Den ofelbara kyrkan, del 3

Katolska prästers sexövergrepp mot barn  - ett jättestort moraliskt problem


Från det ena landet efter det andra har det på senare år kommit rapporter om sådana övergrepp. Som vanligt är det den offentliga debatten som tvingar kyrkan att erkänna och beklaga skandalerna. En biskop avgick nyligen från sin post. För 20 år sedan hade han gjort sig skyldig till sexövergrepp mot en minderårig pojke. Denne hade nu betrott sig till en präst. Då biskopen blev konfronterad med anklagelsen erkände han sig skyldig och begärde avsked. Men officiellt hette det att han avgick ”på grund av samarbetsproblem inom församlingen.” I det längsta försökte man alltså hemlighålla den verkliga orsaken. Och under de 20 år som övergreppet inte varit känt verkar det inte som om biskopen haft stora samvetsproblem. I varje fall inte stora nog till att framkalla ett erkännande med påföljande avskedsansökan.
Påven tvingas idag att resa omkring lite överallt och be om ursäkt för sina präster, som inte kan hålla fingrarna borta från små barn och halvvuxna ungdomar. Som ledare för en ofelbar kyrka måste han till och med erkänna att han leder ”en sårad och syndig kyrka”. Det hörs nog så ödmjukt, och vi kan givetvis inte bedöma graden av hans uppriktighet. Men det faktum att den katolska kyrkan har ett hemligt arkiv för sexuella övergreppssaker, ett arkiv som den vägrar öppna för all insyn utifrån, ger oss inte intryck av att man verkligen vill gå till botten med det onda. I praktiken har det varit vanligt att man löst prästernas sexskandaler genom att flytta dem till andra pastorat. Plus att man försökt hemlighålla det hela genom att hänvisa till att skandalerna oftast uppenbarats i biktstolen, där prästerna har absolut tystnadsplikt. I de flesta länder är det emellertid så att plikten att avvärja allvarliga brott står över tystnadsplikten både för präster, läkare och advokater. Men enligt katolsk uppfattning står kyrkans kanoniska lag över alla andra lagar. Det borde skapa problem för det moraliska samvetet hos kyrkans ledare.

Enskilda katoliker kan begå fel men inte kyrkan som sådan. 
Varje försök till verklig förändring av kyrkans struktur strandar på ofelbarhetsdogmen. Tomas Dixon, som själv tidigare tillhörde den katolska kyrkan, har uttryckt detta mycket klart i boken ”Enhet under påven?” där han skriver:
-Katolska kyrkan har lagt in en effektiv spärr mot syndabekännelse, förlåtelse och nystart genom att proklamera sitt läroämbete ofelbart – det kan inte ha haft fel, alltså finns det inget att be om förlåtelse för.
Här hör jag någon protestera. Jo, påve Johannes Paulus II bad om förlåtelse för kyrkans felgrepp både mot judarna och andra icke katoliker! Kyrkan har alltså ett känsligt moraliskt samvete! Ja, L’Osservatore Romano, Vatikanens officiella nyhetstidning, gjorde stort nummer av detta. Dess kommentar löd:
-Påve Johannes Paulus II firade den heliga mässan i Sankt Peters Basilika och bad då Herren om förlåtelse för tidigare och nuvarande synder som begåtts av kyrkans söner och döttrar.
 Alltså synder begångna av kyrkans söner och döttrar, men inte av Kyrkan som sådan! Ungefär detsamma gjorde samme påve under det stora ungdomsmötet i Paris för några år sedan. Han höll då ett tal inför en tusenhövdad publik och representanter från protestantiska kyrkor satt också på plattformen. Påvens tal inföll på samma datum som den ohyggliga ”Bartolomeinatten” i augusti 1572, då minst 2.000 protestanter lönnmördades och kastades i Seinefloden. Eftersom denna massaker lyckades så bra, beslutade landets katolska myndigheter att göra detsamma ute i landsorten, vilket förde till att ytterligare 8.000 oskyldiga människor mördades på samma omänskliga sätt som i Paris. Nu stod påven på talarstolen i den franska huvudstaden just på det datum då massakern startade. Alla väntade att han skulle säga något om detta. Det gjorde han också. Först med några ord om att orsakerna till Bartolomeinattens fasor var oklara. Själv följde jag påvens framträdande på fransk TV, och kan bara komma ihåg en enda mening i påvens tal som egentligen berörde det moraliska ansvaret för den omtalade tragedin. Den meningen löd så här: ”Kristna har begått handlingar som evangeliet förkastar”. Punkt och slut. En bekännelse i mer allmänna ordalag kan man knappast tänka sig. Egentligen kunde ju ingen med säkerhet veta om påven avsåg enbart Bartolomeinattens massaker. Den korta meningen kunde också tillämpas på protestanter, som tog till vapen och dräpte sina katolska förföljare eller på andra liknande händelser. Men vi konstaterar alltså att påven i alla fall erkänner att en del av kyrkans dåligt upplysta söner och döttrar kan ha begått fel. Enskilda kristna kan ha gjort förkastliga handlingar. Men kyrkan själv och dess ledning nämns inte i det sammanhanget.
Ja, men det var ju heller inte kyrkan eller påven som organiserade massakern under Bartolomeinatten, hör jag någon säga. Det är riktigt, men den dåvarande påven uppmuntrade dock de styrande i Frankrike att bekämpa kätteriet. Alla som har läst lite historia vet också, att då nyheten om massakern av protestanterna nådde påvens palats i Rom, blev det glädjefest i den eviga staden. Den franske författaren Puaux beskrev detta med orden:
-Kanonerna dånade och påve Gregorius XIII lät slå en medalj. Det Te Deum som på hans befallning sjöngs under Petruskyrkans valv, medan Loires, Seines och Rhones vågor förde med sig protestanternas lik, var en djävulsk konsert.
 Författaren Stendhal skrev:
-Det finns sålunda en plats i Europa, där mord offentligt hedras.
Det är onekligen svårt att förstå hur någon kan vara ofelbar i det som rör sedeläran (moralen) och samtidigt förhärliga lönnmord på oskyldiga människor. Borde inte det moraliska samvetet förbjuda både teologer och apologeter att på något sätt rättfärdiga eller urskulda sådana ogärningar?  

Syndabekännelse eller självförsvar?
Vi skall se ännu lite närmare på den påvliga syndabekännelsen. Vi kan inte läsa vad som försiggår i en människas hjärta, inte heller i påvens. Men vi måste ha lov att lägga märke till de ord och uttryck han använder vid de tillfällen då han i egenskap av kyrkans högste ledare frambär syndabekännelse. Orden förefaller ofta ganska tvetydiga. Påven använder ibland relativt milda ord om de ohyggliga brott som har begåtts under historien. Vid ett tillfälle ber han exempelvis om förlåtelse för det bruk av våld som somliga har gjort i tjänsten för sanningen. Katolska våldshandlingar hade alltså som mål att tjäna sanningen! Påven erkänner att dessa handlingar tidvis var något extrema och att somliga katoliker kan ha varit överdrivet nitiska i att främja sanningen med hjälp av svärdet. Men sanningens tjänare var de! Att de som blev offer för den katolska kyrkans förföljelser och religionskrig möjligen skulle haft något av sanningen på sin sida är då givetvis uteslutet. Den katolska ofelbarhetsdogmen gör det omöjligt för påven att tänka något sådant. Därför kan han heller inte direkt bekänna kyrkans synder. En ofelbar kyrka kan aldrig ha haft totalt fel. Enskilda katoliker kan ha varit överdrivet nitiska i sin tjänst för kyrkan och sanningen. Men kyrkan själv har aldrig gått vilse från sanningens väg. För den som har läst om påvekyrkans massaker av albigenser, valdenser, hugenotter och många andra lämnar denna typ av syndabekännelse en obehaglig bismak. Sådana gudsmän som Wicliff, Huss och Savanarola, som ville reformera sin tids katolska kyrka, hade alltså fel. De som brände deras kroppar gjorde detta för att främja sanningen! Detta är vad man måste tro om man håller fast vid den katolska kyrkans ofelbarhet. Syndabekännelsen urartar därför närmast till ett sorts försvar för gångna tiders förkastliga handlingar. Det kan inte vara hälsosamt för det moraliska samvetet.
Ofelbarhetsdogmen för också till att den katolska kyrkans inställning till andra kristna fundamentalt inte kan ändras.
Jo, kyrkopolitiken kan ändras. Men hur är det exempelvis med de förbannelser, som kyrkan uttalat över annorlunda troende under tidigare ofelbara kyrkomöten, ledda av ofelbara påvar? Vi tar bara ett exempel i högen. Så här står det bl.a. i ett dokument från det stora kyrkomötet i Trent:
-Om någon säger, att den rättfärdiggörande tron inte är något annat än tillit till den gudomliga barmhärtighet, som förlåter synderna för Kristi skull, och att vi blir rättfärdiggjorda bara genom denna tillit, han vare förbannad.
Tomas Dixon frågade den katolske biskopen Arborelius vad han hade att säga om Trentförbannelserna och fick följande svar:
-Anatema-satserna  (förbannelserna ) är riktade mot idéer, som man ser som avvikelser från tron, inte mot personer. De utsäger inte att lutheraner alltid tänker just så.
Du kan med andra ord tillhöra en annan kyrka än den katolska, exempelvis den lutherska, bara du inte omfattar de idéer som kyrkomötet förbannade!  Men alla bibeltroende evangeliska kristna omfattar ju precis dessa idéer! Vi har ingen annan frälsningsgrund än Guds nåd och barmhärtighet uppenbarad i Jesus Kristus. Därmed står vi under påvekyrkans förbannelse. Man kan faktiskt säga, att påvekyrkan förbannar den sanna tron på evangelium. Lyckligtvis säger Bibeln att ”en grundlös förbannelse har ingen verkan”. (Ordspr. 26:2) Men borde inte ett normalt samvete få problem med en trosbekännelse som till stor del består av förbannelser över oliktänkande? Och varför inte återkalla dessa förbannelser? Problemet är att de fastställdes av ofelbara påvar och en ofelbar kyrka och kan därför inte ändras.
Så några ord om bannlysningen av Martin Luther. Nu sägs katoliker och lutheraner vara eniga i läran om rättfärdiggörelsen. Båda parter erkänner att deras strider berott på missförstånd. Då borde väl bannlysningen av Luther kunna upphävas. Men nej, upphävning av en bannlysning måste ske medan den bannlyste ännu är i livet, säger Roms kyrka. Det är märkligt, för kyrkan sysslar eljest ovanligt mycket med de döda. Under mässan ber man för de döda, och i helgonkulten ber man också till de döda. Ingen blir helgonförklarad förrän efter sin död. Befriad från skärselden blir man heller inte förrän efter döden. Varför kan då inte en bannlysning över någon som är död likaledes upphävas? Orsaken är antagligen den, att upphävs en bannlysning av en död person, som därför inte kan göra avbön, så innebär det i viss mån ett erkännande av att bannlysningen var ett misstag. Men en ofelbar kyrka gör ju inga misstag. Ofelbarhetsdogmen har fått kyrkan att fastna i sin egen snara. Enligt katolsk tro kan aldrig någon som protesterat mot den ofelbara kyrkan ha haft rätt. Alla protestanter har nödvändigtvis alltid haft fel. Detta är ödesdigert för det moraliska samvetet och hindrar varje möjlighet till sund självrannsakan.

Ofelbarhetsdogmen blir extra problematisk i ljuset av påvarnas historia.
Ofta hör vi katolska apologeter poängtera, att det bara är i lärostolen som påven är ofelbar. Som människa är han bristfällig som alla andra. Ibland erkänner de till och med att både stora helgon och stora syndare har suttit på påvestolen. Stora syndare på påvestolen! Det hörs närmast chockerande.
Låt oss nu vara sakliga. Bibeln säger tydligt ”att det finns ingen människa som inte syndar” ( 1 Kon.8:46 ). Ingen kan begära att påvarna skulle utgöra ett undantag från den regeln. Bibeln säger också att ”vi begår alla många fel”. (Jakob 3:2 ) Ingen uppnår således den absoluta fullkomligheten här i tiden. Eftersom Skriften säger att alla begår fel, så blir det genast suspekt om någon människa eller någon mänsklig institution gör anspråk på ofelbarhet på något område. Själva ofelbarhetstanken är faktiskt suspekt i Skriftens ljus. Men detta är inte allt. Bibeln understryker också att det är en markant skillnad på två ting. Det är att som oomvänd praktisera synd som vana och levnadssätt och att som kristen stundom misslyckas med att göra Guds fullkomliga vilja. Det är med andra ord skillnad på att leva ogudaktigt och att leva gudfruktigt. Ingen är fullkomlig, det är sant. Men en sann kristen lever, trots sin ofullkomlighet, i lydnad för Guds bud. Jesus sade: ” Om någon älskar mig håller han fast vid mitt ord”. ( Joh.14:23) Då en Jesu lärjunge misslyckas och snubblar på vägen, reser han sig igen, bekänner sin synd och vandrar vidare på lydnadsvägen. Den som däremot framhärdar i grov synd och orättfärdighet kan inte vara en sann kristen, även om han bekänner sig som sådan och tillhör någon kyrka. Om sådana namnkristna säger Skriften:
-De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda och olydiga, odugliga till varje god gärning. (Titus 2:16)
Alltsedan urkristen tid har de församlingar, som vill följa Guds Ord, därför praktiserat någon form av församlingstukt. Personer som lever i uppenbar synd och vägrar att omvända sig, måste då uteslutas ur gemenskapen, i hopp om att detta skall föra dem till besinning.
Låt oss nu med kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist ta en titt på några av dem, som suttit på påvestolen i gången tid. En av påvekyrkans allra mörkaste perioder inföll på 900-talet. Härom skriver Holmquist:
-Dryckeslagen blev vanliga även på de heliga platserna. Domkyrkorna voro om nätterna platser för otroliga orgier, bönehusen hade blivit rövarkulor. I Rom skulle det enligt samtidas vittnesbörd varit svårt att finna en enda präst som inte var okunnig, svag för pengar och försedd med konkubiner. Fördärvet var inte mindre i klostren, som nästan förvandlades till rövarborgar. Kanske var tillståndet allra värst hos påvedömet självt. Påvar av – och tillsattes, bekämpade och mördade varandra. På 8 år blev 8 påvar valda och störtade. Ännu värre tider stundade, en nära 50-årig ”pornokratiens” tid. Teodora, en romersk senators hustru, lika känd för sin underbara skönhet som för sin lastbarhet och härskartalang, kom nu att med sina lika sköna och lastbara döttrar under ett halvt århundrade besätta Petri stol med sina älskare, söner och barnbarn, vilka voro den ene ovärdigare än den andre. Den 16-årige Octavianus lät sig smörjas till påve under namnet Johan XII. Redan som 16-åring var han en liderlig usling och förde påvestolen till dess djupaste förnedring. Han drack vid sina orgier djävulens skål, levde i blodskam, mördade sina konkurrenter och sålde allt heligt för pengar, tills han efter 8 års regering fann döden mitt i sina utsvävningar.
Först en enkel fråga. Tror du att apostlarna på sin tid skulle ha utvalt personer av samma kaliber som ovannämnda påvar till att bli församlingsledare? Bland de villkor som krävs för att bli en sådan ledare nämner de apostoliska breven bl. a. följande:
-Han skall ha gott anseende bland dem som står utanför, så han inte får dåligt rykte. – Han skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig. – Han får inte missbruka vin eller vara våldsam.
 Ännu flera ting nämns, men detta räcker för att vi skall förstå att åtskilliga påvar aldrig skulle kunnat bli ledare i den urkristna församlingen. De hade inte ens blivit betraktade som kristna, ty sanna och normala kristna  lever inte som flera av dessa påvar uppenbarligen levde. Men inte ens detta är allt. I ett nutida demokratiskt rättssamhälle hade många av dessa påvar med rätta behandlats som kriminella och hamnat i fängelse på livstid.
Stora syndare har suttit på påvestolen, erkänner katolska apologeter.  Lyckligtvis kan stora syndare bli frälsta om de omvänder sig och tar emot Jesus som Frälsare. Blodröda synder blir då snövita och en livsförvandling sker. Men så länge  ingenting tyder på att en sådan omvändelse och livsförvandling har skett och så länge någon lever ett uppenbart ogudaktigt liv är det givetvis orimligt att betrakta honom som en möjlig kandidat till ledarskapet i en kristen församling. Ännu orimligare blir det om man tror att insättningen av en sådan person i ett andligt ämbete skulle göra honom ofelbar. Denna olyckliga ofelbarhetsdogm tvingar alla katoliker att betrakta även ovannämnda påvar som Kristi ställföreträdare på jorden. De måste betrakta dem som teoretiskt ofelbara i dogmatik och morallära. De måste se dem som förmedlare av apostolisk succession och som högsta ledare av en ofelbar kyrka. Men samtidigt måste de erkänna att dessa påvar begick handlingar som säkert fick vanligt folk att rysa och få mardrömmar! Det måste vara farligt och osunt för samvetet att acceptera en sådan kombination av orättfärdighet och religiös förmätenhet.  
Samvetet kan både väckas och bedövas. Därför är det viktigt att både sanning och lögn, rättfärdighet och orättfärdighet får stå för vad de är och omtalas med rätt namn. Hur lärda män kan försvara den katolska ofelbarhetsdogmen utan att få problem med sitt moraliska samvete är och förblir en gåta.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar