Himmelrikets hemligheter eller De sju liknelserna i Matteus 13

De särskilda liknelserna
Liknelsen om såningsmannen


”Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade: ”En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.
Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;  men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det.
Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. Den som har öron, han höre.” (Matt 13:3-9)
Vi ha en direkt förklaring till denna liknelse, en förklaring, given av Herren själv, och vi återgiva den omedelbart:
-Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen. När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen.
Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje, men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.
Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt.
Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. (Matt 13:18-23)

Vi se av denna liknelse, att säden är en bild av ordet om Riket och åkern är en bild av hjärtat, vari ordet sås, medan vägen, stenarna och törnena äro de hinder, som stå i vägen för tillväxt, mognad och frukt.
Vem såningsmannen (märk att det i grundtexten står: ”Såningsmannen gick ut för att så” och icke: ”En såningsman...”!) är, det säges icke i denna liknelse men väl i den andra. Han är Människosonen, vilken har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, men det är ock alla dem, som Han har utsänt (2 Kor 5:20) och som äro Hans medarbetare på mänsklighetens åkerfält (1 Kor 3:9). Men de äro sådana såningsmän, endast om de äro det ”å Kristi vägnar” och om ”Gud förmanar genom dem”.

Säden är Ordet.
Guds ord är pånyttfödelsens säde (1 Petr 1:23), och utan att bliva född på nytt kan man icke förstå Guds rike (Joh 3:3). Efter sin vilja födde Han oss till liv genom sanningens ord (Jak 1:18). Detta ord är såsom ett trons säde, ”Ty tron kommer av predikan och predikan av Guds ord” (Rom 10:17). Detta ord är evangelii utsäde, som utsås i människohjärtan ehuru med olika resultat.
Det första vi ha att lära härav, är att i den mänskliga naturen bor intet gott, det goda måste komma in i oss ovanifrån, från Gud, säden måste sås på hjärteåkern; annars kan man icke vänta någon frukt. Men det är icke heller till fyllest med att Ordet sås: det måste finna en god jordmån, om det skall rota sig och bära frukt. Djävulen är städse den store motståndaren till Guds avsikter; därför traktar han efter att i varje hjärta förhindra pånyttfödelsen och Ordets frukter, liksom han står emot Guds verk i mänskligheten som ett helt. De metoder, som han därvid begagnar sig av, belysas, oss till undervisning och varning, på ett utförligt och klart sätt i dessa sju liknelser.
Människosonen är Såningsmannen, men Han framställes också för oss i Skriften såsom vetekornet, vilket fallit ned i jorden, dött och uppstått i härlighet. Säden är den normala, vanliga födan: allt vad människan behöver av livskraft, är samlat i sädeskornet. Likaså finna vi i Kristus allt, som behöves till liv och gudaktighet. Vi finna sålunda Ordet såsom pånyttfödelsens säde, men också att Kristus är identisk med detta Ord. Han säger: ”Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet om mig” (Hebr 10:7). Kristus och Ordet äro ett, liksom ock Guds Ande säger i Joh 1:1:”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”, och vidare i v. 14: ”Och Ordet blev kött”. Då vi tro på Ordet, födes Kristus i oss, något som överensstämmer med detta: ”Ty tron kommer av predikan och predikan av Guds ord”.

Den som har öron till att höra, han höre!
Ett särskilt kännetecken på denna liknelse, är den däri framställda förmaningen till dem som ha öron till att höra, dvs i betydelsen av att förstå med hjärtat. Denna liknelse är därför en skarp protest mot den ”ultra-erfarenhets”-strävan, som förefinnes hos många Guds barn, vilka icke ha nog av att tro på Guds ord utan därtill kräva en hel hop tecken och känslor. Nej, framför allt må man begynna med att tro på Guds ord.
Såningsmannen går ut på åkern med skäppan full av säd. Så har ock Kristus utgivit sig för hela världen (åkern), och Guds frälsande nåd har uppenbarats för alla människor (Tit 2:11). Men detta allmänna erbjudande kommer endast dem till godo, som taga emot det, dem som tro därpå. Och givetvis föregås såningsarbetet av ett plöjande och uppluckrande av åkern, alldeles såsom det mänskliga hjärtat av den helige Ande blir överbevisat om synd och därmed förberett för evangelii verk.
De som äro ”besådda”, äro sålunda människor, vilka veta sig vara ”syndare inför Gud”; människor som veta, att det icke gives frälsning annan än i Jesu namn.

Det som såddes vid vägen.
I det heliga landet löpa, av brist på avgränsade färdevägar, också många stigar över de besådda fälten, och självklart är, att jorden därigenom blir tilltrampad, så att säden icke kan komma ned utan blir ett lätt byte för himmelens fåglar. Det som såddes vid vägen avser människor, som väl höra ordet om riket, men de förstå det icke, ej heller höra de med öronen eller upptaga det i sina hjärtan. Det blir allenast ett ytligt hörande, såsom vi lyssna till tusende ting för att strax efter ha glömt det allra mesta. Det hörda blir icke förstått, dvs icke upptaget och smält i hjärtat. Och Satan begagnar sig av detta ytliga hörande för att plocka bort pånyttfödelsens säde.
Det finnes i livet mångahanda ”tilltrampade stigar”, men en av de allra mest bekanta är traditionens väg. ”Såsom far och mor, farbror eller faster, farfar, gamla ansedda uppbyggelseförfattare osv ha gjort eller trott eller sagt, så skall det också vara.” Det är svårt för Guds ord att få ingång i sådana; deras hjärta är som en väg, hårt tilltrampad av alla dem, som tillförne vandrat däröver. De tro mera på vad andra säga om Bibeln, än vad Bibeln själv säger.
En annan hårt tilltrampad väg är den egna åsikten. Många människor ha på ett eller annat sätt fått en egen åsikt om hur man skall bliva frälst. De känna det så och ha det på det viset, att de äro alltid färdiga, att då Guds ord talas till dem, att komma med ett ”ja-men”; de ha den åsikten och veta det bättre än Gud själv, annat kunna de inte tro, ”det måste vara så”.
Himmelens fåglar veta, var de kunna finna säden; de kunna icke picka bort den ur handen på såningsmannen; ej heller gräva upp den ur jorden, men de sätta sig vid vägen. Och på samma sätt lägra sig alltid Satans redskap kring sådana ”traditions”- och ”åsikts”-människor i avsikt att förhindra verkningarna av pånyttfödelsens säde – de plocka helt enkelt bort det. ”Från den som icke har, skall också tagas det som han har.” Därav också Herrens förmaning: ”Den ogudaktige övergive sin väg och den orättfärdige sina tankar” (Jes 55:7). ”Alla tankebyggnader och varje förskansning som uppreses mot Guds kunskap” måste slås ned, och ”allt förnuft tagas till fånga under Kristi lydnad” (2 Kor 10:5). Lämnar man icke sådana syndiga egna åsikter och traditioner, går det illa.
Och likväl bedriva sådana ”vägkristna” en utvärtes fromhet, men allt är form, tradition och sken, utan den levande sädens kraft; det är på sin höjd en lagisk gudstjänst utan pånyttfödelsens liv. De höra beständigt Ordet utan att förstå det: de kunna under predikan sköta om tvätten, sy klänningar, sälja på torget eller göra avslut på börsen, de kunna under predikan göra långa resor eller bygga hus. De kunna därunder lyssna i någon mån, så att de också kunna återge en del av predikan, men de ha dock öron att höra men förstå likväl icke.
Det var någon, som en gång sade om Moody: ”Jag kan alltid under predikan bygga ett helt fartyg från kölen till däcket, men då Moody talar, kan jag inte slå i en enda spik.” Utsåendet av säden måste också förberedas genom bön. Då Abraham frambar sitt offer, ville fåglarna slå sig ned på kropparna, men Abraham jagade bort dem (1 Mos 15:11). Så tillkommer det också oss att lämna de tilltrampade vägarna och jaga bort himmelens fåglar. Gud giver i Ordet ett levande utsäde, vilket icke växer upp av sig själv ur åkern, men vi måste sörja för, att det icke blir sått vid vägen.

Det som såddes på stengrunden.
 -Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje, men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall. (Matt 13:20-21)
Det som såddes vid vägen kan sägas vara typen för sådana, som i sitt förståndsliv gör motstånd mot Andens verk. ”Stengrunden” åter är närmast en bild av känslomänniskorna av en Orpas typ (Rut 1). De äro fulla av hänförelse och tro stort om sin förmåga att ”följa Mästaren, varhelst Han går”.
Guds ord är verkligen en kraft, en dynamit (det grekiska ordet dynamis betyder ”kraft”), men dynamiten verkar icke, om den icke får komma in i stenarna. På samma sätt måste ordet mottagas och i lydnad placeras i egenlivets ”stenar”, i inrotade dåliga vanor, själviskheten, den andliga trögheten, elakheten, häftigheten, bitterheten och ondskan; stenar, som äro alltför vanliga på det opånyttfödda hjärtats åker även hos den mest älskvärda världsmänniska.
För det mesta blir det stor hänförelse hos stengrundsmänniskorna, då dessa höra evangelii dyrbara och härliga sanningar, men när för ordets skull betryckets iskyla och förföljelsens glödhetta påkomma, då taga de strax anstöt, dvs de lämna ordet, medan de icke hade någon rot.
Tyvärr är det en vanlig företeelse. S.k. väckelsekampanjer, då hundratals själar böjt sig för Gud, ha satts igång. Men efter förloppet av en sommars varma solsken är blott en högst obetydlig grupp kvar av den väldiga skaran, som under vintermötena med hänförelse sjöng och bad. De hade ingen rot, och de torkade bort i påfrestningarna i vardagslivet.
Vi måste noga lyssna till den helige Andes stämma, då Han pekar på vår gamla människas karaktärsfel, för att vi må utlämna dessa ”stenar” åt Guds ”dynamit”. Och det är förunderligt, att det levande ordet med förkärlek slår rot på de tomma platserna efter de utlämnade stenarna, och just därför följer en sådan djup och rik glädje för varje gång vi varit lydiga mot Anden.
Gå vi däremot att med ett orent hjärta bekänna Kristus, då är ett medlidsamt småleende eller en föraktlig axelryckning nog, för att vi skola svika Herren Jesus och blygas för människor. Man har icke tillräckligt fäste till sin inre människa för att kunna motstå anfallen utifrån.
Det är icke något på tok med ”plötsliga omvändelser”, ty äkta omvändelser ske alltid genast, eftersom de äro Guds verk, medan människor hålla på att ”förbättra sig” under åratal utan något verkligt resultat.
Varför det emellertid icke alltid blir ett bestående resultat av många ”avgörelser för Gud”, (vilket icke är precis detsamma som omvändelser från avgudarna till den levande Guden), det beror på att ”stenarna” icke blivit undanröjda. Därför: Röjen undan stenarna! Eljest kan den Helige Andes regn icke tränga ned till de platser, där den inplantade sädens rötter måste söka sig näring.

Det som såddes bland törnena.
-Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det. (Matt 13:7)
-Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt. (Matt 13:22)
Här ha vi att göra med sådana, som leva efter köttet och förgäta, att köttets väsen, även om det tar sig de allra finaste former, likväl är fiendskap mot Gud. I Jesu egen förklaring nämnas ”denna världens bekymmer” och ”rikedomens bedrägliga lockelser”. I Mark 4:19 tillägges dessutom: ”de andra begärelserna” och i Luk 8:14 ”livets vällust”. Härigenom få vi en fyllig bild av törnenas olika karaktär.
Många se härvid endast på de rika, vilka bada i överflöd, som om endast dessa skulle leva efter köttet, men de förgäta därvid, att Herren också till törnena räknar ”levernets bekymmer” och omsorger. Allt som faller inom köttets område, vare sig det är begär efter pengar, bekymmer för utkomsten, ensidigt uppgående i det närvarande, intresse för politik, romaner, jakt efter popularitet osv, är ett kvävande törne för det andliga livet.
Även i sitt ”eskatologiska tal” (tal om sin tillkommelse) varnar Herren för dessa bekymmer, vilka skola komma såsom en snara för jordens inbyggare.
-Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt;  ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare (Luk 21:34-35).
Litet behöves det, för att människan skall insnärjas i denna världens omsorger och bekymmer och ävlan – för Gud lika syndigt som ett liv i omåttlighet och dryckenskap. Törnena växa alltid snabbare än säden, och de beröva därför denna solljus och luft. Törnet och tisteln äro en följd av synden (1 Mos 3:18). De äro skapelsens förbannelse; därför måste också Herren Jesus i sitt ställföreträdande lidande krönas med en törnekrona.
Han har burit våra törnen, och deras makt är bruten genom korset. Visserligen kan Gud ge oss en ”törntagg i köttet”, vilken såsom ”en satans ängel” kindpustar oss (2 Kor 12:7). Här är dock Guds nåd oss nog. Men för bekymrens, begärelsernas och lustarnas törnen gives det icke någon särskild nåd; utan för dessa finnes det blott ett recept: att rycka upp dem och se på Herren, ty Han sörjer för oss (1 Petr 5:7). Tag bort törnena, för att Guds solsken må kunna lysa in i ditt liv! Det är icke hedersamt för den himmelske Fadern, om Hans barn måste gå och bekymra sig (Luk 12:22-24). Bekymmer är något, som hör tillsammans med de oomvända hedningarna (Luk 12:30); kasta därför bort dina bekymmer!

Den goda jorden.
-Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.  (Matt 13:8).
-Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. (Matt 13:23).
Till slut komma vi till den fjärde gruppen, den goda jorden. Såningsmannen har strött ut med fulla händer, ”sående med tårar” (Ps 126:5), ty Han vet, att största delen av utsädet icke faller i god jord. Icke mer än 25% eller en fjärdedel av jordmånen är passande för utsädet, och icke ens den goda jorden bär på långt när i medeltal 100%. Säden är i sig själv fullkomlig, men den kan utvecklas blott i ett gott och troget hjärta (Luk 8:15). Vi kunna intet göra i oss själva för vår omvändelse eller helgelse; allt detta är uteslutande Guds verk genom den helige Ande, men vi kunna mycket väl hindra Guds verk i oss, alldeles som vi icke kunna lägga en enda aln till vår livslängd men väl kunna förkorta denna.
Om vi blott ge Guds Ande tillfälle att verka i oss, går det som med säden i Mark 4:26-29. Jorden bär av sig själv frukt, först brodd, sedan ax, sedan fullbildat vete i axen. Gud giver växten!
-Hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, vilken för oss har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning (1 Kor 1:30).

Orubblig kraft.
Kraften hos ett sädeskorn kan icke mätas eller beräknas efter mänskliga begrepp. Med hänsyn till förökningen är denna så stor, att om avkastningen är hundrafaldig, kommer man det första året till ett resultat av 100 korn, medan man det andra året redan har 10.000  och det tredje året 1.000.000. Det fjärde året kommer man upp till 100 miljoner, det femte till 10.000 miljoner och det sjätte årets avkastning skulle räcka till att förse varenda en av jordens inbyggare (antalet beräknat till 2.000 miljoner) med 500 och det sjunde året med 50.000 sädeskorn.
Detta ger oss en föreställning om vad det vill säga med 100-faldig avkastning.
Men sädeskornets grobarhet är också väldig med avseende på tiden. De sädeskorn som man för åtskilliga år sedan fann i den egyptiske konungen Tut-ankh-Amons grav, sådde man i Kanadas jord, och avkastningen har bevisat, att växtkraften förblivit oförsvagad under tusentals år, ja, att dessa sädeskorn kunde fördraga blåsten mycket bättre än det vanliga utsädet.
Och mångsidigheten av kraften hos sädeskornet blir uppenbar för oss, om vi tänka på den mångfald av energi, varuti det omsättes, när det förtäres av människan och upptages i den mänskliga organismen och därefter utnyttjas i den mest skiftande verksamhet.
Den andliga tillämpningen härav ligger genast i öppen dag. Gudsordets förökningsförmåga är underbar, om det blott kommer i ”den goda jorden”. Då bär det frukt, dels hundrafalt och dels sextiofalt och dels trettiofalt. Om den som hör Ordet, strax bär det till andra, såsom den samaritiska kvinnan, då vitna snart fälten till skörd. Och detta goda utsäde, det goda gudsordet, förlorar aldrig sin grobarhet och blir aldrig förlegat, huru många tusen år det än blir. Det är tvärtom alltid lika levande och friskt och nytt. Och där det mottages och obehindrat får verka, där omsättes det också på det mest skiftande och underbara sätt. Ty
-all skrift, av Gud ingiven, är nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till tuktan i rättfärdighet, så att en Guds människa må varda fullbordad, till allt gott verk skicklig (2 Tim 3:16-17).
Vilken dyrbar lärdom ligger icke i liknelsen om säden, och huru betydelsefull är icke Herrens maning: ”Sen till, vad I hören! – – Och åt eder, som hören, skall mera varda tillagt” (Mark 4:24). Och av särskild betydelse är det att rätt förstå liknelsen om såningsmannen, ty den himmelske Såningsmannen säger själv: ”Förstån I då icke denna liknelse? Huru skolen I då fatta alla liknelser?” (Mark 4:13). Därför, den som har öron till att höra, han lyssne väl till, vad Anden här har att säga oss!
Huru många är det icke i vår tid, som längta efter Guds kraft och hålla på att bedja och sucka och ”kämpa”, som om Gud skulle stå hindrande i vägen! Men i utsädet ligger intet hinder; alla hinder ligga i åkern, där de äro att söka hos människan själv. Goda, trogna åkrar, dvs människor, som äro beredda att utan något som helst förbehåll överlämna sig åt Gud och Hans ord, sådana människor bliva genom Guds nåd härliga bevis på möjligheten av att bära frukt, både 100-, 60- och 30-falt. Därför: Lyd städse och tro! Och tag emot allt av Gud i ett lydigt och tacksamt hjärta!
-Ty den jord, som har druckit det regn, som ofta faller därpå, och som framalstrar tjänliga växter åt dem, för vilkas skull hon ock brukas, blir delaktig av välsignelse från Gud; men bär hon törnen och tistlar, är hon oduglig och nära förbannelse, och hennes slut bliver att brännas (Hebr 6:7-8).
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar