Maranata 50 år - ett kontroversiellt jubelår, del 1

Karin Vidén:
Jag känner idag, 2010, att det var ju så viktigt då. Men det är jätteviktigt idag också, kanske viktigare, att vi får fram dessa ting fortsättningsvis i våra möten, i våra bibelstudier, i våra samlingar. Dessa frågor måste fram igen för att belysas och så hjälpa människor fram till nödvändiga uppbrott. Detta har vi fått till oss som en kallelse att föra fram, för det handlar om att rycka människor loss ur sammanhang som binder fullständigt.
Jag kom till Maranata först 1978. Jag bodde i Karlstad, och jag var frälst och tillhörde pingstförsamlingen. Det var mycket möten även i pingst, och vi åkte efter mötena ofta hem till någon på fika och hade långa bönemöten. Det var jättebra, men inom mig fanns en längtan efter något mer. Hela min vardag handlade ju mest om mig själv, mina studier, mitt arbete och allt det inomvärldsliga. Det fanns en längtan efter att på något sätt få något mer; att få se och komma in i det jag läste om i Apostlagärningarna, och jag undrade om det fanns konkret någonstans i tillvaron.
En helg tittade jag somvanligt i Nya Wermlandstidningens mötesannonseringar. Då fanns där en liten annons om att Arne Imsen skulle tala i en lokal i stan. Och ämnet var varken väckelsetoner eller bibelord. Det stod helt enkelt: ”Barnuppfostran”. Det här appellerade väldigt till mig och jag tyckte det var intressant, eftersom jag hade en förskollärarutbildning i bagaget och var väldigt aktiv. Jag gick dit, satt och lyssnade – och mitt sunda förnuft och all den gedigna kunskap jag läst in, fick sig en riktig törn. Längst inne i mitt hjärta upplevde jag dock att det sa amen till detta budskap. Vid dörren hälsade Arne Imsen på mig efter mötet. Jag glömmer det aldrig. Han frågade: Vad sysslar du med då? -Ja, jag jobbar som förskollärare, sa jag. Man tänker ju att en pastor och predikant, han bör väl vara lite vänlig då och önska Guds välsignelse osv. Men istället tittade han på mig och sa, precis det jag behövde höra: -Jaha, och hur länge ska du göra det då? Det var just det här; att få den där kommentaren rakt på , utan finkänsliga krusiduller – det hjälpte mig loss.

Jag fick möta ett budskap som berörde hela människan. Jag fick komma till Gamla Bro och möta församlingen, fick vara med på konferens och bibelskola, och jag fick möta storfamiljen och själv bli en del av den. Jag mötte hemundervisningen och andra viktiga saker som man blev väckt inför att vi måste göra upp med, som vi konkret måste ta tag i! Jag känner idag, 2010, att det var ju så viktigt då. Men det är jätteviktigt idag också, kanske viktigare, att vi får fram dessa ting fortsättningsvis i våra möten, i våra bibelstudier, i våra samlingar. Dessa frågor måste fram igen för att belysas och så hjälpa människor fram till nödvändiga uppbrott. Detta har vi fått till oss som en kallelse att föra fram, för det handlar om att rycka människor loss ur sammanhang som binder fullständigt. Jag är så tacksam för att vi nu åter tar upp detta!

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar