-Jag hade inte planerat det - men måste bryta upp!

Intervju med Anita Eriksen

Den som besöker storfamiljsgemenskapen på Bällsta Missionscenter el  ler bor på Pilgrimshem Hotell, kommer snart i kontakt med Anita Eriksen,  som  ständigt  vakar över det  dagliga arbetet där. Anita har många år varit med i Maranataförsamlingens styrelse och är också dess  kassör. Hon  är föreståndare för hotellet och har lång tid också  varit  ansvarig för köket. Hon är gift med Verner, som är äldstebroder i församlingen. 



När tidningen Midnattsropet nu äntligen gör ett reportage om Anita Eriksen, är det svårt att presentera allt hon arbetar med. Naturligtvis ekonomiavdelningen, men också  blomrabatter, koll av värmen i rummen, elförbrukning, brödbeställning, m.m. Och är hon inte på något möte, tittar man mot dörren och undrar om hon inte snart ska dyka upp.
En eftermiddag satt jag med Anita och fick ta del av några glimtar från hennes sextioåriga liv.


Maranatamöten i Småland
Anita växte upp i Småland, föräldrarna var pingstvänner, men när Maranata började ha möten i trakten, sökte de sig snart dit. Det här var 1962,  Anita var tolv år, och var väl inte så angelägen att gå på möten. De kunde vara ganska tråkiga, tyckte hon. Men så  skulle det vara dop i ett Maranatamöte en söndag eftermiddag. Några bekanta hade öppnat sin tomt för Maranata, som hade tältmöten där. Då ville Anita äntligen följa med. Hon beskriver vad hon upplevde:
-När jag kom till mötet var där en atmosfär jag aldrig upplevt förr, och jag kände med detsamma: det här vill jag ha! Det resulterade i att vid tiden för nästa möte lämnade jag min kompis tidigt, gick hem och klädde om. Mamma frågade vad jag skulle göra. -Jag ska på möte, så klart! svarade jag. Det var mitt sätt att uttrycka det, och sedan var det bara möten, möten. Det uppfyllde hela min värld.

Anita var redan döpt i en pingstförsamling, men blev sedan andedöpt, och skildrar hur det gick till:
-Andedopet upplevde jag i ett litet bönemöte där vi var bara sju – åtta personer. De kom och bad för mig. Evangelisten i församlingen sa till mig: -Lyft på armarna! Jag gjorde det, och upplevde då att en väldig kraft kom över mig. Det var väldigt förlösande. Däremot upplevde jag inte tungotalet då, det kom ett par månader senare. Vi hade åkt till Vetlanda på ett möte. Vi barn och ungdomar satt alltid på första bänk. När mötet var slut böjde vi alla knä. När vi låg där och bad till Gud kom plötsligt något konstigt ljud från min mun. Då blev jag rädd, och hoppades att ingen hört mig. Jag svalde de där ljuden, men efter ytterligare ett par månader då vi hade tältmöten inbjöd man till förbön för sjuka. Min mamma, som led av ledgångsreumatism gick fram. Då blev jag så angelägen att bedja för henne, och plötsligt stod jag där – jag vet inte om jag stått en eller fem minuter, men jag konstaterade att tungotalet bara forsade ur munnen på mig. Och jag kände att det där språket bara fanns hos mig, och var ingenting som jag hade hittat på. Så jag vet att Gud kan göra saker som man absolut inte själv hittar på. Det är väldigt viktigt för mig.

-Vi åkte nästan fyra mil till möten. Vi hade ingen egen bil, man var hänvisad till att följa med andra som erbjöd skjuts, för det mesta söndagkvällar. Ofta ringde någon och frågade om vi ville följa med, men så hände det att söndagen gick och ingen ringde. Frampå eftermiddagen blev jag orolig. Jag levde hela veckan på dessa söndagkvällsmöten och ville ju så gärna på möte. Mina föräldrar sa att jag kunde ringa och fråga någon. Min mamma berättade sedan för mig om en familj vi brukade ringa till att det hade hänt att de egentligen inte tänkt åka på möte, men då jag ringde kände de det angeläget, och åkte i alla fall för min skull. Det var en stor mission de gjorde.


Utbildning och framtidsplaner
Anita gick handelsgymnasiet, redovisningstekniska linjen. Att hon skulle gå ut gymnasiet hade hon tidigt bestämt, men sedan visste hon inte vad hon skulle hitta på. Sista året i skolan blev hon påverkad av kamrater att försöka studera vidare. Hon tänkte att det skulle nog passa att söka in på socialhögskolans administrativa linje. Dessa skolor fanns i Örebro och Stockholm. Där hade också Maranata livaktiga församlingar, och Anita tyckte att hon planerade bra.
-Men så började jag vakna på nätterna och fundera. Nej, tänkte jag, Jesus kommer snart. Ska jag då ägna tre år åt skolan, och än om jag hinner gå på möten, så blir jag ju begränsad. Så måste jag ta studielån, och måste säkert jobba tre år för att betala tillbaka lånet. Där går alltså sex år av mitt liv.



Närmare församlingen
Anita var inte mer än sjutton år när hon brottades med dessa funderingar.
-Jag upplevde hur Gud talade till mig. Jag hade planerat allt jättebra, men jag ville ju tjäna Gud, så jag skrinlade dessa planer på vidare studier.
Anita började söka jobb. Det var svårt få arbete i Småland, och hon skickade sina papper till arbetsförmedlingen i Stockholm, och där fick hon ett jobb på SE-banken.
-Det var till bibelskoleavslutningen 1968 jag flyttade upp till Stockholm, erinrar sig Anita.
-Det var första gången jag var med på möten i Stockholm. Det var bara liksom en uppföljning av vad jag redan upplevt. Jag gick på alla möten jag kunde, och det var ju mera möten i Stockholm än i mina hemtrakter. Det var det här som var livet!
Anita arbetade på en avdelning där man tog hand om hyresinbetalningar för fastigheter, och det var särskilt mycket arbete vid månads- och kvartalsskiften. En arbetskamrat fick dödsfall i familjen och måste resa hem, vilket resulterade i att Anita fick hoppa in och jobba en hel del övertid.
-Jag samlade på mig massor av övertid. Jag ville så gärna vara med i församlingen som den här tiden var på Johannelund, och det hände så mycket spännande saker. Jag började ta ut en ledig dag i veckan för att använda min övertid, och då åkte jag till Johannelund. Där hjälpte jag till med att skriva av predikningar som skulle in i tidningen. Så småningom krympte min övertid ihop, och då tog jag en halv dag. Men då hade jag redan flyttat in på Johannelund.
Anita berättar om hur hon ofta på lunchrasterna sprang från banken till de torgmöten som hölls med utgångspunkt från Gamla Bro, där församlingen börjat arbeta 1973. Hon kom varje ledig stund till församlingen. Och då kom frågan om hon inte också skulle flytta in i storfamiljen. Men Anita tvekade litet:
-Jag hade egen lägenhet med förstahandskontrakt vid Slussen. Jag tyckte att det passade så bra. Jag hade min bostad, och åkte på alla möten jag kunde vara med på. Jag menade att de som bodde på Johannelund var ju dels de som var evangelister, sådana som kunde ta hand om människor. Och dels var det hjälpbehövande, nyfrälsta som behövde omvårdnad. Jag  tyckte att jag var varken det ena eller det andra, säger Anita med ett generat skratt.


En klar uppbrottssignal
Det gick en tid, men så spetsade situationen till sig, så Anita fick göra sitt val:
-På sommarkonferensen var det ett eftermiddagsmöte då hela storfamiljen skulle sitta uppe på plattformen. Jag minns att jag sa till Ulla Näsholm, eftersom jag höll till så mycket på Johannelund, att jag skulle också vilja sitta med uppe på plattformen. -Klart du ska sitta med däruppe!sa hon. Och jag, glad i hågen, satte mig däruppe längst bort vid tältduken. Under det här mötet upplevde jag plötsligt: -Nej, nu måste du flytta till Johannelund, du måste flytta in i storfamiljen! Det här var inget som jag hade planerat. Också den här gången var det i en situation då jag tyckte allting var så bra. Men jag kände bara att jag måste bryta upp.

Anita var riktigt omtumlad av den här starka maningen hon nu fått att flytta till Johannelund, och tänkte att där kunde ju inte finnas någon plats för henne. Men det visade sig att det fanns. Direkt efter mötet hade hon ärende in i konferenskansliet, och då fick hon reda på att en av dem som bodde på Johannelund skulle flytta in till Gamla Bro, eftersom hon mest höll till därinne. Och då fanns alltså ett rum för Anita!
Efter konferensen hade hon planerat att vara en vecka på Johannelund och hjälpa till i den servering som fanns där, och då fick hon också flytta in i sitt nya rum.
När Arne Imsen fick veta  att Anita ville arbeta i församlingen, bad han henne ta hand om kassan. Hon kom allt mer in i och fick lära sig hur församlingens bokföring sköttes, och där fick hon användning för sina kunskaper.
Anita hör till dem som inte talar om sina insatser. Men vi som levt tillsammans med henne i många år, vet ju hur hon sköter blomrabatter, kollar om elementen har lagom temperatur, avläser elmätarna och vakar över Pilgrimshem Hotell som föreståndarinna. Hon har alltid varit den självklara deltagaren i viktiga möten med hyresvärden Stockholm Stad, och med banken. Hon vakar över fakturering och har ofta kontakt med olika sociala distrikt som anlitar Pilgrimshem Hotell för sina klienter.



I församlingens tjänst
Under sina många år i Maranataförsamlingens tjänst, har Anita hunnit vara med och stötta i storfamiljer som byggdes upp på olika platser i landet. Hon berättar:
- När jag och min man Verner var nygifta, bodde vi ett år på Myrhult hos Gustaf Larsson. Sedan bodde vi fyra år i Skåne. Där jobbade jag på ett bageri som vi drev. Så jag har fått många olika saker att göra i församlingen under olika perioder. När vi kom tillbaka till Stockholm 1985 fick jag möjlighet börja jobba på tryckeriet vi hade i Blackeberg. Då började jag sätta material vi skulle trycka. Vi satte en hel del böcker åt Evangelii-Press. En hel del barnböcker, och även boken ”Stöt i basun" av David Wilkerson, kommer Anita ihåg.
-1990 på våren hade vi fått klart med hotellrum på Bällsta, och då fick vi också ett avtal med invandrarverket och tog under ett par perioder emot flyktingar här. Som mest hade vi över hundra. Då blev det mycket arbete med att också servera mat åt dem. Vi hade ett hus i Mariehäll, där en del av storfamiljen bodde. Men det huset brann ner, och då var det underbart att vi hade församlingen och kunde flytta in och bo på Bällsta. Vi hade väldigt fin gemenskap med varandra.
Om någon hade sagt åt mig ett par månader innan jag kom in i uppgiften att vara husfru att jag skulle få ta hand om köket, så skulle jag bara ha skrattat. Jag hade inte ens blivit ledsen eller förtvivlad, det var så totalt avlägset och dumt att tänka sig. Men sedan blev det i alla fall så att jag fick ta ansvar för köket och planeringen och även när invandrarna sedan försvann så hade jag ansvar för köket i totalt fjorton år. Jag hade inte någon utbildning för att syssla med dessa ting. Men i församlings- och storfamiljsgemenskapen fick jag min utbildning!
Jag har då och då rest bort, och har då varit tvungen att delegera uppgifterna. Efterhand har jag fått lägga av en del. Krafterna räcker inte till, och jag tycker det är jättebra att andra kommer in i uppgifterna. Jag har fått överlämna beställning av matvaror och en del av bokföringen.


Kamp och seger
Många år har gått. Anita har troget tjänat i de mest skiftande uppgifter, och med hela sin livsstil är hon ett vittnesbörd om hur den som tror på Gud kan övervinna och hålla ut.
-Man har varit med om mycket svårigheter. Människor har lämnat oss. Det har funnits tider då vi har haft mycket dålig ekonomi. Vi har varit utsatta för myndigheternas och skattemyndigheternas oförståelse för vårt arbete. Det har inte varit enkelt. Det har funnits tider då man tänkt att nu kommer myndigheterna och sätter oss i fängelse. De har påstått både det ena och det andra om oss. Det har egentligen varit en förföljelse. Visst har det känts svårt. Men jag har aldrig kunnat tänka mig att lämna frälsningen eller församlingen.
Anita talar med eftertryck, och med den styrka som många års beprövad erfarenhet ger. Anita och Verner har inte fått några barn i sitt äktenskap. Men Anita har ändå fått uppleva något av rikedomen att ha barn genom att hon i storfamiljsgemenskapen hjälpt föräldrarna med barnpassning och gett handledning till ungdomarna som växt in i olika uppgifter. Hon är verkligen en ”moder i Israel”.
-Det här är mitt liv. När jag var ung tänkte jag hela tiden att Jesus kommer snart, jag kommer aldrig att hinna bli pensionär. Förkunnelsen var ju sådan. Och jag har aldrig ångrat att jag valde att leva i tjänst för församlingen. Det här bibelordet 'Herre, till vem skulle vi gå', har följt mig.
Vi samtalar litet mera om vilken svår tid vi lever i. Om att människor inte vill tro på Gud, och hela världen går mot sin upplösning. Tiden är kort. Och Anita upprepar igen med eftertryck:
- Jag har känt att just det här är mitt bibelord: Herre, till vem skulle vi gå. Det finns ingen annan möjlighet.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar