Världsfrånvänd – och himlatillvänd!

Appell av Jörgen Lindroos

Församlingen är ett annorlunda folk, ett heligt folk, ett avskilt folk. Häromdagen då jag åkte till jobbet på morgonen lyssnade jag på morgonandakten i radio. Och den som hade andakten talade om hoppet, och sa: ”Tänk att vi får tro och hoppas att världen kan bli en bättre plats att leva i”.
Det jag hörde, är egentligen en väldig kontrast mot det bibeln har att säga. I bibeln står det så här:
-Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet. (1 Joh 2:17)
Vi vet vart världen är på väg, men vi är på väg mot ett annat mål. Jag har tänkt på främlingsskapet, på det sätt vi i församlingen är utlännigar i världen. Då vi möter människor i samhället, upptäcker vi att vi har en annan kultur, ett annat språk, ett annat sätt att leva. Den här kontrasten märks hela tiden. Det är en konfliktsituation till människor i vårt samhälle och i vår närhet. Det står i bibeln att vi är främlingar och gäster.

Jag var med på en resa till Israel, och blev väldigt fascinerad över motståndskampen de hade haft där, och hur ett litet fåtal kunde träda upp med så lite vapen. Men så tänkte jag: Församlingen skulle aldrig kunna gripa till vapen. Jag tänkte att vi skulle ju aldrig kunna strida på det sättet, och Paulus skriver så här till Korinterna:
-Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor 10:3-5)

Vi strider inte som en jordisk nation, därför vi är ett himmelskt folk, vi är ett annorlunda folk. Vi är födda ovanifrån, från det himmelska Sion. Just detta främlingsskap är oerhört viktigt. Tyvärr faller det hela tiden bort hos kristenheten idag som blir allt mer världstillvänd.

Jag vill också läsa ur Ruts bok:
-Noomi bröt upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land. Ty medan hon var i Moabs land, hade hon hört att HERREN hade tagit sig an sitt folk och givit dem bröd. Hon lämnade tillsammans med sina båda sonhustrur den plats där hon hade bott. Men när de var på väg mot Juda land, sade Noomi till sina båda sonhustrur: "Vänd om och gå hem igen, var och en till sin moders hus. Må HERREN visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de båda döda och mot mig. Må HERREN låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus." Och hon kysste dem. Men de brast ut i gråt, och sade till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk." Men Noomi svarade dem: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag ännu har hopp, ja, om jag så redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga er inne utanman? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, eftersom HERRENS hand har drabbat mig." Då brast de på nytt ut i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. Noomi sade då: "Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sina gudar. Vänd också du tillbaka och följ din svägerska."Men Rut svarade: "Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. HERR EN må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig." När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne, talade hon inte mer med henne om det. (Rut 1:6-18)

Jag tänkte på att Noomi hade en ganska annorlunda evangelisationsmetod än den vi vanligtvis har. Vi vill gärna beskriva för människor hur underbart och härligt det är att vara en kristen och hur enkelt det är. Och det är klart att det är enkelt att bli frälst. Men Noomi markerade en gräns. Hon sa: hit och inte längre! Här går gränsen. Vänd om och gå tillbaka, för du kan inte gå med mig dit jag går. Hon hade en längtan hem till sitt land, men hon visste var gränsen gick. Men Rut hade blivit besjälad av längtan att få gå över gränsen, att få komma till ett annat rike. Tänk om vi kunde leva vårt liv så att människor fick längtan att gå över den gränslinjen. Jag tror vi måste sluta med att vara så världstillvända. Vi måste bli världsfrånvända och leva ”himlatillvända”, så att vi markerar främlingsskapet, att vi är gäster och främlingar på jorden. Här går gränsen! Hit, men inte längre! Här kommer inte ni in! Då kan människor bli besjälade av längtan att få gå in i ett nytt rike, till ett nytt folk.

Just detta har jag tänkt på. Detta främlingsskap. Vi måste bli befästa i vårt medborgarskap, och inte beblanda ossmed världsliga krafter och tankegångar, men markera gränsen klart och tydligt. Det går en gräns mellan världens folk och himlens folk. Detta har gripit mitt hjärta.

Tänk att vi får vara främlingar, gäster och utlänningar här på jorden. Vi får ha ett nytt hopp. Inte ett hopp om någonting som ska bli bättre här i världen, men ett hopp om ett rike som är därovan, ett hopp om ett evigt rike och ett evigt liv!
Amen.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar