En förvandlande tro!

Emanuel Johansson intervjuar Aivaras Kulišauskas

Aivaras Kulišauskas bor och arbetar sedan några år i Maranataförsamlingens storfamiljsgemenskap på Bällsta Missionscenter. Han är inte rädd för att ta sig an olika arbetsuppgifter och ser var behoven finns. Att församlingens bilpool blivit bättre omhändertagen på sistone är t.ex Aivaras förtjänst. Det står också klart att gästerna på Hotell Pilgrimshem fått en plats i Aivaras hjärta, han är ofta den som ger dem ett ord på vägen eller en inbjudan till församlingens möten.

År 2007 gifte sig Aivaras med Diana Boman, numera Kulišauskienė. Med sin önskan om att tjäna Gud i församlingen är de till stor välsignelse. Jag fick uppgiften att göra en intervju med Aivaras och träffar honom sent en kväll i receptionen på Bällsta. Aivaras och Diana skall just till att sitta jour och jag ber Aivaras berätta lite om sig själv. Att ställa många och krångliga frågor visar sig vara onödigt, när Aivaras väl kommer ingång och berättar är det svårt att sluta. Aivaras berättar:
-Jag föddes i en liten stad i Litauen, Klaipeda. Vi var tre bröder i familjen och vår situation var inte särskilt lyckosam. När jag var liten, 5 år, så dog vår mor och efter det blev livet svårt. Pappa förlorade livsgnistan och tog sin tillflykt i alkoholen. Samtidigt letade han efter någon som kunde hjälpa till att ta hand om oss barn. Efter flera turer gifte han sig med en ryska, också hon med en problemfylld bakgrund. Ljuba hette hon och det blev hon som uppfostrade oss. Min äldste bror hade efter mammas död börjat på en felaktig väg, och när han inte kom till skolan blev han, enligt sovjetisk ordning, placerad på en sluten internatskola. Där började han sin "karriär". Detta var under sovjettiden, Litauen blev ett självständigt land 1990.
-Under den här perioden var det gatan som gällde för oss. Vi ville inte gå i skolan, hemmet brydde vi oss inte om. På gatan lärde jag mig röka, och så småningom dricka. Vi bodde praktiskt taget på gatan. Så förlöpte några år och jag såg hur det gick för mina bröder. Ginteros, min äldste bror, satt av och till i fängelse och Nerius gjorde så småningom samma misstag som han. Jag förstod att tillvaron som tjuv inte var någon utväg här i livet och sökte mig ett arbete istället. Men man var ung och ville liksom framstå som något. Många av de äldre på arbetsplatsen drack mycket och det blev också en vana bland oss unga.
-Ytterligare en person som stod oss nära är mormor. Hon är strängt troende katolik och bad för oss hela tiden. Hon tog ofta med oss till kyrkan, men där ville vi inte vara. Sedan fick jag höra att min äldste bror Ginteros hade kommit till tro. Han kom hem och berättade om sin nyvunna tro. Pappa, som fortfarande var i livet då, blev glad, men styvmor trodde inte på honom. Han försökte också övertala mig men jag visade bort honom och sa att han redan levt ut sitt liv, nu var det min tur. Jag besökte också något möte vid den här tiden. När jag såg hur man sträckte upp händerna, bad och ropade halleluja, vände jag direkt. Vad vill dessa människor Gud tänkte jag, nej det där är inte för mig.
-Han vittnade om sin tro och gick till en församling men det var något som inte räckte till. Kanske var det alla gamla vänner som fick inflytande eller att han inte fick det stöd han behövde. Han föll tillbaka till sitt gamla liv.
-Inkallelsen till armén kom, jag upplevde hur livet förändrades. Man blev vuxen och förstod att man måste reda sig själv. Där i armén blev jag provocerad av en person och blev fylld av agg. Men när jag var i färd med att göra honom illa, kom det ett brev till mig. Det var från mellan-brodern Nerius. Han hade kommit till tro på Jesus och skrev och bad om förlåtelse för olika saker och att Jesus älskade mig. Jag hade berättat om min situation i armén, men han skrev att jag måste förlåta. Orden om att Gud älskade mig och att jag måste förlåta blev kvar i mig och jag lydde rådet att förlåta. Det blev en märkbar förändring.
Under tidan jag var i armén dog pappa. Styvmor, Ljuba, blev ensam och alkoholen fick mer och mer inflytande. Så länge pappa och hon var tillsammans hade de kunnat kontrollera situationen någorlunda, men nu blev hemmet en plats där alkoholen samlade folk. Jag kom hem från armén och tänkte att jag skulle hjälpa till men hade inte styrkan. Också jag började dricka allt mer, tänkte att det inte spelade någon roll längre. Men så kom Nerius ut ur fängelset.

-Vid den här tiden fanns en person i Klaipeda som var välkänd för sin iver att evangelisera. Anatoli, som han hette, av många betraktad som sinnessjuk, gick omkring överallt, sjöng och vittnade. Han sa: Omvänd er från er onda väg. Många blev arga på honom och sa: Försvinn härifrån Anatoli! Sluta tala om Gud, stör oss inte! Flera gånger blev han misshandlad men fortsatte frimodigt att vittna om Gud. Nerius, som nyss kommit ur fängelset, började gå med honom på stan och jag trodde inte det jag såg. Hur kunde han gå med Anatoli till marknaden och lova Gud? Nerius, så stolt som han varit, hur kunde han utsätta sig för en sådan smälek! Jag betraktade mig som icke troende och gick min egen väg, men så småningom började jag också gå på möten.
- Jag hade ingen speciell tanke med det utan kom bara för att lyssna, men hur det är så stannar ordet kvar i en, och djupt i mitt hjärta så trodde jag, men hade inte kraft nog att bekänna. Bröderna i den församling jag besökte talade också med mig om att jag måste välja sida, men jag flydde ansvaret. De talade med mig om dopet men omständigheter gjorde att det inte blev av. Jag träffade många troende som visade barmhärtighet. Inte så att det kom från dem själva men att Gud verkade med sin barmhärtighet igenom dem. Jag träffade också Roger som var på besök från Sverige där och Mindaugas.
-Jag hade planer om arbete i Skandinavien och det öppnades också en möjlighet att åka till Norge och arbeta. Efter några veckor där åkte vi hemåt. Då kom jag att tänka på att min bror befann sig någonstans i Sverige, jag hade till och med hans telefonnummer och ringde för att höra om jag och min arbetskamrat kunde övernatta.
Så kom vi hit till församlingen. Här var ett stort hus, en fd skolbyggnad med hotell i. Jag förstod inte vad det var för plats. Följande dag åkte vi till stan, min kamrat köpte sig en biljett till färjan hem, och frågade varför jag verkade osäker. Jag visste inte, men någonting gjorde att jag tvekade och jag frågade om det gick för sig att stanna några dagar. Jag hade en längtan att bryta min vanliga livsrutin. Hemma väntade kamrater där röka och dricka var självklarheter, där det handlade om att leva för sin egen skull och jaga efter sina egna begär.
-Jag fick en längtan att göra någonting bättre med mitt liv och när jag hörde att här var en församling, att här kunde jag låta mig döpas, så blev den längtan starkare. Gud vill alltid hjälpa och förvandla, han känner oss utan och innan, men jag förstod att jag måste själv ta stegen mot honom. Jag vände mig till Gud i bön och sa att om detta är din vilja så måste jag pröva den. Om du har en särskild plan för mitt liv så måste jag ta steget nu.
-Nu är jag helt övertygad om att Gud hör när vi ber, att Gud lever. Så lät jag mig döpas, blev kvar i församlingen och upplevde hur Gud verkade i mitt liv. Jag är så tacksam till Gud för allt han gett. Även om tron är liten, så ser man steg för steg hur Gud hjälper och förvandlar ens liv. I det kristna livet finns fullhet och ständig förnyelse. Jag hade fortfarande problem med rökbegäret, och bad till Gud: Jag kan gömma mig, vara diskret inför människor men är inte fri, hjälp mig!
-Jag kastade mitt paket med cigaretter i pelletspannan. Om jag inte blev av med dem skulle jag inte få frid. Dagen efter detta hade jag flyttstädning i paviljongen och där hade någon lämnat rummet fullt med nya cigaretter. Det blev en prövning men Gud hjälpte mig igenom. Gud hjälpte mig också med suget efter alkohol. Tidigare var alkoholen en tillflykt i svåra stunder, men nu finns inte längtan kvar. Jag hade också förlorat tron på ett lyckligt äktenskap, men i församlingen välsignade Gud mig med en fru, Diana. Det var en stor välsignelse att i församlingen ingå detta förbund.
-Nu vandrar vi tillsammans och lovar Herren och försöker göra nytta med det vi kan. Jag upplever verkligen en mening med livet. Nu när jag ser människor totalt nergångna i allt slags fördärv tänker jag: O Gud, det hade inte fattats mycket så hade jag varit i samma situation, och man fylls av medlidande. Synden förgör alltid men Gud är en älskande Gud och är beredd att förlåta. Han säger: Jag har makt att förlåta er men jag vill att ni kommer till mig. Jag kan glömma alla era missgärningar.Sluta tjäna andra gudar, kom till mig er skapare!
Gud är så stor, han har makten att förlåta synder. Han är också vår Far som tillrättavisar, och han vill att vi ska förlåta varandra. Jag säger att jag har förlåtit alla i mitt liv. Men så ber jag att Gud ska rannsaka mitt hjärta. Har jag verkligen förlåtit? Varför börjar jag till och från tänka på den ena eller andra personen på fel sätt? Gud vill förlåta oss, men han vill att vi ska kunna förlåta varandra.
-Gud är god och jag önskar att många skall komma till honom. Men jag är också fylld av fruktan. Jag har fått se hur många skepp förlist, hur människors liv återigen slås i spillror. Även troende människor som av olika anledningar tappat bort vägen. Därför har jag förstått att det är oerhört viktigt att inte tappa bort den första kärleken som kommer av en ärlig omvändelse. Att det Jesus gjort för oss blir som en stämpel på vårt hjärta som blir kvar hela livet. För mig är detta väldigt viktigt. Vi gläds, församlingen gläds, åt en bra början, men ännu större glädje blir det att nå målet.
-En bra början är ingen säkerhet för ett bra slut. Därför har jag något att be till Gud om för varje dag. Därför har jag också för varje dag alltid anledning att tacka Gud. När man läser Gud Ord ser man sig själv och förstår att varje dag måste man dö bort ifrån något, att inte leva sitt liv för den här världen men att leva för Gud. Jag är väldigt tacksam för församlingen för syskon och framför allt tacksam till Gud.
-I församlingen har vi alla olika uppgifter, vi har fått olika gåvor och det kan tyckas att vi får olika resultat, men det är viktigt att vi allesammans kämpar för det Gud har tilldelat oss. Även om vi bara fått ett pund att förvalta så får vi inte gräva ner det. Det ena pundet är värt lika mycket svett och tårar som den kamp de flera punden kräver.
-Gud ser till de svaga och små. Ofta har de en speciell tro, jag blir glad när jag ser sånt här i evangeliet. Där låg en invalid sedan 40 år. Men Jesus såg honom och den tro han hade och reste honom upp. Vi får våra särskilda uppgifter och vi har våra begränsningar men Gud har inga begränsningar. Vi behöver varandra! Gud känner oss och vet om våra svagheter, han har också den hjälp vi behöver.
Aivaras har mycket att berätta om bibelord som blivit levande för honom, händelser han varit med om och tankar som kommit till honom. Men timmen är sen och vi avslutar vårt samtal. Aivaras går en tur runt huset för att kolla att allt är lugnt på hotellområdet och i församlingens lokaler på Bällsta missionscenter. Jag sätter mig i en bil som Aivaras tvättat lite tidigare för att åka hem mot Skälby.
På väg hem i natten på de tomma gatorna tänker jag på vittnesbördet jag nyss tagit del av. Jag är tagen och tackar Gud för de under han gjort i Aivaras liv. Jag förstår att det inte alltid är de som ofta uppträder med vältalighet i talarstolarna som egentligen har något att säga. Här är en broder som i vardagen lärt sig se Guds handlande.
Ofta rusar vi fram i livet och ser inte vad Gud gör. Kanske borde vi stanna upp, sätta oss ner och lyssna och upptäcka att runt omkring oss finns underbara vittnesbörd om Guds handlande i vår tid. Jag instämmer med Aivaras; vi behöver varandra och vi behöver Guds hjälp i våra liv.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar