Kristus - vår verkliga mönsterbild

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Aposteln Paulus, som skrivit många brev i Nya Testamentet, skriver så här till korinterna:
-Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. (1 Kor 4:1)
Kristi sändebud och tjänare ska alltså anses såsom förvaltare av Guds hemligheter. Det låter spännande. Vi läser vidare:
-Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må befinnas vara trogen. (1 Kor 4:2)
Men trohet – hur är det med det? Hemligheter låter spännande, tycker vi. Men så står det trohet. Vad innebär det? Låt oss läsa vidare:
-För mig betyder det likväl föga att I - eller överhuvud någon mänsklig domstol - sätten eder till doms över mig. Ja, jag vill icke ens sätta mig till doms över mig själv. (1 Kor 4:3)
Vad menar aposteln med det här? Det betyder föga, skriver han, att ni eller över huvud någon mänsklig domstol – egentligen står det ”människornas dag” här. Det betyder föga, skriver han att ni eller över huvud människornas dag skulle sätta sig till doms. Vad menar han med människornas dag? Människornas dag är den närvarande tiden. Människornas dag till skillnad från den dag som kallas Människosonens dag. Vi lever nu i människornas tid, människornas dag då det är väldigt lätt att vi gör mänskliga bedömningar. Men mänskliga bedömningar kommer till korta inför det som Gud gör, inför Guds verk i Jesus Kristus. På vilket vis då? Jakob skriver i sitt brevs andra kapitel något som också är väldigt allvarligt. Han skriver så här:
-Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till personen. Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en fattig man i smutsiga kläder, och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga kläderna och sägen till honom: "Sitt du här på denna goda plats", men däremot sägen till den fattige: "Stå du där", eller: "Sätt dig därnere vid min fotapall" - haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare som döma efter orätta grunder? (Jak 2:1-4)
Eller, som det också kan sägas, ”ett dåligt resonemang”. Det var något av detta som aposteln Paulus skriver till Korinterna. Ni, eller över huvud taget någon mänsklig domstol. Han skriver vidare:
-Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig. (1 Kor 4:4)
Det betyder att han räknar med Människosonens dag. Han räknar inte bara med deninnevarande tidsåldern, men med den tillkommande tidsåldern. Är inte det också vad församlingen särskilt borde göra? Räkna med den tillkommande tidsåldern. Jesus talar om den tillkommande tidsåldern. I Lukas evangelium läser vi om att han blev tillfrågad av fariséerna: -Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: "Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder." Och han sade till lärjungarna: "Den tid skall komma, då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det. Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'. .. Vad gör man för bedömning då man säger så? För man inte ett dåligt resonemang? - ...men gån icke dit, och löpen icke därefter... Nej, varför skulle man följa ett dåligt resonemang?
-...ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hans dag. Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte. (Luk 17:20-25)
Så skall det vara med Människosonen på hans dag. Vad är det som gäller då? Då gäller precis det som aposteln så allvarligt vill understryka:
-Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig. Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå av Gud den berömmelse som honom tillkommer. Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om oss lära eder detta: "Icke utöver vad skrivet är." (1 Kor 4:4-6)
Aposteln har ju nämligen tidigare kommit in på det här om Apollos – ja, det var inte bara Apollos, utan hur många då? Fyra partier höll på att bildas i församlingen. Det fanns dem som sa ”jag håller mig till Paulus” och andra sa ”jag håller mig till Apollos” och andra sa ”vi håller oss till Petrus, till Kefas” och så fanns de som sa att ”vi håller oss till Kristus”. Fyra partier höll på att bildas. Av vilken anledning? Här ville han klara ut något. Så skriver han:
-Jag vill att I skolen i fråga om oss lära eder detta: "Icke utöver vad skrivet är".
Icke utöver vad skrivet är! Vilken god regel! Det är fråga om att varaförvaltare av Guds hemligheter. Det är att vara trogen. På vilket sätt då? Om aposteln skriver ”icke utöver vad skrivet är”, så måste han väl tala om att vara trogen skriften. Icke utöver vad skrivet är. Så uttrycker han tidigare i samma brev:
-Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till; det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen, det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till. Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till. (1 Kor 3:21-23)
Det är det som är så allvarligt med detta. Icke utöver vad skrivet är. För det handlar om att höra honom till. Så får alla andra stryka på foten. Alla mäktiga, alla visa, alla rika, till och med alla apostlarna, inklusive Paulus. Alla måste stryka på foten för det som gäller här är icke utöver vad skrivet är. Det handlar om trohet mot Skriften. Det är den enkla regeln. Det som ryms inom bibelns pärmar, det som ryms i bibelns böcker representerar något mycket, mycket mer än alla andra böcker i hela världen. Aposteln Johannes skriver att skulle allting nedtecknas vad Jesus gjorde och sade, så tror vi inte ens alla böcker i hela världen skulle rymma alla böcker som då blev skrivna. (Joh 21:15)
Därför får vi en glimt av honom som är förmer än allt annat, som väger upp allt annat i Skriften. Därför är Skriften så dyrbar. Aposteln skriver att de som tjänar Gud, de som är Jesu Kristi officerare, förvaltare, representanter, de är förvaltare av Guds hemligheter. Vad söker man hos en förvaltare? En förvaltare bör hålla sig till reglerna för sitt förvaltarskap. Han bör alltså vara trogen. Guds hemligheter – vad är det? Det låter spännande. Nästan som New Age. Nämen, det står här i bibeln. Vad söker man hos en förvaltare? Jo, att han ska vara trogen. Det låter inte
som New Age. Vad låter det som? Att vara trogen. Går det in i moderna människors sinnen? Att vara trogen – låter inte det litet gammaldags. Att vara trogen. Att hålla sig till den goda regeln. Att hålla sig till Skriften, och inte gå utöver vad skrivet är. Att vara trogen. Nu lever vi i en kultur som med allt vad den moderna tiden representerar av snabba rörelser, av teknik, skiftning, mode, stil – från den ena dagen till den andra; nya modeller, nya metoder.
Ett fullständigt raseri av sökande efter något nytt, något nytt, något nytt. Var har förankringen tagit vägen, var har troheten tagit vägen? Ibland är jag frestad att kalla det en kultur av vänsterprassel. Vad är internet för något? Vad erbjuder hemdatorer? En massa listiga förslag till vänsterprassel. Det bara regnar in sådana förslag. Gå in här, kom in här... Var har troheten tagit vägen? En kultur av vänsterprassel som fällt mer än en i dessa dagar. Snart har hela världen fallit i ett förfärligt nät. Jesus varnar för det. Han varnar för en tid som ska komma som en snara över hela jordens alla innebyggare. Snart har hela världen fallit i ett nät. Är det internet? Nej du, det är inte internet. Det är människan själv. Det är en människas tal, säger Uppenbarelseboken.
-Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om oss lära eder detta: "Icke utöver vad skrivet är." (1 Kor 4:6)
Vi sjöng igår här ”du ser på mig, du undrar kan det vara ett barn av Gud en Jesu Kristi brud”. Så ringa som jag är – så trist som jag är – jag som är trogen. Är det trist att vara trogen? Det saknas förnyelse. Det saknas variation. Men den goda regeln säger: ”Icke utöver vad skrivet är”. Hålla sig till de gamla, slitna, nötta sanningarna! Även om man blir sist, som det kan se ut. Efter på vägen. Även om man ser gammalmodig ut. Varför hålla sig till de gamla, slitna, nötta sanningarna? Därför att den goda regeln säger ”icke utöver vad skrivet är.” Trohet mot skriften. Vad är det som gör Abraham till någonting? Var det inte hans tro? Det var en tro som gick hand i hand med trohet. Vad är det som gör tron till något? Apostlarna säger att den gör oss rättfärdig. Det står skrivet:
- Abraham trodde Gud och det tillräknades honom – inte av vem som helst. Gud tilltänkte, tillräknade honom rättfärdighet, därför att han trodde. Abraham trodde inte på någon annan. Inga avgudar, inga idoler ingenting annat. Han trodde Gud, och det tillräknades honom till rättfärdighet. -Vem säger då att du har något företräde? Och vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet? (1 Kor 4:7)
Det är väldigt allvarligt detta. Vad är det som gör människor tacksamma? Är det inte just det att man fått sig något givet? Är man verkligen klar över att man fått sig något givet, så är man tacksam. Men föreställer man sig att man inte fått sig något givet, då är det kanske så att man blir mera krävande. Hur var det med Jesus den dag han var gäst hos någon av de förnämsta fariséerna. Det står i Lukas 7:
-Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick in i fariséens hus och lade sig till bords. Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen. Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: "Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska." Då tog Jesus till orda och sade till honom: "Simon, jag har något att säga dig." Han svarade: "Mästare, säg det. "En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?" Simon svarade och sade: "Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest." Då sade han till honom: "Rätt dömde du". Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: "Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter. Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse. Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet." (Luk 7:36-47)
Är vi klara över att vi fått något? Annars lider vi ju någon brist. Det här var en kvinna som fallit i en kultur av vänsterprassel. Och så kommer hon gråtande till troheten själv, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse. Men är det lämpligt att uppträda så inför troheten? Kyssa – utgjuta sig så? Frågan är vem hon kom till. Om hon uppträdde mer eller mindre lämpligt var inte det avgörande, utan vem hon kom till. Hon var ju faktiskt tacksam. Vi läser vad aposteln skriver igen:
-Vem säger då att du har något företräde?
Och vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet? I ären kantänka redan mätta, I haven redan blivit rika; oss förutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle önska att I verkligen haden blivit konungar, så att vi kunde få bliva edra medkonungar. (1 Kor 4:7-8)
Så de hade blivit konungar? Lägg märke till här hur aposteln skriver vidare. Det här är väldigt intressant. Han skriver om sig, han skriver om apostlarna, han skriver om Jesu vittnen, om Jesu officerare i striden – ett väldigt allvarligt krig.
-Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi ju blivit för världen, för både änglar och människor. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro föraktade. (1 Kor 4:9-10)
Jesu Kristi officerare är förvaltare av Guds hemligheter, men de är dessutom trogna. De håller sig till en god regel, inte till ett dåligt resonemang. De räknar med Människosonens dag, inte bara med människornas dag. De räknar inte bara med den nuvarande tidsåldern, men den tillkommande. Vad har det blivit av dem? Ser de inte gammalmodiga och trista ut? Ingen flash över dem! De har ju ingenting. De är ju helt slut. Varför har de ingenting? Beror det på deras trohet mot det som är deras verkliga mönsterbild, som är Jesus Kristus och honom såsom korsfäst. Att följa Jesus Kristus på korsets väg. Vad skapar det för företräden? Vad skapar det för glans? Vi är dårar för Kristi skull. Vi är svaga och föraktade. Det är samma sak som att säga att vi är ingenting för världen. Världen har en annan mönsterbild. Världen följer andra ideal.
Vi ska titta också litet mera på Jakob 2, och då ser vi något han talar om här.
-Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till personen. Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en fattig man i smutsiga kläder, och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga kläderna och sägen till honom: "Sitt du här på denna goda plats", men däremot sägen till den fattige: "Stå du där", eller: "Sätt dig därnere vid min fotapall" - haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare som döma efter orätta grunder? Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom? I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder inför domstolarna? Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder? Om I, såsom skriften bjuder, fullgören den konungsliga lagen: "Du skall älska din nästa såsom dig själv", då gören I visserligen väl. Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare. (Jak 2:1-9)
Här tar han upp något som angår församlingens hjärta. Han visar på hur saker och ting som kan se ut att höra samman egentligen inte gör det. För när det handlar om den konungsliga lagen, då vet vi att den säger ”du skall älska din nästa såsom dig själv”. Det som skulle vara naturligt för den kristna församlingen, där brödragemenskapen, där tron på Jesus Kristus och brödragemenskapen blomstrar, det är ju kärleken till nästan. Kärleken är naturligtvis fråga om en viss uppskattning. Men så visar aposteln att det finns en annan sorts uppskattning, som lätt smyger sig in, och det är det som kallas anseende till personen. Eller, med vår tids språk: diskriminering. Det heter så här:
-Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare. (Jak 2:9)
Varför av lagen? Jo, lagen säger att du ska inte ha anseende till personen, för Gud har inte anseende till personen. Naturligtvis är kärleken ett sätt att värdera på. Och att ha anseende till personen är ett sätt att värdera på, men det är i en helt annan ande, som strävar efter något helt annat. Då kan det gå till som det står här i Jakobs brev. Det kommer en rik man. Och man diskriminerar mellan människor på grund av social ställning. Eller så kan det vara ännu mer finurligt. Man skiljer mellan predikanter som det beskrivs i första Korinterbrevet. Det handlar om Paulus, Apollos och Kefas. Man tappar blicken för det väsentliga. Är inte det här vad kommunitetslivet borde hjälpa oss med; att inte förlora brödrakärleken och nästan-kärleken ur sikte, så att det inte smyger sig in något i stil med att ha anseende till personen, diskriminera på något vis.
I kommunitetslivet kan vi fundera på om alla kommer till sin rätt? Det är lätt hänt att någon blir glömd. Det är egentligen väldigt allvarligt det Jakob här undervisar om.
-Ty om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är han skyldig till allt. Densamme som sade: "Du skall icke begå äktenskapsbrott", han sade ju ock: "Du skall icke dräpa." Om du nu visserligen icke begår äktenskapsbrott, men dräper, så är du dock en lagöverträdare. Talen och handlen så, som det höves människor vilka skola dömas genom frihetens lag. (Jak 2:10-12)
Han kallar lagen för frihetens lag! Mot frihetens lag ställer han en annan lag, som han kallar ”hela lagen i övrigt”. Men hela lagen i övrigt är inte detsamma som frihetens lag. Hela lagen i övrigt faller på eget grepp, kan man säga. Frihetens lag är fri ifrån allt som har med anseende till personen och partisinne att göra. Frihetens lag. Det är detta han menar vi får i Jesus Kristus. I Jesus Kristus får vi vita kläder. Vi får ögonsalva att smörja våra ögon så vi kan se. Han erbjuder guld som är renat i eld. Därför råder jag dig då, säger Jesus i sändebrevet till Laodicea, att du av mig köper guld som är luttrat i eld. Ögonsalva, så du kan smörja dina ögon så du kan se vad lagen egentligen säger. Om vi inte uppfattar lagen som frihetens lag, så har vi missförstått något väldigt allvarligt.
-Tala och handla så som det höves människor som ska dömas efter frihetens lag. (Jak 2:12)
Här fortsätter Jakob. Det är inte enkla saker han tar upp. Brödrakärleken. De enkla och fattiga bröderna i Kristus. De dåraktiga, svaga och föraktade bröderna och systrarna i Kristus. Är det kommunitetsliv, församlingsliv, evangelium? Ja, för dem som har smort sina ögon och inte fascinerats och fångats av den rike mannens präktiga kläder och ringar på fingrarna, och allt vad det nu är. Då har Guds Ande fått utföra sitt verk, och inte den ande som vill driva igenom anseende till personen, diskriminering på grund av det yttre. Det har funnits en allvarlig kallelse till kommunitetsliv under de senare årtiondena i de kristna leden. Kampen har varit svår, men Gud hjälper.
-Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna... (1 Kor 4:11)
Lider vi både hunger och törst? Måste vi gå nakna? Gör vi inte det, så kanske vi måste ta reda på vilka de är. De skulle vi känna oss förenade med. Var finns de som måste gå nakna? -...vi få uppbära hugg och slag... Vi kanske får uppbära hugg och slag ibland. Om vi för tillfället inte gör det, så finns det alltid några som lider, och som vi bör känna oss dragna till. Det är korsets budskap.
-...vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut; man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så ännu alltjämt. (1 Kor 12-13)
Vem sa det? Den store aposteln Paulus! Som han framställs i den religiösa världen, i kulturen, i katedraler i konstverk – tycker ni han ter sig där som han ter sig här på bibelns blad, som samtiden såg honom?
-Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan såsom en förmaning till mina älskade barn. Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom evangelium födde eder till liv. (1 Kor 4:14-15)
Har vi erfarit detta? Har vi mött någon som vi tycker är en Fader i Kristus? Många vill vara uppfostrare. Ska vi släppa uppfostrarna inpå livet då Fadern inte är närvarande, eller ska vi försöka bevara minnet av den som är för oss såsom en Fader i Kristus, till skillnad mot alla uppfostrare.
-Därför förmanar jag eder: Bliven mina efterföljare. Just för denna saks skull sänder jag nu till eder Timoteus, min älskade och trogne son i Herren; han skall påminna eder om huru jag går till väga i Kristus, i enlighet med den lära jag förkunnar allestädes, i alla församlingar. (1 Kor 4:16-17)
Han sände Timoteus till Korint och även till Tessalonika. Varför sände Paulus Timoteus till Tessalonika? Han skriver att han ville veta något om deras tro:
-Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna ensamma kvar i Aten, och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka och uppmuntra eder i eder tro. (1 Tess 3:1-2)
Hur gick han till väga för att styrka och uppmuntra församlingen i sin tro? Aposteln Paulus var som en fader för församlingen. Han, som ansågs vara dåraktig, svag och föraktad hade varit där. När aposteln försvunnit, hade det kommit uppfostrare. Vad ville uppfostrarna egentligen ingiva församlingen för sätt att uppskatta människor som kom, och över huvud taget hur ville de lära dem uppskatta tillvaron? Det var en allvarlig kamp för att över huvud taget acceptera aposteln Paulus, eftersom han kunde göra ett sådant intryck, som definitivt inte stämde med uppskattningen. Om det nu var fråga om att skilja mellan människor – diskriminera, då skulle aposteln Paulus falla under strecket. Hur gjorde Timoteus när han uppmuntrade tron? Han måste på något sätt ha gått in för att slå tillbaka de krafter som ville skapa en annan bedömning av apostelns verk. Man bedömde honom inte i ljuset av Jesu Kristi snara tillkommelse, utan i något annat ljus. Människosonens dag betydde inte så mycket längre. Utan människornas dag. Kanske rent av människornas tal. Här läser vi om Timoteus:
- ...han skulle styrka och uppmuntra eder i eder tro, så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten själva att sådana äro oss förelagda. Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I. Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att vårt arbete skulle bliva utan frukt. (1 Tess 3:2-5)
Var finns de som på detta sätt uppmuntrar tron? Var är de som på detta vis, som Timoteus en gång, söker, strävar efter att församlingen ska komma på allt sätt till rätt förhållande till apostlarnas undervisning? Det gäller att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst. ”Jag ville veta något om er tro”. Längre fram skriver han:
-Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro. (1 Kor 4:10)
Tron kan alltså utsättas för påfrestningar. Tron kan verkligen bli attackerad. När djävulen attackerar tron vill han komma med en annan mönsterbild. Han angriper genom att ingiva ett annat sätt att uppskatta. En annan uppskattning än den som hör kärleken till. En uppskattning som har mer att göra med profit. Vilka kan vara församlingen till tjänst och nytta på det viset att vi får någon vinst i tiden? Det är just det sättet att fråga på som vi måste se upp med. Vi kan vara församlingen till hjälp och nytta genom att uppmuntra den tro som apostlarna ingav till genom sin undervisning. I första Tessalonikerbrevet talas om en tro som man har anledning frukta att den på något sätt har lidit någon slags förlust. Men Jakob skriver om en annan tro. Han skriver om en tro som är rik. Var finns den tron?
-Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom? (Jak 2:5)
Vad har världen för sätt att uppskatta? Vad har världen för sätt att bedöma? Det talas i Jakobs brev till och med om en tro som fullkomnas. I Hebréerbrevet talas om Mose:
-Genom tron övergav han Egypten, utan att låta förskräcka sig av konungens vrede; ty därigenom att han likasom såg den Osynlige kunde han härda ut. (Hebr 11:27)
Det här var väldigt. Utan att låta förskräcka sig av konungens vrede. Utformar vi vår tillvaro i Jesu Kristi efterföljelse? Då betyder konungens vrede mindre för oss. Hur är det med dig och mig? Är vi fria enligt frihetens lag, enligt evangelium om Jesus Kristus, eller upplever vi konungens vrede alldeles överhängande därför att vi överger hans värderingar? Denna världens furste, Farao, är vred därför att vi överger hans väg. Känner vi konungens vrede så överhängande, måste vi be till Gud om befrielse ifrån detta. Aposteln skriver, därför att han vill uppmuntra dem i deras tro så att de upplever att de befrias ifrån det hotet, att de befrias ifrån det överhängande intrycket av konungens vrede. Här skulle församlingen visa vägen. Kommunitetslivet skulle ge en inriktning. Gör den det här, så har Guds Ande fått utföra ett verk, och fortsätter att göra det. Vi får be till Gud om hjälp att det inte smyger sig in något annat sätt att värdera. Har vi konungens vrede som ett överhängande intryck i nacken, eller har vi den visionen som drev Mose och som drev Jakob, han som skrev:
-Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till personen.
När Paulus skriver om att avhjälpa vad som brister i tron, så använder han sig av ett uttryck som ger vid handen att det som på ett särskilt sätt kan vara till förfång för vår tro, det är när världen ger oss mönster och ideal så att vi vill ha det världen erbjuder. Och så sätter vi vår tro på spel genom att bedja om det som världen erbjuder. Då blir vi besvikna och så kommer också tron att lida förlust. Det är väldigt angeläget att vi har den syn som skriften ger oss och den vision som den helige Ande ger oss. Så att när vi upplever att vi lider någon brist, det stämmer med vad Gud säger att vi behöver. Synen på Guds rike, synen på Herren Jesus Kristus den förhärligade måste få driva och motivera, så när vi inser att här lider vi någon brist, då ber vi: Herre, ge oss det vi behöver! Vad är det vi behöver då? Vi behöver större tro på Honom. Mera vishet från Honom. Det vi behöver är alltid relaterat till Honom. Då, säger Skriften, blir vi bönhörda, därför att om ni ber om något i mitt namn, säger Jesus, så ska jag göra det. Amen.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar