Ropet från Sodom

Predikan av Arne Imsen, tidigare publicerad i MR nr 18 och 19 1974
I Jesu undervisning om de yttersta dagarna, möter vi en mängd intressanta och märkliga detaljer. Jesus beskriver det andliga och moraliska fördärvet, som då skall råda med obarmhärtig realism. Tillståndet är dock inte någonting som plötsligt uppkommit, utan är ett resultat av en lång utveckling.
-Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hans dag. Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte. Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans. Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde, men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras. (Luk 17:24-30)
Jesus talar vid det här tillfället om tiden för sin tillkommelse, och vad som skall känneteckna tidsålderns avslutning. Han börjar dock med att förklara, att han ”först måste … lida mycket och bliva förkastad av detta släkte”. Jesus måste alltså först utstå ett kval, som icke skulle vara begränsat till försoningslidandet på korset. Det skulle vara ett maratonlidande, som skulle dra släktet igenom och kulminera i ett avståndstagande.
Den period under vilket avståndstagandet och utstötningen skulle avslutas benämner Jesus för Människosonens dagar. Vi kan även se att perioden kommer att avslutas på en speciell dag, då Människosonen uppenbaras. Jesus jämför den dagen med vad som skedde i Sodom på Lots tid: människorna åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde. Det Människosonen representerar av levande kristendom kommer alltså icke att genomsyra samhället eller påverka kulturen i den mening, som många samhällsreformatorer tror. Den levande kristendomen kommer tvärtom att stötas ut från systemen och institutionerna och placeras utanför.
Lot levde i en miljö, som kännetecknades av ett djupt förfall på många områden. Vad som hände i Sodom, har till och med präglat vårt språk, så att vi ibland kan tala om att leva ett sodomitiskt liv. Vi tänker då på omoral i en speciell mening och syftar på det som gäller sexualmoralen, nämligen homosexualiteten.
Människorna i Sodom hade övergivit det naturliga förhållandet mellan könen. Vi misstar oss dock, om vi tror att homosexualiteten var specialsynden eller karaktärsdefekten hos folket. Homosexualiteten var egentligen resultatet av en process, icke själva synden, utan straffet för synden. Den var en följdverkan av ett redan onormalt förhållande mellan människor. En upplösning hade redan skett på andra områden, vilket lett till att det normala förhållandet mellan man och kvinna successivt ersatts med något abnormt och perverst.



Började med underlåtenhet
Upplösningen började med en underlåtenhetssynd. Det började med en passiv förnekelse, som ägde rum i själva tillbedjan, därigenom att man underlät att tacka och prisa Gud.
Att vara försumlig i sin gudstjänst leder alltid till självförgudning, människoförgudning och personkult. Därpå följer en fortsatt degenerering från den ena nivån till den andra, ända tills nivåsänkningen gått så långt, att man hamnat på djurets plan. Då har människan förlorat kontakten med sitt ursprung och förvandlats till en animalisk driftsvarelse. Hon kan vara en primitiv eller civiliserad dåre. I båda fallen är hon ett vilddjur. Hela världen är verkligen fylld av vilddjur och dårar. Hela vår jord håller på att förvandlas till ett globalt sinnessjukhus.
När vi ser dessa missförhållanden, brukar vi frestas till att angripa enbart symptomen. Det finns ju experter på det. Man angriper till exempel homosexualiteten och sätter in åtgärder för att eliminera den. Man tänker dock inte på att det finns en yttersta orsak till allting. Därför måste vi finna en lösning, som inte bara inskränker sig till att konstatera symptomen, utan framför allt söker eliminera sjukdomsorsakerna.
Upplösningen i Sodom hade med den parallella utvecklingen av tro och moral att göra. På tro följde moral, och på moral följde tro. Tron handlar om vårt förhållande till Gud, det vill säga vår gudaktighet och moral om vårt förhållande till våra medmänniskor, det vill säga vår rättfärdighet. Vårt förhållande till Gud visar sig alltid i hur vi behandlar våra medmänniskor. Tron måste därför alltid manifestera sig i trons egna gärningar.


Vad blev straffet?
Vad blev då straffet för sodomiternas synd? Straffet låg i att de blev prisgivna och överlämnade åt sin synd. Den absolut största olycka, som kan hända en individ eller en nation är att bli prisgiven och få existera vidare obesvärad och obekymrad. Det är att få leva i en falsk trygghet.
Det är i en sådan förljugenhet man möter den sofistikerade människan. Hon har praktiskt taget prövat allt men aldrig funnit tillfredsställelse i någonting. Ju mer i världen hon prövat, desto olyckligare har hon blivit, och ju mer avancerade hennes utlevelser blivit, desto större olycka har hon skapat. Så har hon successivt byggt ut det helvete, som hon bär inom sig och förvandlat sin tillvaro till en helvetets förgård.
Den största olycka som kan drabba en människa är att hamna i likgiltighet, ty det talar om att hon är prisgiven och överlåten åt sin synd. Skriften säger att det som återstår för en sådan, är en fruktansvärd väntan på en slutlig dom. Det har med lagen om sådd och skörd att göra. Det vi med våra gärningar och vårt liv sår, det får vi en gång skörda. Domen över all likgiltighet och självupptagenhet kommer därför med matematisk säkerhet. Privatkapitalismens oerhörda egoism måste resultera i en fruktansvärd uppgörelse till slut. Jag  menar inte privatkapitalismen som ett politiskt system, utan jag tänker på den självupptagenhet, som kommer av den oerhörda begärelsens lidelse vi har i vårt väsen och som visar sig i att vi ständigt samlar saker på oss.


Djupare orsak bakom
Med den här bakgrunden förstår vi, att det kan finnas en annan och djupare orsak till att förstörelse drabbade Sodom. Vad var det som var så speciellt ont på den här tiden? I Luk 17 talar Jesus om, att människorna åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde. Jesus säger dock inte ett enda ord om otillbörliga ting i den mening som vi tänker oss.
Vi skall gå till ett annat ställe i Skriften och se.
-Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN. (1 Mos 13:13)
Det finns en benägenhet hos moderna människor att överlägset dra lite på munnen, när man hör att folket var mycket ont och syndigt. Leendet är dock endast en reflex av människans inre. Den människa som har en liten aning ödmjukhet lyssnar noga till sådana ord och vill naturligtvis veta, vad det kan vara fråga om. Kan det möjligen handla om henne själv? Finns det inte bara en individuell ondska, utan finns det också ett kollektivt moraliskt ansvar? Har vi något med vår broders situation att skaffa? Kan det möjligen tänkas att vi på ett eller annat vis, ja, kanske på många sätt till och med är sammanlänkade i en ödesmättad situation, där vi har blivit delegerade gudomlig makt till att hjälpa varandra?
Vi läser ytterligare ett ställe:
-Och HERREN sade: "Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår; därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det." (1 Mos 18:20-21)
Vad talas det här om för rop, som stigit upp till Herren, men som Sodoms innevånare tydligen inte hörde? Det var ett rop som folket haft möjlighet att ge ett rätt och riktigt svar på men underlåtit att göra. De gav sig icke på de problem, som var orsaken till ropet, utan försökte skaka av sig dem. De gjorde sig därmed skyldiga till en ödesdiger försummelse, som icke kunde ge dem något annat än ett fruktansvärt straff.
Vad var det för ett rop? Det hörs ett rop också i vår tid, och orsaken till det ropet emanerar ur exakt samma källor. Det finns en väldigt stor likhet mellan situationen i Sodom och den vi ser tecknad i Jakobs brev angående den yttersta tiden.
-Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som skall komma över eder.  Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal; edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna. Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron. (Jak 5:1-4)
Vad är det för ogudaktiga och korrumperade människor, som aposteln talar om, och vad är det för förhållanden han skärskådar på ett så ohyggligt sätt? Lägg märke till hur det står: ”eder rikedom multnar bort”. Det handlar alltså om en pågående förruttnelseprocess, som slutar i total upplösning. Denna gång är det dock icke sodomiter det gäller utan tydligen bekännande kristna, som håller på att ruttna ner. De här kristna har skapat ett rent ogudaktigt system. De har skaffat sig maktmedel, som de sedan utnyttjat för att förtrycka medbröder och medsystrar.
Tänk att det finns människor som kan exploatera den sociala nöden i rent egoistiskt syfte och utnyttja sina medmänniskor, därför att de befinner sig i ett underläge av något slag. Det kan vara ett psykologiskt, ekonomiskt, socialt, politiskt eller intellektuellt underläge. Detta söker människor som är starkare att utnyttja för att skaffa sig fördelar. Så kan man förvandla medbröder till trälar.
Jag vet inte om alla känner igen sig i den här situationen. Vi förfogar väl inte över några stora kapital, säger en del. Det behövs dock sannerligen inte så stort kapital för att vi skall kunna utnyttja det i eget syfte. Slår det igenom i ett litet sammanhang i vår vardag, slår det naturligtvis igenom i ett större. Det lilla onda kommer att mångmultipliceras, om det icke besegras redan från första början i själva roten. Roten till det onda finns dock inte utanför oss. Den finns i vårt eget väsen.

Jag vet att vi inte kan förvandla hela världen i ett enda ögonblick, men vi kan åtminstone börja med vår egen lilla värld. Förändringen av världen måste alltså börja i vårt eget hjärta. Har vi överflöd då andra lider brist, måste vi dela med oss.
Den största olycka som kan drabba en människa eller ett folk är att hamna i likgiltighet inför omgivningens nöd. Skriften säger att det som återstår för en sådan är en fruktansvärd väntan på en slutlig dom. Det var en sådan likgiltighet som för Sodom resulterade i en så ohygglig förstörelse. Massornas rop, de förtrycktas och de exploaterades rop hade stigit upp till Herren.

När vi skall bedöma saker och förhållanden, gör vi det ofta på ett alldeles för ytligt sätt. Vi taxerar människor efter deras kläder, bildning och uppträdande och glömmer att se på tingen på det sätt Jesus gjorde.
-Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till personen.
Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en fattig man i smutsiga kläder, och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga kläderna och sägen till honom: "Sitt du här på denna goda plats", men däremot sägen till den fattige: "Stå du där", eller: "Sätt dig därnere vid min fotapall" - haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare som döma efter orätta grunder?
Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvalt just dem som i världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom?
I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder inför domstolarna?
 Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder? (Jak 1:1-7)
Det är ganska typiskt för oss, att när vi ser på det yttre, brukar vi dra våra slutsatser. Har ni hört hur man säger: ”Han såg så rejäl ut!” Du kan skriva upp att det berodde på kläderna! Vi faller så lätt för det som charmerar och imponerar, och så sättes våra fallna sinnen i rörelse och vi börjar taxera och handla. Med nedlåtande, förödmjukande attityder och överlägsna ord behandlar vi våra medmänniskor, som ser fattiga och enkla ut. I stället tar vi emot sådana som är så fina och präktiga, att de knappast behöver Jesus. Skulle vi träffa på dem i vardagslivet, kunde vi många gånger finna dem hålla på med att manipulera med människor och i snikenhet försöka exploatera dem.  Men det undviker vi att gräva i och dra fram i ljuset. Herren ser dock orättfärdigheten.
Det är detta vi bör tänka på när vi läser Jakobs brev.
-Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron. (Jak 5:4)
Vad var det för ett rop som ljöd i de yttersta dagarna? Det var arbetarnas rop, som steg upp till Herren. Det var massornas rop, de förtrycktas och de exploaterades rop. Det är en sak att gå till fackföreningen och få hjälp med ackordet och för att lösa ett tillfälligt problem. Men tänk när den förtryckta mänsklighetens samlade rop stiger upp till Herren och svaret kommer från Gud. Vi förstår hur det svaret kommer att bli, när det för Sodoms synd resulterade i en sådan ohygglig vedergällning.
Har det här sammanhanget någonting med Sodom att göra då? Ja, låt oss läsa!
-Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: din syster Sodom och hennes döttrar hava icke gjort vad du och dina döttrar haven gjort. Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige. Tvärtom blevo de högfärdiga och bedrevo vad styggeligt var inför mig; därför försköt jag dem, när jag såg detta. (Hes 16:48-50)
Sodoms synd hade med fördelningen av resurserna att göra. Det sammanföll med folkets djupt rotade egoism och självupptagenhet. Sodom var ett välfärdssamhälle i inre upplösning. Där fanns ingen kärlek. Det var dock inte i första hand den gudomliga kärleken man saknade, utan den naturliga.
-Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. (Matt 24:12)
Här talas det om laglöshet. I 2 Tim 3:3 möter vi ett annat uttryck för samma sak: ”Kärlekslösa mot sina närmaste”.
Det är svårt att vara människa, men det är ännu svårare att vara kristen. Skall vi förverkliga de ideal Jesus gav oss, kommer vi nämligen att ledas in i många och svåra konflikter. Därigenom att det finns så många blockbildningar och system, som ligger i vägen, invecklas vi i en kamp på liv och död. Det blir inte bara fråga om att existera och överleva. Striden kommer att gälla vårt människovärde. Skall vi acceptera att system och förhållanden degraderar oss till animaliska driftsvarelser och som gör att vi följer instinkterna, eller skall vi bibehålla vår ställning i skapelsen som Guds medregenter? Skall vi vara slavar eller herrar? Då uppstår också frågan hur vi skall använda de resurser Gud har gett oss i den synliga skapelsen. Skall vi använda dem till vårt och andras fördärv? Skall de deformeras eller reformeras?
Jag vet att vi inte kan förvandla hela världen i ett enda ögonblick, men vi kan åtminstone börja med vår egen lilla värld. Gör vi det kan stora ting ske. Då upptäcker vi nämligen, att den problematik, som finns i världen ingenting annat är än dina och mina problem mångmultiplicerade. Förändringen av världen måste börja i vårt eget hjärta. Vad är alltså mer naturligt än att om jag har överflöd, så måste jag dela med mig. Men det är detta som inte sker. I stället blir det ackumulerat hat.
"Därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna", läste vi. Om vi går till en tidigare vers i samma stycke, får vi se ytterligare en sida av samma sak.
-Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. (Matt 24:6)
Vad handlar det här om? Det är fråga om hungerrevolt och ungdomsrevolt. Jag tycker det är fruktansvärt att höra hur likgiltiga många gamla kristna kan vara inför massornas fruktansvärda rop. Jag har nämligen en känsla av, att det inte är massornas rop som stiger upp till Gud. Det är mitt rop, det är min skuld.
Ja, vi har alla del i det. Vi har också gött oss på vår slaktedag, det vill säga, precis i katastrofens skugga leker, njuter och lever vi som om livet här skulle bestå i all evighet. I en värld utav lögner, bortförklaringar och falskhet, där lever vi; och vi drömmer och hoppas. Ovanpå alltsammans talar vi om frälsning och andedop. Då har till och med andedopet blivit ett medel till att så att säga välsigna förbannelsen och ge alibi åt själviskheten.
Låt oss läsa ytterligare ett ställe:
-Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal, omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda, förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud, de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft. (2 Tim 3:1-5)

Hel värld i olycka
Här vidgas perspektivet, så att vi får blicka ut över en hel värld, som lever i djup och förblivande olycka. Själviskheten hade fört människorna in i en ohygglig situation. Från Sodoms hungrande och förtryckta massor, från ett folk och ett släkte, som hade prisgivits, steg dock ett rop upp till Gud.
Jag tror att Sodoms och Gomorras folk fick ett tillfälle till omvändelse. Det ser så ut i Skriften. Den som däremot icke fick ett tillfälle var Lots hustru. Jag tror att massor av förtryckta, förförda, våldförda, plågade och utstötta i välfärdssamhällena Sodom och Gomorra fick ett tillfälle, när Jesus kom ned i dödsriket. Jag tror att skaror är överförda till paradiset och väntar på uppståndelsens morgon. Bibeln säger nämligen att det kommer en uppgörelsens morgon, och den kommer att ha en helt annan karaktär än det vi anar.
-I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar; I haven gött eder av hjärtans lust "på eder slaktedag".  I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom; han står eder icke emot. (Jak 5:5-6)
Vad har den stackars människan egentligen för möjligheter att hävda sig eller göra anspråk på sina rättigheter? Det måste bli en revolution och ett regimskifte till sist, även om det kommer att få en annan karaktär än det vi anar.
-Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn. (Jak 5:7)
Här ser vi att lidandet till slut skall visa sig icke ha varit förgäves. Därför ser vi i det förlängda perspektivet en total återupprättelse för mänskligheten, då varenda en skall få tillbaka sitt människovärde.
Jag vet inte hur det skall ske, men en sak vet jag, och det är att Jesus skall komma igen. Vår mänsklighet behöver honom tillbaka, liksom församlingen behöver honom. Han måste komma för att befria denna mänsklighet, som är så kränkt och terroriserad av sataniska makter.
I den första etappen kommer Jesus för att hämta sin brudeförsamling hem till härligheten. Han slutar dock icke med det, utan fortsätter sina operationer till dess att alla hans fiender är lagda honom till en fotapall. Då skall det också visa sig, att hans fiender är mänsklighetens fiender. När detta blir avslöjat, skall hela mänskligheten erkänna Gud Fadern till ära, att Jesus Kristus är Herre.
Jag sjunger nästan dagligen med de svarta: ”Det skall bli frid på vår jord en gång i tusen år.” Det kommer en församlingens uppryckelse. Det kommer också ett jordens och skapelsens sabbatsår i tusen år. Det kommer en slutuppgörelse inför den vita tronen för alla kränkta, förödmjukade, utmönstrade, förtryckta och för alla plågade och terroriserade. Jag måste få tro det, annars skulle jag inte våga leva en dag till.
Se på moralisterna och fariséerna, hur de angriper symptomen i vårt samhälle idag. De talar indignerat om homosexualiteten och den låga sexualmoralen i stället för att vara med och rycka upp roten till det onda. Det vill de dock inte, därför att de har kristnat sin kapitalism, sin självupptagenhet och egoism och gömmer sig bakom det, medan de säger att de är välsignade av Gud. Roten till det onda sitter i vårt eget väsen. Vi har inte kunnat praktisera den människokärlek som Skriften talar om.


Låt oss se vad rotsynden är
-Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att vi icke kunna föra något med oss ut därifrån. Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed. Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval.   Men fly sådant, du gudsmänniska! (1 Tim 6:7-11)
Den som ger sig helt åt penningbegär hamnar i förbannelse, men den som flyr ifrån det får välsignelse. Guds ord drabbar alltså inte bara dem som är rika, utan också de som vill bli rika. Det gäller hela tiden uppsåtet. Varför vill vi ha rikedomar?
Har vi överflöd då andra har brist, då måste vi dela med oss. Och begär människor att få låna av oss, skall vi låna dem utan att kräva tillbaka och utan att begära ränta för det. Vad vi skall göra är alltså att vi ser till att vi skaffar oss vänner på den andra sidan, där vänskapen inte är temporär utan förevigad i en evig tillgivenhet och kärlek.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar