Den urkristna församlingens ideal

Bibelstudium med Michael Dakwar

Jag vill dela med er några tankar angående den kristna församlingens mötesordning och ledarskap. Jag tror att Guds ord ger oss instruktioner, och apostlarna själva gav oss en hel del instruktioner om hur vi ska uppträda i församlingen. Men de för också vidare till oss en del traditioner. Det är viktigt för oss att hålla fast vid apostlarnas traditioner, även om andra församlingar menar att apostlarnas traditioner inte är så viktigt att hålla fast vid. Men jag tror att liksom det är viktigt att hålla fast vid vad apostlarna undervisar, så är det också bra och passande för oss att hålla fast vid deras traditioner. Vi kan läsa ett exempel i 2 Tess 2:15
-Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev.

I den engelska bibeln, King James, står det ”håll fast vid traditionerna”. Jag ska ge ett annat exempel, för att det ska bli mera klart i 1 Kor 4:16-17
-Därför ber jag er: bli mina efterföljare. Timoteus, mitt älskade och trofasta barn i Herren, sänder jag nu till er. Han skall påminna er om vad jag undervisar i Kristus Jesus, det jag överallt lär ut i alla församlingar.

Ytterligare exempel du kan studera är:
1 Kor 11:1-2, v 16, 1 Kor 14:33b, Fil 3:17, Fil 4:9.
Där ser vi att de flesta församlingarna i NT har hållit fast vid apostlarnas undervisning, och i de bibelhänvisningar jag här angett, ser jag ingen orsak till att vi inte skulle hålla fast vid dessa traditioner. Jag säger inte att det är fel göra något annorlunda än apostlarnas sedvänjor, men jag ser inte heller någon orsak för oss att underlåta att följa dem.
Exempelvis var det tradition i den urkristna församlingen att de kom samman första veckodagen. Vi har ingen befallning i vare sig Gamla eller Nya Testamentet att komma samman första veckodagen. Men församlingen har genom alla tider hållit fast vid traditionen att komma samman första veckodagen och hålla den som Herrens dag. Det var en modell, en tradition. Det var inte en befallning, men de fortsatte med det. En del församlingar runt om i världen, exempelvis i Israel, har ledigt på lördagar. Söndag är en vanlig arbetsdag, och därför är det mest praktiskt att samlas på lördagar. I en del muslimska länder har man fredag som helgdag, och därför är det lämpligast att samlas på fredagar, eftersom människor är lediga då. Frågan är inte om vi måste göra på ett visst sätt för att man gjorde så i den urkristna församlingen, frågan borde hellre vara varför vi behöver göra på ett annat sätt. Om något fungerar bra, och det inte är något fel på det, varför skulle vi då göra annorlunda?
Så långt när det gäller vad apostlarna lär om traditioner. Det finns mer att säga om det, men jag försöker begränsa mig.

Andra punkten jag ser mycket biblisk att tillämpa, är det allmänna prästadömet av troende. Jag tror att församlingen främst ska ledas av en grupp äldstebröder. När man läser NT, så finns ingen hänvisning till att en person leder församlingen. När äldste omtalas, så är det i plural. Jag nämner här några skriftställen du kan studera:
Apostlagärningarna 14:23, och Apg 15:4-6, v. 22-23, Apg 20:17, Fil 1:1, 1 Tess 5:12-13, 1 Tim 4:14, Tit 1:5, Hebr 13:7, v 17, v 24, Jak 5:14, 1 Petr 5:1-2.
Genom att läsa alla dessa hänvisningar, kommer du till en enda slutsats: att NT:s mönsterbild av församlingen är ett flertal äldstebröder. Det finns inget exempel på att en man ska leda församlingen. Det finns inte heller något exempel på någon kommitté som leder församlingen. Helt klart finns inget belägg för att församlingen skulle ledas av en man som skulle vara pastor, präst, påve eller något sådant. Det är alltid ett flertal äldstebröder.
Ibland har jag undrat över att så många vill bli pastorer. För många av dem finns det ingen orsak, de har inte fått någon kallelse till det. Jag har mött en del människor som är pastorer för en församling, men deras bibelkunskap är minimal. Jag tror att det enda motiv de har för att inneha sitt ämbete, är positionen, makten och pengarna de får. Men bibeln klargör att den som tjänar på fältet, den som predikar evangelium ska leva av evangelium. Men det innebär inte att de ska ha det som ett yrke. Vi ser hur Paulus avstod från sin rätt att få ekonomiskt stöd och försörjning från församlingarna.
-Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet. Men jag för min del har inte utnyttjat en sådan förmån. Jag skriver inte detta för att jag skall få någon. Hellre vill jag dö än att någon tar min berömmelse ifrån mig. Ty om jag predikar evangelium har jag inget att berömma mig av, eftersom jag är tvingad till det. Ve mig om jag inte predikar evangelium! Om jag gjorde det frivilligt, hade jag ju lön. Men om jag gör det därför att jag är tvungen, så är jag betrodd med uppgiften som förvaltare. Vad har jag då för lön? Jo, att som förkunnare av evangelium få lägga fram det utan kostnad och inte utnyttja den rätt evangeliet ger mig. (1 Kor 9 :14-18)

Vi kan dessutom notera 1 Tess 2:9, 2 Tess 3:6-9.
När Paulus talade till de äldste i Efesus i Apg 20, sa han att han arbetade för att försörja sig med eget arbete.
-Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste. (Apg 20:17)

-Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon. Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt skall ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga." (Apg 20:33-35)


Här ser vi hur Paulus ställer fram sig själv som ett exempel för andra pastorer och äldste. Han sa att min avsikt var att ge, inte ta från er. Att föda er, inte att bli försörjd av er. Vilken stor skillnad mellan honom och det vi ser ute på fälten idag. Många sk tjänare och pastorer vill bara bli försörjda av andra, och vill hellre få pengar av andra än att ge vad de bör ge. Vi kan läsa i 1 Tim 5:17-18, där anger Paulus att en pastor kan ta emot en viss sorts hedersbetygelse som tacksamhet för hans förkunnelse och tjänst, men det står inte att det skulle vara en ordinär lön. Om vi balanserar 1 Tim 5 mot Apg 20, låter det oss förstå att de som vill vara i tjänst för Gud aldrig ska se sitt ämbete som ett jobb, och förvänta sig att få sin försörjning på denna tjänst. Hellre uppmuntras de till att försörja sig med sina händers arbete och de ska försöka att hellre giva än taga.
Det finns väldigt få skriftställen som rättfärdiggör bruket att ge ordinarie lön åt en pastor. Andlig tjänst bör vara att tjäna Gud och få sin försörjning från Gud. Om någon tjänare får lön från en församling, kan han vara tacksam för det, men det är inget han ska förvänta sig.
Så långt när det gäller positionen pastorer har i församlingar.

Skriften anvisar att det ska vara ett flertal äldstebröder i församlingarna. Men det innebär inte att dessa äldstebröder ska göra allt arbete själva. Speciellt när det gäller att undervisa och predika Guds ord. För Guds Ord säger att alla troende är Herrens präster. Vi alla, som troende, har andliga ämbeten. Därför säger Bibeln att Gud genom sin helige Ande har gett var och en av oss en andlig gåva.
Vi kan exempelvis läsa i Efesierbrevet:
-Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut. Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor. Detta ord "han steg upp" vad betyder det, om inte att han också stigit ner till jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt. Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.

-Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del. (Ef 4:7-16)


Dessa verser indikerar att det är de heliga som verkligen är ämbetenas bärare, och den helige Ande ger gåvor efter som det passar var och en, åt varje medlem i församlingen i avsikt att uppbygga de troende. Så var och en av oss har en gåva genom vilken vi kan tjäna Gud. Och det är ingen skillnad mellan en vanlig troende och en äldste. Traditionella kyrkor gör skillnad mellan det de kallar ”prästerskap” och ”lekmannaskap”. De här termerna existerar inte alls i bibeln. Det finns inget prästerskap och lekmannaskap. Och det är ingen åtskillnad mellan dem som har ett speciellt ansvar och de som inte har det i församlingen. Tvärt om sägs det att alla troende har en prästerlig tjänst. Det kan vi läsa om i första Petrus' brev. (1 Petr 2:5, 9)
De äldste har som uppgift att föda hjorden och att undervisa dem, men med det menas inte att de måste göra allt själva. En sann äldste ska ha ansvar att resa upp andra som kommer efter dem att undervisa och predika, osv.
Därför blir jag så glad när jag ser att de yngre i församlingen tar del i undervisning och predikar ordet. Och ibland också barnen. Det är mycket bra. Det är så det ska vara i församlingen. Var och en borde dela med sig av vad den helige Ande ger dem. Allt är för församlingens gemensamma bästa; hela församlingen blir uppbyggd. Alla troende ska vara involverade i tjänsten för Gud i församlingen. I Hebr 10:25 står att vi ska uppmuntra varandra, särskilt som vi ser att Herrens dag nalkas. Denna maning är inte bara för de äldste i församlingen, det gäller oss alla, att vi ska uppmuntra varandra. Detta kan vi göra på mötena, men också vid andra tillfällen. Vi kan dela ett ord från talarstolen, men vi kan också göra det personligt, privat med människor vi träffar i vardagen.
Sammanfattningsvis, att styrka och uppmuntra Kristi kropp är en uppgift för alla troende. Inte bara för ledarskapet. Och att vara beroende av en man eller en grupp äldste att göra allt detta, det är först och främst fel, och för det andra hjälper det oss inte att utveckla vårt andliga liv. Alla de heliga i Guds församling ska fungera som präster.
Det Nya Testamentet ger oss en idé om hur mötena borde vara. Ibland kan man komma till en församling där man får sitta ner, iaktta och sedan gå hem. Vi blir bara passiva iakttagare. Det är som att titta på en show, en föreställning, och när den är slut, så går man hem. Vi tar inte alls del i mötena, utom kanske för att sjunga en sång eller två. Men vi ska se vad Nya Testamentet säger om hur ett möte i församlingen ska ledas. Du kan läsa 1 Kor 11 själv, men här ska jag citera 1 Kor 14:26:
-Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.

Från det här ser vi att i församlingens möten ska var och en ha något att dela. Var och en kan bidra med något. Jag är så glad varje väckelsemöte när det här praktiseras. Var och en som har något att dela, går upp och gör det, än om det handlar om bara en minut. Därför att ibland kan den helige Ande uppenbara något för någon som kan vara till välsignelse för alla. Jag vill uppmuntra dig om du känner att den helige Ande lagt något på ditt hjärta, så gå upp och dela med dig! Även om mötesledaren inte före mötet bad dig att vittna. Lyft bara handen, eller kom fram och säg att du har något att förmedla. Så kan vi uppmuntra varandra och ger den helige Ande tillfälle att verka genom oss, genom att uppmuntra, undervisa och förmana varandra. Du ser i 1 Kor 14 att vi ska dela med oss, var och en av oss har tillfälle att göra något. Men i vers 40 står det också:
-Men låt allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.

Vi ska inte låta något störa, det ska vara värdigt och man ska hålla ordning. Det är det enda vi behöver ta hänsyn till. Vi läser i Hebréerbrevet:
-Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. (Hebr 10:24-25)

Vi får alltså uppmuntran och förmaning från Guds Ord att vi ska hjälpa, förmana och styrka varandra. Här ser vi alltså igen att det här aldrig är fråga om ansvar och plikt för en enda människa; en människa med titeln ”pastor”. Nej, det är en plikt för alla troende att ta del i församlingens möten. Församlingen är en plats där alla tar del och bidrar med något.

En av de viktigaste sammankomsterna i församlingen, som vi ofta läser om i Apostlagärningarna, är brödsbrytelsen. Det är då de troende samlas omkring Jesu Kristi namn. Enligt den urkristna församlingens tillämpning bröt de brödet varje vecka och ibland varje dag. Det finns ingen befallning för oss att handla så; att vi alltså skulle varje dag, varje vecka eller en gång i månaden ha brödsbrytelse. Men sedvänjan hos den första församlingen var att närhelst de kom tillsammans, så bröt de brödet. Det står i 1 Kor 11 att genom det påmindes de om Herrens död, och de kom ihåg hans kärlek och styrktes i hoppet om hans tillkommelse. Så underbart om vi kunde göra så alltid! Inte bara en gång i veckan, men till och med varje dag!
En intressant sak vi kan lägga märke till är när vi läser i Judas brev att brödsbrytelse alltid praktiserades när man åt tillsammans. Judas talar om kärleksmåltiden. Där hade de troende gemenskap och åt tillsammans. Sedan bröt de brödet och drack kalken tillsammans. Detta gjorde att Jesus Kristus var i centrum av deras gemenskap.
Slutligen vill jag helt kort påminna om detta:
-Hälsa också församlingen som kommer samman i deras hus. Hälsa min älskade broder Epenetus, som är Asiens förstlingsfrukt åt Kristus.(Rom 16:6)

Och några fler bibelställen: 1 Kor 16:19, Kol 4:15, Filemon v 2
Enligt vad vi läser här, ser vi att den urkristna församlingen kom inte samman i stora kyrkobyggnader. De kom alltid samman i hemmen hos en del medlemmar. I Apostlagärningarna läser vi om hur de träffades på flodstranden, på ett annat ställe läser vi om hur de samlades på havsstranden. Det var alltså inte så viktigt med platsen eller byggnaden. Att de troende kom samman, det var det som var viktigt. Vare sig det var i hemmen eller havs- eller flodstranden. Senare, när förföljelserna bröt ut kom de samman på kyrkogårdar, det som kallades katakomberna. Platsen var inte viktig. Att lägga betoningen på byggnaden är helt fel och obibliskt. Många församlingar lider idag därför att de vill bygga fler och finare byggnader, och istället för att investera livet som levande stenar, så investerar man i döda stenar. Det är inte biblisk undervisning. Jesu Kristi församling är byggd av levande stenar. Därför kan man säga om den att den är en organism. Den är levande, inte en död byggnad. Det är inte en död organisation, men en levande organism, och det är detta som är viktigt i Guds ögon. Det är viktigt att vara mycket enkel och aktiv. Man måste fråga sig vad det är för visdom i att spendera en massa pengar på byggnader, då Jesu Kristi församling ska vara en levande kraft, hellre än att vara ett dött palats. Jag kan inte låta bli att säga att de flesta traditionella mötena, och då refererar jag inte till katolska och ortodoxa kyrkor, utan speciellt till protestantiska eller evangeliska kyrkor, de har tyvärr inte sina samlingar på det sätt Gud önskar. De strävar mera efter att uppfylla sina ritualer, än att vara sanningens stödjepelare och grundfäste. För det är ju detta Kristi församling borde vara. Sanningens stödjepelare och grundfäste. Och då ska man inte försvara traditioner som människor konstruerat, men försvara Guds sanning.
Jag uppmuntrar dig att läsa alla bibelställen jag refererat till. Vi får uppmuntra varandra att lära och söka sanningen. Må Gud hjälpa oss alla att söka sanningen och leva i sanningen.
 

Sök på midnattsropet.se

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar