Hör du tonen från himlen?

Predikan av Yngve Stenfelt


Jag har ett väckelsebudskap. Vi ska gå direkt till texten:
-Tänken på edra lärare, som hava talat Guds ord till eder; sen huru de slutade sin levnad, och efterföljen deras tro. Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet.  Låten eder icke vilseföras av allahanda främmande läror. Ty det är gott att bliva styrkt i sitt hjärta genom nåd och icke genom offermåltider; de som hava befattat sig med sådant hava icke haft något gagn därav.
Vi hava ett altare, från vilket de som göra tjänst vid tabernaklet icke hava rätt att få något att äta.
 Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för synd, "brännas upp utanför lägret".  Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom "utanför lägret" och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden. Så låtom oss då genom honom alltid till Gud "frambära ett lovets offer", det är "en frukt ifrån läppar" som prisa hans namn.  Men förgäten icke att göra gott och dela med eder, ty sådana offer har Gud behag till.  (Hebr 13:7-16)
Hebréerbrevet är skrivet för Hebréer. Men jag är glad att det har ett budskap till oss var och en. Och redan i första kapitlets första vers läser vi:
-Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son...
Jag är så glad att vara medräknad i ”oss”, och inte bara liksom låta det gå förbi, utan ta till mig det. Hebréerbrevet har en kristusförkunnelse och kristusbekännelse som övergår allt. Om vi inte hade Hebréerbrevet skulle det vara otroligt många ting vi inte kände till om Jesus, sådant som vi nu vet. Jag tänker bland annat på den underbara vers vi nyss läste, att ” Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet”. 
Det här budskapet börjar med att Gud talar till oss genom Jesus. Alltså, Gud har ett budskap till oss i Skriften. Han talar om Jesus och genom Jesus. När han ska sammanföra det hela – vad handlar det om? Då kommer han med ett alltså. Vi har redan läst det: Låtom oss alltså gå ut till honom "utanför lägret" och bära hans smälek.
Det är detta det handlar om. Är det då så att Jesus har något att ge, som templet inte kan ge oss? Eller, ska vi ta den friare formen: Har Jesus något att ge, som synagogan inte kan ge oss? Eller, ska vi vara så närgångna att vi säger: Har Jesus något att ge oss, som kyrkan inte kan ge? Ja, det heter faktiskt på ett ställe i Skriften, där Jesus själv säger: Här är vad som är förmer än helgedomen. Låt oss ta templet. Det var byggt av en av historiens stora byggmästare, nämligen Herodes den store. Han byggde inte bara templet, han var en byggmästare som byggde både det ena och det andra under sin livstid. Han byggde bland annat garnisonstaden Cesarea. Han byggde också ett palats som hette Herodium, och så byggde han templet. Dessa tre stora. Varför byggde han Cesarea? Jo, för att behaga kejsaren. Varför byggde han Herodium? Jo, för att behaga sig själv. Men varför byggde han då templet? Var det för att vara ett Gud välbehagligt offer, en andlig tempeltjänst? Nej, han byggde templet för att behaga judarna – alltså människor. Det var hans syfte då han byggde templet. Jag tror att vi känner igen dessa olika syften jag här tagit upp också i vår tid. Ja, det kanske rent av är så att du känner av dem i ditt eget hjärta. Viljan att behaga statsapparaten och viljan att behaga sig själv och andra människor. Hela bygget, vad det än handlar om, går ut på en enda sak: nämligen att ställa in sig hos människor. Jag tror du redan känner igen dig. Är det inte så att det allra mesta av tidens övningar går ut på att ställa in sig och behaga andra för att – naturligtvis – dra fördelar av ett sådant förhållande. Det är en mycket allvarlig sak att ha det på det viset. Det inte bara skadar tron, utan gör det omöjligt att tro. Du tror på templet, du tror på synagogan, du tror på kyrkan, men saknar den levande tron på Jesus. Det finns en vers i Johannes evangelium där Jesus tar upp detta:
-Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?  (Joh 5:44)
Det handlar inte om den inbördes hedersbevisningen. Inte om att jag tycker att du spelar bra, exempelvis. Eller att ni lagar så god mat här. Men det handlar om den där inställsamheten för att dra fördelar och söka pris av varandra, och icke söka det pris som kommer från honom som allena är Gud. Hela tron faller ju samman här. För antingen tror jag på andra människor och mig själv, eller så tror jag på den levande Guden. Antingen har jag en tro som går på grund i prövningarna och i slutändan, eller så har jag en tro som bär mig in i evigheten och mötet med Jesus. Hebréerbrevet säger så här: Se till att ingen hos er har ett ont otroshjärta så att han avfaller från Herren. Att ingen hos er har ett ont otroshjärta. Alltså  otroshjärtat, det här inställsamma hjärtat som söker få ut fördelarna. Det är ont. Men se till att ingen har ett sådant hjärta, för då avfaller han från Herren.


I Johannes evangelium, kapitel 9 finns berättelsen om den blindfödde mannen. Jesus gör ett av sina märkligaste under. Han spottar på jorden, gör en deg och av denna deg lägger han på mannens ögon som var född blind. Och så säger han till honom en sak: -Gå och tvätta dig i Siloam, som betyder utsänd.
Den här mannen hade varit blind i hela sitt liv. Och nu, till råga på allt, får han en irriterande massa på sina ögon. Han kunde ju ha resonerat som vi gör ibland: Nehej du Jesus, jag går inte till något Siloam över huvud taget. Jag blir kvar här för att få ordning på mina ögon. Jag tvättar dem här om de ska tvättas. Jag stannar här! Men så resonerade han inte. Det heter så gripande att då gick han åstad. Och när han kom igen, ja, då kunde han se! Då var undret ett faktum. Varför? Jo, han gick på Jesu ord. Och det ordet bar. Han trodde vad han hörde. Han trodde evangelium, halleluja! Och när han kom tillbaka, så blev det uppror. De skriftlärde kallade till sig föräldrarna och frågade: Denne er son, är det verkligen han som ni säger var född blind? Ja, att det är vår son är helt klart, och att han var född blind, det vet vi. Och så heter det: -Men att han nu kan se, och vem som har öppnat hans ögon – det vet vi inte. Ja, det var inte helt sant, men kanske en halvsanning, för man hade inte den där djupare kunskapen. Den brydde man sig inte om att finna.  Vem är det som har öppnat hans ögon? Tänk,  att ha en son som haft problem med sin syn i hela sitt liv, som man har fått leda fram och tillbaka för att han skulle klara sitt liv någorlunda. Helt plötsligt är han seende och kan själv orientera sig i tillvaron. Och så resonerar föräldrarna utifrån det här:  O, vi måste få vara kvar i synagogan till varje pris! Vi vill inte bli utstötta. Därför säger vi så här: -Han är gammal nog. Han får svara för sig själv. Vilken feghet! Det är de fega som ska stå utanför. Du är väl inte feg på det sättet att du vill bevara synagogan framför det Jesus gör?


Ska vi gå till templet igen. Jesus gjorde ett gissel, och när han kom till tempelplatsen gick han hårt fram med dem som sålde där. Han välte duvomånglarnas bänkar och växlarnas säten. Han välte både det ena och det andra som stod ivägen. Är det verkligen Jesus som gör detta? Jo, det kan du tro, Jesus gör så. Jag har en tacksägelse i djupet av mitt hjärta. Tack Jesus för de bänkar och de bord som du välte i mitt tempel! Tack Jesus, att du kom in i rövarkulan och förvandlade den till ett bönehus för alla folk! Tack Jesus, att du inte gick stilla fram, att du inte bara såg mellan fingrarna! Tack Jesus, för mötet jag fick med dig, där du välte allt som var i vägen för din vilja! Där du välte allt jag hade tänkt att tjäna på! Jag trodde ju i min enfald att man kunde tjäna på Kristus istället för att tjäna honom. Men så kommer Jesus, och välter alltihop, pris ske Gud! Lovat vare hans namn, halleluja!


En gång, det var väl 1967, hörde jag Arne Imsen tala i Strindbergssalen, då han tackade Jesus. Det var något som gick rakt in i mitt hjärta, så att jag kommer ihåg det än idag. Han sa: -Tack Jesus för de lojaliteter du löste mig ifrån!  Vi har en enda lojalitet för människor. Det  är evangelium, ingenting annat. I  Romarbrevets första kapitel står om detta:
-Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser.  Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som bon i Rom. Ty jag blyges icke för  evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, först och främst för juden, så ock för greken.  Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: "Den rättfärdige skall leva av tro." (Rom 1:14-17)
Det är vår förpliktelse. I min danska bibel står att vi står i gäld. Vi står i skuld. Det är något vi måste ge vidare till andra människor. Det vi har fått måste ges vidare. Och då gäller det att det jag fått fritt ger jag vidare fritt. Det gäller att jag inte tjänar på det på vägen, för då förvandlar jag budskapet. Då blir det något helt annat. Om evangelium blir något jag ska tjäna på, att min försörjning och mina behag och det som rör min person ska tillfredsställas genom min tjänst – då har jag förvandlat budskapet. Paulus säger i Galaterbrevet att om jag vill vara människor till behag, så är jag inte en Kristi tjänare (Gal 1:10).  Så allvarligt är det att man får ett oförfalskat evangelium, att det inte ändras på vägen genom redskapet, utan att det är en  kanal som är ren på det viset att den levande strömmen kan passera igenom oförvanskad, inte uppblandad, men ren som den var då den kom till redskapet, så är den när den ges ut till människorna. Det är oerhört viktigt och väsentligt att det är så att våra liv inte är ett Döda Hav, med bara tillflöden, men att vi är ett Gennesaret som har både tillflöden och utflöden. Att det som blir oss givet ges vidare. Så viktigt det är! 
Är det biblisk kristendom att bara sitta passivt och säga: Snart kommer Jesus. Så kommer han, och jag tar ett jättekliv in i själva himlen! Skulle det vara biblisk kristendom? Är det inte snarare så här: 
-Vid midnattstiden ljöd ett anskri: Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom! Är det inte detta som är levande kristendom? Därför heter det så här i Efesierbrevet:
-Vakna upp, du som sover, och stå upp ifrån de döda, så skall Kristus lysa fram för dig. (Ef 5: 14)

Alltså, man vänder på det. Man tror att uppståndelsen kommer först, och så vaknar man till. Det är precis tvärt om i den andliga världen med Jesus. Man vaknar först, och sedan kommer uppståndelsen. Det gäller att få väckelse i sitt liv. Det gäller att du vaknar upp, du som sover och stå upp från de döda, och så skall Kristus lysa för dig. Det går inte an att sova. Det går inte an att behaga sig själv. Det går inte an att behaga människor för att dra fördelar av dem. Fariséerna hade budskapet. Allt vad de säger, ska ni göra, sa Jesus. Men efter deras gärningar ska ni inte göra. För de säger, men gör inte. Man har en andlighet där man kan både det ena och det andra. Man överstiger nästan vem som helst, man tror det i alla fall. Att man är den bäste på ämnet. Men man saknar alltihop, om man inte förstår vad det gäller.
Bibelns andlighet kan uttryckas med korta ord, med maningar, som så här: Kom! Gå! Sök! Bed! Klappa på! Vakna! Stå upp! Det är evangelium! Den blindfödde mannen fick höra: Gå och tvätta dig i Siloam! När han gick, öppnades hans ögon. Ska du få del av detta evangelium som är Guds kraft till frälsning, då är det bara en väg. Det är fråga om att gå då Herren säger du ska gå. Det är om att vara i rörelse. Inte bara behagligt sitta ner. Fariséerna satt, står det. Och varför satt de? Det var för att fånga något ord av Jesus som de kunde angripa. Men under tiden så var det visst några på taket. Oj då, det går hål i taket här. Ner sänktes ett behovets barn. Han hade några vänner som hade förstått budskapet. Det gäller att inte sitta och kritisera. Det gäller att vara i rörelse för Jesus. Det gäller att vara med i bärarlaget. Pris ske Gud! Så viktigt det är att vi inte blir kritiker som ska analysera innehållet, men att vi blir vittnen, sådana som är utsända med ett levande ord från Jesus. I Johannes evangelium, kapitel tio säger Jesus: ”Jag är dörren”. Men Jesus, det finns ju så många andra dörrar.  Det finns sådana portar där jag kan få en stämningsfylld upplevelse. Jag kan väl gå in där? Låt oss se vad som händer. Jag går in genom de andra dörrarna och hör skön musik. Stämmorna ligger perfekt. Sedan ser jag hur de tänt ljus. Vilka konstverk! Vilka ljussättningar! Så vackert det är här! Tror du att du är opåverkad?  Nej, vi blir väldigt mäktigt påverkade. Det är så extremt imponerande. Och så kommer då talaren. Han börjar tala, och det kliar, kliar och kliar igen i bägge öronen. Så underbart härligt då pastorn talar. Han har ett budskap till mig, och gissa vad det är? Förverkliga dig själv! Det är hans budskap. Oj, vad det kliar till! Vilken gudstjänst! Vilket möte! Och så kom jag ut på kyrkbacken igen. Vad har hänt? Jag har fått en kulturell, själisk upplevelse. Men i övrigt är jag precis exakt densamme när jag går ut som när jag gick in genom dessa mäktiga dörrar, med allt vad det innebär.
Men så kom jag till Jesus, han som är dörren in till fåren. Ska jag in till fåren? Det hade jag inte räknat med. Jag ville leva mitt eget privata liv. Ja, du ska in till fåren. Och dörren, det är Jesus. Det är bara det att när du går in genom den dörren, förvandlas du till din invärtes människa. Du blir inte densamma med det här privategoistiska livet som du levde utanför. När du kommer in till fåren upplever du: det har hänt något med mitt liv! Jag har blivit försonad med himmelens Gud! Det som förr var stort och märkvärdigt för mig, har blivit litet och betydelselöst. Nu upplever jag, halleluja, att det är helt andra värden som är i mitt hjärta och som betyder något för mig. Pengarna betyder ingenting. Berömmelse – ingenting. Det här att människor  talar väl om mig – ingenting. Vad som betyder något är att jag har Guds välbehag över mitt liv. Det betyder något.  Vare sig jag är borta eller hemma, det fungerar vart jag än går. Jag har det med mig, för jag är en ny  människa, en ny skapelse i Jesus Kristus. Jag söker vara honom till behag. Honom, som gav sitt liv för mig. Halleluja! Lovat vare Herrens namn! Det har skett något totalt i mitt liv. Allt det gamla är borta, det har kommit något nytt. Varför? Därför att jag gick igenom den rätta dörren, jag gick in genom Jesus. Ibland fåren kan det vara si och så, men vi har en underbar Jesus. Vi har den underbare Jesus, och det hjälper oss stå ut med de värsta fårskallarna också. Visst är det så? 
Jag ska ta med från Lukas 16 också om den orättrådige förvaltaren:
-En rik man hade en förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans ägodelar.
 Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan icke längre få vara förvaltare.' Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad skall jag göra, då min herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke; att tigga blyges jag för. Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.' Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en särskilt. Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig min herre?' Han svarade: 'Hundra fat olja.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv femtio.'  Sedan frågade han en annan: 'och du, huru mycket är du skyldig?' Denne svarade: 'hundra tunnor vete.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.' Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig klokare mot sitt släkte än ljusets barn.  (Luk 16:1-8)

Vilken oerhörd berättelse! Vilken liknelse! Vi är satta som förvaltare av evangelium och har fått ett hundraprocentigt budskap. Det får inte ändras. Det vi får måste ges vidare – utan kompromisser. Men så uppstår den här situationen att förvaltaren går sina egna vägar. Han minskar ner litet i kanterna. Det är inte så noga. Då får husbonden höra det här, och säger: du får inte vara förvaltare längre. Det är bara de som bär fram det rena, oförfalskade budskapet som får vara förvaltare hos Gud. Ingen kompromissökande får vara i hans tjänst. Så är det. Då tänkte han: nu förlorar jag allt jag haft. Jag får inte vara förvaltare längre. Vad ska jag ta mig till? Så kom han på den här idén, som han själv tyckte var lysande: Jag kan ju få vänner på andra ställen, när jag har gjort bort mig här! Då kan det ju finnas möjlighet att få vänner på annat håll. Så kallar han till sig den ene efter den andre. Det var inga oväsentligheter det handlade om när det gällde deras skulder. Det handlade om olja. Hundra tunnor olja. Det handlade om vete, hundra även där. Det handlade om smörjelsen och det handlade om utsädet. Vi skriver ner. Hundra blir helt plötsligt reducerat till femtio. Och hundra blir reducerat till åttio. Det var så nära, bara tjugo fattades. Det kan vi väl kompromissa med. Det betyder väl ingenting. Du ska veta att det betyder allt. Vad var syftet? Jo, att de skulle motta honom i sina hus! Det är vad som händer inför våra ögon. Man reducerar evangelium, man reducerar vad Gud har gett. Och man går sin kompromissökande väg. Och husen står vidöppna! Man tar emot dem i sina hus. Tänk, jag trodde väl aldrig att jag skulle få komma hit! Jodå, det är så öppet överallt. Till och med i Rom, hos självaste påven är det öppet – bara du kompromissar. Du behöver inte skriva av mer än tjugo till åttio. Det räcker. Du kan tro att du är välkommen i Vatikanen. Men har du hundraprocentigt det Gud har gett dig, då kommer du aldrig dit. Då har du tagit vara på budskapet: Låt oss gå ut till honom utanför lägret. Varför? För att bära hans smälek. Ja, men det går ju ut över mina syften och min person och det jag söker... Ja, visst! Det enda som blir kvar, är en smäleksbärare för Jesus. Men det är nog!  Inför Gud är det nog. 
Vi ska också ta med Abraham. I Apostlagärningarna då Stefanus predikade, talade han om Abraham: 
-Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och förrän han bosatte sig i Karran,  och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och drag till det land som jag skall visa dig.' Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i Karran.  (Apg 7:2-4)
Alltså, han fick en kallelse från högsta ort, från Härlighetens Gud. Medan han ännu var i syndaeländet kom härlighetens Gud och uppenbarade sig för vår fader Abraham, och sa: Du ska gå ut ifrån det här. Du kan inte vara kvar här, Abraham. Det är inte välbehagligt för mig, du måste ut ur synden. Du måste ut ur världen, ut på en vandring som jag har lagt tillrätta för dig! Han drog ut, och så kom han till Karran och bosatte sig där. Min danska bibel talar ett väldigt starkt språk: De slog sig ned. Ja, det finns Karran – Haran-kristna, som har stannat på halva vägen. Man har dragit ut, visserligen, men man har aldrig kommit in i det Gud har tänkt. Man har bosatt sig på ett eller annat ställe på vägen. 
Och det är så med dem som slår sig ned att de har ofta för sig: det är andra som har slagit mig. Jag blev nedslagen på vägen. Det var så svårt. De kom emot mig med både det ena och det andra, det är andras skuld alltihopa, att jag sitter här och inte kommer vidare. Visst är det andras fel, naturligtvis. Nej, så är det inte. Du själv slog dig ned. Du själv är ansvarig för din själ. Nu är Gud så nådig att han sänder en kallelse igen. Visserligen efter många år. Tera, fadern är död, osv. Och då tänker man så: nu kommer han väl ändå med en lättare kallelse. Något som är mera lättsmält, något som är enklare för mig och min person att göra. Nej, det oerhörda är förstår du, det står i 1 Mos 11:
-Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru; och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där. Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i Haran. 
Och så kommer kallelsen:
-Och HERREN sade till Abram: Gå ut ur ditt land – det har han sagt förut – och från din släkt – det hade han också sagt förut, och så skärper han till det ännu mer:  – och från din faders hus,... Ja, men Jesus, du såg ju att jag inte klarade av den första kallelsen. Jag slog mig ju ner på vägen, jag blev sittande. Och nu kommer du nu med en förnyad kallelse som jag trodde skulle vara lättare för mig, och då visar det sig att när jag hör den, läser den, ser den är den ännu mer påträngande på mig. Varför det? Jo, därför att jag sover. Jag måste vakna upp. Därför måste han vara ännu mer påträngande. Ännu mer tränga in i mitt inre så att jag förstår att ingenting får hindra min vandring in i det Gud vill. Jag måste bryta upp här och vandra vidare. Man kan  komma med alla ursäkter i världen, men det hjälper ingenting. Man måste förstå att det är Jesus som är Herre. Vi ska följa efter honom, och han följer inte efter oss. Det är väldigt viktigt att förstå och inte vara ohörsam mot den himmelska kallelsen. Det är väldigt viktigt att hörsamma, ta vara på och sätta sig i rörelse i rätt riktning. Det är inte det stora väldiga steget när Jesus kommer som gör det, utan de här små, korta, ibland svåra, ibland litet lättare stegen. Det är de som är avgörande när det är i rätt riktning. Vi sitter och väntar på märkvärdigheter, men det gäller det enkla steget. Det enkla steget till förhärligande av Jesus. Det enkla steget att gå på Herrens vägar. För att om jag inte gör det, så står jag utan olja en dag. Och då, när brudgummen kommer och dörrarna stängs igen, så är jag utanför. Om jag inte har förstått det här att jag får inte slå mig ner. Jag måste gå, jag måste vandra med Jesus. Du har väl inte fastnat med din kristendom? Du har väl inte fastnat i livet med Jesus? Du har väl inte stannat upp, utan du är väl i rörelse med Jesus?  Vad viktigt att vi går i den rätta riktningen. Hur viktigt att vi i första hand kommer in genom porten, men att vi också går den smala vägen som leder in till livet. 

När man var i Babel så ställdes på Duraslätten upp en skulptur. Vi läser i Daniels bok:
-Konung Nebukadnessar lät göra en gyllene bildstod, sextio alnar hög och sex alnar bred; den lät han ställa upp på Duraslätten i Babels hövdingdöme. Och konung Nebukadnessar sände åstad och lät församla satraper, landshövdingar och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare, lagtolkare och alla andra makthavande i hövdingdömena, för att de skulle komma till invigningen av den bildstod som konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp. Då församlade sig satraperna, landshövdingarna och ståthållarna, fogdarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra makthavande i hövdingdömena till invigningen av den bildstod som konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp och när de så stodo framför den bildstod som Nebukadnessar hade låtit ställa upp, utropade en härold med hög röst: "Detta vare eder befallt, I folk och stammar och tungomål: När I hören ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allahanda andra instrumenter, skolen I falla ned och tillbedja den gyllene bildstod som konung Nebukadnessar har låtit ställa upp. Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma stund kastas i den brinnande ugnen." (Dan 3:1-6)
Det här är egentligen generalprovet på Duraslätten. Idag spelas det upp med alla dessa instrument. Det finns inte ett instrument som inte är med och spelar upp här. Det är en global företeelse. Det här var på Duraslätten, alla folkslag var med. Men nu är  det spritt utöver hela världen. Det spelas, du hör tonerna hela tiden. Man säger: Fall ned! Tillbed här! Tillbed den gyllene bildstoden  som ställts upp. Men må vi bli stående. Vi blir stående, pris ske Gud! För vi räknar inte med människor, men vi räknar med den levande Guden. Han har allt i sin hand. Även om musiken spelas till tusen, även om tonerna är försmäktande och gör att vi har svårt att stå fast, så blir vi likväl stående till all denna musik och elände som spelas upp. För vi har ett uppdrag från himmelens Gud. Vi har ett budskap från Jesus i denna tid. Vi vill inte falla ned som alla andra, när hela samlingen faller till höger och vänster och tillbeder, då vill vi förbli stående. Vi vill vara stående i striden. 

En sak till. När vi äntligen, efter de sjuttio långa fångenskapsåren får höra befrielsetonerna att nu, får ni bryta upp från Babel och fara hem till Jerusalem, då tar vi ner harpan, stämmer den och fylls av löje, glädje och tacksamhet. Tänk ändå, äntligen är tiden inne! Och så kommer vi hem. Vad har vi då med oss i bagaget?  Sista kapitlet i Esra bok är ett ohyggligt kapitel. Där talas nämligen om att de tagit med sig kvinnor och gift sig med dem, trots att Gud inte önskade det. Man hade fått med sig babyloniska kvinnor som man drog med sig hem till härligheten, till Jerusalem. Där fanns då faran att det hela skulle upprepas igen. Detta är en historisk företeelse. Det har ägt rum. Man skilde sig från de främmande kvinnorna till ett oerhört högt pris. Men felet låg inte i att man skildes, felet låg i det att man tagit dem till sig. Detta är en bild på främmande läror. Det är därför han säger: 
-jag fruktar att liksom ormen bedrog Eva ska också ni bli bedragna och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. För om någon kommer och förkunnar en annan Jesus, en annan ande, ett annat evangelium, så fördrar ni ju sådant alltför väl. (2 Kor 11:3-4) 
Fördragsamheten mot främmande läror gör att man mister igen alltsammans. Därför må vi avskilja oss från dessa saker, dessa läror som inte finns i bibeln. Ut med skräpet! Det har inget värde. Allt måste rensas ut. Och så har vi endast evangelium kvar. Det mäktiga gudsordet är mer än nog för oss. 


Predikaren talar om tider och stunder. Det är tid för det och det är tid för något annat. Och så säger han: Det är tid för att ta i famn, och det är tid att avhålla sig från famntag. Det är så att när man tar i famn, så är det också en annan famn som öppnas. Då är det väldigt viktigt att den rätta famnen öppnas. Att du kommer i den rätta famnen. För kommer du i fel famn, så är det ju det du hört att du skulle ha avhållit dig från famntagning. Du skulle ha låtit bli att älska det där. Du skulle ha låtit bli att gripa fatt i detta. Men du gjorde det, och naturligtvis har de gjort detsamma med dig, och du har blivit en del av etablissemanget. Så går det till. Avhållsamhet från famntagning, men också en famntagningens tid då det gäller Jesus. Ta honom i famn, och du märker att han redan har sin famn öppen mot dig, lovat vare Jesu underbara och härliga namn! Måtte Gud hjälpa oss så vi inte börjar dalta, kompromissa med sanningen, utan att vi hör till dessa som har gått ut till Jesus utanför lägret. Man byter församling som man byter skjorta idag. Man tycker att det är så fint överallt. Må Gud hjälpa oss, så vi hör tonen, att nu gäller det att stå upp och gå Jesus i möte. För snart är han här, halleluja! Snart brister skyn, och då gäller det att ha olja i sin lampa. Det gäller det hundraprocentiga. Inga kompromisser är gångbara längre. Man måste ha ett helt evangelium. Jesus måste i allt få vara den främste. 
Kan du höra tonen från himlen bland all den öronbedövande och förföriska musiken? Kan du höra tonen från honom som har tagit säte på maktens högra sida i höjden. Vi måste förstå att det går inte leva på rutiner. Det går inte leva på gammal skåpmat. Vi måste få synen från den himmelska världen här och nu. Vi måste få Jesus in i vårt liv, vår tillvaro där vi är. Han måste vara i centrum. Vi måste vara församlade i hans namn och inte i vårt eget. Gud hjälpe oss. 
Jag har nu fått fram budskapet från Herren. Det är därför det är allvarligt och tillspetsat. Därför gäller det att stå upp och gå, och göra sig redo nu. Det här Midnattsropet ljuder i tiden: Brudgummen kommer! Jesus kommer! Gå ut, honom till mötes! Gå ut till honom, utanför lägret och bär hans smälek! Det är kristenlivet. Det är det eviga livet. Det är glädjen i Gud. 
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar