Gerard Wallgren - visionären

Reportage av Stina Fridolfsson

-Vad Herren säger, det skall jag tala.

Gerard Wallgren, som fyllt 95 år, har alltsedan han blev frälst på 1920-talet levat i väckelse. Han har inte låtit något hindra från att söka sig till församlingsgemenskap där andens liv fungerar och gåvorna är i bruk. Själv deltar han ivrigt med lovsång, profetia och förbönstjänst i varje väckelsemöte. När han sistlidna påsk deltog i Maranataförsamlingens konferens i Stockholm, fick Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med den vitale visionären, som hade mycket att berätta från ett långt liv i tjänst för Gud.

Gerard Wallgren föddes 1914. Fadern hade ett skogstorp utanför Skara. Där växte tio syskon upp. Fem pojkar och fem flickor. Gerard var den sjunde i ordningen. De hade häst, fyra-fem kor samt några grisar och höns. Det var fattigt på den tiden, men familjen hade det bra på grund av att de till stor del hade självhushåll, de behövde aldrig svälta. Man slaktade på hösten och gjorde bland annat västgötakorv, minns Gerard. Dessutom odlade man brödsäd och potatis. Det fattades ingenting, menar Gerard. De bodde fem kilometer från skolan, och barnen fick gå dit. Halva vägen var det skog. Men barnen följdes åt, syskonen gick tillsammans med grannarnas barn. Det var varannandags-skola och sexårig skolgång.

På den tiden var människorna kyrkliga, särskilt Gerards mamma var högkyrklig.
I kyrkan hade alla sin bestämda plats. Ville man bli hedrad, måste man visa sig i kyrkan. Gerard och hans syskon var barndöpta och konfirmerade. Men systern som kom efter Gerard, blev inte konfirmerad. Då hade väckelsen kommit till bygden, och föräldrarna hade blivit frälsta.
Ida Andersson, den välkända evangelisten som byggde bönhus, byggde det första kapellet i Vintjärn. Där hade man evangelister som ordnade stugmöten runt om i bygden. Det var alltid fullt i dessa stugmöten, och det osade och var varmt från fotogenlamporna. Gerard döptes i baptistkyrkan i Vånga.

Det var en stor församling där. Pingstväckelsen bröt fram, och från baptistförsamlingarna
blev det utvandring till pingstförsamlingarna, för många upplevde andens dop, och bland baptisterna var man misstänksamma mot detta. Att pingstvännerna kom och talade i tungor, tyckte man var hemskt. Det var inget för vår tid. Föreståndaren i Vånga hatade tungotalet, berättar Gerard. Att tala i tungor, det var något som bara var för apostlarna i den första församlingen, menade han. För de undfick anden när de kom till tro! Gerard smilar litet. -Det var förstås delvis sant, säger han blitt. Själv blev han frälst och döpt vid 21 års ålder. Han berättar:
-Jag hade en väldig kris innan jag blev frälst. På den tiden fick man syndanöd. Jag kom i syndanöd, och var tvungen att göra upp med det gamla livet. Mamma och pappa blev frälsta. Mamma först, fastän hon var den som varit mest kyrklig. Ida Andersson, som tillhörde Örebrobaptisterna, och övriga evangelister tillsammans med henne ordnade
möten. De var öppna för pingstbudskapet, sjöng och spelade, många gick på mötena.
Det var nästan som ett nöje att gå på möten, berättar Gerard. Han fortsätter:
-Innan Ida kom och ordnade möten, minns jag att pappa och mamma diskuterade religion.
Pappa hade upplevt något då han var barn. Under konventikelplakatets tid var det konventiklar i Härlanda. Det fanns en frimodig predikant som ordnade möten. En massa ungar var med, och även min pappa. Då kom länsman tillsammans med prästen och förbjöd predikanten att ha möten. Då blev min pappa väckt, han var öppen för Guds Ande. -Är det några som kan svinga svärdet, så är det de frireligiösa, sa pappa. Men mamma sa: -Det förstår du väl att de som är lärda och skolade måste ju veta det rätta!

Gerard hade en äldre bror som hette Erland. Han blev svårt sjuk. När han låg på sjukhuset var det en man som låg i sängen intill som vittnade för honom, och han lämnade sig åt Gud. ”Om jag blir frisk, ska jag genast döpa mig”, sa han till mamman. Men han blev aldrig frisk. Han dog vid 18 års ålder.
-Mamma sörjde oerhört, berättar Gerard. Jag var då sex år gammal. Den upplevelsen
var nog första väckelsesignalen för min mamma, och sedan började de här mötena som Ida Andersson ordnade, och väckelsen bröt ut. Hon blev frälst, och strax därefter blev pappa frälst. Och sedan blev sex av mina syskon frälsta den vintern! Jag blev inte frälst då, men vintern därpå.

När man blev frälst så lät man döpa sig – det var självklart, det var ju en baptistisk väckelse. Det här var i slutet av tjugo-talet. Det var svåra tider, och särskilt människor som bodde i städerna hade det svårt. Men Gerards familj, som hade försörjning från gården behövde inte lida nöd. Och mamma sydde alla barnens kläder, berättar Gerard. Hon behövde aldrig köpa en pryl. Gerard funderar litet när han berättar.
-Hur hann hon det egentligen? Pappa var ute och körde med häst hela vintrarna i skogsavverkningen, så mamma var ensam med skötseln av hela hemmet. Utfordra
djuren, mjölka, elda. Vi fick ju hjälpa till mycket också, vi barn.

Pingstväckelsen hade kommit 1907. Det fanns väldiga motsättningar mellan de olika kristna grupperingarna. Pingstpredikanterna var väldigt radikala.
-Det var inte lätt att vara statskyrkopräst då inte, konstaterar Gerard med ett litet spjuveraktigt skratt. De blev nog riktigt rädda. Pingstevangelisterna gick till rätta med alla. Mötena kunde bli rena kalabaliken, när sanningen predikades. Folk blev så arga, protesterade högljutt, gapade och skrek, gick ut och smällde igen dörren och deklarerade att de aldrig mer skulle komma på något möte. Men sedan kom de i alla fall och blev frälsta!

Gerard jobbade på ett lantbruk i Vånga, där han också lät döpa sig. Många i församlingen hade blivit andedöpta, andens gåvor var i bruk. Gerard hade en väldig längtan att bli andedöpt,
han gick på varenda möte och hoppades att bli andedöpt. När mötena led mot sitt slut, var han nästan desperat: -jag blev inte andedöpt ikväll heller...
Så gick tiden förbi sommaren, och i augusti hände något i ett bönemöte. Det var skördetid
och evangelisterna hade semester. Gerard berättar:
-Vi var några få på bönemötet. Där var föreståndaren och en äldste och så en flicka på tolv år, som hade en mäktig profetisk ande. Jag kommer inte ihåg om det var någon fler utöver dem och så jag. Jag kom som vanligt med en väldig förhoppning att bli andedöpt, men när vi var så få, sjönk jag ner i skoskaften direkt. På ett sånt här bönemöte kan jag inte bli andedöpt!
Föreståndaren läste bibeln och bad en bön. Han hade bönens gåva på ett särskilt sätt, och himlen öppnades. Så skulle han be en bön, men han hackade, och det gick inte. Till slut sa han: men vad menar du Jesus? Då kom flickan med ett profetiskt budskap: jag döper dig i den helige Ande – och då kom kraften över Gerard! Han skakade i hela kroppen, och stammade fram en mening som han sedan upprepade. Just det uttrycket satt sedan inristat i Gerard, och han återkom ofta till just den meningen, fastän han inte visste vad det betydde. Flera år senare kom han till en konferens, där en missionär kände till språket han använde i detta tungotal, och talade om vad det betydde: Gerard minns det än idag:
-Vad Herren säger, det skall jag tala. Det var gåvan jag fick!

Några dagar efter att Gerard upplevt andens dop åkte han hem och berättade att han blivit andedöpt. Då kom anden över honom oerhört, han fick också profetera. Men i församlingen där fick han röna mycket motstånd. De tyckte inte om att man talade i tungor. Gerard kunde inte hålla mot, han kunde inte låta bli att tala i tungor, fastän föreståndaren i den församlingen förbjöd honom göra det.
-När vi samlades, läste han bibeln och talade om att man kunde bli besatt av olika andar,
erinrar sig Gerard. Han menade att det var farligt att tala i tungor. Det var bäst att låta bli. Sådan var undervisningen!
Men vi var ju en hel grupp ungdomar som upplevt andens dop, och vi hade övertaget, berättar Gerard, och ögonen lyser av glädje vid minnet.

Gerard fortsätter berätta minnen från kamp och segrar. Hur man i härliga bönemöten kunde lyftas fysiskt upp i luften av Guds kraft! Det var ett fruktansvärt motstånd från den religiösa världen, men mitt i striden upplevde väckelsefolket väldiga uppenbarelser.
-Ju mera motstånd, dess mera kraft fick vi! Gud var alltid med.

Gerard flyttade till Skara, där han gick med i pingstförsamlingen. Sedan flyttade han till Motala, där han så småningom blev svetsare på Motala verkstad. Han gick med i pingstförsamlingen
där också, och de hade en fin, bibeltrogen föreståndare som var mån om att undervisa ungdomarna i Guds ord. Gerard berättar om hur man hade haft en ungdomskonferens i Västergötland, och började prata om att det borde vara speciella ungdomsmöten också i deras församling. Men föreståndaren gick bestämt emot detta.
-Det går inte göra så. Vi kan inte börja stycka församlingen.
”Unga sjunga med de gamla”, sa han, och så blev det. Och det var mycket härliga
möten den tiden, minns Gerard.

När han just gift sig, kom inkallelseordern. Andra världskriget hade brutit ut, och Gerard fick rycka in flera gånger till beväringstjänst. Det var många gånger mycket kritiskt. Det märktes att kriget kröp närmare. Sista gången Gerard ryckte in, fick han vara i Stockholms skärgård, för att försvara de yttre gränserna där. Det var mycket allvarligt läge. Det var krig i Finland och Ryssland. Man trodde att tyskarna skulle ta Finland. Sverige skulle ju då dras med vid Östersjön.
-Vi låg där med kläderna på om nätterna. Det var hemskt spännande. Men rätt vad det var så tog kriget slut – vi fick åka hem!

Så småningom flyttade Gerard med sin familj till Falun, där han hittat ett svetsjobb som passade honom bra. Det kom en förnyelseväckelse, men den tackade pingströrelsen nej till, konstaterar Gerard sorgset. Gerard fick mycket motstånd i församlingen, eftersom han bar fram så mycket allvarliga varningar i profetiska budskap. Somliga menade att en som kommer med pessimistiska budskap inte kan vara en sann profet!

Så bröt Maranataväckelsen fram. Från pingströrelsen varnade man och förmanade medlemmarna att inte besöka mötena. Det blev helt enkelt förbjudet. Pingstförsamlingens
föreståndare sade strängt till medlemmarna att de inte fick bevista dessa möten, man skulle inte uppmuntra Maranata. Många vågade sedan inte gå dit. Men det var härliga möten, väldiga möten, och en hel del gick dit i alla fall.
-De ville inte låta sig föras i ledband, säger Gerard. Det blev allt mera spänt läge, och till slut sa föreståndaren att de som gick på dessa möten inte längre åtnjöt församlingens förtroende. Det medförde att en hel del av församlingens medlemmar begärde utträde. Det var ju inte möjligt vara med i församlingen där de inte åtnjöt förtroende. Föreståndaren ville helst inte bevilja utträde av detta skäl, men det gick inte hindra syskonen som upplevt andens kraft i Maranatamötena. Och Maranataväckelsen fortsatte bryta fram. Man samlades i Toftbyn.
-Det var väldiga möten där, minns Gerard.

Många år har gått, och nu är det ju inte längre några massor som kommer på mötena. Gerard svarar eftertänksamt på frågan om den utveckling vi nu är inne i:
-Det har varit en luttringens tid. Guds verk måste alltid gå igenom en prövotid, och då faller det lätta bort. Det blir en äkta kärna kvar. Det kan vara prövosamt, men så kommer Gud igen.
Gerard är förvissad om att vi står inför en förnyelsens och väckelsens tid. Han har en vision om just denna tid. När han beskriver det som ska ske, märker man att han har en klar föraning:
-Det blir sista väckelsen innan Jesus kommer. Då ska brudeförsamlingen tas ut och helgas. Det blir ett folk som inte är som andra folk. Ett särskilt folk. Ett helat folk. Gud kommer att sätta sitt märke på deras panna. Det märket är glädje. De ska utstråla Jesu härlighet. De ska fröjda sig som aldrig förr, för de väntar Jesus. De vet att han kommer vilket ögonblick som helst, och de lever i detta och fröjdas. Världen är i väldig vånda, nattens skuggor lägrar sig över den. Det är kaos i den politiska världen och världsmänniskorna sörjer. Glädjen har flytt ifrån världen.
Men mitt i detta, jublar församlingen och fröjdas i sitt saliga hopp.
-Hela utvecklingen med laglöshet och ondska bäddar
för antikrist. Allt blir tillrättalagt för att Antikrist ska komma och sätta sig på tronen. Han har hela världen i sin makt. Men bruden väntar Kristus. Gud kommer att skaka om världen. Han ska uppenbara sin makt; under och tecken som aldrig förr i historien ska ske. Det ska Gud göra i församlingen. Det blir en undrens tid, en märklig tid. Det kommer att skaka världen.
-De politiska makterna ser dessa tecken, de blir chockade, de vet inte hur de ska förklara detta. Det finns ju så mycket ateism som vill bortförklara Guds existens. Och så blottar Gud sin arm och visar sin makt. Världen rasar, men Gud låter dem hållas. Det hör till utvecklingen. De bäddar för sitt fall.

Församlingen röner värsta motståndet från den religiösa världen. De stora kyrkorna, katolska kyrkan och de andra stora etablerade kyrkorna, de som söker makt. Det är dessa som utgör värsta motståndet mot församlingen. Men våra vapen är starkare än de som är i världen. Även den religiösa världen! Kyrkorna låser sig nu fast i ekumeniken. Det är världens ande där också. Det finns bara två vägar. Vi fröjdas över att Jesus kommer, vi ska samlas till högtid i himlen.
Guds ande, Guds kärlek blir en väldig makt.

Gerard fick i avslutningen av intervjun tala fritt om sin härliga vision. Det var en helig stund. Han talade med övertygelse, en besmittande glädje och saligt hopp. Gerard är 95 år, men han har en känsla av att han fortfarande har något att uträtta i tiden. Månne han får vara med bland de som ännu inte avsomnat när Jesus hämtar bruden till mötet i skyn?
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar