-Maranata har format mig

Reportage av Ulla Näsholm

Lisa Wikström, 90 år: -Maranata har format mig.
-Gud använde Maranataväckelsen på ett särskilt sätt för mig och min familj, berättar Lisa. Vi var under 60-talet med i en fri församling, men det kändes som något fattades – vi behövde helt enkelt ett nytt möte med Gud.
-Så upplevde vi, min man Signar och jag, och bad om att församlingen och vi själva skulle förnyas. Det var i början av 60-talet, och vi kände, eller anade att något nytt väntade.


Maranataväckelsen
-Här är svaret, ropade makarna Wikström, Sandviken, en dag till varandra. En annons om ett maranatamöte i Gävle 1963, visade dem vägen. De tackade Gud för den befrielse och glädje de upplevde i mötet. Sången, glädjen, befrielsen och ett nytt himlastormande möte med Herren Jesus själv avgjorde saken. Tveklöst svarade de ja till den väg de förstod låg framför. Det blev uppbrott och ett steg närmare Jesus – utanför lägret för att bära hans smälek
De överlämnade sig själva och sina liv i Jesu händer och så började ett nytt liv. Inte alldeles lätt. Det var motstånd, mycket också från troende vänner, och de började bedja mera för att få vishet och kraft. Som exempel kan nämnas att Lisas troende mamma förmanade henne att tänka sig för och – framför allt – ”inte släpa Signar med dig in i detta nya”.
Signar var egentligen den som drev på, och tillsammans kom deras hem i många år att bli en tillflyktsort för den nya väckelsen som bröt fram, berättar Lisa
.
För Signar blev det nya ställningstaganden genom den förkunnelse de lyssnade till. Fredsföreningen i stan, där han var ordförande, hur skulle han handla där... Politiskt verksam var han också, skulle han lämna politiken helt.... Det var praktiska och närliggande frågor som man måste ta itu med och kämpa med och förstå hur man skulle handla i olika situationer.

-Det var sån kärlek i Maranata, säger Lisa. Förnyelsen jag upplevt gjorde att jag kom så nära Jesus. Jag kände hur Jesus förvandlade mig, gav mig mera av sig själv. Jag fick ett mer förlåtande sinnelag och kunde visa fördragsamhet inför olika situationer och med människor.
-När man lämnar sitt liv i Jesu Kristi händer tar han hand om, leder och hjälper – det har jag fått erfara.

Uppbrott och flytt
1983 flyttade Lisa och Signar Wikström med dottern Siri till kommuniteten på Humlegården, i Latorp utanför Örebro. Den som ivrade mest över att uppbrottet skulle ske var dottern Siri – som redan i tidiga år var ett levande och brinnande vittne.

År 1999 flyttade Lisa till Maranataförsamlingen i Stockholm och har bott på Bällsta Missionscenter sedan dess. Signar gick hem till Gud 1985.

Hos Lisa
På besök i Lisas ombonade lya blir det kaffe och kardemummabullar. Chokladbitar, levande ljus, foton på barn och barnbarn, som brukligt är och mitt på bordet står en praktfull blomsteruppsättning.
-De är kvar sen 90-årsdagen som firades i maj och kommer från Pilgrimsfolket i Norge, säger Lisa.

I ett hörn av rummet lägger jag märke till ett blått blinkande ljus och undrar vad det är.
-Det är dammsugaren som står på laddning, säger Lisa världsvant och demonstrerar nymodigheten, en present från något av barnen.
-Man kan gå upprätt och städa själv! Självklart vill hon själv sköta sitt hem och lyckas också både göra det ombonat och hålla det dammfritt.

Nittioårsdagen firade Lisa i år i kretsen av barn, barnbarn, vänner och församling. Liten, spenslig, tjockt mörkt hår utan något grått i. En personlig, prydlig och sober stil i klädsel; alltid glad och utan behov av hjälpmedel såsom käpp eller rullator.

Missionen
Missionen och arbetarna på de yttre fälten har en särskild plats i Lisas liv. Hon beder för var och en och är med i skeendet. Just nu är det bygg-arbetet i Palavé utanför Santo Domingo och de nyfrälsta där, som hon på ett särskilt sätt uppmärksammar i bön och samtal. Det kommer ju hälsningar och foton via datorn och numera kan man hålla
”närkontakt” även på platser långt ifrån våra breddgrader.
Tekniken har hon tagit till sig och umgås med barn och barnbarn också via mobilen, som hon flitigt använder både att kommunicera och ibland förmedla bilder genom.
Lisas syn har den senaste tiden försämrats och numera har hon ett förstoringsglas med en liten lampa. Den använder hon speciellt vid bibelläsningen, hon följer alltid med i bibeltexten också under mötena. När hon ringer eller sms-ar ser hon text och siffror så bra att hon fortfarande kan slå rätt siffra eller pricka in rätta bokstäver, vid kontakt med vänner och anhöriga.

Hon säger:
-Visst är tekniken viktig, men det handlar fortfarande om att vittna från människa till människa, Och frälsningen är svaret. På allt. Hemma och i de olika missionsområdena.
-Och det är livet med Jesus Kristus som är viktigt. Den personliga Gudsgemenskapen, hjärtats inre kontakt med Frälsaren, som är så livsavgörande, och som gör att vi kan tjäna Honom och vittna om honom.

I väntan
Lisa hör till dem som väntar Jesus på skyn. Hon lever i tillkommelsen och har mission och evangelisation som det viktigaste i livet. Bönen finns ständigt närvarande och hon är alltid uppdaterad i vad som händer ”ute på fältet”.
Vid viktiga steg i församlingen är hon informerad om läget. Utan att människor behöver relatera situationer och förhållanden vet hon. Och beder. Som Hanna och Simon i templet, som väntade att Messias – Jesus Kristus skulle komma. Maranata – Jesus kommer! Lisa är bland dem som idag och NU väntar honom på skyarna.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar