Guds stora, ofattbara nåd!

Ivar Oshenko: Ingenting annat än Guds stora, ofattbara nåd!

Intervju

Maranataförsamlingen i Stockholm hade under sommaren besök av syskon från Litauen och Ryssland. Det var moder Raya med sonen Ivar och hans hustru Olga. Ivar har efter ett ganska brokigt förflutet kommit in i en evangeliserande tjänst. Med Hans Lindelöw som tolk, berättade han i Radio Maranata om sitt liv. Vi förmedlar vidare till Midnattsropet.

Ivar blev frälst och döpt i Maranataförsamlingen. Han föddes och växte upp i Litauen. Han berättar här om sin bakgrund
-Min nuvarande situation är nu sådan att jag bor i Ryssland. Min hustru är ryska. Den kristna församling jag nu tillhör och tjänar är i Ryssland. Men min mamma är från Litauen och bor där.
Jag föddes och växte upp i staden Klaipeda i Litauen. Efter att ha avslutat skolan började jag på ett institut.
Sedan gjorde jag min värnplikt. Det här var under sovjettiden. Efter tiden i armén började jag sjöfartsskola i Klaipeda. 1990 började jag praktisera på en båt. Så kom jag till England och till Skottland, där vi angjorde vid en hamn.
En kväll efter arbetet, gick jag ut på däck. Då kom några gående på kajen med en slags kärra, och frågade om jag ville ha en bibel. De hade biblar på ryska. De kastade en bibel över relingen till mig. Under sovjettiden var det sällsynt att man fick se en bibel. Jag blev intresserad och började läsa. Jag var ett halvår ute på sjön, och hela detta halvår läste jag bibeln; för det mesta Nya Testamentet. Jag upplevde faktiskt att mitt hjärta fylldes av ljus, det var underbart! Det här var min första bekantskap med det gudomliga, med Guds ord.
Men som det nu är här i världen, när jag kom tillbaka så var det vänner, intressen och andra ting som inte var så bra som fick tag i mig. På den tiden såg jag ingenstans någon kristen gemenskap som jag skulle kunna gå till. Helt ensam kunde jag inte stå fast i tron och fortsätta läsa ordet. Jag började engagera mig i affärsverksamhet och gå över gränsen till det som var olagligt. Tillsammans med mina vänner slog jag in på brottets bana. Vi blev förbrytare och sysslade med utpressning. Efter två år – 1993 – kom man på oss, och vi blev gripna av polisen. Vi drogs inför rätta, och jag dömdes till fem års fängelse.
Herren knackade på mitt hjärtas dörr på olika vis. Jag hade en vän i fängelset, som kom till tro. Men mitt hjärta var så förhärdat, så jag sa nej till Guds kallelse då. I fängelset började jag fördriva tiden genom att använda narkotika. Så när jag kom ut ur fängelset var jag narkoman, och kom att använda droger åtta år framåt. År 1995 blev jag benådad och blev fri, men därefter hamnade jag i fängelse ytterligare några gånger. Det var några svåra, mörka år, några år då jag inte visste hur jag skulle leva och vad som skulle komma framöver. Jag fungerade praktiskt taget som en robot som begick de synder och ogärningar som Satan styrde mig in i. Jag blev lidande också fysiskt, mina njurar slutade fungera.

Tänkte du någonsin på Gud och bad under den här perioden?
-Ja, jag bad. När jag hamnade i fängelse första gången, 1993, kom min mor och bad en kort bön för mig. Denna bön upprepade jag själv varje morgon och så ofta jag kunde. Det löd så här: ”Herre, Jesus Kristus, förbarma dig över mig syndare”. Och Herren ser ju till hjärtat. Jag vet inte hur, men det har ju skett ett under med mig.

Var din mamma troende då?
-Nej, mamma var inte kristen, hon var själv en sökare. Min mor har sedan lärt känna Kristus. Alltså just Jesus Kristus, inte bara Gud som man pratar om i allmänna ordalag.

Hur kom det sig att du kom till Sverige?
-När jag ville sluta med narkotikan, hamnade jag på ett kristet rehabiliteringscenter. För mig blev det ett nytt möte med Gud, för jag började läsa Ordet där. Jag kan inte påstå att jag lämnade narkotikan. Jag ville sluta knarka, men efter det att jag lämnat det här centret, kom jag i en situation då jag åter föll. Då förstod jag att jag måste åkalla Jesu Kristi namn. Jag bad och grät. Och då gjorde jag verkligen bättring och omvände mig. Jag tror att det var vid det tillfället Herren befriade mig från narkotikan. Det var Jesus Kristus som befriade mig.
Vid den tiden blev jag uppringd av en gammal vän som just då bodde i Maranataförsamlingen i Stockholm. Han bjöd mig att komma dit. Jag kom till församlingen och blev befäst i Ordet. Det var så stort, och där blev jag också döpt i vatten. Jag gick in i förbundet med Gud och blev född på nytt som en kristen person.
Det här var för fem år sedan och jag tillbringade ett år i Maranataförsamlingen,. Det var det bästa året i mitt liv. Jag tyckte att jag fått ett nytt hemland, och ville stanna här för alltid. Men Gud hade förvisso andra planer för mig.
Härifrån begav sig några av oss på en missionsresa till Litauen, och besökte fängelser där. I Litauen började jag bli avfällig, och menade att jag inte behövde någon församling. Jag tyckte att jag själv kunde läsa bibeln och bedja. Det började med en liten avvikelse, sedan kom värre saker.

Tyckte du att det var ett tvång att vara i församlingen, så du ville känna dig fri?
-Ja, då förstod jag inte bättre. När jag nu ser tillbaka, ser jag på det med andra ögon. Otvivelaktigt var jag en lem i Kristi kropp – om än inte så nyttig. Jag lärde känna en kvinna som inte var troende. Vi började leva tillsammans. Församlingen var naturligtvis motståndare till detta, men jag gick emot Ordet, gick emot församlingen, och för mig blev det ett svårt fall. Jag praktiskt taget föll tillbaka till det plan jag var på då Kristus först mötte mig. Det är inte utan vidare bibeln talar om att ett tvaget svin vältrar sig åter i smutsen, och en hund återvänder till sina spyor. Det var precis vad som skedde med mig. Men på grund av Guds stora barmhärtighet, efter att ha gått igenom en svår tid, kom jag tillbaka till församlingen. Det var underbart att uppleva att än en gång visade mig Herren barmhärtighet och reste mig upp från mitt fall. Kvinnan, som sedan blev min hustru, kom också till tro på Jesus Kristus. Här finns ingen egen förtjänst, ingenting annat än Guds stora, ofattbara nåd.
Vi hade flyttat till Ryssland, och där fick jag på nytt kontakt med en kristen församling. Där kände jag att jag tillhörde en enda organism – Kristi kropp.

Var det inte så att också din mamma lämnade sig åt Gud och lät döpa sig?
-Medan jag befann mig i Maranataförsamlingen kunde min mor bevittna vad som hade skett med mig och såg vilken förändring som ägt rum i mitt liv. Hon tog också emot Jesus Kristus och när broder Tage Johansson kom på besök till Litauen, lät hon döpa sig.
Egentligen fick ditt vittnesbörd vinna henne, fastän hon ursprungligen genom sin bön lärde dig bedja!
-Det är sant. Det är verkligen ofattbara vägar Herren leder oss på.

Och när du åter föll tillbaka i smutsen, som du själv uttrycker det, så kämpade säkerligen din mor mycket i bön för dig.
-Ja, nog bad hon, det är jag övertygad om. Även här i församlingen bad ni för mig! Dessa böner hörde Herren, och han upprättade mig igen. Bönen är för den kristne ett kraftfullt vapen.

Vi är glada för att ni besöker oss, och förstår att du lever i Ordet. Hur är situationen i Ryssland nu?
-Situationen i Ryssland för evangeliskt troende har blivit något svårare när det gäller församlingarna. Det är ganska tydligt att det på nytt börjar en slags häxjakt, som det förut förekom. Allting som inte har att göra med den traditionella kyrkan i Ryssland, blir sektstämplat. En sektstämpel väger tungt. Det betyder att det görs många försök att övertala människor att akta sig för sådana kristna. Vanligt folk i världen är rädda att umgås med dem som fått sektstämpel. Det står så mycket negativt i tidningarna, det görs många tv-program som svartmålar. Det märks också när vi har aktiviteter tillsammans med gideoniterna för att evangelisera. Människor är rädda. Det första de frågar är inte om något i bibeln, utan de frågar varifrån vi kommer, om vi hör till en sekt. Även gideoniterna har fått sektstämpel.
Men det finns en kraft i Guds ord under alla dessa omständigheter. Jag märker det när jag läser Guds ord. Människor är rädda, men jag säger: Det spelar ingen roll! Jag kan läsa en bibelvers eller en psalm, och märker att den har verkan. Det händer inte sällan att människor börjar gråta bara för att de får höra ordet. Vi sätter inte upp något mål att få en konkret form av bekännelse. Vårt uppdrag är att frambära vittnesbördet om Jesus Kristus. Människor i Ryssland idag vet inte vem Jesus Kristus är, att han är Gud som har kommit från ovan och som dött för våra synder och även uppstått. Han har kommit till oss med frälsningen.
Jag försöker med detta förklara situationen.

Är det restriktioner – får folk alls ha biblar i sina hem?
-Det finns inga restriktioner, men det finns heller ingen önskan att ha bibeln.

Är ortodoxa kyrkans präster restriktiva mot att folk har bibeln?
-Man kan inte säga att prästerna förbjuder, men de placerar en vall mellan människan och Guds Ord. Vi har erbjudit präster kartonger med Nya Testamenten, och så kan de själva dela ut dem. Men de säger nej, nej, det behövs inte!

Hur ser du på ditt uppdrag för Herren framöver?
-Det som är viktigast för mig personligen, är att inte förlora frälsningen. Om vi betraktar mig som en del av församlingsorganismen tror jag att församlingens uppgift är att sträva efter att så många människor som möjligt blir frälsta.

Nu får du nå många radiolyssnare. Du kan avsluta med att ge dem en kort appell!
-Då vill jag ta en vers från Guds ord: Tro på Herren Jesus, så kommer du och ditt hus att bli frälst!

Den appellen når nu också Midnattsropets läsare!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar