-Att vittna där jag går fram – det är livet!

Intervju med Gertrud Karlsson

Så länge jag orkar gå och komma ut bland folk, kommer jag att fortsätta. Det håller liv i mig! Där jag går fram vill jag vittna! Gertrud, som nyss fyllde 60 år, lyser av iver när hon berättar om sin meningsfulla tjänst som ett Jesu vittne.
Stina Fridolfsson ställde frågorna.


Gertrud föddes i Uppsala. Hon berättar inte så mycket om sin bakgrund. Uppväxten var inte lätt, då mamman dog då Gertrud var åtta år. Hon hade en syster som då var tretton. De fick flytta till mormor och morfar i Hudiksvall, där de växte upp, och Gertrud är tacksam för att de blev omhändertagna. Men där trodde ingen på Gud. Mormor kanske läste aftonbön med henne någon gång, och Gert-rud erinrar sig att hon blev konfirmerad.
-Jag konfirmerade mig, men jag förstod ingenting av det.
När Gertrud var 17 år, såg hon i tidningen en annons om att det fanns en kurs för sjukvårdsbiträden i Stockholm. Hon flyttade dit och började arbeta på Södersjukhuset.
-Jag är väldigt tacksam för dessa år. Man fick lära sig mycket, umgås med människor och se mycket.

Vad gjorde du på fritiden?
-Jag hade ju inte mött Jesus på den tiden. Vi bodde några flickor i sjukhusets personalbostäder,och när man inte jobbade köpte man kläder och gick ut och dansade. Det var ju livet. Man visste inte om något annat. Jag trodde att när jag kom till Stockholm skulle jag verkligen leva livet, men det blev inte så. Jag tyckte att livet var tomt. Man arbetade, var ute på olika ställen och roade sig, och till slut blev det tungt. Jag började dricka mer än förr. Jag undrade om det inte fanns någon annan mening i livet och jag träffade heller ingen människa som talade om Jesus.
Gertrud låter vemodig när hon berättar om detta. Hon fick gå i åratal ensam och utan livsglädje, utan att någon talade om att Jesus kan förvandla livet.
-Man var ute och roade sig. Visst var det roligt för stunden, men det var tomt nästa dag. Det är ju så ute i världen. Man visste inte riktigt vad man sökte, men kände att livet var tomt.

Gertrud berättar också om hur hon en natt satt ensam på en dansrestaurang. Hon hade druckit en del, och satt i ett hörn och grät. Klockan var mycket, kamraten hon kommit dit med, hade försvunnit. Då kom en äldre man och satte sig ner och frågade varför hon var så ledsen. Och Gertrud svarade: ”Jag undrar bara om det finns någon Gud”. Mannen blev förundrad och tittade på henne. Slutligen sa han: ”Och det undrar du, så här mitt på natten. Om jag visste det, skulle jag berätta det för dig. Men jag vet inte själv”, sa mannen. Och Gertrud tog en taxi hem.
Gertrud har bevarat denna episod i minnet. Det var första gången hon kom att verbalisera orsaken till att livet tycktes så meningslöst och tungt. Kunde det finnas någon Gud som brydde sig om henne? Hon förstod långt senare att Jesus sökte henne redan då, och Gertrud kände att det fanns något hon längtade efter.
-Men på sådana där ställen träffade man ju aldrig någon som var frälst. Men jag kommer ihåg den natten väldigt väl. Jag var i djup nöd och jag var ju så ung, bara 19 år.

Men så hände något. Gertrud kom att byta avdelning, hon kom till en medicinavdelning. Där fanns en undersköterska som var frälst.
-Hon skulle snart gå i pension och hade bett till Gud i många år om att få vinna en människa för Jesus. En kväll när vi gick där och bäddade, tittade hon på mig och sa: ”Gertrud, jag ber för dig att du ska lämna ditt liv åt Jesus. Jag ser på dig att du har det så svårt.” Hon såg väl på mig att det var något. Hon såg när jag kom på morgonen efter att ha varit ute och att man såg trött ut kanske, ja hon fick nöd för oss, unga flickor. Jag minns så väl, det var som om det skar rakt igenom mig. Jag kom ju ihåg natten jag varit så olycklig. ”Hur ska det gå till”, sa jag till henne.
Och denna äldre, troende arbetskamrat, som hette Helga, bjöd Gertrud till sitt hem, hon bjöd henne på mat och spelade grammofonskivor med Einar Ekbergs sånger.
-Där i lägenheten bad hon till Gud för mig innan hon tog mig till kyrkan. Jag tyckte det var så tryggt hos Helga, och jag tog emot Jesus hemma i hennes kök. Jag började tacka Jesus för Helga. Så tog hon mig med till kyrkan på söndagen. Där satt några syskon, och Helga sa: ”Nu kommer jag med en frukt från Södersjukhuset” - hon var så gripen. ”Då får vi väl be till Gud för henne”, sa bröderna där. De bad till Gud för mig – jag glömmer det aldrig. Det här var i början på 1969, då jag var tjugo år. Jag minns att längst fram i kyrkan fanns en rund tavla med texten ”Jesus”. Och där jag satt började jag forma mina läppar och säga ”Jesus, Jesus”. Jag satt i bänken och läste. Jag hade fått något nytt, jag visste ju ingenting om Jesus innan.

Tyckte du att allt blev lättare sedan du blivit frälst?
-Jag fick väldigt motstånd av mina arbetskamrater. ”Jaså, du har blivit pingstvän nu”, sa de. När jag kom in i personalrummet blev de tysta. ”Dig kan man inte prata med längre, du är ju inte mer med oss”, sa de. Så det blev en liten kamp där. Men jag hade Helga, och visste ju att jag hade mött Jesus. Jag hade en gammal radiogrammofon i personalbostaden jag hyrde vid sjukhuset, och där spelade jag skivor jag fått av Helga. Flickorna kom in och lyssnade. De kunde inte riktigt fatta vad som hänt, när jag inte ville gå ut med dem längre. Jag kände att jag ville lämna det gamla livet när jag nu hade fått ett nytt liv med Jesus och gick med Helga på möten. Vi var mycket tillsammans, jag var hemma hos henne och vi bad tillsammans hemma hos henne. Hon var en underbar människa. Nu är hon hemma hos Jesus.

Och nu är du också ett vittne för Jesus!
-Jag tycker om att gå ut med traktater som Emanuel trycker åt mig här i församlingens tryckeri. Jag går till Sundbyberg och Spånga, och jag känner att jag måste ut. Det är ett arbete jag har fått och jag träffar många på det sättet. En äldre man gav jag en traktat en gång. På den stod: ”Jesus söker dig idag”. Han blev så glad. Han är i 80-årsåldern, och jag stöter samman med honom då och då och vi pratar litet. Förra veckan gick vi rakt på varandra. Han blev så glad, och sa: ”Jag har funderat var du varit. Det är så roligt med dig, för man får alltid ett ord av dig!” Jag har ju inte uppfattat honom som frälst, men han blir glad när han träffar mig och uppskattar när jag säger åt honom att han kan bedja till Jesus hemma. Han behöver inte åka någonstans på möte om han inte orkar, han är ju gammal. Jag har tänkt mycket på honom. I flera års tid har jag mött honom då och då, och jag har fått säga några ord åt honom. Man blir glad över att få komma ut i vardagen med Jesus!

Gertrud stod en gång på en busshållplats, och där stod också en utländsk kvinna. Gertrud var ganska trött, och tänkte inte säga något. Men så upplevde hon en inre maning att ge denna kvinna en traktat och säga några ord. Gertrud börjar gråta när hon berättar om vad som hände: ”Tänk att bli för trött för att säga något om Jesus!” Och hon övervann sitt inre motstånd, och fick ge denna kvinna en hälsning från himlen.
-Ibland är man litet instängd. Man ska ju ha verklig frimodighet. Det kostar på ibland att räcka fram en traktat. Det är lättare att bara lägga den någonstans. Men när man gör det här, så blir man lugn, man får frid. Sådana här vardagshändelser blir så stora för mig. Jag orkar inte så mycket nu i det praktiska arbetet, men då tar jag en liten bunt traktater och går ut. Ordet finns ju skrivet i traktaten. Det ska inte återvända fåfängt.

Gertrud har besökt församlingens missionsfält i Dominikanska Republiken, och har även besökt Pilgrimsfolkets arbete i Rumänien. Hon brukar samla kläder för att förmedla både till de yttre missionsfälten och till dem som kommer till församlingen på Bällsta. Ofta ringer någon från en Second Hand-butik och frågar efter Gertrud. De vet att hon gärna tar hand om kläder de själva inte säljer ut. Hon besökte några butiker, visade foton från missionsfältens behövande familjer, och mötte stort gensvar. Och ibland kommer Gertrud till någon av församlingens vänner och frågar försynt om han eller hon kanske behöver något plagg eller ett par skor. Hon ser behoven, förmedlar hjälp, och tacksägelsen stiger mot höjden.
-Det är så roligt. Små saker i vardagen, men för mig är det stort. Ett arbete som jag klarar av.

Har du alltid varit frimodig att vittna för andra?
Nej, man var väl mera blyg när man jobbade på sjukhuset. Man talade ibland med patienterna, men det fick man ju inte göra. Jag minns att jag talade med patienterna och gav dem en tidning ibland. Jag blev inkallad till en överläkare och han sa: ”Lämna inte något sånt där till döende människor”. Då blev jag litet ledsen. För jag jobbade ju där, och jag hade fått Jesus med mig och då ville jag förmedla det. Så det tyckte jag var svårt.

Var det därför du slutade arbeta där?
-Ja, det kan man nog säga. Jag kände mig litet instängd. Jag jobbade heltid, och blev förbjuden att lämna tidningen och vittna. Så träffade jag människor ifrån Maranata, och kom till Johannelund och flyttade dit till storfamiljsgemenskapen där.
Gertrud är något av en modersgestalt i församlingen. Varje människa hon möter, får en vänlig blick och en hälsning. De som av någon anledning inte orkar komma till de gemensamma måltiderna, ser hon till att ge mat. Gertrud ser behoven i församlingshemmet, och skapar trivsel. När vi under samtalet nämner några av uppgifterna, bryter hon av och betonar livligt och med eftertryck:
-Just detta att vara ute i vardagen – det är livet tycker jag! Så länge jag orkar gå och komma ut bland folk, kommer jag att göra det. Det håller liv i mig! Där jag går fram vill jag vittna!
Gertrud återtar med stort allvar:
-Och man får bedja mer och mer att man inte tappar frimodigheten. Tiden är hårdare nu, det känner man. Men jag måste ut i vardagen och tala med någon. Det gör väldigt mycket. Man får vara ett vittne där man går fram.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar