Den ofelbara kyrkan -ett dilemma för den moderna ekumeniken

Den ekumeniska önskedrömmen

Det stora hindret för den kristna trons framgång i världen anses idag vara kyrkosplittringen. Globalt sett är den officiella kristenheten uppdelad i tre stora fraktioner; den romerskkatolska, den ortodoxa och den protestantiska. Hur skall dessa kunna förenas till ett? Ekumeniska optimister menar att lösningen måste vara att alla erkänner alla och gör en syntes av alla teser och antiteser som skrivits under historiens många lärostrider. Ja, varför skulle detta vara omöjligt? Det har ju faktiskt hänt att flera kristna samfund ingått förbund med varandra och gjort gemensam sak i missionsarbete och evangelisation. Men märk väl att i de fall då en sammanslagning av kristna samfund har skett, då har det varit mellan parter som betraktat varandra som systerkyrkor på ungefär samma nivå. Saken ter sig annorlunda för ett kyrkosamfund som anser sig ha ett ofelbart läroämbete och som proklamerar sig själv som absolut ensam bärare av den fulla sanningen. Ett sådant totalitärt kyrkosamfund kan givetvis bara tänka sig kristen enhet på ett villkor. Det är att alla övriga enhetssträvare underkastar sig det påstådda sanningsmonopolet.

Idag drömmer många evangeliska kristna i vårt land om en alltomfattande framtida enhet, där både den romerskkatolska och den ortodoxa kyrkan finns med. Faktum är att den ekumeniska önskedrömmen stöter på ett mycket stort problem. Både den romerskkatolska och den ortodoxa kyrkan betraktar faktiskt sig själva som den enda sanna kyrkan. Här skall vi av utrymmesskäl begränsa oss till den katolska kyrkans hållning. Vi skall försöka svara på frågan om ekumenernas önskedröm någon gång kan bli verklighet och i så fall hur.

Önskedrömmens dilemma – ofelbarhetsdogmen

Framför mig har jag en liten skrift med titeln ”Rätt tro”, som bär den katolska kyrkans ”imprimatur” (utgivningstillstånd). På frågan ”Är kyrkan ofelbar?” ger skriften följande svar:
-Kristus har i sin kyrka instiftat ett ofelbart läroämbete, påven och de med honom förenade biskoparna: när denna lärande kyrka fattar ett bindande beslut i trosfrågor, är hon genom den helige Andes bistånd bevarad från all villfarelse.
På den mer precisa frågan om påvens ofelbarhet lyder svaret:
-Påven är ofelbar, då han som kyrkans överste herde förklarar för hela kyrkan tros-eller sedeläran. Påvens avgöranden har i dylika fall alltid blivit erkända som ofelbara; man har alltid hållit fast vid grundsatsen: ”Rom har talat; saken är avgjord” och vid Cyprianus’ ord: ”Till Petri lärostol kan villfarelsen icke komma.”

Någon kanske säger: ”Så talade den katolska kyrkan förr i tiden. Den har ändrat sig på senare år.” Ett sådant yttrande avslöjar en mer än lovligt stor okunnighet om fakta. I vissa yttre avseenden har den katolska kyrkan ändrat sig sedan Vatikan II på 1960-talet, men inte på denna avgörande punkt. Påvens ofelbarhet i lärofrågor och den katolska kyrkans absolut felfria läroämbete är en katolsk dogm som aldrig kan förändras. Den dogmen blev fastslagen under Vatikan I år 1870 och den står naturligtvis lika orubbligt fast idag. Den allra modernaste katolska katekesen bekräftar detta.

Är inte detta ett jättestort ekumeniskt dilemma? Det borde i varje fall vara det. Den som vill gå in i en full och verklig enhet med Roms kyrka måste med andra ord godta att den nuvarande påven, plus alla andra påvar under hela historien, utan undantag varit ofelbara i lärofrågor, samt också i frågor som rör sedeläran (moralläran). För att skriva under på en sådan lärosats måste man helt visst ignorera många kapitel i kyrkohistorien.

Hur och varför ofelbarhetsdogmen kom till

Först måste vi förklara en företeelse, vars namn troligen är okänt för de flesta av oss. Det är den s.k. ”ultramontanismen”. Uttrycket kommer från latinets ”ultra montes”, ”på andra sidan bergen”, det vill säga Alperna. Från Frankrike räknat ligger ju påvens Rom på andra sidan Alpernas bergskedja. Ultramontanismen är namnet på den katolska riktning som i modern tid vill samla all kyrklig makt i påvens hand och den hade egentligen sitt ursprung just i Frankrike. Den bekämpades av den s.k. ”gallikanismen”, en annan riktning som ville att Frankrikes katolska kyrka skulle styras från Frankrike.

Varför blev ultramontanismen då så aktuell mot slutet av 1800-talet? Det var helt enkelt på grund av den dramatiska situation som den katolska kyrkan befann sig i. Dess makt och inflytande hade minskat. Napoleon besatte Rom och förde påven Pius VII som fånge till Frankrike. Påven kom visserligen tillbaka till Rom och återupprättade då Jesuitorden, samt satte igång över 700 kättarprocesser. Men samtidigt hade den liberala teologin fortfarande ett visst inflytande. Hur skulle den katolska kyrkan kunna återta förlorad mark? Vår eminente kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist förklarar detta på ett utmärkt sätt i boken ”Påvedömets historia 1800 – 1920”. Vi tar med följande citat:

”Pius IX sökte räddningen genom ökning av påvens andliga makt. Han utfärdade en förteckning på ”vår tids viktigaste villfarelser.” Det var den ryktbara SYLLABUS från 1864. Där möttes om varandra samvetsfrihet, protestantism, bibelsällskap, förnekandet att påvens rätt såsom gudomlig står över staternas osv. Syllabus hade uppstått i det romerska jesuitkollegiet. Dess proklamation var en ny seger för jesuiterna och för påveabsolutismen. Nu gick man till det direkta förberedandet av dennas dogmatiska fastställande. Kyrkans ofelbarhet erkändes av alla katoliker, nu skulle denna koncentreras i påvens ofelbarhet. Här vågade emellertid ej ens Pius handla utan stöd av ett kyrkomöte. När konsiliet kallades att möta samman i Vatikanen i dec. 1869 omnämndes denna fråga inte officiellt. Men överallt anade man att den skulle komma fram och en skarp strid om den fördes redan före konsiliets början. Mot ofelbarhetslärans lämplighet uttalades bl.a. av Newman Montalembert; dess historiska ohållbarhet påvisades bl. a. av Döllinger och andra betydande teologer, för vilka den historiska sanningen gick före ultramontanismens krav.
Det visade sig att en väldig majoritet fanns för ofelbarheten. Oppositionen räknade blott omkring 200 biskopar, men dit hörde i allmänhet de mest bildade: tyskar, fransmän och amerikanare, bl. a. Paris betydande ärkebiskop Darboy. Efter 35 sammanträden i den odrägligt heta juli månad tröttnade minoriteten och avreste till större delen från Rom, för att slippa rösta mot en lärosats, som ändock skulle bliva kyrkans. För jesuiterna och deras påve återstod bara att fira segern. Den 18 juli skedde slutomröstningen i Peterskyrkan vid skenet av blixtarna från ett häftigt åskväder. Vaticanum förkunnade att när den romerske påven talar ex. Cathedra, dvs. när han i utövandet av sitt ämbete avgör en lära, som rör tron eller sederna och som gäller hela kyrkan, då är han och har alltid varit ofelbar. Därför är också sådana påvens avgöranden oföränderliga. Även denna sista tillspetsning av påvemakten var byggd på en förfalskning av historien, såsom den katolska kritiken till full evidens har uppvisat. Men Vaticanum föreskrev att om historiska fakta syntes tala mot dogmat, skulle de omtolkas till dess fördel.
Sedan ofelbarheten blivit en för saligheten nödvändig troslära underkastade sig ock minoritetens män steg för steg och förkunnade Vatikankonsiliets beslut i sina stift. Endast Döllinger och en del teologer kunde icke uppge sin historiska övertygelse utan protesterade mot konsiliebesluten. De ville förbliva trogna den katolska kyrkan sådan den var före 1870 och kallades därför ”gammalkatoliker.” Av påven bannlystes de. Döllinger fick liksom Lamennais gå sin väg utanför kyrkan.”

De tragiska konsekvenserna av ofelbarhetsdogmen

Alla som omfattar den tvingas oundvikligen att se bort från en rad historiska fakta. Låt oss tänka efter! Om alla påvar alltid varit ofelbara i lärofrågor borde de i varje fall aldrig ha motsagt varandra eller haft olika teologiska uppfattningar. Men kyrkohistorien vimlar av sådana motsägelser. Dessutom visar kyrkohistorien att under lång tid var läran om påvens absoluta ofelbarhet en okänd företeelse även i den katolska kyrkan. Kyrkomötet i Konstantinopel räfsade påve Honorius I för hans tvetydiga uttalanden om Kristi natur och gärningar. Han blev alltså förklarad som ”heretiker” (villolärare) på detta kyrkomöte.
Att alla påvar inte alltid varit överens med sina föregångare (eller efterträdare) är Hadrian VI ett exempel på. Han blev påve år 1522 och han hade goda avsikter. Han ville avskaffa både avlatshandeln, den tvivelaktiga seden att ge kyrkliga ämbeten till släktingar samt praktiserandet av ”simoni” (rätten till att köpa kyrkliga ämbeten för pengar). Han fick emellertid motstånd från kardinalerna, och eftersom hans påveämbete varade bara i ett år, kom han inte särskilt långt i sina reformsträvanden. Avlaten praktiseras ju än idag. Den nuvarande påven tycks inte i likhet med sin ovan nämnde företrädare vilja avskaffa den. Han har som känt under de senaste åren vid flera tillfällen erbjudit full avlat under vissa betingelser. Det är således fullständigt omöjligt att betrakta samtliga påvar som ofelbara utan att förneka uppenbara historiska fakta.

Ofelbarhetsdogmen för också till en enkelriktad ekumenik. Häftet ”Rätt tro”, som jag citerade i början av denna artikel, säger att bara den katolska kyrkan är Kristi sanna kyrka.
-Alla andra är avfallna från den sanna tron, avskurna och vissnade grenar, sekter.
Katolska kyrkans nya, kortfattade katekes säger:
-Jesus kan inte ha mer än en hustru och denna hustru är katolska kyrkan.
Biskop Arborelius fick under en intervju frågan om den enhet han vill se är alla kristna samlade under påven. Han svarade:
-Ja. Katolsk betyder allmän, och vi tror att alla kristna kommer att enas under ett överhuvud, påven.
Katolsk ekumenik är alltså behäftad med en tung baktanke.

Försök på att lösa dilemmat med ofelbarhetsdogmen

Naturligtvis gör både katolska apologeter och protestantiska enhetsivrare sina försök att lösa enhetsproblematiken. Ett sätt är att bagatellisera den katolska kyrkans totalitarism. Man påstår att påvarna ytterst sällan talar i ex cathedra, alltså i egenskap av ofelbara lärare. Någon skrev att detta bara hade hänt två gånger i historien. Det är ett löjligt påstående. Varför skulle Gud ha inrättat ett ofelbart läroämbete som praktiskt taget aldrig varit i funktion, med bara ett par undantag? Och vad skall man då tänka om alla de dogmer och läror, som kyrkan har fabricerat under seklernas gång? Om påven bara använt sin ofelbarhet två gånger, då skulle en mängd dogmer inte vara garanterat ofelbara och kan då ifrågasättas. Men kyrkans egna texter säger uttryckligen att ingen villfarelse någonsin kommit in i den katolska kyrkan. Ofelbarheten är absolut. Beträffande påståendet att påven så sällan talar i ex Cathedra så hade Hjalmar Holmquist en annorlunda uppfattning. Han skrev:
-Då påven praktiskt taget aldrig själv anger, när han talar som ofelbar, har resultatet blivit att den kyrktrogne katoliken för säkerhets skull måste obetingat böja sig under alla påvliga uttalanden såsom ofelbara.

Man säger också att sedan Vatikan II är det snarare kyrkan i sin helhet än påven personligen som är ofelbar. Kyrkan har blivit mer demokratisk. Problemet är att texten från den dag då ofelbarhetsdogmen antogs, alltså Vatikan I år 1870, faktiskt säger det motsatta. I kapitel 3 står det bl.a. följande:
-Alltså far de vilse från sanningens rätta stig, som påstår, att man äger att vädja rörande de romerska biskoparnas utslag till ett allmänt kyrkomöte så som en högre instans över den romerske biskopen.
Den högsta makten ligger med andra ord i påvens egna händer, inte i kyrkomötesbeslut.

Dagens ekumener tycks inte tänka särskilt långt

I Sverige finns nu något som heter ”Enhetens kyrka” och ”Enhetens vänner”. De ledande inom dessa kretsar gör ingen hemlighet av att de hoppas på en enhet under påvens förmyndarskap. Enhetens kyrka understöds av representanter från Pingströrelsen, Trosrörelsen, Missionskyrkan, Evangeliska frikyrkan och den Lutherska Kyrkan m.fl. Utgör ofelbarhetsdogmen inget problem för någon av dessa?
Enligt min mening borde den faktiskt göra det. Pastor Marc Boegner var i många år president i Frankrikes protestantiska federation. Också han var en ivrig ekumen och skrev redan 1946 en bok om kristen enhet. Men han hade inte slutat att tänka. Därför var det en sak som för honom utgjorde ett oöverstigligt hinder för enhet mellan de olika kyrkosamfunden. Det var den katolska kyrkans krav på att bli betraktad som den enda sanna kyrkan. Med en viss pessimism frågade han sig om påvekyrkan någon gång skulle kunna avstå från detta totalitära krav. Själv kunde han på sin tid inte se några tecken till det. Det kan vi inte idag heller. Den nye påven har nyligen sagt att protestantiska kyrkor inte är kyrkor i egentlig mening. De saknar nämligen apostolisk succession och därmed fullheten av alla frälsningsmedlen. Han har också sagt att det är genom den apostoliska successionen som Kristus är närvarande ibland oss. Enligt påven skulle då Kristus helt enkelt vara frånvarande i de kyrkor, som inte sorterar under hans överhöghet.

Förförelsens makter arbetar på lång sikt

Påvekyrkans första mål är inte att göra alla protestanter till romerska katoliker i ordets fulla bemärkelse. Målet är snarare att övertyga de protestantiska samfunden om att all kritik av påvekyrkans lära är oberättigad. Protestantiska förkunnare bör därför inte predika något som direkt strider mot den katolska kyrkans dogmer. En del av innehållet i ”Charta Oekumenia” går i den riktningen. Katolska apologeter kommer att fortsätta med att försköna påvekyrkans ansikte och därigenom få alla protestanter att sluta protestera mot romerska dogmer. Det målet är praktiskt taget redan uppnått.
Den katolska propagandan är ytterst finurlig. Anders Piltz, dominikansk präst och teolog, skriver följande:
-Om Luther hade levat idag hade han säkert varit katolik. Den katolska kyrkan är idag en reformerad kyrka.
Om inte ett sådant yttrande varit så förrädiskt skulle vi väl säga att det närmast är komiskt. Piltz känner naturligtvis till ofelbarhetsdogmen. Då uppstår frågan: Behöver verkligen en ofelbar kyrka reformeras? Och kan en ofelbar kyrka över huvud taget reformeras? Nej, inte på väsentliga punkter. Det skulle ju innebära ett förnekande av ofelbarheten.

För alla evangeliska kristna som har en bibelförankrad tro är enhet under påven en omöjlig utopi. Men när tron blir så flummig och konturlös som den är idag inom många evangeliska samfund är det fullt möjligt att påven en dag kan bli accepterad som en viktig enhetsfaktor för en världsvid namnkristen gemenskap. Inom alla samfund kommer det dock säkert att finnas en kvarleva av trogna, som inte kommer att gå med i denna typ av religiös världsenhet. En sådan ”världskyrka” kan nämligen bara bli en förrädisk karikatyr av det som Bibeln kallar ”Guds församling” och ”Kristi kropp”. Den på sin tid mycket omtalade och delvis kontroversielle svensk-amerikanske förkunnaren Gustaf F. Johnson skrev en del just om detta. Han menade att det är de opånyttfödda medlemmarna inom frikyrkosamfunden som kommer att gå in i en religiös världsenhet tillsammans med katolska kyrkan. Guds pånyttfödda folk inom de olika samfunden ansåg han vara på väg mot en annan destination. Det är viktigt för var och en av oss att vi är säkra på att vi tillhör just det folket.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar