Storfamiljen

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för femtio år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranata-väckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
Detta år, 2010, är alltså något av ett jubileumsår för Maranatafolket. För trettio år sedan inleddes dessutom Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska Republiken.
Midnattsropet kommer därför att under detta år påminna om den vision som drivit de syskon som valt att leva och arbeta tillsammans med en enkel livsstil, som möjliggjort fortsatt utgivning av tidningen Midnattsropet, dagliga närradiosändningar och ett växande missionsarbete.

Under 1970-talet höll Arne Imsen en rad grundläggande bibelstudier om urkristen församlingsgemenskap. Många bröt upp från sitt sociala sammanhang med arbetsliv, fackförening och subventionsberoende kyrkor. Några familjer tog sina barn ur den statliga skolan, och började driva hemundervisning. En kärntrupp i församlingen byggde upp gemensamma företag under den gemensamma benämningen Pilgrimstjänst – storfamiljernas småföretag. Det fanns bagerier, hotellrörelse, jordbruk, varubuss, städning. Visionen var att frigöra sig från den kravmentalitet och karriärjakt som kännetecknar välfärdssamhället.
Som det en gång skrevs i en principdeklaration för församlingen:

-Dikterade av teologiska, psykologiska och etiska synsätt, har vi valt att radikalt sänka vår konsumtion och privata materiella standard för att tillbedja, leva och arbeta tillsammans med varandra i kamp mot tidens förödande kravmentalitet och osolidaritet. Vi eftersträvar att vara levande och fungerande storfamiljer till kärnfamiljernas beskydd och aktiva små missionscenter för samarittjänster utanför samhällets bidrags- och subventionssystem.
Här publiceras ett föredrag som Arne Imsen höll under sommarkonferensen 1976, som hade mottot ”Församlingen – Kristi kropp i tiden, återupprättad för tjänst och uppryckelse”.
Det publicerades ursprungligen i Midnattsropet nr 11 och 12 samma år.

Storfamiljen är ingen modern idé, utan den äldsta och mest riktiga samlevnadsformen som existerar. Det onormala är det vi ser ta form när människor lämnar landsbygden och drar ihop sig till tätorterna.
Där i stadsmiljön isoleras de, bryts ner, utplånas som individer och förvandlas till massmänniskor. Vi skall komma ihåg att det absolut mest normala och ursprungliga är storfamiljen, och det mest onormala och onaturliga som existerar är storfamiljens motsats – alltså storstaden, stadsmiljön, urbaniseringen och sammangyttringen i stora bostadsområden. Och alltsammans är ju ett resultat av materialistiskt tänkande, ett sökande efter materiella tillgångar, ett försök att komma undan det mödosamma arbetet och slitet. Ett försök att lösa problemen och rationalisera sin tillvaro.
Detta har fört med sig en mycket besynnerlig och onaturlig människotyp. Man märker dem på gatorna, i skolor och på arbetsplatser. Den människotypen finns också i de kristna församlingarna. Utvecklingen leder ju fram till den mycket onormala situationen att människor isoleras och har allt svårare att hitta gemenskap.

Långt till varandra
I de stora församlingarna som har uppstått under väckelseperioder, är situationen den att bara ett litet fåtal har någon kontakt med varandra. Vi märker tendensen till kotterier som det är närmast omöjligt att komma in i.
Sjuka människor kan ligga i månader utan att någon får veta det. I vår tid är sådana ting möjliga. Vi har ofta väldigt långt till människor, till och med dem som vi bett till Gud för. Få människor förstår att vår uppgift är att ta vård om och hjälpa varandra. Vi är fostrade på ett felaktigt sätt.
Den kristendom vi ser idag, är född under tider då det inte fanns överflöd i något skåp. Den kom till under tider då man med djupt allvar bad: ”Giv oss idag vårt dagliga bröd”, därför att då fanns inga fonder eller resurser för morgondagen. Född under tider av stor nöd, var man beroende av varandras stöd.
Men detta allvar har gått förlorat. Vi behöver det inte längre, därför att det finns en utsträckt och hjälpande arm överallt. Dessutom har det ingått i vårt medvetande att det är samhällets självklara plikt att vårda sig om medborgarna. Församlingen kommer i andra eller tredje hand.
Vi kan konstatera att allt som har med herdesinne och vårdande uppgifter att göra, har suspenderats i så stor utsträckning, att vi räknar med att samhällets offentliga institutioner ska fungera. Men det är ju klart att vår primära uppgift är att ta hand om varandra. Vad som först borde ske när någon drabbas på något sätt, är att församlingen blir informerad. Då skulle ropet stiga: ”Bed för mig! Nu måste ni komma, äldstebröder! Vi måste göra någonting för att lösa den här situationen!”
Vi brukar istället säga så här: ”Gå till rättshjälpen, du får gratis advokat”, eller: ”Gå till läkarmottagningen, du har rätt till fri sjukvård”, osv. Ja, samhällsvården är i och för sig inte ond, men resultatet har blivit att människor avtrubbas. Skolan har åstadkommit resultat med bistånd av passiva föräldrar, som naturligtvis upplever det som en stor tillgång att samhället erbjuder utomordentliga möjligheter för båda föräldrarna att vara ute i förvärvslivet för att skapa sig ekonomisk utkomst med hög standard.
Vi har ett kulturklimat som är helt omänskligt. Och vi är själva med och bygger upp det, genom vår passivitet och vår underlåtenhet att med vårt eget liv som insats protestera emot det. I det här kulturklimatet existerar krafter som arbetar med ett långsiktigt mål: att förvandla oss var och en till exponenter, lydiga redskap och verktyg i den makts händer som så småningom ska terrorisera hela mänskligheten.
Den mänskliga produkten måste skapas för att systemet ska fungera när världshärskaren tar sin plats som denna degenererade mänsklighets stora gud. Utvecklingen är inte avgränsad till ett system i världen. Den har inte med kapitalismen eller kommunismen att göra. Om vi ersätter kommunismen med kapitalismen eller kapitalismen med kommunismen, så skulle inte förhållandena förändras. Även om det skenbart ser ut som om de politiska maktblocken befinner sig i konflikt med varandra, så rör de sig tillsammans i samma riktning, och åstadkommer exakt samma resultat.

Säljer oss åt systemet
Det är inte i första hand det politiska systemet jag nu talar om, utan den nya människotypen,vars mest framträdande egenskap är egoismen. Den till religion uppodlade egoismen och själviskheten kommer inte att övervinnas. Med olika psykiska eller fysiska medel kommer man bara att reducera dess värsta skadeverkningar. Lyssna på parollerna i svensk valrörelse! Eller se vad som sker vid presidentvalet i Amerika, eller vad som sker på andra platser på jorden. Vi ser hur dessa krafter, nationellt och internationellt, opererar på alla plan. De för utvecklingen fram emot exakt samma resultat.
Det allvarligaste i den här processen är att allt eftersom vi säljer oss åt systemet, så förvandlas också systemet. Vi säljer vår personliga frihet för fredens skull. Vi vill leva under fredliga förhållanden och frid, och så säljer vi bitvis vår övertygelse och personlighet för att få fred på arbetsplatsen, fred med grannarna och alla onda makter. Under tiden som vi gör det, förvandlas vi successivt till likhet med den världsordning som nu råder och som får ett alltmer totalitärt grepp över människorna.

Via institutionerna
Den förslavade människan måste bedja och vädja till makterna för sin existens. Det märks på det fackliga engagemanget. Man säger så här: Jag måste vara med för att överhuvudtaget kunna rädda min existens och mitt arbete. Då har man alltså bejakat att fackföreningen är totalitär och kräver sin tribut. Det finns inte ett enda område som står oberört, och fackengagemanget gäller naturligtvis lika mycket arbetstagare som arbetsgivare. De kan inte nå varandra direkt, utan måste nå varandra genom institutioner. Vi är alltså inne i en ohyggligt intensiv klasskamp, som idag förs med slipade vapen.
Det är likadant med vår förutsättning att göra karriär. Vi måste uppge någonting av vår personlighet för att komma framåt. Inget område är undantaget. Insatsen är så total, så den sker på bekostnad av min personlighet. Situationen idag är nämligen den att det finns ingen som överhuvudtaget kan leva ett liv i överensstämmelse med Nya Testamentets ideal, om han samtidigt ska tillgodose de lojalitetskrav som samhället ställer på sina innevånare.

Tid till tjänst
Detta är tydligt på punkter där vi från början måste kapitulera. Ska jag klara den prestation som detta samhälle kräver av mig, har jag inga möjligheter att samtidigt delta i församlingens inre liv. Det gäller disponeringen av tiden. Vi säger att vi har mer fritid nu än tidigare. I och för sig är det riktigt, om vi ska bedöma det i antal timmar. Vi är i produktionen ett mindre antal timmar nu än förr.
Men det är en sak som vi samtidigt glömmer: Vad är det för slag av produktion vi är inne i? Är vi som människor överhuvudtaget biologiskt skapade för industrialismen? Har vi överhuvudtaget några förutsättningar att klara av de krav som industrialismen ställer på sina offer? Är det vi som ska formas om, eller är det industrierna som ska formas om?
Kanske arbetar vi mellan sju och fem varje dag. Men hur är det sedan med vår fritid? Det hade kanske varit bättre om vi arbetade under andra förhållanden och villkor mellan sex på morgonen och sju på kvällen, eftersom den oerhörda prestation, kraftuttömning och psykiska påfrestning som industrialismen medför är så krävande, att vi urholkas som personligheter.
Vi är inte födda varken för eller till maskiner. Det är en sak när de här tingen blir tjänare åt oss; en annan sak när vi förvandlas till dess slavar.
Det finns ingen möjlighet för oss att klara påfrestningarna och samtidigt fungera som kristna. Därför måste vi välja, för vi kommer att bitvis sälja vår kropp och vår tid åt samhällets totalitära anspråk. Då gäller det inte bara vår fysiska och vår psykiska kraft, utan också våra ideella och religiösa insatser.
Ett faktum är: vi har mera fritid nu. Men vad fyller vi fritiden med? Vi säger att vi har ett så hårt arbete att vi måste rekreera våra kroppar. Vad gör vi då? Vi sätter oss i bilen och åker land och rike runt, eller så åker vi till vår sommarstuga. Vi har vår båt eller täppa som vi ska vårda. Sammantaget blir ju detta egentligen ett slitsamt arbete, och en mer eller mindre meningslös fritid.
När vi ska ge Gud något, blir det eventuellt söndag förmiddag eller söndag kväll till ett möte. Det är ju självklart att i en sådan ohygglig karusell måste människan fullständigt brytas ner och en helt ny människotyp byggas upp.

De bibliska idealen
I Bibeln ser vi de kristna idealen. Det är att vända fullständigt upp och ner på hela systemet och gå in under helt andra villkor. Det är då den konflikt vi talat om inställer sig. I Apostlagärningarnas andra kapitel heter det:
-Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud. (Apg 2:46)
En kristen människa som ska utvecklas normalt, behöver daglig kontakt med troende syskon. Och det av två skäl. För det första behöver hon fostras. För det andra, är det hennes uppgift vara med och fostra andra. Ingen kan fungera ensam och allena. Alla behöver kontakt och bönegemenskap. Inte ens det enskilda andaktslivet kan på något vis ersätta den. Alla behöver gemenskap som är förenad med ett offer om man ska utvecklas normalt. Att ta kontakt med en broder eller syster innebär att avstå någonting utav egen komfort. Det är ett offer. I och för sig kanske man inte skulle behöva det. Tron skulle kanske inte ta skada utan den här kontakten. Men offerlivet skulle göra det. Vi behöver ta den kontakten för att lära oss offra någonting för gemenskapen. Vi behöver det inte bara för att uppbyggas, utan för att uppbygga. Här börjar det kristna livet. Vi behöver daglig kontakt med någon som beder och bryter brödet.
Får vi inte kontakt med troende syskon, så kommer vi att etablera religiösa kontakter med andra människor, och de kommer att utöva inflytande på oss.
I Apostlagärningarnas sextonde kapitel finns ett strålande exempel på hur det fungerade under andra förhållanden än det vi lever i:
-De svarade: "Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst." Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i hans hus. Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk. (Apg 16:31-33)
Paulus och Silas kom genom fångvaktaren in i en storfamilj. Hela storfamiljen blev frälst. Den blev därmed en husförsamling, bestående av föräldrar, barn – förmodligen barn i mogen ålder - och tjänare eller trälar.
Det finns ett exempel till i samma kapitel:
-På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod, till en plats som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned och talade med de kvinnor som hade samlats dit. Och en kvinna som "fruktade Gud", en purpurkrämerska från staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som Paulus talade. Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon oss och sade: "Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där." Och hon nödgade oss därtill. (Apg 16:13-15)
Här har vi läst om två storfamiljer. Det gällde för det första purpurkrämerskan Lydia och de kvinnor som samarbetade med henne. De var hennes husfolk, anställda i hennes företag. Hon hade utövat ett gott inflytande på sina anställda. De följde med henne till hennes böneställen och tillsammans bildade de en bönegrupp.
Så kom Paulus och Silas dit och Paulus undervisade om frälsningens väg. När hon tog emot Gud var det självklart att alla de andra skulle göra det.
För det andra läste vi om fångvaktaren. Han var ledare i sitt hem. Han hade barn och tjänare. Den dag han kom till tro på Gud i den storfamiljen, så lämnade sig hela familjen och alla tjänare åt Gud. Så ser vi att just storfamiljerna blev basen för evangelii framgång i Europa. Det började i storfamiljen och fortsatte sedan vidare.
Vi behöver inte gå till Bibelns tid för att se detta, vi kan jämföra med vad som skedde i väckelsernas genombrott i vårt land för 100-150 år sedan.
När vi idag vänder oss emot vissa ting, gör vi det därför att vi har felaktiga modeller. Därmed använder vi bibelordet på modeller som Bibeln aldrig hade tänkt sig. När Bibeln exempelvis talar om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, så var det ju aldrig meningen att det skulle regleras via en förening och en ombudsman. Därför ska vi vara försiktiga, så att vi inte plockar ut de råd och förmaningar som är givna åt kristna arbetare och arbetsgivare för att få dem att passa in i en situation som vi har skapat.
Samma sak skedde i vårt land. Byarna var uppbyggda efter ett socialt mönster. Byn hade sitt huvud, vanligtvis den äldste, och byn sönderföll i gårdar och släkten. I varje by bodde en eller två släkter. Det var far- och morföräldrar, den första generationen. Så fanns föräldrar i andra generationen och slutligen de yngsta, som var barnen. De här familjerna bestod ofta av sju, åtta, ja upp till tolv barn. De bodde inte tillsammans i ett hus bara, utan de åt varandras bröd, bar varandras vatten, hämtade varandras ved ur skogen, gick varandras ärenden, följde varandra till sjukstugan om det var nödvändigt. Hela den här gruppen hade aktiv del i det som skedde i kommunen, både ont och gott. En liten by med två, tre eller fyra gårdar, bestod av 80, 100 eller 110 människor. När en i de här stora familjerna blev frälst, så påverkades samtidigt hundratalet andra redan nästa morgon.
Vilka prestationer måste en modern människa göra för att exempelvis på en dag nå 100 personer? Ja, hon kanske umgås med tio gånger fler människor, dvs i betydelsen ser, går förbi eller hälsar på människor. Hon kan möta i sitt liv tio gånger flera, men når dem aldrig, inte ens om hon har tre gånger så mycket tid till sitt förfogande att evangelisera.
Men när den ene blev frälst i byn för femtio år sedan, så var resultatet omedelbart att en stor grupp blev påverkade, och så småningom blev två och tre frälsta. På vissa ställen hände det att far blev frälst först. Och när far blev frälst, då blev hela familjen frälst nästa dag. Så gick det till. Hela husfolket kom till tro.

När storfamiljernas ledare ute på svenska landsbygden kom till tro på Jesus, skedde många gånger samma sak som i Filippi. Husfolket kom till tro på Jesus. Hela byar kunde blir frälsta när nyckelpersonerna blev frälsta. Så småningom kunde det långt ute på landsbygden finnas levande, fungerande församlingar på tio, tjugo, femtio och hundra människor. De blev i sin tur brohuvuden för mission i närliggande byar, men också bärkraftiga församlingar för att sända missionärer till andra världsdelar.
Människorna i de här byarna behövde vanligtvis inte åka till någon annan plats för att få bönegemenskap. Den fanns i storfamiljen. Där kunde de dagligen mötas, bryta brödet, bedja tillsammans, undervisa och fostra varandra. Så kom by efter by att påverkas.
Hur ofta kommer idag de troende tillsammans i bönemöte? Förmodligen får många i minnet gå veckor tillbaka i tiden för att erinra sig det. Vad ska vi då göra när Skriften ställer upp ett ideal: ”ständigt var dag”? Ska vi acceptera den moderna livsfilosofin och kapitulera för de krav som samhället ställer på oss, eller ska vi sträva efter att närma oss de urkristna idealen?

På verkstadsgolvet
Idealet är att flera bor tillsammans, helst i samma hus, så de ständigt kan mötas, umgås och bedja tillsammans. Det bibliska idealet är att bilda en storfamilj.
Idag är situationen sådan att vi bor spridda runt omkring i satellitstäder. Inne i centrum har vi ordnat en lokal, ett kulthus. Så åker vi från olika platser till kulthuset på söndag förmiddag för att lyssna till predikan och kanske också en och annan gång delta i en brödsbrytelse. En sådan lokal har inte förutsättning att bli något annat än en institution, som får fungera i stället för oss. Den blir en fadderinstitution – en dålig ersättning för de ideal som Skriften ställer upp.
Detta är rätt bekvämt och behagligt. Vi slipper offret med den personliga kontakten. Vi slipper ta kontakt med människor som kanske är vrånga och vresiga, och vi behöver inte lämna ut oss.
Så här kan vi hålla på år efter år, och varenda en av oss vet att det är fel. Det är en eftergift och uttryck för resignation, därför att vi genom detta deklarerar att det inte finns möjligheter övervinna svårigheterna.
Naturligtvis ska vi inte överge möteslokalen i centrum. Men idealet är inte att vi har enbart en möteslokal. När Paulus kom till Korint, sökte han sig till hantverkare som hade samma yrke som han. Observera, han kom inte dit som predikant utan som hantverkare. Det var då han mötte Priscilla och Akvila, som inte var troende vid det tillfället. De första han vann för Gud i Korint var dessa, och dem vann han på verkstadsgolvet. Paulus var tältmakare. Han gjorde tält som han sålde.
Idealet är alltså inte att ha en möteslokal bara, utan en sjudande verksamhet på alla områden. Verksamheten har ju också med existensiella problem att göra. Här utgör verkstäder en naturlig lösning. ”Genom dessa mina händer har jag skaffat nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som följer mig”, sade Paulus. Då de troende arbetar tillsammans skaffar man in medel, men samtidigt umgås man med varandra, läser Bibeln, ber till Gud och upplever att man är med i en skapande verksamhet. Man skapar en atmosfär och miljö som så småningom blir ett attraktionsfält, dit människor dras.

Böneceller
Bönecellerna är en annan form av innerlig gemenskap. Man kan inte komma in till centrum var dag, men det finns några stycken som kan samlas, be till Gud och läsa Bibeln tillsammans. Då har man böneämnen, som exempelvis grannars frälsning. Och man lägger fram alla personliga böneämnen, som det står skrivet: ”Det två eller tre kommer överens att bedja om, det skall beskäras av min Fader som är i himmelen”.
Detta är bibelns klara framställning. Vi kan inte gå tillbaka till den situation som var i det här landet för hundra år sedan, men vi kan slå sönder åtminstone de värsta hindren för att människor ska kunna fungera som normala kristna. Men då krävs personliga offer. För det behöver vi undervisa varandra från början: Ständigt var dag tillsammans.
Om vårt arbete hindrar oss att dagligen möta nådessyskonen, bör vi ändra vår livsstil, så att vi får möjlighet möta dem. Finns ingen annan möjlighet än att bryta upp från det borgerliga arbetet och gå in under andra arbetsförhållanden, ska vi naturligtvis göra det, för att söka Guds rike först. Då kommer som en naturlig följd också tanken om storfamiljen att aktualiseras.
Storfamiljens vara eller inte vara är egentligen inte en verksamhetsfråga, för allt eftersom utvecklingen går vidare, så tenderar den att förvandlas till en frälsningsfråga. Till sist handlar frågan om huruvida vi ska överleva som kristusmänniskor.
Det här låter kategoriskt, och man måste naturligtvis ställa frågan: Finns det ingen väg förbi en så drastisk lösning? Då måste vi komma ihåg att saken gäller egentligen hela vår existens. Det handlar om boende, kosthåll, resurser – allt som sammanhänger med mitt liv i den här världen.

Det andra först...
Vi bör akta oss för att förändra Jesu undervisning så att vi kristnar materialismen. I Matteus evangelium, ställer oss Jesus inför en omutlig verklighet. Han ställer oss i en valsituation, och överlämnar åt oss att välja vem vi ska tjäna. Beslutet måste vi själva fatta, och vi måste ta alla konsekvenser som beslutet för med sig:
-Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon. Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? (Matt 6:24-26)
Är inte alla trygghetsarrangemang vi byggt upp uttryck för bekymmer? Vi har velat bygga bort otryggheten och fattigdomen. Om det vi sysslar med inte är riktigt i överensstämmelse med Jesu egna ord, så ska vi väl inte försöka förändra Jesu ord. Vi ska förklara verkligheten med de ord som täcker situationen vi lever i.
”Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla”. Mott och mal är förgängelsens ohyggliga krafter.
Har vi gått en annan väg än den Jesus anvisar, då börjar vi samla. Vi måste då samtidigt bygga bort allt det som på ett eller annat sätt kan förstöra det vi har samlat. Två ting kommer då att uppta oss helt och hållet. Dels kommer vår intellektuella och moraliska kraft, och för övrigt allt det vi representerar, att kastas in i samlaruppgiften. Men det räcker inte. När vi är inne i detta, måste vi också bygga upp skyddsnät och -anordningar, så att det som skulle kunna förstöra det vi har samlat, också på ett eller annat sätt byggs bort. Då tas hela vår kraft och intelligens i anspråk. Hela vår tid kommer att gå åt för en uppgift som mer eller mindre har med vår standard, vår välfärd och vår jordiska trygghet att göra. Fackliga, sociala, religiösa anordningar måste skapas för att motverka mott och mal; förgängelsens krafter.
Så småningom upptäcker vi att det hjälper inte vad vi tar oss till med, därför att om vi kan skydda oss mot rost och mal, så kommer tjuven. Han bryter sig in och stjäl. ”Tjuven kommer allenast för att stjäla, slakta och förgöra.”
Det vi samlat är inte neutrala ting. Det är en del av vår personlighet, fonderade för något ändamål. Vi lade ned något av oss själva i uppgiften för att nå ett syfte. Så kommer tjuven för att stjäla. Han stjäl en bit av vår personlighet. Det vi samlat representerar vår tid, vår intelligens, våra ambitioner och ideal. Vi har samlat, och kanske lyckats hålla fördärvsmakterna utanför. Men rätt vad det är, så kommer tjuven och stjäl. Han stjäl vår personlighet.
Jesus säger:
-Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna?
Och då tar han fram ett exempel. Han tar inte den plöjande oxen på åkertegen. Han tar fåglarna under himmelen. Så vill han kalla oss till fåglarnas bekymmerslöshet. Det finns ingen möjlighet att hitta något förnuftigt i detta. Vad är det för planlöst liv och ekonomiskt tänkande Jesus vill uppmuntra människor till? Det handlar inte om sådant. Jesus vill lära oss prioritera. Det handlar om livet, inte om maten och kläderna. Och så säger han: Ditt liv, o människobarn, är inför Gud dyrbarare än fåglarnas liv. Han vill lära oss prioritera livet, så vi kan höja oss över förnedringen.
Jesus sa inte: Se på hamstern, hur han arbetar och sliter för att få ihop! Det hade varit idealiskt för vårt förnuft att ställa som bild inför människan! Men Jesus tog fåglarna under himlen: ”Se på dem!” Och så sa han: ”Se på liljorna på marken, huru de växa. De arbeta icke, ej heller spinna de.” Viktigast är inte att du har arbete, att du är effektiv. Viktigast är att du lever. Lever för Gud.
Det andra först...
Valmöjligheterna är inte så värst stora. Lever vi inte för Gud, så lever vi för Mammon. Lever vi inte för det högre, så lever vi för det lägre. Oberoende av vad vi satsar på eller samlar till, tjänar vi en gud, och vi tillbeder med våra gärningar en gud.
”Eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta”. Det här talet passar inte oss. Vi är fostrade så att det inte går in i vår hjärna att något sådant skulle fungera. Vill Jesus uppmuntra oss till ett sorglöst, asocialt liv? Nej. Han vill uppfostra oss till en gudomlig ordning. Den gudomliga ordningen är: ”Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall alltsammans detta andra tillfalla eder.” Men vi har vänt på Ordet i vår fräckhet, och så söker vi allt det andra först. Sedan, när vi får litet fritid; söndag förmiddag eller kväll, så ska Gud ha sitt.
Men krisen kommer. I krisögonblicket kanske vi är med i skaran som ropar: ”Given oss av eder olja!” Då kommer vi att få det svar vi hörde tidigare, men inte aktade på: ”Gå och köp!” Men då är det ingen tid att köpa. Det är inte dags köpa olja när midnattstidens signaler går över jorden. ”De som voro redo, gingo in.”
Gud vill göra under, inte bara för att vi ska överleva, men för att hans budskap ska fortplantas till människor som inte har nåtts av evangelium. Trögheten har dock sina gränser. En dag förvandlas erbjudandet till domsbudskap. Då blir det disharmoni i den enade, homogena skaran som ropar: ”Se, brudgummen kommer, gån ut och möten honom!” Köp därför olja och betala med det pris den betingar! Vi får betala med vår bekvämlighet, våra förutfattade meningar, genom att offra någonting. Det är inte frågan om vad vi ska äta, dricka, var vi ska bo eller vad vi ska kläda oss med. Frågan gäller livet. Livet är mer värt än maten. Evigheten, himlen, är mer värd än all Egyptens rikedom. Lär och handla därefter!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar