Urkristen socialism

Föredrag av Arne Imsen, tidigare publicerat i Midnattsropet 1974

Frågan om att åstadkomma ett socialistiskt samhälle är egentligen en genuin andlig fråga, som uteslutande kan lösas på andlig väg. Det finns inga maktmedel till förfogande, genom vilka vi kan förverkliga ett sådant samhälle, varken, genom vålds- eller icke-våldsmetoder. Hindret sitter nämligen icke i människans miljö och yttre förhållanden. Problemet är människan själv, varför alla förändringar först måste äga rum i människans egen inre värld.
Det lyckligaste som kunde hända vår jord vore att de socialistiska idealen kunde förverkligas. Jag är dock oerhört pessimistisk och har icke något hopp om att det kommer att ske. Jag har nämligen en liten inblick i historien och även i profetian, den bibliska framställningen av människosläktets gång emot det obevekliga slutet. Eftersom budskapet har blivit bekräftat med en så oerhörd precision från generation till generation, finns det ingen anledning att misstro det eller ersätta det med någonting annat. Det innebär att jag icke kan ha tro på, att samhället kommer att bli mänskligare. Det kommer fastmer att detroniseras. Jag tror således icke på någon utveckling, utan på en generation, vars konsekvenser vi kommer att möta i alltmer påtaglig grad.
Jag lider när jag tänker på mänsklighetens situation idag. Det är inte någonting patetiskt i det, utan jag bär detta som en börda dagligen och stundligen. Jag har dock ett titthål in i evigheten, och det är det som inger mig hopp. Jag har inget hopp för människan och därför predikar jag den enskilda människans förvandling. Först när hon har blivit förvandlad, är de mentala förutsättningarna skapade för en gemenskap med djupdimension. Då är det inte längre fråga om intressegemenskap eller en gemenskap med gemensamma krav som främsta kännetecken. Jag tror på de heligas gemenskap, vars förnämsta kännemärke är att ge, ge och åter ge.
Ett sådant utgivande liv måste självklart manifestera sig i en beredvillighet att dela med sig av de materiella tillgångarna. Beklagligtvis har detta ideal inte till fullo tillämpats i de kristna församlingarna. De borde ha varit ett föredöme i det här avseendet och ett riktmärke för den värld vi lever i. Man har istället ofta representerat andra intressen och bildat maktblock, som stundtals varit ett direkt hot emot människans frihet. Det borde icke ha varit så.

Massan förändras ej
Massan kommer inte att förändras. Tyvärr tror jag heller inte att kyrkorna kommer att förändras. Korruptionen och den andliga prostitutionen kommer att drivas allt längre. I horisonten skymtar det babyloniska världsväldet, där kyrka och stat förenats i ett enda maktblock. Resonemanget om statskyrka eller frikyrka är därför bara ett skenresonemang utan verklighetsunderlag. Alternativen för kyrkornas ställning i Sverige kommer inte att utgöras av statskyrka och frikyrka eller både och. Händelserna kommer att driva utvecklingen fram till en kyrkostat.
Ibland tycker jag att vi kan vara fruktansvärda egoister. Vi kan tala om nöden i Bangladesh och på andra platser i världen. Om vi menar något med det vi säger, och om det vi tror på representerar något av sanningsvärde och livskraft, så är det väl vår skyldighet, att gentemot medmänniskorna i vår omgivning kanalisera ut den hjälp de behöver. Ibland är jag dock frestad att tro, att den här förkunnelsen, som öppnar våra ögon för nöden i världen, har motsatt verkan än vad den borde ha.
Vi ser missförhållanden och beklagar situationen, för att sedan dra oss tillbaka till våra trygga och välordnade förhållanden, i stället för att offra oss. Efter ett tag, då vi möter situationen ännu en gång och vi får en ny inblick i förhållandena, vaknar vårt dåliga samvete en stund men bara för att åter igen sövas ner av många gånger allt för mycken passiviserande sång och musik, som gör det alltför bekvämt för oss. Så blir också det som ursprungligen var tänkt som en hjälp, ett bedövnings- och berusningsmedel, som gör det svårt för oss att handla förnuftigt och kristet.

Bergspredikan
Vi kan läsa vad Jesus har sagt i dessa väsentliga frågor och vi kan också se hur detta förkroppsligades i församlingslivet. Jag har läst Jesu bergspredikan till dess att jag inte orkar mer. Jag tycker nämligen att det han säger är så fruktansvärt och så oerhört. Det fruktansvärda är väl detta att det egentligen inte finns någon kristendom bredvid.
Låt oss då se vad bergspredikan handlar om. Jesus tar där upp t ex en synnerligen väsentliga fråga om profiten. Många gånger har det beklagligtvis ordnats så i de kristna sammanhangen, att penningen blivit något av ett maktmedel, som öppnat vägen till taburetterna och maktpositionerna. Att världen uppfattat kristendomen såsom en bundsförvant till kapitalismen är väl därför inget att förvåna sig över. Penningen har alltför ofta blivit ett maktmedel som utrustat kyrkorna och samfunden med ett förtryckets vapen.
Frågan är då om det finns något i bibeln som tar upp dessa detaljer. Bibeln är nu inget samhällsprogram, men jag hävdar dock att bibeln är ett livsprogram, och att den har ett församlingsprogram. Samhället kan aldrig leva ett församlingsliv, men däremot kan församlingen bli ett idealsamhälle. Annars finns det ju ingen mening med sådana uttryck av Jesus som att ”I ären världens ljus”. Det måste väl handla om något annat än om fromma attityder, att gå till kyrkan ett visst antal gånger i veckan eller att lägga tionde i offerboxen. Det kan väl heller inte handla om att de kristna skall åtaga sig de folkmoraliska frågorna på entreprenad och mena sig representera någon högre sorts moral. Visserligen är samhället demoraliserat som kyrkorna. Där har sekulariseringsprocessen gått så långt att individen utmönstrats för längesedan och ersatts av institutionerna.
När Jesus sade: ”I ären jordens salt”, menade han väl inte att vi skulle gå omkring och peka finger på alla mänskliga kadaver, som vi ser i vår omgivning, på alla dåliga regeringsledamöter och på alla mindervärdiga kommunalpolitiker. En del tror att allting blir bra, om man bara tar avstånd från ett visst program men samtidigt skapar ett likadant program fast med ett negativt förtecken. Därmed menar man sig ha åstadkommit någonting; man har i alla fall vänt sig emot någonting. Jag tror dock inte att det är någon lösning. Vad jag tror på är det personliga föredömet. Det vi får göra är att själva gå in under försakelsens villkor och se till att först och främst de människor som lever i vår omedelbara närhet får den hjälp de behöver.
Det är när tron tar konkreta uttryck i samma efterföljelse av Jesu ord som kristendomen kan sätta förblivande spår i människors medvetande. Efterföljelse handlar om försakelse. Den som vill följa Jesus måste försaka allt. Det är ett program som fullständigt förkroppsligas i Jesus Kristus. Det är inte att ge några procent av sitt överflöd för att andra ska få det lite bättre. Det handlar om att ge allt. Har man två livklädnader, så ger man bort den ena, och har man två par skor, så ger man bort det ena paret. Så ger man utan att låna ut och utan att begära att få någonting tillbaka. Framför allt så begär man inte att få någon ränta på det man lånat ut. Det finns inga möjligheter att bli kapitalist om man ska tro på Jesus. Man får inte ens ränta på utlånat kapital. Om man har lånat ut någonting, ska man inte kräva att få någonting tillbaka, det är Jesu lära
Det är klart att en sådan lära vill vi gärna allegorisera och göra mer tilltalande för att passa in i vårt materiella lyckorike med vår maklighet, komfort och vårt välstånd. Det finns väl knappast en enda av oss som är nöjd med en eller två kostymer eller klänningar. Men Jesus menade naturligtvis vartenda ord som han sade.
Hur skulle det se ut i våra hem om vi började lämpa ut allting som vi inte behöver och börja tänka på att det här kanske min nästa som fryser behöver. Det är inte säkert han bor i Sverige eller har vitt skinn som vi har. Han kanske är svart. Det är inte säkert att han har samma traditioner eller samma kristna uppfattning en gång, även om vi i första hand vänder oss till dem som tror på Jesus Kristus.
Vi måste göra klart för oss, att all utjämning måste börja på det elementära planet, och vi ska inte tro att det kommer leda till någon massrörelse, förrän vi såsom enskilda individer är redo att ta konsekvenserna av vår tro i den värld vi lever i. Det är inte någon annanstans det ska ske, på andra nivåer eller i andra skikt och sammanhang. Det ska ske här och nu, och vi ska börja med det utifrån våra individuella förutsättningar. Då har också idéerna möjlighet att resultera i en verklig förändring.

Ställföreträdande lidande
Vi skulle kunna läsa Jesu bergspredikan och repetera det om och om igen för att se vad Jesus sagt. Vi måste bekänna inför Gud och människor, att vi dåligt har uppfyllt vad Jesus bjudit oss att göra. Vi sitter i våra möten och ropar halleluja för att sedan gå hem nöjda och tillfredsställda för att vi menat oss ha gjort det vi behövt göra, bara om vi lagt en slant i kollekten. Det är klart att vi skall samlas och göra vår offerinsamling, men det leder dock inte till något djupare ingrepp i den dagliga rutinen. Vad som borde ske är att vi måste ta konsekvenserna av vår tro på ett sådant sätt, att det får karaktären av ett ställföreträdande lidande.
Jag tror inte att politisk opposition, hur angelägen den än är, kommer att förändra situationen så värst mycket. Vi kommer inte att få ett politiskt system, där världens samlade resurser kommer att få någon rättvis fördelning. Vissa förändringar kommer väl att tvingas fram, men det kommer att ske mera utav praktiska än humanitära skäl. Klyftorna mellan grupperna kommer i stället att öka. Den standardökning som kommit arbetarna, välståndets skapare, till del utgör egentligen bara allmosor i jämförelse med de enorma vinster arbetarnas exploatörer tagit hem.
Jag tycker inte att vi ska blunda för den här problematiken, eftersom den finns alldeles inpå oss, och den angår oss varenda en. Jag tror inte att det hjälper med fackliga eller politiska åtgärder för att åstadkomma en rättvis fördelning av resurserna, därför att orättvisorna är så djupa och så allvarliga, att de inte kan bringas ur världen med mindre än att människan själv blir förändrad. Därför hoppas jag vare sig på arbetsgivare, socialdemokrati eller kommunism, men jag hoppas på den kristna församlingen, att den i sin verksamhet och i sitt inre liv kan bevisa att den kan utjämna alla klyftor av social, intellektuell, ekonomisk eller genarationsmässig art och skapa den enhet, som Kristus talar om.

Vägra lyxkonsumtion
Vad innebär då det bibliska systemet? Det innebär att var och en har vad han behöver, inget mer. Det verkar inte för lyxkonsumtion, frosseri eller för att människor skall slita ned och förstöra natur och miljö. Som kristna verkar vi för medmänsklighet och för ett liv under enkla förhållanden. Genom att leva i ett ständigt utgivande kan vi leva mycket lyckligt. Vi kan skapa förutsättningar för vårt eget liv och vi kan skapa förutsättningar för andra. Vi måste vägra att vara med och stödja lyxkonsumtion, när samtidigt människor inte ens har ett mål mat för dagen eller ens en trasa att dölja sin kropp med. Det är omöjligt att som kristen kunna vara med om att låta sin kropp utnyttjas för att några ska ha ett lyckorike medan andra går under. Jag kan inte komma till dem och säga, att Jesus älskar dem och på samma gång skapa ett materiellt lyckorike åt min egen omgivning eller åt mig själv. Då får jag verkligen i handling bevisa, att den kärlek och den försoning som bibeln talar om, har förkroppsligats i mitt eget liv, så att jag går samma väg som Jesus gjorde. När Jesus kom gick han ovanifrån och ned. Han lämnade sin himmel, sin Fader och sin härlighet för att gå ner till människorna och bli såsom en av dem.
Jesus höll sig inte på respektabelt avstånd från vår nöd. Han manifesterade icke någon distans genom att försöka hjälpa bara med en allmosa. Han gick längst ned, djupast under våra bördor, för att lyfta oss upp. Det är kristendom. Det handlar icke om att komma upp. Tvärtom handlar det om att gå ner, ja så långt ner som människorna befinner sig. Det täcker alltså inte bara med en förbindlig verksamhet, dvs att man på samma gång man hjälper har ett kamouflerat, icke redovisat krav på speciell uppskattning av ens insats. Det som driver vårt utgivande måste uteslutande vara glädjen av att få dela med av de gåvor Gud har gett. Här står vi med Jesus som föredöme.
Då är frågan, om vi alltså skall sätta igång och angripa arbetsgivaren som har exploaterat de förtryckta. Ska vi skjuta honom? Märk här problematiken. Ta bort alla arbetsgivare, ersätt dem med ett nytt system, och samma sak kommer bara att upprepas i nya former. Det beror på att människan i alla situationer alltid är likadan. Det är människan som måste bli förändrad. Det har med förkunnelse att göra. Vad vi ska göra är alltså att predika efterföljelse av Jesu ord i våra församlingar, praktisera det och visa att det finns en kärlek, som är så stark att den till och med kan övervinna den djupaste egoism i vårt väsen. Då först är det verkliga hindret undanröjt för att vi skall kunna praktisera den utjämning som Jesus talar om, dvs att vi skall sälja allt för att få något som är väsentligare.

Bergspredikan – ett handlings-program för människovärdets revalvering
Redan i lärjungarnas kallelseögonblick, då Jesus tog ut dem till sina efterföljare möter vi upptakten till den livsform som sedermera utkristalliserade sig i den urkristna församlingen. Jesus som själv övergav himlens härlighet och lämnade allt, kallade i sin tur lärjungar, som lämnade allt och följde honom. De övergav nät, båt och föräldrar för att ge sig ut på ett nytt hav för ett nytt fiske såsom människofiskare.
När den första valsituationen var över och lärjungarna lämnat allt var tillfället inne för Jesus att ge dem ideologin. Då ställdes lärjungarna inför det märkliga budskapet i bergspredikan. Det första Jesus gjorde var att avväpna dem alla deras inomvärldsliga maktmedel och beröva dem alla deras verklighetsfrämmande drömmar. Med ett språk som var så fullständigt annorlunda, avväpnade han lärjungarna och gav dem ett fullständigt nytt utgångsläge varpå han visade på helt nya resurser som stod på deras sida. ”Saliga är...” sade han nio gånger. ”Saliga äro de som äro fattiga i anden.... Saliga äro de som sörja... Saliga äro de saktmodiga... Saliga är de som hungra... Saliga är de fridsamma... Saliga äro de som lida förföljelse... ”Ja, saliga ären I...”
Tänk om vi kunde få människor att förstå vad Jesus menade. Det var ju ett sådant annorlunda språk, som Jesus talade. När vi läser hans ord, får vi en känsla av, att de människor, som skall tillämpa dem, måste vara en samling ömkliga stackare. Eller var det som Jesus sade bara ett försök att avleda människans materiella behov och göra henne till ett lydigt och dresserat redskap i starka händer?
Vi uppfattar Jesu ord mest som en slags passivitet eller feg reträtt. I verkligheten är det tvärtom. Var har våldets filosofi sina rötter? Vi kan säga att det var verkligen inte hos Jesus, därför att när han undervisar oss säger han, att om vi blir slagna på den ena kinden skall vi vända den andra tillbaka. Därmed placerar han vapen i våra händer mot vilka inga andra kan mäta sig i styrka och effektivitet. Det är kärlekens vapen, verksamma i efterföljelse av Jesu ord. Av dem blir det inga kortsiktiga och snabba lösningar, men de verkar fram Guds rike.

Ett liv i försoning
För att bättre förstå vad Jesus menar måste man gå tillbaka och betrakta människans ursprungliga situation. Jesus vill leda oss in i ett paradisiskt tillstånd av harmoni. Det är dock inte ett liv utan konflikter och problem eller fientliga makter. Jesus vill föra oss in i ett liv i försoning.
Vad Jesus alltså gör är att återge människan hennes rätta värde. Det finns inte någon politisk idé eller politiskt system som går så djupt, för att komma tillrätta med missförhållanden. Jesus kommer inte bara med krav på människovärdet tillbaka. Han är själv sann människa och därför pekar han på sig själv som den enda lösningen och säger: Följ mig!
Därefter undervisar Jesus oss om, hur vi skall förhålla oss till den värld vi lever i, vårt sätt att agera, våra attityder i vår tillbedjan och om våra relationer till familj, arbete och samhälle. Först undervisar han i mentalhygien, om att ha den rätta livsinställningen. Utifrån detta talar han sedan om våra attityder till omgivningen, för att slutligen tala om våra konfrontationer med den osynliga andevärlden.
Genom bergspredikan gör alltså Jesus klart, att det inte räcker enbart med idealism för att skapa en dräglig tillvaro. Det måste till något mera. Den salighet Jesus talar om är inte en översvallande känsla för stunden utan ett förblivande tillstånd. Det är att vara så besegrad av kärlekens evangelium genom Jesus Kristus att man icke låter sig överrumplas eller provoceras till onda gärningar och motattacker inför allt det onda man möter.

Är evangelium passiviserande?
När Jesus säger: ”Gören eder icke bekymmer för edert liv...” kan man kanske fråga sig om Jesus verkar för en slags allmän sorglöshet. Vill Jesus uppmuntra oss till att stå utanför kampen för tillvaron och utanför mänsklighetens nöd, så att vi kan leva i vår egen lilla trygga och säkra värld? Tvärtom, Jesus vill föra oss in i den situationen, att vi trots konflikter, strider, hot och förskräckliga och fientliga makter kan vara fullständigt trygga i vetskapen om att Vilddjuret som härskar i världen icke skall segra, utan Lammet.
Vi vet att det skall komma ett regimskifte för vår mänsklighet och att det skall bli frid på vår jord. Vi tror inte på FN, politiska maktkonstellationer, ekonomiska block eller någon enskild individ på det politiska firmamentet. Vi vet att de bara kommer att bekämpa varandra, därför att de är så destruktiva i sin filosofi och till sitt väsen, att de en dag kommer att fullständigt förgöra varandra. Att dessa makter ännu inte släppts loss och förvandlat vårt klot till ett globalt krematorium, det kan vi tacka Gud för.
Jesus gör inte vägen lätt och kommer inte med någon enkel och lättvindig lösning, som man kan ordna genom lite ytlig förändring i beteende eller attityder. Tvärtom säger Jesus i avslutningen av sin bergspredikan: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ”Herre, Herre”, utan den som gör min himmelske Faders vilja”.Det hjälper inte hur intensivt vi ropar: ”Herre, Herre”, eller hur deltagande vi uttalar våra deklarationer. Vi måste göra Jesu himmelske Faders vilja.
Vad är det att göra Faderns vilja då? Det är att handla som Jesus lärde i bergspredikan. Det andedop som inte leder fram till handling, vägrar jag tro på. Den församlingsgemenskap som inte fostrar fram människor med karaktär och villighet att offra sig själva i tjänst för sina medmänniskor vägrar jag tro på. Jag vägrar tro på de kristna erfarenheter människan säger sig ha, om inte de erfarenheterna leder fram till sann medmänsklighet.
Gud har inte kallat oss till att vara änglar, lika litet som han har kallat oss till att vara djävlar. Han har kallat oss till att vara sanna människor. Därför har han också ställt fram ett föredöme, Jesus Kristus, den enda sanna människan värd att efterlikna. Gud önskar att vi skall, utan biavsikter och utan vilja att exploatera, lotsa människor fram till frälsningen och in i den absoluta lyckan, som är gemenskapen med Jesus Kristus.
Tänk om vi finge åka upp till alla partikongresser och läsa Jesu bergspredikan! Människor av alla partietiketter, socialister och kapitalister, skulle få höra vad Jesus sade. Fast ännu underbarare vore, om vi alla kunde bli brev, så varenda en kunde läsa Jesu bergspredikan i våra liv, i våra gärningar, handlingsmönster och mentalitet.
Till slut när alla filosofier, idéer och politiska system testats, bevisat sitt verkliga innehåll och störtats i den avgrund som de egentligen var inspirerade ifrån, skulle ändå någonting stå kvar. Ett parti skall överleva kriserna och det är Nasaréens parti. Partiledaren är Jesus från Nasaret, arbetaren, timmermannens son. Satsa på det!

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar