Ett väckelserop i välfärden

Predikan av Arne Imsen, tidigare publicerad i Midnattsropet nr 11 1975

Under pingstkonferensen i Stockholm år 1975 höll Arne Imsen några för Malmöpingsveckan inledande samtal med församlingen. Han menade att efter tio års proklamation Utanför lägret är det nu dags att ta de sociala konsekvenserna av uppbrottet.

Samhället befinner sig obönhörligt i upplösning. Därför kräver vi barnen tillbaka från ateistiska läroanstalter med tanke på att de är evighetsvarelser. Vi måste få åldringarna tillbaka och själva ta ansvaret för vården. Vi måste även få familjen tillbaka i den gudomliga ordningen tillika med glädjen i arbetet, som gått förlorad i industrialismens själsmord.
Under samtalen berörde även Imsen de moderna väckelserörelsernas historia och tendensen hos de etablerade samfunden att till döds utsuga och exploatera andliga livsrörelser.
Apostlagärningarnas 2:a kapitel kan delas in i tre sammanhängande avsnitt: 1. Den karismatiska delen. 2. Den teologiska delen. 3. Den socialetiska delen.
Lägger vi betoningen på den karismatiska delen, blir vi spiritualister. Spiritualismen finns representerad, där man minst anar det. Det finns människor som är spiritualistiska utan att veta om det. Det känns igen på att de älskar uppbyggelse men avskyr bibelstudium.
Skiljer vi den teologiska delen ifrån den karismatiska, hamnar vi i torr intellektualism. Vi blir skickliga predikanter, som väl kan hålla en akademisk predikan men aldrig lösa några andliga problem. Där sådana predikanter går fram, förvandlas allt till ett religiöst månlandskap, som väl kan gnistra men inte skänka liv. Sådana månteologer finns det gott om. De är människor med stora huvuden men med små hjärtan. De varnar alltid för att överdriva det emotionella. De är livsfientliga, därför att de är rädda för alla livsrörelser. För att ge något liv åt förkunnelsen, behöver de i stället mängder av symboler, liturgi och själiska effekter.
Skiljer vi den socialetiska delen om egendomsgemenskap o dyl ifrån det övriga, blir vi enbart idealister och socialarbetare, som skaffar sig alibi åt sina politiska och sociala strävanden genom bibelordet. Skall vi använda oss av Apg. 2 och den socialetiska delen, måste vi först acceptera den teologiska delen, som handlar om omvändelse, bättring och tro på Gud.
Problemen i samhället beror i första hand inte på miljöerna och strukturerna. Orsaken ligger i församlingen, som inte förmått att övervinna inividualismen, egoismen och privatkapitalismen utan i stället valt att kristna det och konservera det.
I stället för att församlingen skulle bli ett idealsamhälle, har många kristna gått ut för att förvandla samhället till ett kristet samhälle. De kommer aldrig att lyckas. I samhället finns inga förutsättningar för något församlingsliv. Däremot måste församlingen bli ett idealsamhälle. Om vår frigörelse bara begränsar sig till tungans frigörelse, tror jag inte på vår kristendom. Den gudomliga kärleken måste också synliggöras. I församlingen måste vi praktisera den sanna förbrödringen, som egentligen hela världen längtar efter men aldrig uppnår.

Ingen plats för demokrati
Hur skall det gå till? Det kan aldrig ske med mindre än att det blir en palatsrevolution. Det mönster vi anammat från världsordningen måste komma bort. Vi kan inte tillsätta människor för ledaruppgifter i församlingen med ugångspunkt från deras sociala ställning och intellektuella utrustning.
Det första som måste ske är att alla dessa ledare störtas ifrån sina troner, och att Gud får upphöja män med andlig auktoritet. Vad som avgör om människor har en funktion i Guds rike är inte majoriteten. Man kan inte med parlamentariska metoder välja personer till andliga tjänster. Börjar man diskutera om församlingen har ett demokratiskt styrelsesätt eller ej, har man övergivit de andliga principerna för de politiska. Det står ingenstans i Skriften, att församlingen skall hämta sina ideal ifrån Marx eller några andra filosofer. I församlingen finns inte plats för någon demokrati. Där råder patriarkalism och familjegemenskap.
Vårt förhållande till varandra måste således underkastas skapelsens egen ordning. Det innebär t ex att mannen är kvinnans huvud, liksom Kristus är mannens huvud. Vi löser inga problem genom att bestorma ordningen. Tvärtom, vi skulle bara skapa nya svårigheter.
Det är odemokratiskt att bara kvinnor föder barn, men vad skall vi göra åt det? Vi kan inte ändra på det genom att anta andra principer. Även om vi skulle lyckas att biologiskt lösa det, så skulle ingenting lösas i övrigt.
Vad vi behöver är alltså inte förändrade strukturer allra först. Vi behöver göra sinnesändring, så vi kommer i harmoni med Guds eget ord. Då blir det även harmoni i skapelsen.
Med tanke på kvinnoåret vill jag säga: Kom ihåg Lots hustru!
Nu kräver världen att vi ska få bevis på att Jesus älskar oss, och vi älskar varandra. Det går inte längre att leva för sig själv i orubbat bo, i överflöd och välfärd utan att tänka på medsyskonen. Den tiden är definitivt förbi.
Vi har tillräckligt länge hållit på och plockat russin i kakan, som vi kallar för väckelse. Vi har sorgfälligt tagit vara på det som passar oss bäst. Väckelse har avlöst väckelse, men vi har bara smakat på lustmomenten utan att tänka på, att det också finns något som kallas för efterföljelse. För varje gång väckelsen gått förbi, har vi bara blivit alltmer sofistikerade och egoistiska.

Så kom Maranata
På 1960-talet kom Maranataväckelsen och skakade om i folkhemmet. Då satt åter detta sofistikerade folk, som hade vant sig med religiösa delikatesser och smuttade på väckelsen. Men ingenting passade. Redskapen passade inte, rytmen passade inte och väckelsen kom inte på rätt ställe.
Då sade man: Låt oss själva ta hand om de här formerna! Så började de som tidigare vänt sig emot handklappning och frigörelse att själva klappa i händerna i kyrkorna. Då blev det plötsligt lika äkta som urkristendomen själv. Så tog man hand om den elektroniska musiken och gjorde artisteri av det. Vi fick grupper av specialister och gospelteam med hela den tekniska utrustningen och det stora amerikanska stomatolsmilet: ”Härligt att vara frälst!”
Det blev en oanstötlig, välanpassad och sammetsmjuk kristendom. Man tog hand om allting. De gamla enkla väckelsesångerna, som man förr sjöng till gitarr och med hjärtats gripenhet, gjordes om i nya arrangemang. Så förstörde och förbrukade man också det genom musikaliskt överdramatiserade uppsättningar.
Med tiden upptäckte man, att det inte gick längre att hålla på och sjunga om gatorna av guld, därför att det fanns så många problem på jorden. Med himlen förlorad ur siktet ämnade man sannerligen bli verkliga själavinnare. Så kom alla sångerna om träd, bostäder, floder, vatten och berg – för att inte tala om den rent panteistiska förkunnelsen.
Man höll på i flera år och sög på dessa karameller. Maranataväckelsen gick förbi som ett skärande rop med många dissonanser. Det skakade om i välfärdssamhället. Präster och predikanter ryckte ut tillsammans med kuratorer och psykiatriker och förklarade, att det var ett utslag av överhettade hjärnor hos några fanatiska och asociala individer. På konferens efter konferens bestämde man sig för att ta avstånd ifrån det. Och det gjorde man verkligen.

... Jesusrörelsen
Så småningom blåste man faran över. Då kom någonting annat – Jesusrörelse. Man hade haft Jesusrörelse i det här landet i ett tiotal år, men den svenska Jesusrörelsen passade inte. Det passade bättre för etablissemanget, när den kom från Amerika
In travade ungdomar i trasiga jeans, långhåriga och skäggiga. De stod och sjöng i dessa flotta kyrkor – ja man visslade melodierna, medan folket satt i kyrkolokalerna och applåderade. Så hade man fått någonting nytt att prata om och ägna sig åt och kom också den här gången undan efterföljelsen. Snart var också Jesusrörelsen passé och överkörd. Romantiken tog snart slut. Ungdomlig charm brukar dö på några år. De vackraste blir rätt snart ganska fula.
Mina vänner, se hur hela denna prostituerade och genomkorrumperade kristenhet, detta narraktiga etablissemang, nu ser en ny chans att exploatera oskulden! Nu lägger den sina fingrar på dessa ungdomar för att så småningom få dem in i sina guldkantade horhus!
Vad är resultatet? Också Jesusrörelsen är överspelad och ointressant. Där den ännu finns kvar, existerar den i små isolerade grupper långt utanför etablissemanget.
Hur gick det då med ungdomarna som rycktes loss ur knark, alkohol, asocialitet och annat elände? Många fick ingen undervisning eller hjälp utan drevs ut igen. En del återvände till någonting ännu värre. Andra hamnade i det som idag kallas Guds Barn. Idag står etablissemanget och räcker lång näsa åt dem. TV och hela den kristna tidningspressen har kopplats på för att jaga dessa stackars människor.

...och karismatiska rörelsen
Jesusrörelsens ungdom förfördes, förbrukades och assimilerades. Ordningen återställdes och faran var över. Då kom den karismatiska rörelsen. Helt plötsligt blev andedopsförkunnelsen aktuell i kristenheten. Men nu var det andedop i prästrock, och därför blev det genast auktoriserat. Att biskopar blev andedöpta, berodde ju inte på att de var biskopar utan trots att de var det. Det var Guds väldiga nåd, att han tog hänsyn till de här arma biskoparna och döpte dem i Anden.
Det var naturligtvis något alldeles otroligt fantastiskt, när biskopar och präster blev andedöpta. Att vanliga arbetare i tusental blivit andedöpta tidigare var ju inte så förfärligt märkligt. Något nytt och spännande hade ju kommit. Helt plötsligt fick präster och biskopar i kraft av sitt kyrkliga ämbete värdighet att träda fram för andedöpta människor och undervisa dem om Andens liv. Det var inte så aktuellt längre med vare sig dopsförkunnelse eller omvändelseförkunnelse. Huvudsaken var ju att man talade några ord i tungor.
Jag vill inte för ett enda ögonblick förneka, att många tusentals människor har blivit döpta i den helige Ande. Vad de emelleretid nu behöver mer än någonsin är lärare, som kan leda dem till dopvattnet, ut ur fångenskapen och in i Guds ord. Ett karismatiskt ekumeniskt samarbete enbart baserat på gemensamma upplevelser leder ofelbart till spiritualism. Det enda som är fast grundat och kan förena Guds folk är Guds ord. Dit måste vi återvända snabbt, därför att snart är också lustmomentet i den karismatiska väckelsen förbrukat. Då är man ju tvungen att se sig om efter nya jaktmarker för sina avancerade planer.
Det finns väl ingenting som blivit så exploaterat som Jesusrörelsen. Man har frågat oss, varför vi valt att inta en sådan avvaktande hållning till den som vi gjort. På ett mycket tidigt stadium blev det klart för oss, att om vi verkligen skall överleva måste vi gå isoleringens väg och accceptera ökentillvarons villkor. Hur gärna man än skulle vilja ha gemenskap med alla de heliga, så kan man inte, därför att den oerhörda blandningen av sanning och vanföreställning gör det till slut omöjligt att skilja på höger och vänster.
Alla fundamentala bibelsanningar är idag ifrågasatta på ett eller annat sätt. Det gäller frågor om församlingens förhållande till staten, samhället, kulturen, nöjesetablissemangen, de ekonomiska krafterna, skolsituationen och vårdsituationen. Det gäller församlingens förhållande i den här världen över huvud taget och sanningen om Jesu Kristi tillkommelse. Allt har blivit angripet och ingenting är självklart längre. Människor säger att Jesus kommer snart, men frågan är vad det innebär. Det tycks de flesta var okunniga om.
Det är dags nu att ta ytterligare ett steg. Nu gäller det inte bara uppfyllelse och uppbyggelse utan efterföljelse. Vi måste följa Lammet vart det går på lydnadens väg. Har andra före oss försummat att ta det steget, är det dags för oss att göra det.Vi måste underkasta oss det försakelsemoment, som är nödvändigt för att kärlekens makt skall få bevisa sin inneboende styrka också bland människor som inte tror. Det innebär att vi måste ta upp frågan om bl.a egendomsgemenskap. Hur skall det praktiskt realiseras?

Ingen väckelse utan offer
Jag vill peka på några saker, som jag tycker är väsentliga i sammanhanget. Församlingen kommer att sluta som den började i fattigdom, utan fonder och utan ekonomisk, politisk eller kulturell makt. Vad man kommer att äga är dock en stark tro på Jesus därför att man kommer att befinna sig i ett oerhört beroende av Guds direkta ingripande. Med ständiga övernaturliga manifestationer måste man samtidigt vara beredd att överallt och i alla sammanhang praktiskt tillämpa kärleksbudet. Man kan visa detta i konkret handling genom att avstå från det man själv inte behöver och överföra det till bristområden.
Jag tror inte på, att det här landet kommer att uppleva någon väckelse, förrän det blir klart för oss, att vi måste avstå från vårt självliv till förmån för varandra. Det heter: ”Och ständigt var dag var de tillsammans”. Behövde de vara tillsammans ständigt var dag i urkristen tid, behöver vi det ännu mycket mera. Det finns ingen generation, som indoktrinerats på det sätt som vi blivit genom vår tids massmedia. I urkristen tid fanns ingen TV, som kunde bryta ner det predikanten eller apostlarna hade undervisat om. Människorna stod då heller inte på en arbetsplats och dagligen lyssnade till en avtrubbande och personlighetsupplösande skvalmusik. Då fanns inte heller dessa varuhus, där samma skvalmusik strömmade ut genom mjuka stereoanläggningar för att vi skall bli köpvänliga och tömma våra plånböcker på dessa moderna tempels altaren. Vi skulle vägra sätta våra fötter i sådana varuhus!
Känner ni inte likstanken ifrån denna kultur, som är i lågor och dödsryckningar? Känner ni inte hur vi matas och drogas genom denna otroliga reklam, som skapar konstlade behov efter mängder av ting som ingen har ett dugg nytta av.
O, denna masskultur och massrörelse! Det borde verkligen stå klart för oss, vad som sker i dessa dagar. Det är uppmarschen till en väldig kulturkris. Vi befinner oss för den sakens skull mitt uppe i en intensiv ideologisk kamp.
Nu måste vi se till, att vi kan skapa någonting annat i stället. Världen måste få se, att kärleken vi talar om, inte är någon julgransdekoration utan en verklighet, som överlever kontakten med tillvarons problem och löser dem. Det blir tid inte bara för tungotal. Församlingen blir politiskt medveten och socialt inriktad. Det betyder inte, att vi skall ägna oss åt partipolitiken. Församlingen blir allt vad samhället är. Församlingen skapar sin egen kultur.

Att vårda barnen och de äldre
Vi lämnar inte våra barn längre att fostras av samhället. De har fostrat våra barn i tidigare generationer, och resultatet har blivit narkomaner och alkoholister i skaror. Vi är barnens föräldrar och kräver barnen tillbaka. Samhället har fullständigt bevisat det totala misslyckandet i sina kusliga experiment. När man till råga på allt så totalt misslyckats, vill man nu också få ta hand om resterna utav det totala fiaskot genom att kräva, att man inte bara skall få ta hand om barnen på skoltid utan också på deras fritid.
Det finns ett mäktigt alternativ, och det är församlingen. Vi skall se till att husförsamlingen blir en fungerande församling på kvartersnivå. Vi tillåter inte längre, att våra barn skall fostras utav ateistiska, depraverade och desillusionerade kulturvrak. Ge oss barnen tillbaka! Vi skall själva ta hand om dem i vår egen skola och söka ge dem människovärde. Vi måste göra klart för varandra, att vi inte i första hand är animaliska driftsvarelser utan evighetsvarelser.
Vi måste även tänka på de äldre. Vad är det för filosofi att de som kommit till åren skall förpassas från aktivt liv vid 67 års ålder och placeras på kaserner i isolerade rum för att invänta döden. Barnen kommer till sina föräldrar med en blomma på Fars och Mors dag och ser glada och trevliga ut. Under året har de lämnat ifrån sig allt ansvar om vården till människor, som ibland är synnerligen medvetna om lönegrader och karriär.
Vad är det som säger, att den kristna församlingen skall acceptera att de äldre blir passiviserade i en sådan omänsklig tillvaro. Vi måste alltså även skapa våra egna hem för de äldre. Vi måste i handling bevisa, att vi alla tillhör en och samma syskonskara. Tillbaka till urkristna stigar, trons välsignade vägar!
Att uppnå detta urkristna ideal kan dock inte ske utan offer eller strid. Alla bespottare skall dock komma på skam. Det finns en kraft som kan besegra allt motstånd och säga åt bergen: Häv dig upp och kasta dig i havet. Vi skall komma ihåg att det här har framtiden för sig.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar