Kristus förhärligad i församlingen

Predikan av Berno Vidén

Jag vill tala om Jesus och honom som korsfäst och tröttnar aldrig på det. Det är så rikt att få presentera honom som är Frälsaren. Guds ord är en outtömlig källa för att fokusera på Jesus och det blir bara underbarare och härligare. Utan Jesus – inget liv. Utan honom – inget hopp.

Bibeln talar mycket i bilder. I Uppenbarelsebokens första kapitel används en bild om Jesus som solen, och den beskrivning Johannes där ger tror jag inte återkommer någon annanstans i bibeln på det här sättet. Hans härlighet, majestät och makt beskrivs på ett oerhört sätt, som i vers 16 -och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft.
Vem förmår att se in i solen? Vi vet att utan solen skulle vi inte kunna leva här på jorden. Solen är den som ger ljus och värme, och är ett villkor för allt liv i varje vrå på vår jord. Det finns ingen individ som kan leva utan solen. Den når fram överallt och varje bebodd plats har sin förutsättning i solen.
Jesus är som solen som skiner i sin fulla kraft, och en dag ska vi få se hans ansikte, få möta honom. Det har gått två tusen år sedan han vandrade här bland människorna. Vi har läst hans egna ord om vad som ska övergå jorden, och vi ser mörkret i tiden; vi ser den ångest människor drabbas utav. Det handlar om katastrofer på den ena platsen efter den andra, men då Jesus talar om detta sätter han inte fokus på katastroferna, utan säger att 'när ni ser detta ske ska ni förbida och vänta. Då ska ni skåda uppåt, för er förlossare nalkas.' Det är som om solen efter två tusen år skiner med ännu större kraft. Gud vet att tiden är kort, och rättfärdighetens sol tränger igenom och avslöjar varje orättfärdighet. Den tränger igenom och förvandlar mörker till ljus.

Det finns andra bilder ur Guds egen skapelse. I Kolosserbrevet läser vi:
-Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat. Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulle komma, men verkligheten själv finnes hos Kristus. (Kol 2:16-17)
Jag har tidigare inte funderat över det som står här om ”nymåne” och ”skuggbild”. Solen lyser med sin kraft på månen som återkastar solens ljus, eller hur? Det står om skuggbilden av det som skulle komma och att verkligheten finns i Jesus Kristus. Jag tänker på den egenskap månen har att påverka ebb och flod, och vi får erfara hur hela havet reser sig upp av månens oerhörda kraft. Jesus sa att ”Han skall draga oss upp till sig”. Skapelsen målar upp Jesu härlighet och vi blir förnyade och får ny vision.
Jag vill tala om Kristus och församlingen. Vi sitter här samlade på det sätt man vanligtvis gör i kyrkor, kapell och föreläsningar. Vi har mötesmönstret som följt med traditionen. Men låt oss föreställa oss att vi kunde gå tillbaka och söka oss till det som var från ursprunget, såsom mötesformen och dess innehåll så levande presenteras i Guds ord. Tänk om man kunde förflytta sig i tid och rum, och få uppleva hur det verkligen var! Men det kanske inte heller vore så bra. Fokus ska ju inte läggas på hur gemenskapen utformades, fokus ska läggas på Kristus. Fokus är inte församlingens form och metoder, de är endast medel som Gud har gett oss. Det är så välsignat att läsa om den urkristna församlingen, om hur de var ett hjärta och en själ. Ingen kallade något av det han ägde för sitt. Man kom tillsammans i en djup gemenskap där man delade såväl armod som överflöd. Målet var inte att bygga upp en speciell gemenskap eller det vi kallar en storfamilj. Målet var att Kristus skulle bli förhärligad mitt i församlingen. Det för med sig oerhörda konsekvenser. När man säger ja till Jesus, så kommer nästa steg – och nästa. ”Följ mig”, sa Jesus. Jag ska göra er till människofiskare. Följ mig! Och så började Jesus förbereda sina lärjungar på det som skulle komma. Församlingen skulle födas. Detta oerhörda resultat läser vi om i Apostlagärningarna. Anden sänks ned. Himlen manifesterar sig i församlingen. Människorna satt inte där utan att veta vad de skulle göra. De var väl förberedda. Man hade tagit vara på Jesu undervisning, ja man hade lyssnat, och nu sökte man efter att få se Hans undervisning förkroppsligad i en församling, trots att han själv inte fysiskt var närvarande hos dem. Jesus hade vänt åter till himmelen men man visste vad han hade lovat: -Jag skall bygga min församling.
Han skulle bygga sin församling och byggnadsmaterialet var hans efterföljare. Detta var dock inget man kunde skapa eller organisera, utan det måste födas fram. I Kristus blir vi uppbyggda till honom. Då läggs saker och ting till rätta. Visioner skapas och vi ser budskapet ta form.
Hur ska vi kunna vara hans kropp här i tiden; inte bara en mötesgemenskap, där man kommer samman ibland, utan denna församlingens gemenskap som vittnar om att vi äger en frälsare som leder oss under dygnets alla 24 timmar. Han är vårt huvud. Han är församlingens huvud. Han är inte världens huvud, och han är inte huvud över allt du ser omkring dig. Han är församlingens huvud och hon är hans dyrt köpta brud. Detta är verkligen underbart! Församlingen har ett mål; ett oerhört viktigt mål som Gud själv har gett. För att nå målet finns medel vi kan använda oss utav, men medlen är inte målet.

Brevet till Korinterna är riktat till hela församlingen i Korint. Alla syskonen där fick del av den här undervisningen. Det har slagit mig många gånger hur Paulus lägger ned sådan omsorg på var och en i församlingen då han skriver. Han tar i detta brev upp situationer som är väldigt olika. Det handlar om väldigt många olika människor. Så förmanar han: Se på Kristus! Se på Jesus! Han påminner dem om vilka de är i Jesus. Grunden och lösningen för varje situation som kan uppstå i en församling är att man tillsammans får söka Jesus. Om det så handlar om knävägen, försoningens väg eller förmaningens väg, så är det hela tiden målet att byggas upp i honom som gäller. Allt annat som kan vara ett hinder får skalas av. Egoismen får skalas av, kärleken till världen bleknar bort då Han blir större. Uppgörelser med olika ting som inte bör finnas i gemenskapen kommer också fram i detta brev, men hela tiden med Jesus i centrum. Annars skulle det aldrig gå. Annars skulle vi förlita oss på några stadgar vi skrivit upp, och säga: nu har vi de här förhållningsreglerna att gå efter. Vi skulle kunna välja vår styrelse, var och en skulle sköta sitt. Man skulle kunna sätta upp en perfekt arbetsmodell – men vad spelar det för roll, om vi inte har Jesus. Tänk om vi kunde skala bort allt som traditionen har gett oss. Allt som kyrkligheten har gett, de här bilderna vi har om vad en församling är. Tänk om vi bara kunde gå till Guds ord och som församling söka det väsentliga – Herre, uppenbara din härlighet! Uppenbara din vilja för oss! Visa oss din väg, Herre! Du har sagt att du är vägen. Den vill vi gå på.
I detta brev finns många förmaningar. Det talas också mycket om nådegåvor som är givna till församlingen, gåvor som får komma i bruk i församlingen. I kapitel 13 läser vi om kärleken: ”Kärleken förgår aldrig”. Kärleken är Jesus personifierad, och den förgår aldrig.
-Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. (1 Kor 13:8-10)
Profetia, tungotal, kunskap – alla dessa medel får aldrig bli ett mål. Nej! Andedopet är inte ett mål. Det är något Gud har gett oss som ett medel här i tiden. Undervisningen, profetian som kommer till församlingen där Guds Ord uppenbarar sig, det är medel för något så mycket högre. Gud har lagt ned profetians gåva i församlingen. Gud har lagt ned olika gåvor ibland oss och vill självklart att de ska vara i bruk. Men vad är målet med detta? Jo, det är att vi ska uppbyggas till Kristus, till honom och ingenting annat. Kristus ska förhärligas i våra liv. När det kommer som är fullkomligt – och vad är det? När Jesus kommer, då ska det försvinna som är ett styckverk.
Vi läser sedan i nästa kapitel och förstår vad som är det viktigaste av det som nämns här:
-Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. (1 Kor 14:1)
Det står inte: faren efter profetians gåva. Nej. Faren efter kärleken! Historien har sina platser och traditioner. Jerusalem och templet, stoltheten, fanns där på en plats. För samarierna var platsen för tillbedjan ett berg, och för efesierna var platsen ett tempel där man tillbad Diana.
Men så kom Jesus, och bröt i sin person ner alltsammans. Gamla testamentets förbilder och skuggbilder, allt detta som Israels folk hade knutit till en plats, omfattades nu i en person. Det var Jesus som kom och som sa: Jag är vägen! Dagar kommer då det inte är i Jerusalem man ska tillbedja. Eller på detta berg. Nej, Fadern ska ha sanna tillbedjare som tillber honom i ande och sanning. Det handlar om personen Jesus.
-Faren efter kärleken, men varen ock ivriga... Det ena utesluter inte det andra, men det andra har sin förutsättning i det ena, det har sin förutsättning i Jesus. Han är grunden, han är hörnstenen, han är vårt liv, han är vårt allt. I kapitel 14 talar Paulus mer om tjänsterna och om hur viktigt det är att profetians ande får finnas i församlingen, att profetiskt tal får komma fram på olika sätt. Detta får inte styras av en, två eller tre stycken, utan det står att församlingen ska vara med och bära fram det profetiska budskapet så att människor när de kommer får uppleva styng i sina hjärtan. Det är en församling i funktion. Tyvärr har vi ofta våra mötesmönster emot oss då vi kommer samman till gudstjänst. Vi fokuserar lätt på ett fåtal, när bibeln då den talar om gudstjänst, talar om en församling som är med och kanaliserar, prisar Gud, sjunger, delar vittnesbörd, psalmer, lovsånger, med målsättningen att prisa och lova honom som är upphöjd!
Kyrkbyggena började inte ta fart förrän under Konstantins tid på 300-talet då kristendomen legaliserades – på gott och ont. Då ser vi detta ta form som sedan dominerat och haft inflytande i historien, in i våra dagar och in i våra församlingar på olika sätt. Men det finns en förebild, det finns en urkristen församlingsordning i Guds Ord. Församlingen ska i den sista tiden få se och erfara det som var från begynnelsen då man levde i tillkommelsen, med det korta perspektivet: Jesus kommer!
För församlingen betyder det här mönstring, det betyder beredskap!
-Vad följer då härav, mina bröder? (v 26)
Aposteln hänvisar till det som är skrivet innan, där det talas om profetiskt tal och om ordningen i församlingen. I versen innan läser vi: Om åter alla profeterade... Alla! Ska alla profetera? På sätt och vis, ja! Var ivriga att undfå profetians gåva, läste vi. Det handlar om att se klart, att se Guds väg. Kan du se Guds väg, då är du en profet! Gud uppenbarar den väg vi ska gå. Det är en trons väg. Men det är inget annat än hans ande som kan uppenbara det för en människa. Vi fortsätter läsa:
-Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad av alla och av alla utrannsakad. Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och betyga att "Gud verkligen är i eder". (1 Kor 14:24-25)
”Vad följer då härav, mina bröder?” Här märker vi vilken grund församlingens gemenskap vilar på, vilket liv som flödar! Budskapet är oerhört provokativt. Tänk om någon kommer in här, känner sig avslöjad, ja genomlyst! Du kan bli åtalad för att på ett avslöjande sätt säga att en människa är syndare och behöver vända om från sin väg. Det är diskriminerande att säga så och den alltmer humanistiska lagstiftningen tillåter inte detta. Man förbjuds att läsa Guds Ord och man förbjuds på olika sätt att tala om att människor behöver omvända sig från syndens väg. Man lindar ännu så länge in det på olika sätt, men det kommer mer och mer. Det innebär att det blir svårare, och så småningom kriminellt att förkunna ett omvändelsens budskap. Ändå är detta vägen. Det finns inget annat budskap än omvändelsens nödvändighet, och vad kan få människan att vända om ? Jo, det är då profetians gåva är i funktion i församlingen. Då Jesus är stor och högtlovad i församlingen.

Vi återvänder till frågan: -Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela... Pris ske Gud! Det är så fint när man kan sitta tillsammans i all enkelhet, kanske äter tillsammans och samtalar – bryter det invanda mötesmönstret. Det gör mig så ont när man möter en broder eller syster som man aldrig hör prisa Gud eller bära fram sitt vittnesbörd eller sjunga en sång. Det är så viktigt att var och en är med och det är en naturlig följd av det vi nyss läste. Vad följer då härav? Jo, när Guds Ande är verksam ibland oss bryts mötesledarmönstret som kan vara som en bromskloss. Någon kanske är blyg, någon är litet rädd eller osäker, men vi får hjälpa varandra! Det handlar om att 'han vill göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarevärv'. När vi är tillsammans och firar gudstjänst, så är det välsignelse att höra någon prisa Gud eller säga några ord om Jesus.
Det står också så här:
-Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse.
I Efesierbrevet kan vi läsa något som är en parallell:
-Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet.
(Ef 4:11-13)
Målet är att växa upp till Honom. Du kan stå upp för Jesus – man behöver inte säga så många ord. Bara resa dig upp i församlingen, kanske säga namnet Jesus. Det är så förlösande.
Tiden är kort nu och den mötes- och gemenskapsform vi läser om i bibeln är den enda som kan överleva i den yttersta tiden. Det blir trängre och trängre i världen. Vi ser konturerna av vad som kommer; de antikristliga lagarna som stiftas, förbud efter förbud. Det blir alltmer en övermakt som talar och som ska styra över människors liv. Eftersom Jesus så tydligt har deklarerat att hans rike inte är av denna världen, så blir det naturligtvis konflikt. Om vi i denna tidsålder förkunnar Kristus och hans rike, så blir det konflikt med världen och dess makthavare. Men då finns det ändå en framkomlig väg. Det finns en församling som är i funktion.
I konflikt och utsatthet, i förföljelse och ensamhet, finns en fungerande församling. Att hänvisas till Guds ords väg skapar behov och hunger efter mer av Jesus och fördjupad församlingsgemenskap. Gud är god. Han lever och verkar mitt i församlingen. Tack gode Gud för den församling du gett oss!
Vi lovar dig Herre Jesus Kristus!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar