det inte om en väldig hörsamhet för Jesu bergspredikan. Han tar varje tillfälle i akt att framför allt umgås med Herren själv. Söka honom. Bedja. Försvara, befästa, söka i möjligaste mån kontakt. Här har han inga möjligheter att komma till syskonen, komma till församlingarna. Men han skrev. I detta sociala underläge kunde han se att evangelium trots allt hade framgång. Evangelium är inte beroende av att den gestalt han fått från Adam har all frihet och åtnjuter allt välstånd. Utan han har fått en annan natur som håller på att ta gestalt i hans Adamitiska gestalt. En ny människa i Paulus. Han har förmågan att se hur evangelium har framgång mitt under lidanden och bedrövelser:

-Det har nämligen så blivit uppenbart för alla i pretoriet och för alla andra, att det är i Kristus som jag bär mina bojor (v. 13)
Vilket märkligt budskap! Han har knappast börjat tala om och beskriva i det här brevet vad evangeliet är för något. När aposteln Paulus blev kallad hette han Saulus. När Gud kallade honom var han en väldigt våldsam herre. Väldigt fanatisk. Han stred verkligen inte för evangelium. Han stred mot. Han stred precis, som han själv uttryckte det:
-Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida mot Jesu, nasaréens, namn (Apg 26:9)

Han menade att han borde strida mot, men han mötte Gud och fick höra kallelsen. Han blev en budbärare, och här skriver han om vad det har inneburit för honom. Han fick kallelsen att bära fram – istället för strida mot – Herren Jesu namn. Inför hedningar och inför konungar och inför Israels barn. Vilka grupper, vilka kategorier. Inför hedningar, nationer, som alla hade kommit från Adam. Inför konungar som hade fått makt och myndighet som Gud en gång givit åt Adam, men som hade förvanskats med tiden. Inför Israels barn, inför alla som uppstått efter det att Gud kallade Abraham. Men nu heter det: Inför alla dessa skulle han bära fram Jesu namn. Det fanns inga undantag. Det fanns ingen som kunde säga att han hade det eller det slaget av påbrå, av utbildning, eller det slaget av tillhörighet - religion eller fason. Det fanns sådana som var väldigt snabba att vilja säga: Du ska inte predika om Jesus här. Här har vi inte den tron eller övertygelsen. Här ser vi inte saken på det sättet. Så apostlarna förbjöds att vidare tala i det Namnet. En av dem som stod bakom det förbudet, var Saulus. Han ville också förbjuda Jesu lärjungar att tala om Jesus. Varför? Han hade sådan utbildning. Han hade suttit vid Gamaliels fötter och han kände till fädernas stadgar och visste allt. Det var mer än så. Därför ville han förbjuda Jesu lärjungar. Men han fick kallelsen. Inför hedningarna, inför konungar och inför Israels barn skulle han predika budskapet om Jesus Kristus. Det spelade ingen roll vad de hade för bakgrund, religion, fason, utbildning eller skicklighet eller vad det vara må. Inför alla skulle han bära fram budskapet, bära fram Namnet. Det namn som vi får veta mera om just i detta brev när vi läser vidare.

Han börjar beskriva något i det här brevet av vad det innebär. Han hinner inte långt innan han måste tala om att han inte bara måste bära namnet Jesus inför hedningar och konungar, inför hedningar då han nu faktiskt måste bära bojor. Han accepterar det helt, för han förstår att det tillhör hans uppdrag, det tillhör hans kallelse och tjänst att i Kristus bära sina bojor. Så skriver han:
-...de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet våga oförskräckt förkunna Guds ord. (Fil 1:14)

Det här är också evangelium. Det är Guds ord. Det ligger något i att våga oförskräckt förkunna. Med allt större dristighet våga oförskräckt förkunna Guds Ord. När han sitter i fängelse, när han bär bojor, när han på ett sätt är tystad, så bär han sina bojor på det sättet, att bara det är ett väldigt budskap. Det ger en väldig inspiration åt dem som lever med honom och lider med honom. Så även om hans mun tystas, så öppnas flera andra munnar, som börjar oförskräckt förkunna Guds ord. Oförskräckt försvara och befästa, arbeta för! Har vi detta förhållande till evangelium? Att vi inser att det är något vi måste arbeta med. Att vi inser att vi måste försvara och befästa. Att vi inser att det är värt att vi ger oss in i striden med allt större dristighet våga oförskräckt förkunna Guds ord. Allt under det att vi upplever ett socialt underläge. Det kan yttra sig på olika sätt. Det behöver inte betyda att man kastas i fängelse. Man kan på annat sätt bojkottas och blockeras. Men så skriver han vidare:


-Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika Kristus, men det finnes också andra som göra det av god vilja. Dessa senare göra det av kärlek, eftersom de veta att jag är satt till att försvara evangelium. De förra åter förkunna Kristus av genstridighet, icke med rent sinne, i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare bedrövelse i mina bojor. (Fil 1:15-17)
Här har vi en väldigt viktig sida av striden för evangelium. Visserligen sitter han nu i fängelse och lider för sin tro. Han är tystad, men andra börjar frimodigt predika Kristus. Men det finns andra som också predikar. Men de predikar inte Kristus av rent sinne. Men predikar Kristus gör de. Det ligger plötsligt något värdefullt i att vara en predikant, en förkunnare som predikar Kristus.

Det blir liksom litet på modet en period, rent av. Det är väldigt många som vill ge sig på det då. Han talar i princip om tre olika förkunnare. Det finns en del som förkunnar Kristus av avund och trätlystnad. Hur ska det gå? Det blir naturligtvis en väldig massa diskussioner och gräl då. Sådana saker som kanske borde kunna undvikas. Det finns också sådana som av god vilja förkunnar Kristus. Och så finns det sådana som aposteln Paulus. Som inte gör det av vare sig avund och trätlystnad eller av god vilja. Han saknar naturligtvis inte god vilja, men han gör det eftersom Gud har befallt honom. De som gör det av god vilja, gör det för att de inspirerats av aposteln Paulus. Det är ju en god början. Men det finns något här som är förmer. Den kallelse aposteln Paulus representerar, handlar egentligen om något oerhört. Hur uttrycker han det? Vad gör han för erfarenheter? Han skriver till syskonen:
-Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan att veta vad där skall vederfaras mig. (Apg 20:22

Han har ingen som helst uppfattning om vad som kommer att ske. Han vet bara att en djup obändig vilja driver honom. Kraft! Det räcker inte bara med god vilja. Det vill till något mer. God vilja är bra, om den har den rätta inspirationen.
-Kristus bliver dock på ena eller andra sättet förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet; och däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få glädja mig; ty jag vet att detta skall lända mig till frälsning genom eder förbön och därigenom att Jesu Kristi Ande förlänas mig. (Fil 1:18-19)

Utan den helige Ande, Kristi Ande, kommer vi ingen vart. Det är strid för att komma tillrätta här. Att hålla kursen. Att arbeta för, försvara och befästa, och våga oförskräckt – naturligtvis har det med själva livsstilen att göra. Han skriver längre fram:
-Fören allenast en sådan vandel som är värdig Kristi evangelium, så att jag - vare sig jag kommer och besöker eder, eller jag förbliver frånvarande - får höra om eder att I stån fasta i en och samme Ande och endräktigt kämpen tillsammans för tron på evangelium. (v. 27)

Det är en strid för att över huvud taget behålla och bevara det. Vara i det, leva i det vare sig det är natt eller dag. Vare sig vi är fria eller fångna. Andas, tala, ära vare Gud! Evangelium i alla lägen. En värdighet över evangeliet. En kamp, men, ära vare Gud, det står om en gemensam kamp:
-endräktigt kämpa tillsammans för tron på evangelium, utan att i något stycke låta skrämma sig av motståndarna. (Fil 1:27-28)

Att motståndare finns får vi också veta av det här brevet. Paulus ville hjälpa församlingen i Filippi att kunna identifiera motståndarna. Han talar ett klart och rent språk om den saken. Vi bör också vara medvetna om att det finns motståndare. Vara i stånd att identifiera motståndarna. Liksom aposteln här är mycket angelägen om att församlingen över huvud taget är i stånd att identifiera Kristus. Att känna igen honom, att förstå och veta vem han är. Vem är han? Det är minst lika viktigt och angeläget att veta vilka hans motståndare är. Vilka församlingens motståndare är, därför att församlingens motståndare går in för just att göra bilden av Jesus Kristus suddig, otydlig och helst på olika sätt förvanskad och förvrängd. Men det är just om Jesus Kristus själv det andra kapitlet i Filipperbrevet handlar. Det första kapitlet handlar om att förkunna Kristus. Det andra kapitlet om Jesus Kristus själv.

Två olika människor. Den ene såväl som den andre har en helt otrolig ställning. Den ene är den förste Adam, den andre den siste Adam. Den förste Adam är den vi läser om i skapelseberättelsen. Han som tillsammans med sin hustru Eva inte lyssnade till Gud, utan till ormen som förledde dem. Den siste Adam, det är Jesus Kristus, han som inte lyssnade till ormen, utan lyssnade till Gud. Han fick betala det pris det kostade, eftersom han framlevde sina dagar som den förste Adam liksom alla andra människors barn i en värld där ormen styr. Det kostar ett pris. Alla människor har vi från den förste Adam fått makt att råda. Den siste Adam kom. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son...” Alla människor står under detta oerhörda utgivande. ”...på det att var och en som tror på honom skall icke förgås...” Alla människor är inte med på det. Det är inte alla som tror på Jesus. Var och en som tror på honom skall icke förgås. Detta tema utvecklas i Filipperbrevets andra kapitel. Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

Den förste Adam fick makt att råda och alla Adams barn vill på något sätt förverkliga denna makt att råda på det sätt som den förste Adam fick göra. Den siste Adam fick makten att tjäna. Han understryker det på ett speciellt sätt i Matt 20:
-Då trädde Sebedeus’ söners moder fram till honom med sina söner och föll ned för honom och ville begära något av honom. Han frågade henne: “Vad vill du?” Hon svarade honom: “Säg att i ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din högra sida, och den andre på din vänstra.” (Matt 20:20-21)

Om Jesus hade varit som den förste Adam, hade han blivit väldigt upprörd. -Vad tror du att du är för något med dina två ”valpar”? Ta bort dem! Nej, Jesus tar det här på allvar. Det här är Guds rike. Vi läser:
-Men Jesus svarade och sade: “I veten icke vad I begären. Kunnen I dricka den kalk som jag skall dricka?” De svarade honom: “Det kunna vi.” Då sade han till dem: “Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det icke mig att bortgiva, utan den skola tillfalla dem för vilka så är bestämt av min Fader.” (v. 22-23)

Jesus säger: för vilka så är bestämt av min Fader. Det lät väldigt avlägset, väldigt långt borta. Men det var det inte. Han var med dem, han satt ju där! Och det som var bestämt av Fadern hade kommit oerhört nära. Det kunde ju vara så att just dessa lärjungar skulle få privilegium, det var inte uteslutet. Men det var Fadern som hade bestämt. Och vad Fadern hade bestämt var inte avlägset i tid och rum, det var väldigt nära genom honom själv. För i honom finns allt vad Fadern har bestämt koncentrerat.

-”Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka så är bestämt av min Fader.”

Låt inte det som Fadern har bestämt komma bort. Det är inte långt borta, det är nära. Det är nära dig och mig genom evangelium. Genom evangelium om Guds Rike är det nära! Låt det inte komma på långt avstånd, låt det komma nära!
-När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två bröderna. Då kallade Jesus dem till sig och sade: “I veten...

Ni vet. Nu talar han om den makt som Adam fick. Den makt som sedan Adams efterkommande fick och på sitt sätt förverkligade i tider i historien:
-”I veten att furstarna uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta folken känna sin myndighet. Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng, likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.” (Matt 20:25-28)

Den förste Adam fick makt och myndighet att råda. Den siste Adam fick makt att tjäna. Han skaffade sina efterföljare ett andligt övertag i ett socialt underläge, och beredde möjligheter för att budskapet, evangeliet, kunde ha framgång under skiftande omständigheter. Så har det också nått oss. Vad har det fått för plats i vårt liv, vårt medvetande? Är det detta vi arbetar och strider för? Kämpar vi tillsammans, endräktigt? Försvarar vi och befäster evangelium? Två olika slags myndigheter. Aposteln Paulus skulle predika; bära fram Jesus. Det var något att bära fram. Men han fick bära bojor och han bar sina bojor på det sättet att folk omkring honom förstod att Jesus Kristus var med honom. Han bar sina bojor, så att om än han blev tystad, så var det andra som började tala. Både onda och goda. Men alla predikade om Kristus. Det var på modet då. Bära fram Jesu namn. De skulle få se en ny linje som inte kommer från Adam, utan kommer från Gud genom Jesus Kristus. Nådens linje.

Det är väldigt allvarligt med evangelium. Som aposteln undervisar om i sina brev, så finns det en fullhet. Han skriver: ”Så skall ni bli uppfyllda av all Guds fullhet..” Då man verkligen tar emot evangelium, Jesus Kristus, då man verkligen tror på, älskar och följer honom, så finns en fullhet. All Guds fullhet. Vi människor fylls av olika saker, det kan vara olika källor. Det är nära till hands att vi fylls av det som kommer från den förste Adam. I regel är det både ont och gott. Men när vi jämför med Jesus, den siste Adam, så är det mest ont. Varifrån fylls vi? Från vilket håll vill vi fylla våra liv? Den siste Adam ger inte den styrka som den förste Adam ger. Den siste Adam ger inte den myndighet den förste Adam ger. Den siste Adam förverkligar inte över huvud taget sig själv på något sätt som den förste Adam gör. Han är inte stämd på samma vis över huvud taget. Jesus Kristus har gått en annan väg och visat på en annan väg. Det var faktiskt för att människan skulle fyllas med ett helt nytt innehåll han kom.

Hur var förutsättningarna i världen bland människorna då det talas om evangeliets första tid? Vi läser i Romarbrevets första kapitel om hur det var bland människorna då evangeliet kom. I Rom 1 talas om människor i allmänhet:
-Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting. Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet;

- det är inte lätt ta sig igenom den här katalogen, men så här var läget i världen bland människorna, och så är det ofta innan man får höra Guds ord, innan man får höra evangelium om Jesus Kristus -
-mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra.
(Rom 1:28-31)

Och allt detta sammanfattar han med att det kallas för allt slags orättfärdighet och det tenderar att fylla människorna. Det står att när Paulus kom till Rom och predikade, var människorna fulla av detta. Vad är vi fulla av för något? Hur har evangelium påverkat oss? Vad är det här för fullhet? En väldigt egendomlig fullhet, kan vi tycka, och ändå är den så allmän. Allt slags orättfärdighet. Man hämtar framför allt sina förebilder hos den förste Adam. Men nu har vi, ära vare Gud fått höra om den siste Adam. Det låter som om det är slutet. Ja,det är människans slut, men Guds början. När Gud börjar ett nytt verk i människors liv, kallas det också i Filipperbrevet Kristi verk. Innan Gud kan utföra ett verk i oss människor som var fulla av allt slags orättfärdighet, måste vi först tömmas på allt slags orättfärdighet. Och istället uppfyllas av all Guds fullhet. Det verkar vara en alldeles för dramatisk kontrast. Det kan väl aldrig komma i fråga. Tömmas på all slags orättfärdighet. Sedan måste jag väl gå i fängelse och sona min skuld, sedan får jag väl aldrig mer en glad dag? Men du, evangelium handlar just om att denna enorma kontrast är möjlig. Det är möjligt för Gud att tömma en människa på all slags orättfärdighet och istället fylla henne med all Guds fullhet! Och samme apostel får fram, just i Romarbrevet vad som var Guds tanke då han kallade Abraham: ”Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.”

Och här gör han upp med föreställningen att lagen och dess gärningar skulle kunna bota det onda.
-Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. (Rom 4:4-5)

Hör här: tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig! Det betyder: ta en människa av alla dessa människor som är uppfyllda av all orättfärdighet, tömma henne på all orättfärdighet och göra den människan till ett kärl för Guds närvaro. Tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig. Gud gör den ogudaktige rättfärdig, genom den siste Adam som har blivit en ny förebild, levande och verksam i våra liv. Det är honom vi ska ge äran, följa och hålla oss till. Och det är det budskapet om honom som det är värt att arbeta för. Och det är budskapet om honom som kallas evangelium och det är evangelium som vi ska strida för, försvara och befästa och se till att vi inte anpassar oss till något annat, och att vi allt mera oförskräckt vågar predika.

Du säger kanske: Nej Hans, det där vill jag inte vara med på. Jag vill vara mänsklig, bli mänsklig. Ja, det är jättebra. Bli mänsklig. Bli som Jesus Kristus, mänsklig. Bli en efterföljare till honom. Adam har en tendens att bli vilddjurslik. Det är Jesus som räddar Guds avbild i våra liv, så att vi kan bli sanna, äkta människor. Amen.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar