Himmelrikets hemligheter

De sju liknelserna i Matteus 13.
Liknelsen om ogräset bland vetet
Vi komma nu till den andra av de sju liknelserna i detta märkliga kapitel:

Vi lyssna till Herrens ord härom i vv. 24-30:
-En annan liknelse framställde han för dem; han sade: ”Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker; men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock ogräset. Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: ’Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs? Han svarade dem: ’En ovän har gjort detta.’ Tjänarna sade till honom: ’Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?’ Men han svarade: ’Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa. Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: ’Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.’”

Vi behöva icke grubbla över betydelsen härav. Ty sedan Herren framställt två andra liknelser, till vilka vi senare skola återkomma, skilde Han folket ifrån sig och gick hem. Och Hans lärjungar gingo fram till Honom och sade: ”Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern!” Och Han svarade och sade till dem:
-Han svarade och sade: ”Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn. Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar. Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är, och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.
Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike. Den som har öron, han höre. (vv. 37-43).

Utsädets och ogräsets beskaffenhet.
Först må erinras om att denna liknelse, liksom den föregående, talades ”utanför huset”, i båten, från vilken Herren undervisade folkskaran. Men uttydningen av liknelsen skedde ”inomhus” och uteslutande för lärjungarna (v. 36). Om sådden och såningsmannen har Herren redan sagt, vad som behövdes och på ett sätt, som kunde förstås av alla. Liknelsen om ogräset kan också i sina grunddrag fattas av även den oinvigde, men detaljerna äro mera för den invigde. Därför framställdes själva liknelsen för den stora hopen, men uttydningen gavs blott åt lärjungarna.

Liknelsen talar om ”ogräs”, på grekiska ”zizania”, hos oss känt under namnet ”dårrepe”. Det är sålunda icke fråga om törne eller vanligt ogräs, såsom kvickrot, hästhov, tistel, åkersenap, som lätt skiljer sig från säden, utan om en särskild sort, som mycket liknar vetet, så att det icke i början kan skiljas från detta, utan först då det sätter frukt visar sig vara en giftig efterapning av den goda säden. Det är icke heller något, som av sig självt växer upp ur åkern, såsom fallet är med vanligt ogräs, utan det sås i åkern av en ovän, medan människorna sova. Det är just det förrädiska med detta ogräs, att det tyckes ha en kraft till liv, medan det i själva verket är dödsbringande. Det verkar bedövande på både mage och hjärna. Det har nämligen inträffat, att folk av misstag eller vid svår hungersnöd har ätit av detta dårrepe och blivit svårt sjuka, ja, till och med dött därav. Därför ser också landmannen noga till, att han icke skördar och tröskar dårrepe tillsammans med den goda säden.

I förklaringen till denna liknelse säger Herren Jesus, att den, som sådde den onda säden, är djävulen. Denne använder sig här av en annan taktik att hindra Ordets verkningar än i den förra liknelsen. Där utnyttjade han de hinder, som finnas i människans eget hjärta. Men här se vi, att han för sina syften brukar ”ondskans barn”, vilka till det yttre likna ”rikets barn”, de sanna troende, och icke så lätt kunna skiljas från dessa men som i sitt inre äro opånyttfödda och icke böja sig för Guds ord. De äro verkliga avfällingar, d.v.s. sådana som aldrig blivit födda på nytt men ha fått kunskap om rättfärdighetens väg och som i sitt yttre väsen ha gudaktighetens sken, äro ulvar i fårakläder, för vilka vi skola väl vakta oss. Under sken av ”gudsfruktan” och ”fromhet” och rekommenderade av sovande väktare smyga de sig in även bland de troende och få vara ibland dem och göra sitt dödsbringande inflytande gällande.

Det är någonting högst farligt med villolläror och villolärare. Och man gör sig delaktig i villolärarnas onda verk, om man tar emot dem i sitt hus eller ens hälsar på dem. Ty gör man det, rekommenderar man ju dem.

Det är därför ett fruktansvärt ansvar, som vilar på alla dessa kristna ledare, som ha namn om sig att vara ”konservativa” och ”gammaltroende” men likväl icke tagit avstånd ifrån nyteologien och nyteologerna utan fastmer berett dessa insteg bland de kristna och rekommenderat dem till de främsta och inflytelserikaste platserna i samfunden och organisationerna, liksom i kyrkorna.

I liknelsen om ogräset finna vi i uttydningen en olikhet med hänsyn till utsädet, om vi anställa en jämförelse med den första liknelsen. Där säges det, att sådden är ordet om riket (v. 19), men i den andra liknelsen kallas rikets barn för den goda säden (13:38). Redan härav framgår det klart, att vi i dessa liknelser ha att göra med en systematisk undervisning i fortlöpande följd. Ty den i första liknelsen i god jord sådda säden, ordet om riket, har nu växt upp och burit frukt, så att därav blivit rikets barn, som i sin tur kunna så ut den goda säden, men denna gång i världens stora åker. Den som sådde den goda säden är även här Människosonen, vilken utsänder sina lärjungar såsom vittnen och ”medsåningsmän” i världen. Den som sådde ogräset är djävulen, vilken likaledes har sina verktyg, och i synnerhet bland skenfromma människor finna vi hans barn och tjänare.

Människosonen sår i det fulla dagsljuset inför människornas ögon, men ovännen gör det i natten, under det att människorna sova.

Han sår ”mitt ibland”; han kommer alltid dit, där vetet redan har blivit utsått, ty han sår alltid såsom ”ovän” till allt vad som har att göra med Människosonen och Hans verk. Då han har sått, går han sin väg. Han vet, att det som han har sått, är av den beskaffenheten, att han lugnt kan avvakta verkningarna därav, ”det onda verk, som han har begynt”, kommer att osvikligt växa till och nå sin fullbordan. Hans utsäde äro djävulens läror, vilka ofta vid första påseende, ”i sin begynnelse” äro av en sådan estetisk, etisk och moralisk skönhet, att de för den obeprövade eller likgiltige synas väl överensstämma med de kristna sanningarna. Men – Kristus är icke där, försoningsblodet saknas, uppståndelsekraften och den helige Andes person och kraft underkännas, Skriftens ofelbarhet och sanningen om Herrens återkomst betvivlas. Det är ett antikristiskt utsäde.

Den profetiska betydelsen.
De sju liknelserna i Matt. 13 äro, liksom de sju breven i Upp. 2 och 3, också av betydelse i profetiskt hänseende, i det att de teckna för oss den bekännande kristenheten eller ”himmelriket” från Kristi verksamhet här nere på jorden till Hans återkomst. Mellan det första utsåendet av säden och inbärgandet av skörden ligger den nuvarande tidsåldern. Mot slutet av denna tidsålder finna vi de bekännande kristna i ett sovande tillstånd, såsom vi se av Matt. 25: jungfrurna sova andligen, och därför har ovännen ett sådant ypperligt tillfälle att så ut sin surrogatsäd, sitt veteliknande ogräs. Den antikristiska verksamheten eller laglöshetens hemlighet var i gång redan under den första församlingens tid, och den fortsätter under hela tidsåldern på ett allt kraftigare sätt, tills slutligen det onda når sin mognad i den Laglöses person, den kommande Antikrist.

Av liknelsen framgår det tydligt, att det är omöjligt att förhindra detta onda verk. Det är en fåfäng dröm, som likväl många hoppas att förverkliga, att reformera världen, att få bort de värsta förbannelserna: dryckenskap och osedlighet, krig och sociala orättvisor, och att få in rättfärdigare principer i politiken och samlevnaden staterna emellan. Sådana ansträngningar äro både obibliska och gagnlösa. Under sken av kristendom gripa många välmenande människor sig an med sådant, och de förstå icke, att de därmed synda och vanära Kristi namn. Ty för det första mena de, i strid med Guds ords tydliga utsagor, att världen skulle kunna göras bättre, och för det andra sätta de sådana reformer i stället för den rent evangeliska mission, som Herren har befallt sina lärjungar. De onda följderna av denna olydnad ha icke heller uteblivit. Det myckna reformerandet och det ivriga ”samhällsförbättrandet” ha uppenbarligen verkat i motsatt riktning. Världen är gudlösare och olyckligare än någonsin tillförne.

Det onda måste mogna ut, liksom det goda. Detta håller nu på att ske, och skördetiden närmar sig. Om denna skörd läsa vi i Upp. 14:14-16:
-Och jag fick se en vit sky, och på skyn satt en som liknade en människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans, och i sin hand en vass lie. Och en annan ängel kom ut ur templet och ropade med hög röst till den som satt på skyn: ”Låt din lie gå, och inbärga skörden; ty skördetiden är kommen, och säden på jorden är fullt mogen till skörd.” Den som satt på skyn högg då till med sin lie på jorden, och jorden blev avbärgad.

Många lära, att församlingen skall förbliva på jorden ända till slutet av vedermödan och de begagna liknelsen om ogräset och vetet som ett stöd för dessa åsikter. Men denna liknelse syftar ju egentligen icke på församlingen: den avser fastmer himmelriket, d.v.s. det område, där Kristi namn bekännes, den bekännande kristenheten, de officiella kyrkorna, frikyrkorna och organisationerna. När Herren säger, att ogräset skall bindas tilllhopa i knippen och vetet samlas i ladan, så lär Han icke därmed, att vetet är församlingen och att insamlandet av församlingen skall bliva Hans sista handling i denna tidsålder. Vetet är naturligtvis den goda säden, och denna är rikets barn. Att alla sanna troende äro den goda säden och därmed också rikets barn, betvivlar ingen. Men även sedan församlingen är borttagen från jorden, före tidsålderns avslutning, skall det alltfort vara ”vete” på jorden, och det skall också då sås ut god säd. Och även denna sådd skall verka. En stor skara, ”som ingen kan räkna”, skall komma ut ur den stora bedrövelsen (ordagrant: ”den stora vedermödan”), en skara, som har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Då denna skara blivit inbärgad, är veteskörden avslutad. Men redan nu håller ogräset på att bindas tillhopa i knippen. De buntas samman i fackföreningar och ideella organisationer, i gudlösas förbund, genom spiritism och teosofi, genom modernistiska missionsorganisationer och mycket annat, som kan se mycket ädelt och vackert ut men därför är desto farligare.

Ett ödesdigert misstag.
Ett ödesdigert misstag ha blivit begånget med avseende på platsen, där ogräset och vetet växa tillsammans. Man har på sina håll sagt: ”Vi kunna icke ha en ren kyrka eller församling, ty Herren själv har sagt, att ogräs och vete skola växa tillsammans.” Dessa Herrens ord få emellertid naturligtvis icke tillämpas på församlingen. Dels står det ju, att åkern är världen, och i denna måste det onda växa tillsammans med det goda, som vi redan ha framållit, och dels måste vi komma ihåg, att himmelriket icke är detsamma som församlingen, något som vi förut påvisat.

Särskilt i Matt. 18 ger Herren bestämda föreskrifter för församlingstukt:
-Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ’var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan. (Matt 18:15-17).

Och i de apostoliska breven finna vi många uppmaningar och befallningar att icke tolerera falsk lära och ovärdig vandel i Guds församling. Församlingen skall taga itu med det onda inom sin krets. Det onda skall icke växa tillsammans med det goda inom församlingen.

Men församlingstukt skall övas efter bibliska principer och icke efter mänskliga sympatier eller antipatier. Här är icke frågan om han är ”ett med oss”, utan det gäller, om han är ”ett med Kristus” i lära och liv. Det förra är minst lika viktigt som det senare.

Sålunda: ”Åkern” är icke församlingen utan världen, och vad som skildras i denna liknelse äger rum på den del av ”åkern”, där den goda säden blivit sådd; inom hela den bekännande kristenhetens område.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar