Jag lyfter mina ögon upp till bergen

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.

Simon föddes i en liten by utanför Grimsby i England, där han växte upp tillsammans med två syskon. Hans far kom från ett fiskeläge, och Simon hade alltid en längtan att komma ut på havet. Skolan gillade han inte så mycket, men de två sista åren fick han praktisera inom fiskenäringen – lära sig laga båtmotorer, segla, osv. Det tyckte han om. Man bad inte till Gud i hans hem, men han har efteråt erinrat sig att mamman ofta kom med bibelord, än om han då inte visste att det var från bibeln. Han började prova på droger väldigt ung. Redan vid tolv års ålder rökte han hasch, och flyttade sedan in i drogkvartar, där det bodde 10-12 hippie-typer i små enkelrum där de satt och drogade. Han umgicks med andra som var mycket äldre, i 25-årsåldern.
-Jag tyckte att de var häftiga, säger Simon. Och jag ville pröva på det dom använde. Jag började med hasch, och tänkte att jag skulle inte gå längre än så. Jag visste att det var farligt. När jag drack gick det alltid överstyr. Jag tog alltid för mycket, så jag kom efteråt inte ihåg något.
Att Simon gav sig hän till ett sådant missbruk, gjorde att han inte kunde vara hemma. Föräldrarna var förtvivlade, och fadern var arg och gav honom stryk.

Så du drog iväg hemifrån?
-Ja, jag hade varit tillsammans med en flicka sen jag var tolv år gammal. Vi träffades när vi var tolv och var så kära. Vi gifte oss när vi var arton i den största kyrkan i Grimsby. Det var en stor dag. Vi gjorde allt på rätt sätt, som man ska göra. Det var svårt att få jobb då i England, jag jobbade på olika byggen, provade på allting. Vi fick köpa min pappas hus billigt, och fick snart en dotter. Jag tyckte att tillvaron var bra. Men jag höll på mycket med droger och var ute på nätterna. Saker och ting blev värre, jag började med heroin. Äktenskapet höll inte, de stod naturligtvis inte ut med mig. Jag var helt förstörd, det hände väldigt mycket. Då ville jag lämna England. Min fru köpte ett nytt hus för sig och dottern, jag sålde det andra huset och åkte till Israel.

Varför till Israel?
-En av mina kompisar hade läst en annons om Israel. Jag var nyfiken på bibeln. En gång då min pappa var arg på mig hade han slagit mig. Han var rädd att något skulle hända mig. Då tog jag upp en liten bibel och slog upp ordet hat i en ordlista som fanns längst bak. Jag ville inte hata honom. Då blev jag litet nyfiken på Gud och vad det var för mening med allting. Så det passade bra med Israel. Min kompis hade läst om kibbutzer och såna här ställen. Jag ville åka och se vad det handlade om. Jag var litet hippie, så jag tyckte det var bra att bara jobba och leva. Inte oroa sig för pengar och materiella saker. Ute i öknen, det passade bra. Där fanns inga stora byggnader. Jag tyckte inte om att bo mitt i en stad och bara se stenhus överallt.

Trivdes du i Israel?
-Ja, det gjorde jag verkligen. Där växte melon och tomat och lite blommor. Man kunde jobba två-tre veckor, så man fick litet fickpengar, och sedan kunde man åka till Jerusalem och andra platser och se gamla stan och klagomuren och andra ställen som talas om i bibeln. Jag åkte också till Egypten och olika områden där. Man kunde köpa en biljett och få komma och se den brinnande busken där Gud talade med Mose! Men det var inte precis som de sa!
Jag var kanske två år i Israel. Jag åkte också litet i Cypern, Egypten, Sinai-öknen och en del annat. Jag rökte mycket hasch och drack mycket. Sedan träffade jag en tjej från Sverige och följde henne till Sverige. Vi köpte hus i Dalarna, utanför Borlänge. Jag försökte att bara röka ett tag, men drogerna sitter alltid kvar. Allt rasade, man förstörde allting. Jag kände alltid att det var så tomt inom mig. Det var något som fattades. Svårt att förklara. Nu vet jag ju att det var Gud, att jag behövde Jesus. Men då kände jag mig bara tom, som ett stort, svart hål. Och allt jag tog och drack var för att känna något. Jag ville känna mig levande på något vis. Men det blev bara värre. Jag tog mycket tunga droger, gick alltid tillbaka till heroin, mycket tabletter. Jag kände ingenting när jag gick på dem. Jag kunde sova bort tiden. Man skulle inte känna något. Världen var rätt så tung, tyckte jag. Man klarade inte av den.

Försökte du bedja?
-Jo, det kom alltid. Men det var mer att köpslå: ”Gud, om du gör det här för mig, så lovar jag att jag inte ska göra så här mer!” Det var alltid så där. Jag har alltid pratat med Gud, men kanske inte på det sätt han vill vi ska göra det.
Saker och ting gick bra vissa stunder. Det var inte alltid elände. Det gjorde att jag kunde se skillnad mellan att ta droger och inte. Jag visste att när jag höll på med droger, så skulle allting gå fel. Även om man har fickan full med pengar, så att man inte behöver göra något olagligt – sälja för att få droger, till exempel – ändå gick andra ting fel. Jag tänkte att det var något slags karma. Det var ödesbestämt att jag gjorde fel.

Tog du intryck av österländska religioner?
-Ja, jag gick igenom dem. Min lägenhet var full av elefantstatyer från Indien. De skulle alla stå mot dörren så att man skulle ha tur, osv. Jag kommer ihåg att jag en gång tagit heroin. Jag låg i en stol och somnade in. Det var som om jag flög upp från den här stolen och in i väggen. Så satt jag på golvet och såg mig själv sittande på den där stolen. Då var jag helt livrädd. Men det stoppade mig inte.
Jag bodde i Borlänge ungefär åtta år. Min flickvän läste om droger och försökte övertala mig att gå in på behandling. Hon tjatade sönder mig, och så gjorde jag 12-stegsbehandling, men egentligen ville jag inte. Jag smög med mig drogerna in och bara ljög när jag var där. Jag visste vad de ville att jag skulle säga. Man lär sig hur man ska tillfredsställa folk med rätta svar.
När jag kom därifrån hyrde jag en egen lägenhet. Socialen och min tjej tyckte att det var det bästa. Jag skulle lära känna mig själv och bli stark. Jag tyckte det var helt ok, jag kunde droga i smyg och låsa dörren. Det fortsatte så där ett bra tag. Alla visste att jag fortsatte med drogerna.

Så bestämde jag mig för att åka utomlands ett tag och åkte till Spanien. Jag hade hört att man kunde jobba på båt där, jag ville tillbaka till havet, det drog mig.
På en båt träffade jag en tjej från Trinidad. Hon ville lämna båten och vi bestämde oss för att åka till hennes hemstad, Arima i Trinidad. Jag tyckte först det var så fint, jag har alltid velat åka till Karibiska öarna. Det var rätt så fattigt där, och jag märkte snart att man hade ingen internet-access. Många åker till USA och jobbar som hembiträden. Alla har släkt i USA, men har inte råd att ringa till dem. Vi köpte några datorer och öppnade internetkafé.
Flickan jag mött, var kristen. Hon hade hela tiden bibeln med sig, och jag började bli mer nyfiken. Det kunde ju vara ett svar på något jag hela tiden sökte. Jag kände att det var något viktigt. Jag började läsa allt mera om Jesus. Vad som hade hänt för två tusen år sedan. Det var mycket som passade in med vad jag lärt mig i Israel. Det var som om pusselbitarna började läggas på plats. Det är litet svårt att förklara, men jag kände att det här var en viktig del av mitt liv. Jag läste många böcker om Jesus. Allt jag kunde få tag i. Jag började gå i en pingstförsamling där. Men jag tyckte det var så märkligt när folk ramlade i golvet och ropade högt till Jesus. Det var mycket konstiga grejer, tyckte jag. Och så ville de kasta ut demonerna som fanns i mig. Nikotindjävulen. Jag ville se om det fungerade. Så jag satte mig på en stol, de lade händerna på mig och började kasta ut demonerna. Ingenting hände. Jag gick direkt ut och rökte en cigarrett. Jag tyckte det var litet märkligt. När man gick fram till förbön lade de händerna på en, och jag kände att de ville trycka mig i golvet. De ville att jag skulle ramla. Det var en show.

Då tappade du förtroendet?
-Ja, för kyrkan, men inte för Gud. Jag hade tagit till mig så mycket av Guds Ord att jag hade fått en tro på Jesus och ville ta ett steg. Men jag förstod inte att det innebar att ge Jesus allt, hela mitt hjärta. Men jag ville tro på honom. Jag ville ha hans hjälp. Det var fortfarande en deal; ett försök att köpslå med Gud.
Jag hade kommit på att det fanns mycket marijuana i Trinidad, och jag rökte mycket. På apoteken i Trinidad kunde man köpa vad som helst. Jag jobbade mycket och började köpa amfetamintabletter och herointabletter på kvällen för att försöka sova. Allt gick med en väldig fart. Man skulle ta ett amfetaminpiller för att vara pigg på dagen, men jag var uppe i 120 tabletter om dagen. En kväll stannade hjärtat. Jag vaknade upp på sjukhuset och en sjuksköterska försökte få igång mitt hjärta. Det var mycket illa. Men jag tog ändå emot Jesus och döpte mig i havet en dag.

Du ville verkligen ge Jesus ditt hjärta?
-Ja, jag hade en vilja till det. Men jag hade svårt med kyrkan som min tjej var med i. Jag stannade hemma och klippte gräset på söndagen då det var möte i kyrkan. Jag tyckte att jag kunde bedja själv. Jag höll fortfarande på och försökte göra en deal med Gud. Jag tyckte att om jag kom till himlen, behövde jag inte vara en del av alla andra. Gud kunde väl ge mig en egen liten hörna, bara för mig. Så tänkte jag.
Men det blev allt värre med drogerna. Jag fortsatte läsa, och lärde mig mycket om bibeln. Det var mycket som gick snett. Jag hade många felaktiga idéer.
Jag har alltid velat vara själv tyckte att jag inte behövde andra människor. Det var svårt att komma in i en församling och vara en del av den. Men man behöver verkligen varandra för att lära sig lyssna om någon säger till en om man är ute på hal is. Det vet jag nu.
En dag då jag jobbade i kaféet kom två män in. De såg officiella ut, och frågade om jag var Simon Beecham. Dom var från Migrationsverket i Trinidad. De ville titta på mitt pass, och sa att jag måste följa med dem. Det var alltid problem i Trinidad. När jag skulle visa passet, måste jag alltid betala för allting vid sidan om. Det var så mycket korruption. Jag åkte med och tänkte att de bara skulle ställa några frågor, men de körde mig direkt till huvudstaden, Port of Spain, till ett gammalt fängelse. Jag har aldrig sett något liknande, det är svårt att förklara. Jag fick panik, för de sa att jag måste stanna kvar där. Ni måste ringa polisen, är jag anklagad för något, sa jag. Men de slängde mig bara i en liten cell, den var inte större än en dubbelsäng. Det var mörkt och vi var väl tio-femton personer där. Det fanns ingen toalett där. Jag visste inte om jag skulle överleva, jag var så rädd. Men jag trodde inte de skulle kunna lämna mig där. Jag är engelsman, de måste skicka någon konsul eller någon som jag fick prata med. Men jag fick inte ringa någon, inte göra något.
Tiden bara gick. Jag fick mycket stryk. Jag fick inte sova liggande, det var så många i den här lilla cellen. Det var riktiga gangsters där, mördare och de var stora killar som ville ha plats på golvet. De tvingade mig att stå mot väggen. Jag har ingen aning hur mycket tid det kunde gå mellan varje tillfälle jag fick sova. Benen svällde så stora, och små kryp kom. En dag vaknade jag med en tusenfoting halvvägs in i benet. Då hade jag bara ramlat och sovit. Jag kanske var där ett par veckor. De tyckte nog litet synd om mig, och jag fick en kartong att sova på. Men det var någon som varnade mig: kolla kartongen, det kan ligga rakblad i den så du skär dej! Jag kollade, och fann en liten bibel under den. Jag blev så lycklig, jag hade ingenting att göra, ingenting att läsa. Så öppnade jag bibeln i ett tumgrepp, och tänkte: nu måste du tala med mig Gud, nu måste du hjälpa mig! Det första jag läste var ett ord om att Gud skickar vedermöda för att lära en man tålamod. Jag tyckte det där var hemskt och ville inte ta emot det, tyckte att jag lärt mig tålamod nog.
Så jag öppnade bibeln igen, och fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon emot bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får du hjälpa mig.
Jag blev kvar länge i fängelset. Åtta månader. Och fick stryk hela tiden. Men jag tror att jag lärde mig mycket därinne. Man fick se ondskan. Riktig ondska. Där fanns folk som kan bibeln utantill, och de förstår budskapet om Jesus, men vill inte ta emot det. De väljer själv den andra sidan. Jag hade alltid trott att i världen vill folk det bästa för varandra. Men det är inte så. Det finns ondska.

Du fick i alla fall komma ut så småningom, än om åtta månader ju är en ofattbart lång tid i en sådan miljö.
-Ja, sekunderna gick så sakta, det kändes som en hel livstid därinne. Men en dag kom de och sa att jag skulle därifrån, jag skulle skickas till England för att jag hade engelskt pass. Någonting hade hänt. Så kom de med en liten påse kläder och så fick jag ta flyg till England. Jag hade ingen aning var min familj var. Det hade gått så lång tid, jag visste inte hur man skulle överleva. Jag försökte få tag i en lägenhet, folk trodde inte att jag var engelsman. Jag fick bo på gatan i London. Jag har alltid tänkt att om jag hamnar i en storstad och är hemlös, varför ska jag stanna där. Man kan ju åka ut på landet! Men jag kom mig inte därifrån. Jag fastnade där, och fick ingen hjälp.

Du fastnade, säger du. Var det drogerna?
-Jag hade gett upp totalt och tyckte att livet var över, helt enkelt. Jag ville inte leva mer. De första människor jag mötte på gatan var folk som sålde heroin. Så kom jag snabbt tillbaka in i det där igen. Men det var en känsla i mig av panik. Nu efteråt förstår jag att det var Gud som talade till mig, han hade en plan för mig. Jag kände att jag måste göra något åt min situation. Så hittade jag en kyrka som hette St Luces. Där fick jag jobb, slipade hela kyrkgolvet och fick pengar för det. Fastän jag höll på med droger hela tiden, lyckades jag spara ihop till en bussbiljett från London till Stockholm. Det kostade 99 pund.
Så kom jag till Stockholm. Det här var nästan tre år sedan. Jag hade den lilla bibeln med mig, och läste hela tiden. Jag kom till Borlänge och tänkte att om jag får en liten lägenhet ska jag göra något med mitt liv, bli en bättre människa. Jag fick tag i en liten etta. Men det gick samma väg igen.
Efter tre månader satt jag där med gardinerna fördragna och dörren låst. Jag var rädd för hela världen, jag höll på med drogerna, bordet var fullt av sprutor och elände. Jag hade varit vaken några dygn, när det en kväll brast något i mig. Jag föll på knä och ropade till Gud. Inte bara Gud, utan till Jesus: Nu måste du vara med mig och hjälpa mig. Jag står inte ut. Annars dör jag, tar livet av mig. Hela natten låg jag där på knä. Fastän jag grät så kände jag en värme och kärlek. Och jag bad hela natten.
På morgonen gick jag ut, låste dörren och åkte genast till sjukhuset i Falun in på avgiftning. Då började saker hända. Nu hade jag ropat på hjälp – på riktigt, mitt hjärta hade gått sönder. Det kändes som om Jesus började hjälpa mig just då.

När Simon kom till sjukhuset, var han i bedrövligt skick. Han stod där med sin bibel och sin gitarr och skakade i hela kroppen. Han talade om för sjuksköterskan som tog emot honom hur det var fatt, att han inte kunde återvända till sin lägenhet och måste få hjälp. Den här sjuksköterskan var frälst, och hade ett par veckor tidigare varit på tältmöte och lyssnat till syskon från Filadelfiaförsamlingen i Djurås. De hade vittnat om hur de blivit befriade från drogmissbruk och fått nytt liv i Jesus. Sjuksköterskan ringde till Bill och Marianne Nyman, som var vaktmästarpar i kyrkan och berättade om Simon. Och han berättar vidare:

-Bill kom upp nästa dag med litet kaffe och bullar. När jag såg honom, var det något som sa klick – det här är från Gud! Han bara kramade om mig, jag fick hans telefonnummer, och han sa: när du kommer ut härifrån, så kom hem till oss! Jag stod ut med en vecka på avgiftning. Jag låg bara på sängen och höll i bibeln, och läste när jag kunde.
Det är plågsamt att bryta av snabbt med heroin, men Simon höll ut. Han upplevde att Jesus hjälpte, tio minuter i taget. Efter sju dagar på avgiftning tog han bussen till Djurås och åkte till Bill och Marianne.
-Jag fick bo på evangelistrummet. Vi hade bön varje morgon. Jag måste ha mått rätt så dåligt, men Jesus var med mig hela tiden. Det var som om de här tio minuterna blev längre och längre. Det kunde gå några dagar. Bill och de andra frågade: hur mår du? Är det ok? Jag mår bra, tyckte jag. Och då kunde jag se tillbaka. Kanske jag inte mådde så bra. Men jag kände inte av det här för stunden. För mig var det bra. Jag hade hemska svettningar, när jag skulle fram i kyrkan och vittna. Första dagen var det någon från Indien där som inte kunde svenska, och jag fick tolka för honom. Det gick, men jag var helt genomblöt av svett. Sedan åkte vi ut och spelade gitarr och vittnade. Först ville jag inte vittna, det räckte med att stå och spela gitarr medan andra vittnade. Det blev litet panikkänslor när jag stod framför folk. Jag hade mycket mardrömmar också. Jag ville inte gå utanför kyrkan. Jag hade skräck att möta folk. Men jag mådde bra ändå.

Du kände att du gick igenom en läkedomsprocess?
-Ja, och jag fick så många bibelord hela tiden. När jag vaknade på morgonen så öppnade jag ögonen och fick Psalmer som Gud sände till mig. Tröstande. Det första jag läste på morgonen var Herren är min herde. Herren har varit med mig hela tiden.

Och nu är du hos Maranatasyskonen på Bällsta!
-Ja, nu har jag hamnat här, och det är bra. Det är Guds mening med detta. Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man går inte fram. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen.

Simon, jag minns ett möte då du läste Ps131:
-HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra. Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

Det verkar som du har tagit till dig den psalmen?
-Ja, jag kommer ihåg. Den passar mig nu. Jag har lugnat och stillat mitt hjärta. Det är andra saker som är viktiga idag. Jesus är det viktigaste. Jag ska bli mindre och Han ska bli större. Det jag är nu, är jag på grund av Jesus och vad han har gjort för mig. Jag kan inte göra något utan honom. Han hjälper mig hela tiden. Jag är så annorlunda nu mot hur jag var förr. Jesus har lugnat och stillat mitt hjärta. Man blir ödmjuk. Allt blir annorlunda, för att han älskade oss först. Så känns det.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar